Erin McCarley - Lovesick mistake

Austin studerade henne utan att röra en min. Han kunde inte tillåta sig själv att falla för henne igen. Men när han tänkte efter hade han nog aldrig slutat känna sådär för henne, så därmed kunde han inte falla för henne igen.
”Come on guys, we leave them alone. They have a lot to talk about.” Han följde Max med blicken och såg hur han satte sin hand på Marions axel. Han verkade ta hennes så kallade återuppståndelse bra mycket bättre än vad han själv gjorde. Han var tudelad i denna situation, en del av honom ville kasta ut henne för att aldrig mera behöva se henne medan den andra delen av honom ville fånga upp henne i sina armar och aldrig släppa taget om henne. Han såg dörren stängas efter att Max hade lämnat klubbhuset och därmed var dem helt ensamma där.
”I miss you.... I would never have left you.” Han ville säga att han hade saknat henne mer än vad han egentligen ville erkänna, men istället sa han bara med en ihålig röst.
”But you did.” Det må låta mesigt och mera som någonting en kvinna borde tänka, men sveket från att hon hade lämnat honom sved och stygnen som temporärt reparerade hans hjärta började sakta men säkert ge efter. Bara för att han stod och tittade på henne kände han hur hela hans inre brann för henne, han ville fortfarande kalla henne för sin men den tiden var över. Han hade Meghan och en liten bebis på kommande, han hade inte utrymme för att känna sådana här känslor för en annan kvinna. Han drogs tillbaka från sitt inre grubblande av det Marion sa och en rynka uppenbarade sig mellan hans ögonbryn.
”It has started to happen a lot of strange things again.” Han skulle precis fråga henne vad för konstiga saker hon pratade om när han kände hennes hand på sin kind. En inre kamp utkämpades inom honom och det höll på att ta kål på honom. Så för att underlätta för sig själv vände han bort sitt ansikte från henne, en stor del så att han inte skulle få för sig att kyssa hennes ljuva läppar. Men det gjorde ingen skillnad eftersom hon omfamnade honom, vilket gjorde allt mycket svårare. Han besvarade lätt kramen och tog ett steg bakåt samtidigt som hon drog sig undan.

”I think it’s Dimitri.” Dem fyra små orden var allt som behövdes för att få hans totala uppmärksamhet. Om Dimitri var och flåsade henne i nacken igen skulle han få se på ett och annat. Där var han tvungen att stoppa sig själv. Dimitri var inte längre hans problem, i och med att Marion hade valt att lämna honom och klubben bakom sig. Djävulen inom honom sa att han inte skulle beblanda sig i hennes drama längre, det hade bara fört med sig död och blodspill. Däremot sa den goda varelsen inom honom att han kunde inte lämna henne vind för våg. Han var tvungen att hjälpa, trots att det var emot hans bättre vetande.

“The only thing the voice says is: the time will soon come. What could he mean by that?” Hur skulle han kunna veta det? Ryssar var mystiska och kryptiska varelser. Dessutom hade dem ett obegripligt språk.
”To me it sounds more like a scary movie... And I don’t know what it could mean. If its Dimitri you know what it means, but it might just be someone trying to mess with your head.” Han undvek att se för mycket på henne. Vem visste vad han skulle få för sig att göra?
”It was a stupid idea to come here.” Han var på väg att hålla med henne, men när han såg hur hon vände ryggen till honom och gick iväg fick han en slags deja vu känsla över sig. Innan han visste ordet av kläckte han ur sig någonting han förmodligen skulle få ångra.
”Wait.” Han var en idiotisk man. En mycket idiotisk man. ”Stay for a coffee and tell me more about this mysterious person.” Han suckade och mötte, för första gången sedan hon stigit in i klubbhuset, hennes blick. Ännu ett dumt drag, eftersom hans hjärta slog ett extra slag. Utan att vänta mera på om hon skulle tacka ja eller inte så vände han på klacken och gick runt bardisken för att koka kaffe. Om hon sa nej fanns det alltid kaffetörstiga karlar ute i verkstaden.