95. Coming Home
Åtta timmar senare stod Marion utanför flygplatsen i Stockton, kluven på om hon skulle vända om och åka hem igen eller vinka in en taxi som kunde köra henne till klubbhuset i utkanten av Stockton. Hon satte sig snart ner på en bänk utanför flygplatsen medan hon suckade. Hon var nervös, riktigt nervös, mest över vad de skulle säga när hon var tillbaka igen.
Hon satt på bänken i över en halvtimme innan hon tillslut bestämde sig för att åka till klubben ändå. Men för att vara riktigt säker så bestämde hon sig för att istället gå till klubben för att rensa sina tankar och om hon skulle ändra sig efter vägen så kunde hon bara vända om.
Våren var snart på väg, men det hade ännu inte börjat grönska, utan träden såg ut som spökträd och gräsmattorna var bruna. Det var rätt kallt ute denna dag och kalla vindar svepte förbi henne där hon gick och fick hennes hud att knottras.
Hon drog resväskan efter sig där hon gick längst trottoaren. Hon hade verkligen saknat Stockton, denna mysiga stad. När hon gick förbi Rosie’s Diner högg det till inom henne. Hon hade inte träffat Betty sen den dagen då de två hade haft slagsmål med Meghan.
Hon ville gå in och säga hej, men ändrade sig snabbt och fortsatte sedan gå i riktning mot klubbhuset.
Ju närmare klubbhuset hon kom desto mer nervös blev hon och tveksam till om detta verkligen var en sådan bra ide. Hur skulle det kännas att träffa Austin igen? Hon hade faktiskt börjat komma över honom mer och mer, hon grät sig inte till sömns om nätterna nu som hon hade gjort för en månad sedan. Men hon tänkte ändå på honom varenda dag, vissa dagar var jobbigare än andra.
Snart kunde Marion se infarten till klubbhuset och verkstaden och hennes hjärta började snart dunka snabbt av nervositet. Hon svängde snart av och kunde nu se klubbhuset och hon fick stanna och ta åt sig andan när den bekanta byggnaden med alla motorcyklar utanför tornade upp sig framför henne. Det var precis som om hon aldrig hade varit borta, det såg lika dant ut, bara att det var vinter ute och inte sommar.
Marion gick med nervösa steg över uppfarten i riktning mot klubbhuset. Hon tog sedan ett djupt andetag innan hon klev in i dunklet inne på klubbhuset och hon kände redan att det var här hon hörde hemma. Nu skulle hon aldrig lämna Stockton och Grim Reapers igen.
