The Royal Teens - Wounded heart

Mötet med The Pagants hade otroligt nog gått bra, trots omständigheterna. Med Moe, T-bone och Dick vid sin sida hade allt flutit på som det skulle. Dem hade lyckats utöka sin kundkrets och därmed dragit in hel massa pengar. Allt var som det skulle. Förutom det faktum att Marion var tillbaka och att varje gång han såg henne verkade hon ha gråtit. Allt han ville var att springa fram och omfamna henne medan han överöste henne med ursäkter och försäkra sig om att allt han hade sagt var fel och att han alltid hade älskat henne. Men vad gjorde han istället? Jo, han såg knappt på henne och de få gånger deras blickar möttes höll han sitt stenkalla ansikte. Som om det inte var tillräckligt så var Meghan fortfarande arg på honom, hon ville ha hem honom tillbaka men det var ingenting han hade gått med på. Istället hade han bosatt sig i klubbhusets kontor. Det hade gått tre dagar sedan det enorma grälet och han hade inte satt sin fot i sin lägenhet sedan dess. Ja, bortsett från att byta kläder. Men det passade han på att göra när Meghan inte var hemma. Vilket det snart skulle bli ändring på när Meghan slutade jobba, hon skulle snart vara tvungen att ta mammaledigt. Egentligen borde hon nog redan ha påbörjat det men envis som hon var så fortsatte hon jobba tills dem tvingade henne att ta ledigt. Vad han skulle göra när hon var hemma dygnet runt visste han inte. Förmodligen skulle han vara tvungen att ta tag i det hela och ta tjuren vid hornen. Max då? Han var arg, han hade inte sagt någonting men hans sätt att bete sig kring Austin och hans sätt att se på honom sade mera än ord. En dag skulle han vara tvungen att ta itu med alla bråk.

Men just i denna stund var det inte dags för försoning eller liknande. För i denna stund låg han under en svart familjebil och bytte olja samt olika lager som behövde bytas ut. Från den gamla radion spelades en mycket gammal låt som hette ’wounded heart’, snacka om passande låt. Vem det var som sjöng mindes han inte längre men vem det än var så blev han bara irriterad på det. Just för att den passade så äckligt bra in på hans liv vid det tillfället. Irriterat sköt han sig ut från bilens underrede och stegade fram till radion för att stänga av den. Bakom sig hörde han fotsteg och när han vände sig om såg han Moe vars ögon utstrålade medlidande men resten av hans ansikte försökte sig på att se road ut. Det verkade i alla fall som om han hade sett när Austin hade stängt av radion med ett irriterat slag.
”Still banned from the apartment?” Skrattade han och torkade av sina oljiga händer på en redan oljig handduk som legat kastad på en av arbetsbänkarna. Han suckade och ryckte på axlarna.
”Not really. Just me avoiding the anger.” Förklarade han och gjorde det samma som Moe och tog handduken från honom för att kunna torka av sig sina egna händer, som var täckta av olja.
”Look, I know you don’t want to talk about it. But you can’t live in the office for the rest of your life.” Självklart visste han att någon av männen skulle börja försöka prata vett i honom, men han hade inte trott att det skulle vara Moe som var först ut med det.
”You’re right. I don’t want to talk about it.” Fräste han irriterat och återgick till bilen. Men istället för att dyka in under den igen började han mecka på under motorhuven istället. Han behövde inga fler medömkande eller dömmande blickar, inte heller någon som försökte förstå sig på hans situation.