90. The age of worry

John Mayer - The age of worry

 

Hon andades. Austin var säker på att hon andades och att hela hon var varm, det var ett gott tecken. Lättnaden som spred sig inom honom var underbar när han såg hennes vackra ögon, sakta men säkert, öppnas.
”What has happened?” Hörde han henne säga. Mjukt smekte han undan en hårslinga ur hennes ansikte, även om han försökte att le försäkrande så kunde han inte sudda bort oron ur sitt ansikte och sina ögon.
”I don’t know... Simon tells me that you fell. But the ambulance is on its way.” Han andades lättat, men tyst, ut. Hon pratade och verkade vara klar samt så got som helskinnad. Hennes stackars kropp verkade aldrig få en ordentlig chans att hela från sina skador, även om det var mer småskråmor och blåmärken än benbrott eller skotthål.
”The ambulance is here now.” Mycket riktigt hörde han ljudet av sirener och snart såg han dem blå blinkande ljusen som närmade sig.

 

 

Väl framme vid sjukhuset fick han helt enkelt se efter ambulanspersonalen när dem rullade in Marion till ett rum. Givetvis hade han hellre sett sig själv stå där inne vid hennes sida och domderat med personalen, för att se till att dem gjorde det som behövdes. Men nej. Han fick helt enkelt stanna kvar på utsidan och vänta. En av de få saker han avskydde något oerhörligt. Väntan. Det fanns nog ingenting värre än just det. Speciellt när det kom till att vänta på sjukhus, varje dag hände hemska saker där och varje dag gavs dåliga nyheter. Som till exempel att en operation hade gått dåligt, det fanns ingenting dem kunde göra eller varför inte att hennes hjärta inte orkade. Listan kunde bli lång. Nu var Marions skador, givetvis, inte lika farliga som låt oss säga en hjärtattack, men han kunde inte ändå hjälpa att känna den gnagande oron inuti sig. Simon hade satt sig ner på en bänk och lutade sig fram med armbågarna stödda på sina lår. Han själv kunde inte sätta sig ner, det var han alltför rastlös för. Istället vankade han fram och tillbaka och drog gång på gång handen genom sitt hår.
”Austin, sit. You won’t help anyone by wandering like that.” Han stannade upp, tittade på Simon under tystnad innan han med en suck sjönk ner på en stol bredvid fönstrena. En bit framför sig såg han en kvinna som tvingades ge sitt barn till en av sköterskorna och sedan sitta kvar på sin plats. Han såg hur hon frustrerad drog sina händer över sitt ansikte och över sitt hår, så som han hade gjort bara en stund tidigare. 
Han hade ingen aning om hur länge dem hade suttit där, men tiden verkade flyta fram som trögflytande vätska. För varje gång han hörde fotsteg eller såg skymten av en läkarrock var han påväg upp från bänken. Men varje gång fick han sätta sig ner tillbaka med en suck medan oron växte inom honom. Den gången han inte reagerade på en sjuksköterska visade det sig vara den sköterska Marion hade haft.
”Mr. Haynes?” Han var snabbt upp på fötterna och nickade. ”She’s going to be fine. A small concussion and some bruises, but she wanted to be alone for a little bit. I’ll send you in when she’s ready.” Hon log mjukt, han nickade och så lämnades han återigen i väntrummet. Fortfarande väntandes. Han suckade tungt.
”I’ll go get some coffee from the cafeteria, want some?” Han såg inte upp mot Simon men skakade på huvudet. Precis som Marion hade funnits vid hans sida när han själv legat inne på sjukhuset ville han ingenting annat än att göra det samma för henne. Han ville sitta bredvid henne och se till att allt blev bra. Men istället för det fick han helt enkelt vänta och se.

 

 

Fotsteg närmade sig och när han såg upp var det Simon som återvände. Utan kaffe.
”Weren’t you getting coffee?” Frågade han, trots att han egentligen inte brydde sig. Simon ryckte på axlarna. ”Decided to save money instead of spending it on the piss they call coffee.” Han hade förstås en poäng i det han sa, det kaffe som sjukhusen hade var minsann ingenting att hurra över.
”She’s ready to see you now.” Den mjuka rösten fick honom att återigen se upp, så när han insåg att det var honom som sjuksköterskan pratade med var han snabbt upp på fötterna och följde efter henne in till Marions undersökningsrum. Det tog honom inte många sekunder att ta sig från dörren till britsen hon satt på och placera en mjuk kyss på hennes läppar samt ömt smeka hennes kind.
”Are you ok?”

 

 
 
 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!