122. Undressed

Kim Cesarion - Undressed
 
Austin kunde tydligt höra tårarna i hennes röst, men det var inte dem som besvärade honom. Det var orden hon sa. ”I lied to you. Im not okey. I miss you... And i miss everything.” Han blev mållös. Den glödande cigaretten han höll mellan sina fingrar lämnade där den var, han var för chockad för att kunna göra någonting över huvudtaget. Chockad var nog inte det rätta ordet att förklara hans tillstånd i den stunden. ”I do not think it's okay to you and Meghan to have children. I hate to see you together. I know it will never be you and me again. But I just have to say it because i can't get you off my mind.” Han ville säga åt henne att det var försent att ringa och säga att hon ångrade det hon hade sagt. Dem hade båda två kommit överens om att gå vidare. Varför kunde hon inte hålla sig till det, istället för att ringa åt honom och sedan bara lämna honom mållös och förvirrad? Men han ville även säga åt henne att han inte kunde få henne ur sitt huvud heller. Grymt irriterande. Den monotona tonen efter att samtalet hade avbrutits var allt som hördes i luren. ”Bye..” Mumlade han för sig själv, rökte upp det sista som återstod av cigaretten innan han gick in tillbaka till Meghan som nu stod och bytte om till vardagskläder i sovrummet. Han slöt upp bakom henne och lät sina händer smeka hennes armar innan han kysste hennes nyckelben. Han behövde en distraktion. ”Did you get rid of her?” Hennes röst var kall men hennes kropp reagerade mottagande under hans beröring. Eftersom hon endast hade hunnit få på sig underkläderna lät han det ena BH-bandet falla av hennes axel innan han snurrade runt henne så att han kunde kyssa hennes läppar. ”I don’t want to think about her right now.” Mumlade han och såg in i hennes ögon med en hungrig blick, en blick hon genast förstod vad den betydde.
 
 
 
Han kysste mjukt Meghans läppar och hennes mage innan han klev upp ur sängen och drog på sig sina kläder. Meghan hade verkligen lyckats få Marion ur sitt huvud, vilket var en lättnad. ”I’ll be back later.” Han log busigt mot henne innan han gick ut ur sovrummet, snappade till sig sina nycklar och ut ur lägenheten. Han tänkte gå över till klubbhuset men när han såg att garageporten var stängd blev han fundersam. Det var en helt vanlig vardag, då borde alla dörrar vara öppna. Han sökte fram dem rätta nycklarna, låste upp porten och öppnade den. Synen han fick beskåda var minsann inte vad han hade förväntat sig. Det var som ett enormt hugg till magen som nästan fick luften att åka ur honom, någonting han inte tänkte visa. Ett ögonbryn sköt till höjden när han såg hur Moes ivriga händer fördes över Marions kropp. Han harklade sig och korsade armarna. ”Sex during work hours I see.” Moe såg förvånat upp och han kunde se skulden spegla sig i Moes ögon när han upptäckte vem det var som stod i dörröppningen. Austins blick gled över till Marion för en sekund och återigen dök det hon hade sagt i telefonen upp i hans huvud. ’I miss you’. Han anade att ord inte behövdes i denna stund, hans ögon sa förmodligen alt. ”Austin...” Började Moe, men han höjde en hand. ”Finish up and get dressed. We don’t the customers to see two people having sex all over their cars.” Med dem orden stegade han iväg över vägen till klubbhuset. Så fort han steg in genom dörren hörde han fnitter från kontoret och han himlade med ögonen. Han utmanade ödet genom att gå dit, men fann helt enkelt Max i en konversation med en av de äldre gubbarnas fru. ”You’re not going to have sex too, are you?” Frågade han bittert. Max såg förvirrat upp mot honom och skakade på huvudet, likaså gjorde kvinnan som satt mittemot honom på andra sidan skrivbordet.
 



121. I Can't Get You Off My Mind

Miss Li – I Can't Get You Off My Mind

 

”Well I don’t miss you and he sure doesn’t. Want to know what he did to me just last night?” Så fort Marion horde att det var Meghan som hade svarat blev hon tyst. Hon skulle precis lägga på när hon hörde Austins röst. 

”Marion? Hold on..” hon tog ett djupt andetag medan hon hörde hur Meghan skrek efter Austin.
”What is it?” han röst fick henne att gråta ännu mer.
”I lied to you. Im not okey.” det var lika bra att upprepa de ord hon hade sagt, även ifall det kändes jobbigt. ”I miss you.” hon tystnade för att hämta sig. ”And i miss everything.” tårarna strömmade ner för kinderna likt vattenfall och folk som gick förbi henne gav henne konstiga blickar. ”I do not think it's okay to you and Meghan to have children. I hate to see you together. I know it will never be you and me again. But I just have to say it because i can't get you off my mind.” åter igen tystnade hon.”I have to go now. Bye.” Hon tryckte sedan av telefonen och gömde ansiktet i händerna.

 

 

”How are you?” hon behövde inte kolla upp för att se vem det var som satte sig bredvid henne på bänken. ”Come here.” Max drog henne till sig och omfamnade henne i en varm kram.
”I just want to go home.” snyftade Marion. Det var sant, hon ville inte vara kvar här, hon ville inte se Austin och Meghan tillsammans längre och hon ville definitivt inte se deras barn växa upp. ”I don’t think it's good if I stay.” Marion lyfte den gråtfyllda blicken och kollade på Max som strök henne över håret.
 I think you should stay. You still have the apartment you and Theo lived in.” Han tystnade medan ett litet varmt leende spred sig på hans läppar. ”You can move back there. I don’t want you to go back to England again. Not now that I've finally found you.” Det var faktiskt en smart ide, hon kunde ju fortfarande träffa Max och Moe, bara hon slapp se Austin så var hon glad.
”I think you're right.” hon torkade bort tårarna medan hon log mot Max.
Sedan började de gå tillbaka till klubbhuset och de sa inte ett ord till varandra förens dem var framme. Den första människan hon fick syn på var Moe.
”I have some things to do first.” Max nickade och försvann sedan iväg mot klubbhuset. Marion själv styrde sina steg mot garaget där Moe höll på att laga en bil. Han sken upp som en sol när han fick syn på henne. Hon behövde känna någons närhet och Moe var den enda som skulle ställa upp.
Hon stannade vid ingången till garaget och svepte med blicken över rummet.
”Are you alone?” Moe nickade medan han log. Marion stängde igen garage porten och kastade sig sedan över Moe. De kyste varandra intensivt medan Moe tryckte upp henne mot väggen. Han fick henne att glömma sina problem, i alla fall ett tag. 

 

 



120. La la la

Naughty Boy - La la la

 

Austin hade dem senaste dagarna förbannat sig själv för att han faktiskt hade varit dum nog och gått upp till Marions lägenhet. Han kunde inte längre se på Moe på riktigt samma vis som förut, nu när han visste om att han låg med hans före detta flickvän. Var fanns brocoden? Nej, han ville inte beblanda sig i deras förhållande eller vad det nu än var. Ändå fann han sig själv med att tycka att det var ett bra val att gå upp till Marion, då hade dem trots allt fått komma fram till beslutet att dem skulle gå vidare. Utan att se sig som, den punkten var däremot lättare sagt än gjort. Trots att han hade suttit och förbannat sig själv så hade han även tagit itu med sitt Meghan problem. Han hade flyttat tillbaka till sin egna säng och åter igen fått känna Meghans närhet. Även om Marion fortfarande fanns djupt inetsat i hans hjärta så var han tvungen att medge det att Meghan var faktiskt bra, hon med. Hon skulle bli en bra mamma, hon hade trots allt blivit bra mycket trevligare i och med graviditeten fast givetvis hade hon sina stunder när hennes bitchiga-jag kom fram. Som till exempel när Marion var i närheten. Det var klart han märkte hur Meghan alltid tog hans hand, satte den på sin mage och sa ’Oh the baby’s moving again’ var och varannan gång Marion närmade sig. Det kunde även vara så att hon kysste honom eller drog sina fingrar genom hans hår, ja allt för att visa att han nu var Meghans. Han var inte dum heller som inte märkte dem signalerna, han valde helt enkelt att ignorera dem och låta kvinnorna ha sitt tysta krig tillsammans. Den dagen dem valde att komma överens om någonting var nog dagen då helvetet frös till is.

 

 

 

Ett irriterande ljud var vad som väckte honom denna morgon. Att Meghan rörde på sig bredvid honom hjälpte inte direkt honom att somna om heller. Med ett stön drog han täcket över huvudet och vände sig bort från telefonen. Det hade blivit en sen natt efter dem hade släppt av sin första leverans till The Pagants, någonting som dem hade varit tvungna till att fira. Som vanligt. Hans huvud bultade och hans mage höll på att vända sig upp och ner.
”Stop. Moving.” Morrade han in i kudden när Meghan fortsatte röra på sig. Han kände hur det lättade på den andra sänghalvan och hörde fotsteg som slutligen stannade bredvid honom.
”I’m making the sound go away, sweetie” Svarade hon med en silkeslen röst. ”Dumbass.” Hörde han henne muttra efteråt. Han hörde enlätt hysterisk röst i andra ändan av telefonen, men han kunde inte urskilja några ord eller vem det skulle kunna vara som ringde honom.
”Well I don’t miss you and he sure doesn’t. Want to know what he did to me just last night?” På det viset Meghan spann förstod han genast vem det var som hade ringt. Även om hela hans kropp skrek åt honom att ligga kvar så kastade han av sig täcket och slet åt sig telefonen.
”Grow up, Meg.” Väste han medan han täckte luren med sin hand. ”Marion? Hold on..” Frågade han när han satte telefonen till örat. Istället för att ligga kvar i sängen plågade han sitt huvud ytterligare genom att gå ut på balkongen, samt för att tända på en cigarett.
”I’m not the one crying like a baby on the phone! Get rid of her already!” Skrek hon efter honom, någonting han la dövörat till. På vägen ut kunde han känna de giftiga blickar Meghan skickade efter honom, men det var någonting han skulle få ta itu med senare. Han suckade tungt, inte för att det var Marion som ringde utan för att hans huvud höll på att ta kål på honom. Han drog handen över sitt ansikte när han satte sig ner på stolen som stod ute på balkongen.
”What is it?”

 

 




119. I Miss You

Beyoncé – I Miss You
 

“Sure, it’s your life. You can be with whoever you like to, since it’s not my place to say otherwise.” Hon hade inte velat höra dem orden från honom. Hon ville att han skulle säga att han ville ha henne igen, men dem orden kom aldrig.
”Yeah, I’m starting a family with Meghan...” det högg till inom henne när han sa de orden och hon fick släppa blicken från honom för att inte börja gråta. “Guess I’ll be seeing you around.” hon ville säga till honom att allt hon sagt var lögn att hon inte alls hade gått vidare. Men hon han inte säga något förens han hade lämnat lägenheten. Hon övervägde om hon skulle springa efter honom och när hon bestämde sig för att göra det hade han redan försvunnit nedför trappen.

 

Marion återgick till sin plats under täcket medan tankarna snurrade i hennes huvud. Han hade tagit allt hon sagt bra, bättre än vad hon hade trott, bättre än vad hon hade hoppats på. Det hade varit mycket bättre ifall han hade skrikit på henne, sagt att hon begår ett misstag som ligger med Moe.
Marion suckade och satte sig upp i sängen. Att hennes liv kunde förändras på så kort tid. För ett år sedan vid den här tiden höll och Theo på att planera bröllopet och hon hade varit lycklig då, men hon hade varit ännu mer lycklig när hon och Austin var tillsammans. Även ifall de alltid blev utsatta av en massa händelser.

 

Dagarna gick och Moe var allt mer ofta hos henne. Han hade till och med börjat stanna och äta frukost. Hon gillade hans sällskap, han fick henne att le och känna sig speciell efter allt som hade hänt mellan henne och Austin. Men hon kunde inte få Austin ur sitt huvud och sina tankar. Hon och Austin pratade knappt med varandra och varje gång Marion närmade sig honom och Meghan så gjorde Meghan allt för att visa att han var hennes. Men Marion försökte alltid visa att hon inte brydde sig fast hon egentligen gjorde det, mer än vad dem trodde. Dem enda som besökte henne i lägenheten var Max och Moe och varenda gång någon knackade på hennes dörr var det alltid något inom henne som hoppades på att det skulle vara Austin som ville ha henne tillbaka igen. Men hon blev besviken varenda gång.
Denna natt hade hon knappt sovit någonting, hela tiden tänkte hon tillbaka på den dagen då hon och Austin hade förklarat för varandra att de ville gå vidare och hela tiden hörde hon hennes ord eka i hennes huvud. ”So I'm okay with everything. Your relationship with Meghan, you're having a baby and starting a family. Everything. So can we just move on now and put this behind us?” hon ångrade verkligen dem orden.
Hon vände på sig i sängen och lät blicken vila på Moe som låg och snarkade bredvid henne i sängen. Hon suckade och klev sedan upp då klockan hade hunnit bli elva på förmiddagen och hon hade verkligen ingen lust att vänta på att Moe skulle vakna då han kunde sova mest hela dagen. Så istället bestämde hon sig för att gå ut och få luft och rensa de tankar som virvlade runt i hennes huvud.
Bara några minuter sedan hade hon lämnat lägenheten och klubbhuset bakom sig och istället styrt sina steg mot Stockton’s centrum.
Det hade börjat bli allt varmare ute och träden hade börjat grönska och det kändes bra att våren och sommaren snart var här. Ju längre hon gick desto mer tänkte hon på det som hade hänt och alla tankar fick det att tåra sig i ögonen. Marion satte sig ner på en ledig bänk i parken och kollade ner i gräset med en tom blick.
Det var mycket folk i parken den här dagen, fåglarna kvittrade, barn skratt klingade runt och kring henne och bakom henne porlade vattnet från en stor fontän. Saker som skulle få vem som helst att bli glad, men inte henne. Hon ville få ett slut på det här, hon ville sluta ljuga för sig själv och för Austin.
Innan hon han ändra sig slog hon Austins nummer på mobilen och så fort det svarade i den andra änden av telefonen strömmade tårarna nedför hennes kinder.
”I lied. I’m not okey.” fick hon ur sig. ”I miss you, and I miss everything.” 

 

 
 



118. I just don't know what to do with myself

The White Stripes - I just don't know what to do with myself

“You broke my heart with those words. ” Den ensamma tåren som rullade nerför hennes ansikte ville han helst av allt torka bort, därför fick han tygla sina händer och impulser. “I thought you'd never say those words to me. When I first met you I thought, this, this is what a man looks like, this is how a man loves… But I was wrong.” Det sved, verkligen. Han hade själv aldrig trott att han någonsin skulle kunna vara så elak mot någon. Speciellt inte mot Marion. Med sitt yrke var han förstås tvungen att vara kallhjärtad och elak när det väl gällde, men han hade nog aldrig kastat ur sig sådana grymma ord mot någon kvinna förut. Inte man heller för den delen. Han svalde med en tung suck, osäker på vad han egentligen skulle kunna säga åt henne för att släta över sin grymhet. Men när han inte kom på någonting teg han istället. Bättre så.
”But there was so much that happened then. I wrote about all that had happened in the letters that I sent.”
Återigen pratade hon om dem där breven. Han hade aldrig sett något brev från henne.
”What are these letters that you’re talking about?” Frågade han förvirrat. Återigen dök den lilla elaka rösten upp i hans huvud och sa att kanske Meghan hade tagit dem från honom innan han hade hunnit se dem.  Det var trots allt oftast hon som tog itu med posten, eftersom han inte direkt hade tid. Okej, han hade tid men han var helt enkelt inte så brydd i det hela med brev och räkningar.

 

 

 

Han visste inte vilket av det hon sa var värst ”I like him. A lot.” eller ”I hope you don’t mind?”. Nej då, han hade absolut ingenting emot att hans största kärlek fick ihop det med hans bästa vän, samt att hon nu då tydligen tyckte om honom. Mycket. Han visste inte om han skulle skratta eller gråta. Eller ja, han skulle nog inte gråta. Det var inte likt honom att gråta. Han gav till ett kort skratt, någonting han inte lyckades hålla tillbaka, men det kom ut mera som en kort utandning blandat med ett fnys.
”Sure, it’s your life.
You can be with whoever you like to, since it’s not my place to say otherwise.” Han försökte sig på ett leende men anade att det misslyckades fatalt. Han kände begäret att få vråla igen, men denna gång var det inte för att skälla ut henne. Okej så det var en lögn. Han ville skrika ut hur dum hon var som låg med Moe, mannen som hade en ny kvinna under sig var och varannan kväll. Mannen som avverkade kvinnor som på löpande band.
”So I'm okay with everything.
Your relationship with Meghan, you're having a baby and starting a family. Everything. So can we just move on now and put this behind us?” Smärtan inom honom verkade inte ha något slut. Varje sak hon sa till honom underlättade inte smärtan, om inte annat så blev allt bara värre. Efter en stunds tystnad nickade han.
”Yeah, I’m starting a family with Meghan...” Sade han lågmält innan han lät sin blick fastna i hennes chokladbruna ögon. ”I hope you’ll be happy with Moe and uhm..
I won’t be standing in the way.” Han tvekade för en halv sekund innan han vände sig om och öppnade dörren.
“Guess I’ll be seeing you around.” Med dem orden steg han ut ur lägenheten och gick nerför trapporna.Han stannade vid trappans slut och såg sig omkring i det tomma klubbhuset.  Så... Vad skulle han göra nu?

 

 

 

 




117. I Want You

Joe Anderson – I Want You (She's So Heavy)

”I.. You.. Fine. I deserved that one.”muttrade Austin till svar på det hon just hade sagt till honom.
Det tog några minuter innan han svarade på de frågor som hon hade ställt till honom.
”I guess I came here to say that I’m sorry. Not for knocking Meghan up or getting on with my life after you left, but because of what I said...” hon kollade på honom och väntade på at than skulle forstätta. ”.. Or yelled at you the other day. It wasn’t fair to you, to any of us... And I get that you’re pissed at me, these days I’m pissed at everyone so I really do get it.” 
“You broke my heart with those words. ” En ensam tår rann nedför hennes kind medan hon talade. “I thought you'd never say those words to me. When I first met you I thought, this, this is what a man looks like, this is how a man loves” Hon tystnade och svalde innan hon fortsatte. But I was wrong.” Viskade hon innan hon åter igen fortsatte. “But I was not kind who just left you. I would have stayed and fought for us.” Ännu en tår letade sig ner längst ena kinden.
”But there was so much that happened then. I wrote about all that had happened in the letters that I sent.”

 

Hon skulle precis berätta mer när Austin avbröt henne.
”Has Moe been here?” hon stelnade till. ”You’re the special woman he’s been talking about, aren’t you?” horde hon honom viska och hon visste inte alls vad hon skulle säga. Hon vände istället blicken mot de håll som Austin tittade och fick snart syn på halsbandet som låg på golvet bredvid sovrummet och hon svor inombords. Hon som hade hoppats på att de skulle kunna hålla det hemligt, i alla fall ett tag till.
”It just happened.” men egentligen vad hade han med det att göra? Han hade ju Meghan nu och det kanske var lika bra att dem båda gick vidare.
”I like him. A lot.” Det var sant, hon gillade verkligen Moe även ifall han var en kille som helst inte ville stadga sig så vad han ändå något speciellt.
”I hope you don’t mind? Men varför skulle hon ens fråga Austin det? Dem var ju inte tillsammans längre och de ägde inte varandra så hon kunde ju göra vad hon ville utan hans tillåtelse.
”So I'm okay with everything. Your relationship with Meghan, you're having a baby and starting a family. Everything. So can we just move on now and put this behind us?” Egentligen var inte allt sant, hon var inte okej med att Austin bildade familj och speciellt inte med Meghan, hon ville inte lägga allt bakom sig och gå vidare hon ville att det skulle bli hon och Austin igen och att de sedan skulle leva lyckliga resten av livet och dö tillsammans. Bara att säga dem orden till Austin gjorde ont inom henne.
Hon torkade bort de tårar som hade runnit nedför hennes kinder och log sedan ett fejkat leende. Marion ville bara att han skulle lämna henne ifred, hon ville återgå till platsen under täcket och bara sova bort resten av hennes liv. 




116. I am waking up today

Bowling for soup - I am waking up today
 

Austin började ångra att han hade knackat på och började överväga att gå därifrån innan hon hann öppna dörren. Han velade fram och tillbaka med sina tankar tills det slutligen var försent. Han såg hur hennes leende slocknade så fort hon såg vem det var som stod utanför hennes dörr. Med tanke på leendet som hade prytt hennes läppar så började han tro att hon hade väntat sig någon annan. En annan man, sa en elak liten röst i hans huvud. Han hade ingen rätt att tänka sådana tankar. Han hade för i helvete en familj!
”Come in.” Han tog två steg in i lägenheten och stängde dörren efter sig. ”What do you want?” Han förtjänade kylan hon bar gentemot honom. Trots allt var det han som hade burit samma kyla mot henne dem senaste tre dagarna. Varför var hon tvungen att vara så vacker, även när hon var arg?
”I wanted to talk... And can you please look at me, for once.” Han kunde inte släppa bitterheten i sin röst, den kom helt enkelt automatiskt när han pratade med henne nuförtiden. Den bitterheten skulle inte direkt hjälpa honom i denna situation, defintivt inte, därför var han tvungen att försöka jobba bort den i sitt eget huvud.
”So you're talking to me now?”
Han suckade tungt. ”I thought you didn’t want anything to do with me anymore? Don’t you have other girls that you can get in bed and then make them knocked up?” Den sved. Han bet ihop käkarna och knot sina hander till bollar för en sekund innan han försökte sig på att slappna. Samt också hålla sig från att skrika åt henne igen, men hon gjorde det minsann inte lätt för honom.
”I.. You.. Fine. I deserved that one.” Muttrade han. Han skulle kunna kasta de samma orden, som han alltid gjorde, i hennes ansikte. Att det faktiskt var hon som hade lämnat honom och han därmed hade haft vilken rätt som helst att ligga med en annan kvinna. Men det skulle inte leda dem någonvart, förutom bakåt och nu var det framåt han försökte komma.

 

 

 

Under tiden dem hade varit tillsammans hade han lärt sig tecknen på när hon var på väg att brista ut i gråt, därför förstod han vad som pågick med henne i den stunden och allt han ville vara att gå fram till henne och omfamna henne medan han viskade tröstande ord i hennes öra. Det var dock inte hans uppgift längre, hon skulle förmodligen slå honom om han ens närmade sig henne.
”Can you just say what you want?” Han drog en hand genom sitt hår, för hundrade gången den här dagen, och såg i golvet för en sekund innan han såg upp mot hennes ansikte igen.
”I guess I came here to say that I’m sorry.
Not for knocking Meghan up or getting on with my life after you left, but because of what I said...” Han tystnade för en eller två sekunder.”.. Or yelled at you the other day. It wasn’t fair to you, to any of us... And I get that you’re pissed at me, these days I’m pissed at everyone so I really do get it.” Han såg sig omkring i lägenheten, allt var sig likt som när hon hade bott där. Han själv hade inte satt sin fot där på sex månader. Däremot var det någonting som fångade hans blick, ett halsband.  Men inget vanligt kvinno halsband som helst, det såg mycket likt ut som det Moe brukade bära.
”Has Moe been here?” Frågade han förvånat. Plötsligt gick det ett ljus upp för honom. ”You’re the special woman he’s been talking about, aren’t you?” Sa han, eller rättare sagt: viskade han.

 

 

 



115. What Do You Want

Amanda Mair – What Do You Want

Marion kröp ner under täcket och hon ville bara gråta, få ut alla känslor men det gick inte. Tankarna snurrade runt i hennes huvud, hur länge skulle detta pågå? Hon ville bara glömma Austin nu och gå vidare men det var lättare sagt en gjort. Att Moe hade börjat finnas där för henne när hon behövde det kändes bra, även ifall de inte hade en vanlig relation så höll hon fortfarande av honom. Han var snäll och precis en sådan kille som hon behövde nu, en som kunde få henne att glömma Austin för en stund. Moe hade till och med fått henne skratta efter allt som hade hänt.

 

Snart kände hon hur hon blev allt tröttare och tröttare, hon hade sovit dåligt varenda natt sedan bråket och de mystiska telefonsamtalen hade försatt. Precis när hon skulle försvinna iväg till drömmarnas land hörde hon hur det knackade på dörren. Hennes första tanke var att det var Moe och hon nästan flög upp i sängen då hon hade ångrat att hon hade nobbat honom några minuter tidigare.
Med ett leende på läpparna öppnade hon dörren men det bleknade snabbt när hon såg att det var Austin som stod utanför hennes dörr och hon hade stor lust att smälla igen dörren rätt framför ögonen på honom men hon hejdade sig och la armarna i kors över bröstet. Istället sa hon bara.
”Come in.”

 

Hon tog några steg in i lägenheten och kollade sedan på Austin.
”What do you want?” det var ju helt klart att han ville henne något, annars hade han aldrig satt sin fot utanför hennes dörr. Hon visste inte om hon skulle kolla på honom då hon blev alldeles svimfärdig så fort hon kollade på honom, så istället lät hon blicken vila på väggen bakom honom.
”So you're talking to me now?” hon fingrade nervös på halsbandet som hon hade runt halsen, ett halsband där det stod Theo. ”I thought you didn’t want anything to do with me anymore? Don’t you have other girls that you can get in bed and then make them knocked up?” Även ifall hon var glad över att Austin hade kommit till henne så var hon fortfarande arg och besviken på honom och på det han hade sagt till henne. De ord som han hade uttryckt sig i hade satt sina spår och hon visste inte om hon någonsin skulle kunna förlåta han för dem orden. Hon var verkligen sårad och aldrig hade hon trott att dem orden skulle komma från Austin.
”Can you just say what you want?” hon ville att han skulle gå då tårarna inte var långt borta och hon hade verkligen ingen lust att börja gråta framför honom som hon hade gjort så många gånger innan. Det var slut med det nu. 




114. Breathe

 Fireal - Breathe
 

”And whose fault is that?” Ett ögonbryn sköts i höjden när han såg den blick Marion riktade mot Simon.
”Watch it, young girl.” Hade någonting hänt mellan dem två nu också eller var det bara vänskapligt bråk, så som han och Moe brukade göra allt som oftast? Han avfärdade tanken på att dem skulle ha någonting större bråk på gång. Hur dem nu skulle ha hunnit starta ett bråk under den tiden hon nu varit tillbaka förstod han inte, därför ansåg han att det bara var en löjlig tanke.
”What has happened here? Has anyone died?” Hans blick gled över till Max när han anslöt sig till oss andra. Det fanns ingen ilska i hans ögon denna dag, bara undran.
”Nothing has happened...” Förklarade han och lutade sig mot bilen han nyligen hade legat under.  Ett svagt ’hm’ var det enda Max svarade på den saken. Ingenting hade hänt på tre dagar. Det var en del av problemet. Ingenting hade hänt, ingen av dem hade försökt försonas med varandra eller försökt sig till att börja ställa saker och ting till rätta. Om det nu ens fanns någon möjlighet till att ställa saker och ting till rätta längre. Ingenting skulle någonsin kunna gå tillbaka till det normala, det var en sak som var säker.

 

 

 

Han såg efter Marion och Moe när dem gick ut ur garaget. Han var van med att Moe flirtade med alla kvinnor hej vilt och dessutom hade han lekt och på med Marion sedan dag ett, därför ägnade han dem ingen större tanken. Eller ja, tanken på dem tillsammans var ingenting som kom in i hans huvud. Tanken på enbart Marion verkade göra tvärtemot, den vägrade försvinna ut ur hans huvud. Med en suck drog han handen genom sitt redan rufsiga och skitiga hår.
”It’s been long enough, you ought to speak to each other sometime. It’s been three days after all.” Såklart skulle Max komma och vara en förståndig äldre man.
Han drog handen över ansiktet.
”I know... And hey, I guess I have to apologize for my behaviour after my fight with Marion.
It wasn’t fair to you.” Muttrade han. Nej, han var inte den bästa på att be om ursäkt för saker och ting. Istället för att göra det hela ännu mindre manligt så nickade Max bara med en förstående glimt i ögonen. En rörelse utanför garaget drog till sig Austins uppmärksamhet. Marion som stegade över parkeringen till klubbhuset, men ingen Moe. När varken Marion kom ut tillbaka eller Moe gick efter henne började han fundera. Var det inte meningen att Marion skulle åka och äta med Moe?
”Keep an eye on the shop.” Sa han som hastigast åt Max innan han styrde stegen över mot Marions lägenhet. Han hade försonats med Max, så varför inte ge ett försök på att lugna ner det hela mellan han och Marion? När han ändå höll på med det, vill det säga. En liten röst i hans huvud sa åt honom att vända om och återgå till bilen, en annan röst sa åt honom att han var ett idiotiskt rövhål som trodde att hon skulle tala med honom och en tredje röst sa åt honom att fortsätta vägen fram. Vad hade han att förlora? Sin värdighet kanske. Ännu en gång drog han en hand genom sitt hår, suckade och tvekade med knytnäven bara millimeter från dörren. Slutligen knackade han på och försökte förbereda sig på vad som kunde vänta på andra sidan den där dörren. Tårar, ilska, svordomar eller varför inte en annan man? Nej, den tanken sköt han snabbt bort. Bara att andas och undvika att skrika.

 



113. Disappear

Beyoncé – Disappear

Austin sa ingenting till henne när hon hade hälsat. Den enda som talade var Moe.
”Sorry for his bad manners, you know him. Not the most pleasant guy... Which you already know as well.” Marion bara stod och kollade på det lilla hon såg av Austin när han hängde över motorhuven.
”Look who’s talking.” Austin smällde igen motorhuven och när deras blickar sedan möttes kunde inte Marion andas. Hon ville bara kasta sig över honom och omfamna honom i en kram.
”What brings you down here?” det märktes tydligt att han inte ville ha henne där. Han gick förbi dem och försvann sedan ner under en bil.
”I.. I just.” mer hann hon inte förens Simon klev in i garaget.
”Well... You can practically feel the awkwardness.” Simon vände blicken mot Marion och det var samma varnande blick som alltid, en blick som sa att om hon skulle berätta sanningen så skulle hon dö.
”You’re not making things better.”  Austin var snart uppe bredvid dem igen och Marion sänkte blicken för att inte möta Austins blick. Skulle hon göra det igen så skulle det brista.
”Yeah well someone has to say something, since none of you seem like you want to chat.” Marion blev irriterad på de Simon sa och utan att hon hann tänka sig för kastade hon ur sig ord som hon ångrade direkt.
”And whose fault is that?” hon spände blicken på Simon som såg ut som om han skulle spricka när som helst.
”Watch it, young girl.” nu hade hon verkligen retat upp Simon och hon tog ett steg närmare Moe ifall Simon skulle få för sig att ge sig på henne.

 

 

När Max bekanta röst fyllde garaget några sekunder senare andades hon ut.
”What has happened here? Has anyone died?” Max ställde sig bredvid dem och gav alla frågande blickar. Simon lämnade snart dem och försvann ut från garaget. Marion hade stor lust att göra det samma men hon var rädd att Simon skulle ge igen. Så istället stod hon kvar bredvid Moe med blicken fäst på golvet framför henne.
”Come, let's go and eat.” Moe bröt tystnade och la sin arm om Marions axlar. ”Are you coming?” Marion nickade och gav Austin en sista blick innan hon och Moe också lämnade garaget.
Egentligen hade hon inte alls någon lust att äta, det enda hon ville göra var att gömma sig i lägenheten och inte visa sig på flera månader.
”I'm not that hungry.” Moe kollade ner på henne och nickade.
”What would you do instead?” han gav henne ett flörtigt leende och hon förstod direkt vad han var ute efter. Men hon skakade snabbt på huvudet och tog sig ur hans grepp.
”I just want to be alone.” hon lämnade Moe och gick mot klubbhuset med snabba steg medan tårarna började rinna nedför hennes kinder. Marion gick nervöst in i klubbhuset, rädd för att Simon skulle sitta och vänta på henne. Men inte en själv syntes till.
Väl uppe i lägenheten låste hon dörren efter sig och försvann in i sovrummet för att gömma sig under täcket och aldrig mer komma fram. Hon skulle aldrig ha lämnat lägenheten denna dag, då hade hon sluppit alla de känslor som blossade upp inom henne. 

 



112. What do you want babe

 

The Easybeats - What do you want babe

 

Även om Austin var förvånad över att Moe hade varit den som först försökte tala lite vett och sans i honom måste han medge att han var en smart man. Med det menade han att Moe höll tyst efter det att Austin hade fräst åt honom, eller ja tyst och tyst kunde man väl inte säga. Istället började han prata om någon brud han hade fått ihop det med.
”And damn it she is so good!
You that I’ve been with my fair share of ladies...” Austin fnyste till och nickade. Jo, man tackar. “But this one is nothing compared to those. She’s the one who told me that it’s just sex and nothing else, and you know that that’s my kind of woman.” Austin kunde inte längre hålla sig för skratt. En kvinna som lyckades få Moe att prata på som en idiot kunde inte vara en av dem lättfotade kvinnor han brukade dras till. Hon måste vara någonting speciellt. Han hörde stegen och kände doften av den välbekanta parfymen innan han hörde rösten. Marion Wendell.
”Hey.” Det var det första ordet hon hade sagt åt honom på tre dagar. Det var ett ord mera än vad han förmådde få sig själv att säga. Allt han fick ur sig var ett oförklarligt grymtande på samma gång som han vred om en skruv. Kanske skulle det tas som att han ignorerade henne och bara grymtade för att det var en hård skruv, men för tillfället var det egentligen hans sätt att hälsa på henne.

 

 


”Sorry for his bad manners, you know him. Not the most pleasant guy... Which you already know as well.” Moe hade en lättsam och skämtsam ton på sin röst men det irriterade fortfarande honom.
”Look who’s talking.” Muttrade han, kastade bort skiftnyckeln och smällde ner motorhuven. Han torkade av sina händer på handduken och vände sig om för att möta Marions blick. Som varje gång han såg henne kramades hans hjärta åt och för en halv sekund fick han svårt att andas av den smärta det orsakade honom.
”What brings you down here?” Frågade han bistert innan han gick förbi dem båda och la sig ner för att dyka in under bilen igen. Bättre det än att stå öga mot öga med Marion. Det fanns en stor risk att ännu ett gräl skulle bryta ut igen. Någonting han försökte undvika så gått det gick. Varför hade hon varit tvungen att  komma ner dit? Hade hon kommit för att plåga oss båda eller försöka sätta saker tillrätta mellan dem? Vad än hennes orsak var så såg han hellre att hon gick därifrån, innan dem hann göra allt värre mellan dem. Om det nu ens var fysiskt möjligt. Det enda som  fattade nu var att Meghan och Max skulle stiga in genom garagedörrarna och göra allting ännu mera obekvämt. Återigen hörde han steg men rösten avslöjade att det var varken Max eller Meghan, det var Simon.
”Well... You can practically feel the awkwardness.” Han kunde bara föreställa sig hur Simon kände på någonting ute i tomma luften och sedan lutade sig mot väggen.
”You’re not making things better.” Sa Austin och öppnade oljetanken så den gamla oljan kunde få rinna ner i en bunke han hade satt dit tidigare. Egentligen fanns det ingenting mera att göra där under bilen så länge oljan rann, men han ville inte direkt rulla ut tillbaka och möta Marions blickar igen. Varför betedde han sig som en bister mes? Detta var ju bara löjligt. Så med en suck rullade han ut tillbaka och ställde sig upp.
”Yeah well someone has to say something, since none of you seem like you want to chat.” Fortsatte Simon och pekade på dem alla tre i en svepande rörelse.

 

 

 

 




111. Keep On Moving On

Andy Burrows – Keep On Moving On

De senaste tre dagarna hade varit ett rent helvete. Hon hade knappt lämnat lägenheten och de gånger som hon hade gjort de hade Austin knappt kollat på henne. Hon grät sig till sömns varenda natt och vaknade varje morgon med gråten i halsen. Men mitt uppe i allt det här hade hon hittat tröst i en annan man, en man som hade växt i hennes ögon även ifall de bara hade fysisk kontakt med varandra.
Det hade hänt samma kväll som det stora grälet, hon hade gått ner till baren i klubbhuset på kvällen för att få i sig något starkt och där hade han suttit, Moe, med ett glas whiskey i handen. De hade pratat om allt mellan himmel och jord och några timmar senare hade han följt med henne upp till lägenheten.
”Okay, listen carefully now. This is just physically and it does not mean we are together just because we have sex with each other. You never sleep over and it's me who decides when it's time.” Moe hade bara lett åt hennes ord och sedan svarat på dem.
”Okay, sounds good. But I can kiss you anytime I want?” hon log tillbaka mot honom och nickade och efter det hade de gått snabbt.

 

 

Och nu låg hon i kvar i sängen, 3 dagar senare. Moe hade precis lämnat henne då de var deras policy, att de skulle lämna varandra när det var över. Hon hade börjat gilla honom mer, hon var inte kär i honom men hon gillade hans humor och att känna hans närhet även ifall hennes hjärta längtade efter att återigen få känna Austins närhet. Se hans leende när de såg på varandra på morgonen, ligga i hans famn när de såg på tv och få kyssa hans underbara läppar. Tankarna fick det att tåras i ögonen och hon tog ett djupt andetag och klev upp från sängen. Hon hade verkligen ingen lust att gråta denna dag. Ute sken solen och det såg riktigt varmt ut. Ett tecken på att våren var påväg.
Hon tog sig en snabb dusch innan hon klädde sig och försvann ner till klubbhuset. Inte en själv syntes till och hon antog att alla var i verkstaden och jobbade.
Marion lämnade klubbhuset och styrde stegen mot verkstaden och snart fick hon syn på Moe som stod och pratade med någon som låg hängd över motorhuven, snart fick hon syn på vem det var och åter igen slog hennes hjärta ett dubbelslag.
Hon stannade upp och funderade på om hon verkligen skulle gå fram till dem eller vända om och försvinna upp till lägenheten igen. Men tillslut bestämde hon sig för att gå fram och säga hej. Någon gång måste de ju börja prata med varandra, de kunde ju inte undvika varandra resten av livet.
Väl framme vid verkstaden vände sig om Moe om mot henne och log.
”Hey.” fick Marion ur sig och ställde sig sedan bredvid Moe medan hennes blick var fäst på Austin och hon ångrade genast att hon hade kommit hit. Han skulle säkert se på henne med ett iskallt ansikte och inte ens visa henne en gnutta känsla. 




110. Wounded Heart

The Royal Teens - Wounded heart

 

Mötet med The Pagants hade otroligt nog gått bra, trots omständigheterna. Med Moe, T-bone och Dick vid sin sida hade allt flutit på som det skulle. Dem hade lyckats utöka sin kundkrets och därmed dragit in hel massa pengar. Allt var som det skulle. Förutom det faktum att Marion var tillbaka och att varje gång han såg henne verkade hon ha gråtit. Allt han ville var att springa fram och omfamna henne medan han överöste henne med ursäkter och försäkra sig om att allt han hade sagt var fel och att han alltid hade älskat henne. Men vad gjorde han istället? Jo, han såg knappt på henne och de få gånger deras blickar möttes höll han sitt stenkalla ansikte. Som om det inte var tillräckligt så var Meghan fortfarande arg på honom, hon ville ha hem honom tillbaka men det var ingenting han hade gått med på. Istället hade han bosatt sig i klubbhusets kontor. Det hade gått tre dagar sedan det enorma grälet och han hade inte satt sin fot i sin lägenhet sedan dess. Ja, bortsett från att byta kläder. Men det passade han på att göra när Meghan inte var hemma. Vilket det snart skulle bli ändring på när Meghan slutade jobba, hon skulle snart vara tvungen att ta mammaledigt. Egentligen borde hon nog redan ha påbörjat det men envis som hon var så fortsatte hon jobba tills dem tvingade henne att ta ledigt. Vad han skulle göra när hon var hemma dygnet runt visste han inte. Förmodligen skulle han vara tvungen att ta tag i det hela och ta tjuren vid hornen. Max då? Han var arg, han hade inte sagt någonting men hans sätt att bete sig kring Austin och hans sätt att se på honom sade mera än ord. En dag skulle han vara tvungen att ta itu med alla bråk.

 

 

Men just i denna stund var det inte dags för försoning eller liknande. För i denna stund låg han under en svart familjebil och bytte olja samt olika lager som behövde bytas ut. Från den gamla radion spelades en mycket gammal låt som hette ’wounded heart’, snacka om passande låt. Vem det var som sjöng mindes han inte längre men vem det än var så blev han bara irriterad på det. Just för att den passade så äckligt bra in på hans liv vid det tillfället. Irriterat sköt han sig ut från bilens underrede och stegade fram till radion för att stänga av den. Bakom sig hörde han fotsteg och när han vände sig om såg han Moe vars ögon utstrålade medlidande men resten av hans ansikte försökte sig på att se road ut. Det verkade i alla fall som om han hade sett när Austin hade stängt av radion med ett irriterat slag.
”Still banned from the apartment?” Skrattade han och torkade av sina oljiga händer på en redan oljig handduk som legat kastad på en av arbetsbänkarna. Han suckade och ryckte på axlarna.
”Not really. Just me avoiding the anger.” Förklarade han och gjorde det samma som Moe och tog handduken från honom för att kunna torka av sig sina egna händer, som var täckta av olja.
”Look, I know you don’t want to talk about it. But you can’t live in the office for the rest of your life.” Självklart visste han att någon av männen skulle börja försöka prata vett i honom, men han hade inte trott att det skulle vara Moe som var först ut med det.
”You’re right. I don’t want to talk about it.” Fräste han irriterat och återgick till bilen. Men istället för att dyka in under den igen började han mecka på under motorhuven istället. Han behövde inga fler medömkande eller dömmande blickar, inte heller någon som försökte förstå sig på hans situation.

 



109. Cry

Jason Walker – Cry
 

De sista orden som Austin hade sagt till henne innan hon hade lämnat klubbhuset ekade i hennes huvud. “What did you think? That I actually helped you for the sake of good? Then you really must be dumb. It was all a trick to get you in bed with me, which wasn’t so hard. I’m not a good guy, I’m not something you can mold and change by your own imagination of your dream man.“
Hon låg på golvet och skakade medan tårarna forsade ner. Hur kunde han stå och säga så till henne efter allt de hade varit med om. Han hade till och med sagt att han älskade henne. Hade allt bara varit på låssas? Hade han bara varit med henne för få henne i säng? Ju mer hon tänkte på det desto mer troligt blev det.
För henne hade det inte varit på låssas, hennes känslor hade varit äkta. Aldrig hade hon trott att hon skulle kunna hitta en ny och gå vidare efter det som hade hänt med Theo. Men Austin fick henne att gå vidare, han hade gjort henne hel igen. Men nu ångrade hon verkligen att hon hade gått in i klubbhuset den natten då hon hade lyckats rymma ifrån Dimitri och hans män. Hade hon inte gjort det så hade hon aldrig träffat Austin och då hade hon inte behövt lida så mycket som hon gjorde nu. Aldrig hade hon gråtit så mycket som hon gjorde nu, hon hade inte ens gråtit så här då Theo hade blivit skjuten rätt framför ögonen på henne. Det kändes som om någon stod och högg henne i hjärtat med en kniv och hon kunde nästan inte andas.

 

 

Hon visste inte hur länge hon hade legat där på golvet och gråtit när dörren till hennes lägenhet öppnades. Marion orkade inte ens kolla upp och se vem det var.
”Come here, love.” det var Max skotska stämma som fyllde lägenheten.
Han lyfte upp henne i famnen och bar henne till soffan. Han satte sig ner i soffan med henne i famnen. ”How could he do this to me?” fick hon snart ur sig medan kollade upp på Max med rödsprängda ögon. ”He used me.” hon brast åter ut i gråt och gömde ansiktet mot Max hals medan han strök sig hand över hennes hår.
”He loves you.” åter igen fylldes lägenheten med Max varma skotska stämma. ”He'll soon figure it out and he has not taken advantage of you. He's just hurt.” hon ville så gärna tro på Max ord, men det gick bara inte.
”He spoke the truth. You did not see his cold face when he said those words.” Hon kollade åter upp på Max. “It was a bad idea to come back.”
Austins kalla och känslolösa ansikte dök upp i hennes inre och åter igen högg det till i hjärtat likt tusen knivhugg. Hon skulle aldrig kunna bli sig själv igen efter allt detta.
”Stay a few days and see what happens. I'm here if you need to talk.” Max ord gjorde henne varm inombords. Hon var glad over att ha sin pappa hos sig. Att hon hade kommit hit hade fört med sig en massa dåliga saker men även några bra. Hade hon inte klivit in i klubbhuset den regniga natten så hade hon nog aldrig träffat Max och då hade hon aldrig fått veta vem hennes far var. 




108. Don't say a word

Ellie Goulding - Don't say a word

 

Austin hade orsakat Marions tårar förut, men dem få gångerna var långt ifrån jämförbart med detta. Trots det berördes han inte. Han var stenkall på samma gång som han var kokande het. Det faktum att hon för sekunder sedan hade förklarat att hon alltid hade älskat honom gjorde ingen skillnad. Dem var båda för arga, sårade och envisa för att lägga skrikandet åt sidan och bara gå igenom allt dem ville få sagt. Skrek en av dem skrek den andre högre, så var det med den saken. En del av honom anade att om dem skulle ha lämnat tillsammans skulle dem ha drivit varandra till vansinne av sin kärlek till varandra samt deras personliga sätt att bara vara. Han älskade henne fortfarande, det var det ingen tvekan om, men det var en sak han vägrade erkänna nu. Det skulle inte heller göra någon skillnad eftersom han nu hade vräkt ur sig att hon var orsaken till de dödsfall klubben hade haft. Det hade trots allt inte gjort någon skillnad när hon själv hade bekänt att hon älskade honom.
”How can you say that to me? It was you who promised that you would protect me no matter what happens. That you and the club would do everything to protect me.” Han fnyste elakt.
“What did you think? That I actually helped you for the sake of good? Then you really must be dumb.” Ett elakt flin spred sig över hans läppar. ”It was all a trick to get you in bed with me, which wasn’t so hard. I’m not a good guy, I’m not something you can mold and change by your own imagination of your dream man.“ Det  han sa var till viss del en lögn. Han hade inte hjälpt henne bara för att få henne i sang, han hade hjälpt henne för hon behövde en hjälte. Så att säga. Att dem hade hamnat i säng med varandra hade helt enkelt varit ett plus i kanten, någonting som hade växt sig till ohämmad kärlek och som därefter hade kraschat likt ett störtande flygplan. Att dem nu stod och vrålade åt varandra var som att kasta bensin på det redan brinnande vraket. Han dolde alla sina känslor under masken av en stenkall man som hade legat med henne för rolighetens skull, allt för att inte visa såret hon hade lämnat inuti honom efter att hon hade åkt. Över hennes axel såg han Max stiga in i klubbhuset.
”Leave me alone! You can all leave me alone! I never want to see any of you again. I hate you all!” Han såg efter Marion under tystnad när hon stormade ut ur klubbhuset innan hans blick gled över till Max som såg allt annat än glad ut. Just när Max öppnade munnen för att skicka nästa salva av svordomar över honom så tog han själv till orda.
”Don’t! I am your leader, you do not get to tell me how much of an asshole I am or how to treat Marion. Have looked in the mirror lately? You’re not the father of the year. You abandoned your own daughter for 23 years!” Röt han och pekade anklagande mot Max, som faktiskt höll tyst.

 

 

Han ringde T-bone och Dick, för att säga att köra fram lastbilen med provexemplaren på de vapen The Pagants skulle få se på. Han gick runt bardisken precis när Marion stormade in igen, utan att ägna henne en blick stormade han ut ur klubbhuset. Dags att ta på sig pokerfacet och vara professionell. Meghan stod fortfarande utanför klubbhuset och såg hatisk ut.
”Don’t wait up.” Morrade han när han gränslade sin motorcykel.
”Don’t even bother coming back! You can sleep with your whore tonight!” Hörde han Meghan ropa bakom sig när han körde iväg med Max och lastbilen i släptåg. Han visste inte ens när han skulle komma tillbaka. Om han skulle komma tillbaka. Kanske passade han på att se sig om i Stockton med omnejd. Kanske han bara lämnade i klubbhuset och stirrade i väggarna. Han hade ingen aning om vad han skulle göra, allt han visste var att han skulle träffa The Pagants ledare för vapenhandel.

 



107. Get It Right

Glee Cast – Get It Right (Glee Cast Version)

 

“No! You do not have the right to talk to me in that way anymore. You left me, remember me. You left me with the words that I would have been a father! What hell kind of way is that to say good bye to someone you love? Who the hell am I to say that you ever loved me.” Marion vände sig om och kollade på Austin medan tårarna forsade ut från ögonen likt två vattenfall.
”I have always loved you and I still do.” hon visste att dessa ord inte skulle ändra på någonting men hon var bara tvungen att få ut dem.
”Good. All you ever did was causing trouble for the club.” De sista orden som Austin sa till henne var droppen och tog några bestämda steg mot Austin och vräkte sedan ur sig.
”How can you say that to me? It was you who promised that you would protect me no matter what happens. That you and the club would do everything to protect me.” Hon nästan spottade ut orden.
Hon kunde höra dörren öppnas bakom dem och snart klev även Max in i lokalen. Marion kollad en sista gång på Austin med en ledsen blick innan hon vände på klacken för att lämna dem i fred. Max greppade tag i hennes hand.
”Come, let’s eat now.” Max gav henne en medlidande blick som fick Marion att brista ut i ett iskallt vrål.
”Leave me alone! You can all leave me alone! I never want to see any of you again. I hate you all!” Det var länge sedan hon var så här arg och aldrig trodde hon att de skulle gå ut över Max och Austin.

 

Hon lämnade dem och gick medbestämda steg över uppfarten. Hon orkade inte ens kolla på Meghan som följde henne med blicken. Marion var så arg att hon kokade och allt detta var ju trots allt hennes fel men endå kunde hon inte ungå att känna att det mesta var Austins fel.
Hon behövde prata med någon annan och det var snabbt. Hon gick in verkstaden och de enda människorna som befann sig där inne var två nya prospekts som hon aldrig hade sett förut.
”Have you seen Moe?” hon lät fortfarande arg och en av prosekterna skakade nervöst på huvudet.
”No, he left a while ago with Simon and the others.” hon nickade och gav ifrån sig en suck innan hon vände på klacken igen och började gå i riktning mot hennes lägenhet.
”So you've finally realized that it's me and him now.” hon kunde höra skadeglädjen i Meghans röst när hon gick förbi henne. Marion stannade upp och vände sig om mot Meghan utan att säga något. Meghan bara flinade. ”He will never be yours.” Marion orkade inte bråka mer så istället lämnade hon Meghan och gick in i klubbhuset igen. Max kollade orloligt på henne men Marion gav dem ingen blick utan hon fortsatte upp till hennes lägenhet och smällde sedan igen dörren efter sig och smällen ekade i trappuppgången. När hon väl hade kommit in i lägenheten föll hon ihop på golvet medan tårarna rann nedför kinderna. Detta var ju inte det hon hade trott skulle hända då hon hade satt sig på planet dagen innan. Varför skulle det alltid bli fel, vad hon än gjorde så blev det fel.




106. Let me hear you scream

Ozzy Osbourne - Let me hear you scream

 

Austin brydde sig inte ens i att ta ett glas utan tog istället en klunk direkt ur flaskan. Men han kunde inte dra huvudet fullt, inte ännu. Det skulle däremot behövas, speciellt när han hörde dörren öppnas och när han höjde blicken till sin illvilja såg att det var Marion som hade kommit in. Dem bestämda stegen och hennes blick sa allt, hon var arg. Bra, för det var även han.
"Oh please just let me have it, like I didn't get enough earlier.." Muttrade han surt för sig själv.
”How could you sleep with Meghan right after I'd gone? And besides making her knocked up.” Han satte undan whiskeyflaskan, ville inte slösa bort dyr alkohol genom att kasta den i väggen eller någonting liknande. ”I did not think you could sink so low.” Han kände raseriet återigen vakna till liv när han lyssnade till hennes ord. Förbannat drämde han handen i bardisken och såg på henne med en blixtrande blick medan han pekade på henne med ett anklagande finger..
”No! You do not have the right to talk to me in that way anymore. You left me, remember me. You left me with the words that I would have been a father! What hell kind of way is that to say good bye to someone you love? Who the hell am I to say that you ever loved me.” Röt han. Han hade nog inte varit så arg på en kvinna förut, och inte hade han någonsin trott att det var Marion han skulle bli så förbannad på. När hon hade lämnat honom hade han inte heller trott att han skulle få ta ut sin ilska och sorg över henne, därför hade det bara legat och sjudit inom honom under dem senaste månaderna. Fram tills nu.

 

 

”You could atleast have answered my letters.” Dem orden fick nästan tyst på honom.

”What fucking letters? This is no Notebook movie where you can say that you’ve been sending me letters every day for a year.” Anledningen till varför han visste om The Notebook var på grund av att Marion en gang hade tvingat honom att titta på dem, medan hon fortfarande hade varit hos honom.
För första gången berördes han inte av hennes tårar. Det var han för upprörd för.
”I'm going home now. So you get to have your family life alone and I will not return.” Om detta hade hänt för sex månader sedan hade han nog kämpat för att behålla henne, men inte nu.
”Good. All you ever did was causing trouble for the club.” Skällde han. Okej, det där medgav han var onödigt elakt men nu var det sagt och gick inte att ta tillbaka. Istället för att be om förlåtelse såg han kallt på henne som om han väntade på att hon skulle gå och lämna Stockton bakom sig. Max steg in och såg argt på honom, tydligen hade han hört allt vad dem hade sagt. Men han visste bättre än att skälla ut Grim Reapers ledare framför åskådare.

 



105. I'm An Idiot

Puffer – I'm An Idiot

 

Snart hade även Austin och Max anslutit sig till dem och Meghan släppte snabbt den ilska blicken från Marion och lät den sedan vandra vidare till Austin.
Austin hann bara säga några ynka ord innan Meghan åter brast ut.
”Shut the fuck up! Is this bitch the reason that missed my doctor’s appointment? Is this cunt the reason that you missed out on the fact that our baby is a little boy? I thought you were over her! That skank left you broken and miserable!”
Orden om att de skulle få en pojke gjorde så ont inom Marion och hon ville bara skrika rätt ut. Men Max’s närvaro fick henne att förtränga det och han drog henne bakåt några steg och lät händerna vila mot hennes axlar. Utan honom hade hon tynat bort.
Hon stod hela tiden och lyssnade på vad dem sa med Max trygga händer på hennes axlar.
”Yes it’s a fucking boy! I hope to God that he won’t turn out like you! A lying and cheating scumbag!” nästan skrek Meghan.
”Hey! I have never cheated on you, and I didn’t lie about the fact that Marion was back. I didn’t tell you about her because I thought she wouldn’t stay for long. You’re right, she left me… but I found you. So don’t you dare come here a accuse me of cheating on you with her!” De orden som Austin sedan vräkte ur sig fick tårarna att börja rinna nedför hennes kinder. Han hade verkligen gått vidare, ingen tvekan om saken. Hon ville springa därifrån och aldrig mer se sig om men hon var för paralyserad för att röra på sig. Austin lämnande dem snart och försvann in i klubbhuset igen. Meghan satte sig åter igen ner på bänken får att få åt sig andan. Marion lät blicken vandra över till Simon och Moe som nu var på väg till sina motorcykla.

 

”Come, let’s get some food at Rosie’s Diner.” Han började gå mot sin motorcykel men Marion skakade bara på huvudet.
”Im not done.” hon vände på klacken och gick med bestämda steg in till klubbhuset där Austin stod vid bardisken.
”How could you do this to me!” nu var det hon som hade höjt rösten.  ”How could you sleep with Meghan right after I'd gone? And besides making her knocked up.” hon tystnade för att ta nya andetag. ”I did not think you could sink so low.” hon drog en hand genom håret medan hon tog några steg mot Austin.
”You could atleast have answered my letters.” hon hade nu sänkt rösten och tårarna rann nedför hennes kinder och återigen var alla känslor tillbaka. ”I sent five letters to you and you have not answered any of the letters.” hon tystnade och la en hårslinga bakom örat medan hon grät.
”I should never had come back. I’m such and idiot.” de sista orden var sant, hon var en idiot, en idiot för att hon hade återvänt till ett liv som hon aldrig mer skulle få tillbaka. Till ett liv med Austin som nu hade runnit ut i sanden. 
”I'm going home now. So you get to have your family life alone and I will not return.” Fick hon sedan ur sig och släppte blicken från Austin. 

 

 



Dark Stories & Riddles

Besök & följ våran nya novellblogg. 
www.darkstoriesandriddles.blogg.se
 
En magisk novell. Hon är den första att någonsin komma igenom till andra sidan, han är sonen till en legend. Vad händer när slöjan mellan Midgård och vår värld faller?
 
 
 
 
 
 
 



104. Teeth

Lady gaga -Teeth 

 

När man talar om trollen. Fast, Marion var förstås långt ifrån något troll. Men det var så talesättet löd. Han höjde blicken och såg på Marion när hon steg in i rummet. När han såg hur hennes leende dog ut, när hennes blick gled över till honom, fick han en mystisk känsla inom sig. Han ville inte att hennes leende skulle försvinna varje gång hon såg mot honom, men hon hade trots allt fått reda på att han skulle bli pappa. Endast sex månader efter att hon hade förlorat sitt eget, som också det hade varit hans. Hur överavktiva var inte hans små krigare?
”I need some air.” Han såg efter henne och suckade när han hörde klubbdörren öppnas och stängas.
”Told you.” Var allt som hördes från Max. Han blängde lätt mot honom innan han gick fram till soffan och sjönk ner i den med ännu en suck. Gjorde han verkligen ingenting annat än suckade nu för tiden? Plötsligt slog det honom. Meghan var där ute.
”Holy shit crap fuck!” Han var snabbt uppe på benen igen och for iväg mot ytterdörren.
”What the bloody hell got in to you lad?” Hörde han Max ropa bakom sig.
”Meghan!” Vrålade han tillbaka, vilket tydligen även fick fart på Max eftersom han hörde hur stolen skrapade i golvet och raska fotsteg bakom sig. En vanlig Meghan var farlig att ha med Marion, men lägg till hormoner och graviditet och du fick en furie.

 

 

När han steg ut genom dörren såg han till sin förtvivlan att dem redan hade hittat varandra. Ilskan i Meghans ögon fick honom nästan att ta ett steg tillbaka. Han såg hur hennes läppar rörde sig och han kunde bara ana vad det handlade om. Så upptäckte hon honom och ilskan vändes mot honom istället för mot Marion. Det faktum att hon inte sa någonting utan bara stirrade på honom gjorde det hela mycket läskigare än vad det skulle vara om hon skällde på honom. Skällandet var han van med, där behövde han bara lägga dövörat till.
”Meg, it’s not what it looks like. She showed u...” Mera hann han inte säga innan helvetet brakade löst.
”Shut the fuck up! Is this bitch the reason that missed my doctor’s appointment? Is this cunt the reason that you missed out on the fact that our baby is a little boy? I thought you were over her! That skank left you broken and miserable!” Folket från staden bredvid kunde förmodligen höra henne tack vare hur högt hon vrålade. Det tog honom några sekunder att bearbeta vad hon hade sagt. En pojke?
”A boy?” Frågade han dumt. I ögonvrån såg han hur Max smög sig fram till Marion för att dra henne ur skottlinjen.
”Yes it’s a fucking boy! I hope to God that he won’t turn out like you! A lying and cheating scumbag!” Okej det där var han tvungen att medge att det sved en aning, dessutom blev han lite arg över hur hon betedde sig för tillfället.
”Hey! I have never cheated on you, and I didn’t lie about the fact that Marion was back. I didn’t tell you about her because I thought she wouldn’t stay for long. You’re right, she left me… but I found you. So don’t you dare come here a accuse me of cheating on you with her!” I takt med att han vrålade gjorde han även enorma handgester. För att få henne att lyssna till honom var han tvungen att vråla minst lika högt som hon nyligen hade gjort. I stundens hetta lade han inte märke till hur de ord han sa kunde såra Marion ännu mera, det var först när han såg Max’s anklagande blick som han kom ihåg vem alla som stod där. Vid garaget hade Simon och Moe kommit fram för att nyfiket se på showen och från klubbhuset hade några kommit också.
”Fuck.” Väste han. ”What the hell are you all looking at? You two should be on the road, get the fuck out of here!” Röt han åt Simon och Moe. Förbannat vände han sig om, knuffade sig förbi männen som kommit ut, smällde upp dörren till klubbhuset och stegade fram till bardisken för att ta fram whiskey flaskan. Allt detta var tvungen att hända minuter för han skulle på mötet med The Pagants. Just snyggt.

 



103. I'm Not Leaving Now

HOFFMAESTRO – I'm Not Leaving Now
 

När Marion slog upp ögonen visste hon inte hur länge hon hade sovit. Det var fortfarande ljust ute så hon hade nog inte varit borta så länge. Hon satte sig upp och drog en hand genom håret medan hon gäspade. Dammet killade i hennes näsa och fick henne att nysa till. Hon klev upp från soffan med tankar på Austin. Hur han hade sett ut när hon hade stått inne i klubbhuset tidigare. Hur han hade fått ett telefonsamtal av Meghan. Hon hade nog förstått hela tiden att han hade gått vidare och hon kanske lika gärna kunde gå vidare hon med, istället för att plåga sig själv.
Tankarna om Meghan och Austin tillsammans fick det snart att tåras i hennes ögon. Hon ville inte gråta, inte mer. Så hon började istället städa hela lägenheten för att försöka komma på andra tankar men hela tiden dök Austin upp i hennes huvud.
När hon hade dammtorkat hela lägenheten och städat till allting ställde hon sig i duschen och lät det varma vattnet skölja bort alla tankar och känslor. Men så fort hon hade fått på sig kläderna igen så kom åter tankarna tillbaka då hon hörde en motorcykel svänga in vid klubbhuset. Hon gick fram till fönstret och de första hon fick syn på var Austin och Meghan, med en stor mage. Austin gav henne en kyss innan han försvann in i klubbhuset. Att se honom älska någon annan gjorde så ont inom henne. Hon stod kvar i fönstret och kollade på Meghan som satte sig ner på en bänk utanför klubbhuset. Marion förstod varför Austin tillslut hade valt henne, hon var vacker med sitt blonda hår och blåa ögon. Marion suckade, Austin skulle aldrig lämna henne nu. Hon gick bort från fönstret och bestämde sig sedan för att gå ner och se vad Max gjorde.

 

 

Några minuter senare var hon på väg nedför trappan som ledde ner till klubbhuset. Hon kunde höra Max röst och sedan Austins som fick hennes hjärta att slå allt snabbare. Nere i klubbhuset fick hon snart syn på Max som satt som vanligt vid skrivbordet som var överbelastat av en massa papper. Mitt emot honom stod Austin. Max fick genast syn på henne och fyrade av ett leende.
”Hi, love. How are you.” han klev upp från skrivbordet och gick fram till henne. ”Are you hungry?” Marion var så glad över att hon hade Max. Hade han inte varit hennes far så hade hon nog åkt hem direkt hon hade fått reda på om Austin och Meghan.
”Not yet.” hon log lite mot honom med det bleknade snabbt bort när hon kollade mot Austin. Hon ångrade så mycket att hon hade lämnat honom, han var mannen in hennes liv och nu hörde han till någon annan.
”I need some air.” hon lämnade dem snabbt och hade helt glömt bort att Meghan satt utanför. Marion mötte Meghans frågande blick och snart ställde hon sig upp och om blickar kunde döda så skulle Marion vara död nu.
”What the hell are you doing here?” fräste Meghan och tog några steg mot Marion.
”Im.. im here to.. ” hon ville så gärna säga att hon var här för att ta tillbaka Austin men hon hejdade sig i sista sekund och sa istället. ”Im here to visit my father.” Hon backade några steg, även ifall Meghan var gravid så kunde hon säkert hoppa på Marion när som helst och Marion hade verkligen ingen lust att hamna i ett slagsmål med henne igen. Men det syntes direkt att Meghan inte köpte hennes lögn.
”Austin is mine now! And as you can see we'll have children.” hon strök sig över den gravida magen och log elakt mot Marion. Meghans ord gjorde Marion rasande. Hon tog några steg mot Meghan och viskade.
”I will not go anywhere. He will soon be mine again, just wait and see.” Marion fyrade snart av ett leende utan att släppa blicken från Meghan som fortfarande såg rasande ut. 




102. Execution song

Johnossi - Execution song

 

Efter att äntligen ha fått tag i Meghan och övertygat henne om att ge honom adressen till lägenheten var han på väg. Marions förkrossade blick förföljde honom. Fortfarande var det en liten del av honom som var skadeglad, för att han nu hade sårat henne på samma vis som hon hade sårat honom. Han sköt bort dem elaka tankarna och bytte över till vad han skulle säga åt Meghan. Han kunde minsann inte berätta att Marion var tillbaka och det var därför han hade missat hennes läkarbesök.
Väl framme vid byggnaden ställde han sig av motorcykeln och såg upp mot den vita fina lägenhetsbyggnaden som tornade upp sig framför honom. Det var en stor skillnad från vad han bodde i nu.
”And here the dipshit comes.” Meghans röst nådde fram till honom och han vände sig om för att möta henne. Han måste medge att hon var väldigt vacker även när hon var förbannad på honom, kanske var det glöden från graviditeten.  Fast hon var verkligen vacker. Dags för hans avrättning.
”Hello to you too, darling.” Han gick fram till henne för att ge henne en förlåt-kyss men den landade bara på hennes kind när hon arg vände sig bort.
”How could you miss it? I told you it was important! Did you even care about me at all?” Vrålade hon. Han suckade tungt och tog hennes händer i sina. Han fick helt enkelt intala sig själv att det var graviditetshormoner och att ta det försvinna om fyra månader.
”Honey, I’m sorry. Something happened at the clubhouse that I had to attend to. I came to the display, so let’s go inside and take a look at this place. Later when we get home I’ll take care of you.” Han log busigt och kysste hennes läppar innan hon hann vända sig bort. Ett litet leende smög sig fram i hennes mungipor. ”Now that’s what I’m talking about..” Sa han, nöjd över att lyckas omvända hennes ilska till ett leende.

 

Efter visningen gick dem tillsammans ut till bilen och hans motorcykel.
”The apartment was nice, right? I could really see us living there.” Kvittrade Meghan när hon satte sin hand på sin mage. Han själv var något försvunnen i sina egna tankar, som såklart kretsade kring Marion.
”Hm? Oh yeah.. It was nice...” Mumlade han. Han kunde känna den dömmande blick hon gav honom.
”But?” Han suckade tyst. ”But it’s a bit expensive for us. There will be other apartments, besides this one is way too far away from the clubhouse.” Sådär grälade dem fram och tillbaka en stund innan dem slutligen åkte iväg hemåt. Han däremot skulle inte hinna göra någonting innan det var dags för mötet med The Pagants. Så när han väl stod på parkeringen till verkstaden kysste han bara Meghan hejdå och gick in till verkstaden för att se om Max befann sig där.
”Where’s Max?” Frågade han Simon som låg under en bil och skruvade.
”Last time I saw him he was in the clubhouse office.” Han nickade som svar och vände på klacken men stannade upp för en sekund.
”And Simon... Prepare for the meeting. You should get on the road in half an hour.” Med det sagt fortsatte han och gick över till klubbhuset. Hans blick gled upp till fönstret där Marions lägenhet fanns och han kände hur någonting kramade om hans hjärta för en sekund. Han var verkligen in some deep shit om Meghan fick reda på att Marion var tillbaka.
”Max?” Ropade han ut i det tomma utrymmet och hörde ett grymtande från kontoret. Gjorde den mannen någonting annat än att sitta begraven i dem där papprena? Han gick in till kontoret och satte sig ner på en stol. Han kunde inte riktigt hålla sig från att spana sig omkring, som för att försäkra sig om att Marion inte gömde sig i något hörn.
”Don’t worry. She’s in the apartment. Speaking of apartments... How did the display go?” En liten lättnad lade sig över honom, då var hon I alla fall inte där och lyssnade till varenda ord. Han ryckte på axlarna.
”Some fancy apartment for businessmen, nothing that appealed to me. Too much white and too little… me.” Förklarade han och lutade sig tillbaka mot ryggstödet. ”Has she told you anything else why she’s back?” Han kunde inte låta bli att fråga helt enkelt. Max såg på honom en stund och skakade på huvudet.
”No... But what I do know is that she still loves you. And you gave me a promise e few months back, that you would never hurt her. Today you broke that promise.” Han öppnade munnen för att protestera men hann inte innan Max själv tog till orda igen. ”I know she broke your heart when she left, I was here to witness your grief. But when you spoke of Meghans pregnancy and the new apartment I could see her heart breaking.” Austin suckade tungt och drog en hand genom sitt hår.
”This was the least thing I needed right now...” Muttrade han.

 



101. Why Ya Wanna

Jana Kramer – Why Ya Wanna

Marion hade snart druckit upp kaffet men hon höll fortfarande händerna på koppen.
”Ah my long lost love! Have you come back for me now that you’ve realized that Austin is nothing but a grumpy old man trapped in a young man’s body?” Marion behövde inte vända sig om för att se vem det var. Rösten var allt för bekant.
”Good to see you too, Moe.” Marion vände sig om och log mot Moe innan han satte sig uppe på bardisken.
Marion lyfte snart blicken när Austin svarade i telefonen och de ord han sa till personen i andra ändan högg till i hjärtat likt tusen knivhugg. Hon kunde höra en röst skrika i andra ändan av telefonen men hon kunde inte utskilja några ord.
”Trouble in paradise, lad? Don’t mess with a pregnant devil.” Moe’s ord fick henne att stelna till och släppa blicken från Austin. Gravid djävul? Det kunde inte vara, nej det kunde bara inte vara henne. Marion skakade på huvudet och hon kollade på Austin med en frågande blick.
”I have to go to this fucking apartment and play suburban husband, or else she will hang me from my balls.” alla skrattade i kör åt det Austin nyss hade sagt. Marion fick inte fram ett ord hon bara kollade på Austin med en ledsen blick. Hon hade nog förstått innerstinne att han hade gått vidare, men med Meghan, men hon hade aldrig trott att han kunde sjunka så lågt.
”Sorry.” Austins ord fick det att tåras i hennes ögon, hon följde honom med blicken när han sedan lämnade lokalen.

 

 
 

“So, is my apartment still there?” hon kollade på Max när Austins ryggtavla hade försvunnit ut genom dörren. Max nickade åt hennes fråga.
”Everything is as you left it.” Han ställde sig upp. “Come, I follow you up.” Han tog hennes resväska i ena hande och hennes hand i den andra.
De gick båda upp till lägenheten under tystnad och de var inte förens båda hade kommit in i lägenheten och stängt dörren efter sig som Max började tala.
”He still loves you, I can see it in the way he looks att you.” han gick fram till Marion och la sina händer på hennes axlar. ”Stay a while, soon he will realize that you are the right one.”
”I don’t think so. He's supposed to have children with her. I do not think he will leave her when they will become parents.” Fick Marion sedan ur sig medan hon skakade på huvudet.
”Just wait and see.” Max log varmt mot henne innan han gick till ytterdörren. ”I’ll be back later. You need to rest.” han lämnade sedan henne ensam i lägenheten.
Det såg precis lika dant ut i lägenheten, allting låg kvar där hon hade lämnat det. Det var som om hon aldrig hade lämna allt detta bakom sig, det enda som hade förändrats var att allting var täckt i damm.
Hon satte sig ner i soffan med en djup suck och dammet lättade från tyget på soffan när han satte sig ner med en duns. Hon skulle ha stannar kvar i England, då hade hon sluppit att gå igenom alla känslor som hade blossat upp inom henne igen. Hon fick egentligen skylla sig själv att Austin hade gått vidare, det var ju trotts allt hennes fel. Hade hon inte lämnat honom för 6 månader sedan så hade dem kanske fortfarande varit tillsammans eller så hade de helt enkelt tagit kål på varandra.
Hon bestämde sig sedan för att stanna i några dagar och se hur det skulle bli med telefonsamtalen och hon skulle inte ge upp Austin bara för att han hade Meghan nu. Hon la sig ner i soffan och efter bara några minuter hade hon somnat. 




100. Strangers Friends Lovers Strangers

Royal Republic - Strangers Friends Lovers Strangers

 

Austin skulle minsann få lida för att han hade bett Marion att stanna, både psykiskt och fysiskt. Men det var för sent att ändra på det nu. Så han kokade kaffet under tystnad. En mycket spänd och pinsam tystnad dessutom.
”So, how is it around here. Everything is the same?” Han ryckte på axlarna och sneglade över axeln.
”I guess. Nothing changes in Stockton.” Muttrade han. Det var i och för sig sant. Ingenting förändrades i Stockton så länge Grim Reapers var där. Det var dem som höll allt som det skulle vara för att underlätta allt för alla, mestadels för dem själv. Dem såg i alla fall till att det inte skedde några större skottlossningar innanför stadsgränserna, däremot några slagsmål kunde man inte undvika. På samma gång som det var sanning så var det också en lögn, allt var inte det samma längre. Mycket hade förändrats. Saker som inte längre berörde henne.
”You look the same.” Han tog fram två muggar, som han inte var helt säker på om dem var skinande rena, och hällde upp kaffet när det väl var klart.
”So do you.” Sa han på samma gång som han sköt fram en av muggarna till henne. Han tog sin mugg och lutade sig mot den inre bardisken, allt för att hålla ett visst avstånd mellan dem båda. Som tidigare nämnt ville han inte komma på sig själv med att smaka på hennes läppar. Han lyssnade till hennes berättelse om hur en okänd man började ringa åt henne och det enda han sa var samma fras varje gång.
”I must admit that I'm scared... What if there is Dimitri again?” Han suckade. Han måste medge att han kände sig som en skitstövel, här stod han och höll ett säkert avstånd och undvek att se henne rakt i ögonen medan hon var rädd. Vilket var förståeligt med tanke på vad som hände.
”I get that you’re scared. And I guess I get why you came here... You’re part of the club thanks to your dad so we’ll protect you if it turns out to be Dimitri.” Han drack upp sitt kaffe och satte muggen i diskhon. Förvirrat vände han sig mot henne, för en halv sekund förstod han inte vad hon pratade om. Men det tog honom inte länge att minnas tillbaka till den dagen för sex månader sedan. Då hon hade blivit knuffad nerför trapporna och förlorat deras barn. Men tack vare Max och Simon så hann han inte pressa henne mera på svar.
”I guees you have made up.” Hörde hans Maxs skotska stämma säga med ett flin lekande över hans läppar. Inte direkt. Allt dem hade pratat om var hennes mystiska förföljare. Inte direkt vad man kunde kalla för ’made up’. Medan Marion och Max pratade tände han på en ny cigarett och såg längtande på de kalla ölflaskorna som stod uppradade i kylskåpet framför honom. Vad han inte skulle göra för att lätta på sitt tunga sinne om så bara för en stund. Men cigaretten fick duga för tillfället. Dessutom var han tvungen att vara nykter med tanke på att han hade en läkarkontroll, en lägenhetsvisning och ett viktigt möte att ta itu med senare.

 

 

Han höjde ett ögonbryn åt Marion och Simons sätt att hälsa på varandra, vadan kom den kylan? Han såg hur Moe steg in genom dörren och omfamnade Marion bakifrån.
”Ah my long lost love! Have you come back for me now that you’ve realized that Austin is nothing but a grumpy old man trapped in a young man’s body?” Austin himlade med ögonen och fnyste. Gammal man fast I en ung mans kropp, som om. Han hade inte ens lust att käfta emot honom och säga någonting sarkastiskt. Plötsligt vibrerade det i fickan och när han väl hade fiskat fram telefonen såg han vems namn som blinkade på skärmen.
”Shit.” Väste han innan hande svarade. ”Hi honey. What’s up?” Dum fråga.
”What’s up!? You’re a fucking asshole, that’s what’s up! You promised you wouldn’t miss my doctor’s appointment. What do you do? You miss it! Don’t even bother showing up at the apartment viewing! Dipshit!” Han höll telefonen på ett litet avstånd för att inte bli döv av Meghans förbannade röst. Plötsligt blev det tyst i luren och han förstod genast att hon hade satt på. En suck slank över hans läppar när han masserade näsbenet.
”Trouble in paradise, lad? Don’t mess with a pregnant devil.” Skrattade Moe som nu hade satt sig uppe på bardisken och förmodligen hört hela samtalet.
”I have to go to this fucking apartment and play suburban husband, or else she will hang me from my balls.” Männen skrattade och han hade nästan glömt bort att Marion fortfarande satt där, fram tills hans blick landade på henne. Fan. ”Sorry.” Muttrade han och styrde sina steg mot dörren.

 



99. Creepy Phone Calls

Tobacco – Creepy Phone Calls

 

”Wait.” Austins ord gjorde henne alldeles varm inombords. Hon hade först trott att han inte ville ha med henne och göra då det hade synts på honom när hon hade börjat prata. ”Stay for a coffee and tell me more about this mysterious person.” hon nickade till svars och följde honom sedan med blicken när han försvann bakom bardisken för att koka kaffe. Hon stod kvar på samma ställe, alldeles för nervös för att röra på sig. Marion tog snart ett djupt andetag och släppte resväskan och gick sedan mot bardisken med nervösa steg. Hon satte sig på en av barstolarna och drog en hand genom håret.
”So, how is it around here. Everything is the same?” fick hon sedan ur sig för att försöka bryta den tystnad som hade lagt sig runt dem. Hon vilade händerna på bardisken och lyfte sedan blicken för att kolla på Austin. Han såg precis likadan ut, ingenting hade förändrats. Hon fyrade snart av ett litet leende. ”You look the same.”
Kaffet var snart klart och hon tog några klunkar av det heta kaffet innan hon tog ett djupt andetag och började berätta.
”Okay, it all started a month ago. An unknown number started calling me in the middle of the night. Every time there was a man, with a voice similar to Theo and every time the man says the same words.” Hon tog en klunk av kaffet och ställde sedan ner koppen på bardisken. ”I must admit that I'm scared.” fortsatte hon. ”What if there is Dimitri again?” hon suckade och lyften blicken som hon hade haft fäst på kaffet i hennes kaffe kopp.
”I must tell you another thing. About what happened on the day I fell down the stairs.” Mer hann hon inte säga då snart Max och Simon klev in i lokalen.
”I guees you have made out.” flinade Max och gick fram till Marion och omfamnade henne i en varm kram. ”Im so glad that your back again, I've missed you so much, love Marion besvarade kramen och hon var glad att hon var tillbaka i hennes fars trygga armar. Han satte sig sedan ner på en barstol bredvid henne. Simon hade satt sig ner i soffan och hade dem under uppsikt.

 

 


”So tell me, why are you back?” Max kollade frågande på Marion medan han strök sig över skägget.
”I think Dimitri is back.” hon mötte Max blick som övergick till en orolig blick.
Han skakade på huvudet. ”It can’t be true? He’s in jail.” han vände blicken mot Austin och kollade sedan på Marion igen. ”What has happened?”
” Some guy has giving me some creepy phone calls at night and it must me Dimitri.” Fast det kunde ju också vara så som Austin sa, att det bara var någon som ville skoja med henne. Kanske jagade hon bara upp sig i onödan? Men hon skakade snabbt bort tanken när Simon anlände till bardisken. Han satte sig på andra sidan så att han skulle ha full koll på Marion.
”Hi Simon.” sa hon log ironiskt. Tanken av att han hade förrått klubben gjorde henne vansinnig och hon hade stor lust att vräka ur sig vad han hade gjort med henne. Men hans varnande blick fick henne att skaka bort de tankarna.
”Hello Marion.” sa han lika ironiskt som Marion. ”How’s England?” Hon gav bara honom ett leende som svar på hans fråga in hon hörde kaffe koppen till munnen. 




98. Lovesick mistake

Erin McCarley - Lovesick mistake

 

Austin studerade henne utan att röra en min. Han kunde inte tillåta sig själv att falla för henne igen. Men när han tänkte efter hade han nog aldrig slutat känna sådär för henne, så därmed kunde han inte falla för henne igen.
”Come on guys, we leave them alone. They have a lot to talk about.” Han följde Max med blicken och såg hur han satte sin hand på Marions axel. Han verkade ta hennes så kallade återuppståndelse bra mycket bättre än vad han själv gjorde. Han var tudelad i denna situation, en del av honom ville kasta ut henne för att aldrig mera behöva se henne medan den andra delen av honom ville fånga upp henne i sina armar och aldrig släppa taget om henne. Han såg dörren stängas efter att Max hade lämnat klubbhuset och därmed var dem helt ensamma där.
”I miss you.... I would never have left you.” Han ville säga att han hade saknat henne mer än vad han egentligen ville erkänna, men istället sa han bara med en ihålig röst.
”But you did.” Det må låta mesigt och mera som någonting en kvinna borde tänka, men sveket från att hon hade lämnat honom sved och stygnen som temporärt reparerade hans hjärta började sakta men säkert ge efter. Bara för att han stod och tittade på henne kände han hur hela hans inre brann för henne, han ville fortfarande kalla henne för sin men den tiden var över. Han hade Meghan och en liten bebis på kommande, han hade inte utrymme för att känna sådana här känslor för en annan kvinna. Han drogs tillbaka från sitt inre grubblande av det Marion sa och en rynka uppenbarade sig mellan hans ögonbryn.
”It has started to happen a lot of strange things again.” Han skulle precis fråga henne vad för konstiga saker hon pratade om när han kände hennes hand på sin kind. En inre kamp utkämpades inom honom och det höll på att ta kål på honom. Så för att underlätta för sig själv vände han bort sitt ansikte från henne, en stor del så att han inte skulle få för sig att kyssa hennes ljuva läppar. Men det gjorde ingen skillnad eftersom hon omfamnade honom, vilket gjorde allt mycket svårare. Han besvarade lätt kramen och tog ett steg bakåt samtidigt som hon drog sig undan.

 

 


”I think it’s Dimitri.” Dem fyra små orden var allt som behövdes för att få hans totala uppmärksamhet. Om Dimitri var och flåsade henne i nacken igen skulle han få se på ett och annat. Där var han tvungen att stoppa sig själv. Dimitri var inte längre hans problem, i och med att Marion hade valt att lämna honom och klubben bakom sig. Djävulen inom honom sa att han inte skulle beblanda sig i hennes drama längre, det hade bara fört med sig död och blodspill. Däremot sa den goda varelsen inom honom att han kunde inte lämna henne vind för våg. Han var tvungen att hjälpa, trots att det var emot hans bättre vetande.

“The only thing the voice says is: the time will soon come. What could he mean by that?” Hur skulle han kunna veta det? Ryssar var mystiska och kryptiska varelser. Dessutom hade dem ett obegripligt språk.
”To me it sounds more like a scary movie... And I don’t know what it could mean. If its Dimitri you know what it means, but it might just be someone trying to mess with your head.” Han undvek att se för mycket på henne. Vem visste vad han skulle få för sig att göra?
”It was a stupid idea to come here.” Han var på väg att hålla med henne, men när han såg hur hon vände ryggen till honom och gick iväg fick han en slags deja vu känsla över sig. Innan han visste ordet av kläckte han ur sig någonting han förmodligen skulle få ångra.
”Wait.” Han var en idiotisk man. En mycket idiotisk man. ”Stay for a coffee and tell me more about this mysterious person.” Han suckade och mötte, för första gången sedan hon stigit in i klubbhuset, hennes blick. Ännu ett dumt drag, eftersom hans hjärta slog ett extra slag. Utan att vänta mera på om hon skulle tacka ja eller inte så vände han på klacken och gick runt bardisken för att koka kaffe. Om hon sa nej fanns det alltid kaffetörstiga karlar ute i verkstaden.

 



97. This Was All a Bad Idea

Zolof the Rock & Roll Destroyer – This Was All a Bad Idea

 

Inte en enda själ syntes till inne i klubbhuset men hon kunde höra röster från männen från andra sidan rummet. Marion kände igen varenda röst Moe’s röst, Max röst och Austins röst som fick hennes hjärta att fladdra. En smäll hördes från rummet och hon förstod att deras möte nu var över.
Rätt som det var öppnades dörren till rummet och ut klev alla medlemmar. Simon stannade i dörröppningen när han fick syn på henne. Han gav henne samma varnande blick som han hade gett henne den dagen då hon lämnande allt detta bakom sig. Snart fick även Austin syn på henne och hon trodde hon skulle falla ihop när hon mötte hans blick. Hon blev alldeles skakig av nervositet, hjärtat dunkande ännu snabbare och om hon skulle ta ett steg så skulle hon falla ihop då benen inte skulle bära henne. Känslorna som hon hade försökt glömma var åter tillbaka.
De sa ingenting på flera sekunder, de bara stod där och kollade på varandra. Max hade nu också lämnat rummet och satt sig vid bardisken och gav dem nyfikna blickar. Simon stod fortfarande kvar i dörröppningen och strök sig över halsen.
Austin tog snart några steg mot henne och stannade sedan några meter ifrån där hon stod.
”Why are you back?” hon visste inte vart hon skulle börja. Hon släppte resväskan och tog några steg mot Austin och kollade sedan upp på Max med en blick som han genast förstod.
”Come on guys, we leave them alone. They have a lot to talk about.” Max reste sig upp från barstolen och föste ut resten av männen, inklusive Simon. Max la en hand på Marions axel. ”It’s good to see you again, love.” Han och de andra lämnande snart dem ensamna.

 

 
 
”I miss you.” nästan viskade hon medan hon drog en nervös hand genom håret. ”I would never have left you.” hon ångrade verkligen att hon hade lämnat honom, även ifall det kanske var det bästa. ”It has started to happen a lot of strange things again.” fortsatte hon och tog sedan ett steg till närmare Austin och nu stod de bara en halvmeter ifrån varandra. Hon kollade upp på hans blåa ögon och lyfte sedan handen och lät den smeka hans kind. ”God, how I've missed you.” hon omfamnade snart honom och andades in den bekanta doften från hans skinnjacka. Hon drog snart tillbaka till verkligheten igen och backade några steg.
”I think it’s Dimitri.” hon suckade. ”I think he is back again. I have received many strange calls from a man who sounds like Theo. But he’s dead.” Hon kollade ner på sina händer. The only thing the voice says is: the time will soon come. What could he mean by that?” hon horde själv hur dumt allting lät när hon fick ur sig orden. Vad skulle Austin kunna göra åt detta? Hon kollade upp på honom innan hon skakade på huvudet. ”It was a stupid idea to come here.” suckade hon och vände sig om och gick fram till resväskan igen. Hon la en hand på handtaget och vände sig om mot Austin igen. ”Im sorry for everything.”



96. What do you want

Jerrod Niemann - What do you want

 

Så fort Austin steg in genom dörren och lät den välbekanta rökaromen omringa honom såg han att största delen av karlarna redan var på plats. Han tände en cigarett och stegade fram till dem innan han med en suck lutade sig mot bardisken.
”That woman is going to be the death of me. Apparently I’m supposed to play suburban husband later tonight and look at an apartment. I have never been afraid of a woman except for this one…” Max skrockade roat och klappade honom på axeln. Han brydde sig om Meghan, men hon var verkligen en ’pain in the ass’ från stund till stund. Det faktum att hon hade bokat in en visning för en lägenheten utan att prata med honom var kanske inte det värsta hon hade gjort under deras fem månader tillsammans. Att reta upp en Meghan var aldrig en smart idé, reta upp en gravid Meghan och du blev ett huvud kortare.
”Welcome to the life of becoming a father.” Skrattade Leo från andra sidan bardisken. En fyrtioplussare med alltför många barn, för lite hår på huvudet och för mycket hår på andra diverse ställen. Fråga inte varför han vet den informationen. Alla hade dem sett alla på ett eller annat vis, men det fanns nog inte någon som var hårigare än Leo. Raka bort allt och det skulle förmodligen räcka till en ylletröja.

 

 

Efter en hel del skratt och klagovisor över sina fruar, flickvänner eller sambon gick dem över till det bakre rummet, där dem höll alla sina möten, för att diskutera dagens affärer.
”You know the drill. Leo, you take T-bone, JD, Hugh and Simon and patrol the area. Remember to keep a low profile, we don’t want The Pagans to think we don’t trust them. Which we don’t, but anyway.” Dem skrattade till. “I’ll take Max, Greg and Dick with me to the meeting.” Det var meningen att The Pagans skulle bli deras nya kunder och därför var det viktigt att dem höll en låg och trovärdig profil, han hade inte hört så många bra sake rom the Pagans. Därför litade han inte heller på dem. Kanske det skulle kunna ändras. Männen nickade i samförstånd.
”If we get the Pagants on our side we’ll be one step closer to some real big money.” Ett slag i bordet med klubban och alla karlar började stiga upp för att gå ut till det allmänna området igen. Likaså gjorde han. Han ställde sig upp och styrde stegen mot dörren med gick nästan in i Simon, som av någon anledning hade stannat upp i dörröppningen. Han var på väg att säga någonting sarkastiskt när han såg vad det var han tittade på. Eller rättare sagt, vem det var som han tittade på. Alla känslor, både dem bra och dem dåliga, han hade förtryckt under de senaste månaderna kom tillbaka som en våg och slog över honom med sådan kraft att han inte fick ur sig ett ljud. Hon hade inte förändrats ett dugg. Hon var lika vacker som den dagen hon gick ut ur hans liv.
”Marion...?” Mumlade han näst intill ljudlöst. Han kunde inte förstå att hon var tillbaka, att hon vågade sätta sin fot i hans klubb efter hur hon hade krossat hans hjärta. Och hennes timing var verkligen urusel. Här skulle han bli pappa om fyra månader och så kommer hon invalsande i hans liv igen. Han hade ingen aning om hur länge han bara stod där och stirrade dumt på henne innan han slutligen fick sina ben att samarbeta med hans hjärna. Han steg förbi Simon och tog några steg mot henne men stannade upp halvvägs.
”Why are you back?” Var allt han sa, för det var den enda frågan han ville ha svar på i det tillfället.

 



95. Coming Home

The Baseballs – Coming Home

Åtta timmar senare stod Marion utanför flygplatsen i Stockton, kluven på om hon skulle vända om och åka hem igen eller vinka in en taxi som kunde köra henne till klubbhuset i utkanten av Stockton. Hon satte sig snart ner på en bänk utanför flygplatsen medan hon suckade. Hon var nervös, riktigt nervös, mest över vad de skulle säga när hon var tillbaka igen.
Hon satt på bänken i över en halvtimme innan hon tillslut bestämde sig för att åka till klubben ändå. Men för att vara riktigt säker så bestämde hon sig för att istället gå till klubben för att rensa sina tankar och om hon skulle ändra sig efter vägen så kunde hon bara vända om.

 

Våren var snart på väg, men det hade ännu inte börjat grönska, utan träden såg ut som spökträd och gräsmattorna var bruna. Det var rätt kallt ute denna dag och kalla vindar svepte förbi henne där hon gick och fick hennes hud att knottras.  
Hon drog resväskan efter sig där hon gick längst trottoaren. Hon hade verkligen saknat Stockton, denna mysiga stad. När hon gick förbi Rosie’s Diner högg det till inom henne. Hon hade inte träffat Betty sen den dagen då de två hade haft slagsmål med Meghan.
Hon ville gå in och säga hej, men ändrade sig snabbt och fortsatte sedan gå i riktning mot klubbhuset. 

 

 

Ju närmare klubbhuset hon kom desto mer nervös blev hon och tveksam till om detta verkligen var en sådan bra ide. Hur skulle det kännas att träffa Austin igen? Hon hade faktiskt börjat komma över honom mer och mer, hon grät sig inte till sömns om nätterna nu som hon hade gjort för en månad sedan. Men hon tänkte ändå på honom varenda dag, vissa dagar var jobbigare än andra.
Snart kunde Marion se infarten till klubbhuset och verkstaden och hennes hjärta började snart dunka snabbt av nervositet. Hon svängde snart av och kunde nu se klubbhuset och hon fick stanna och ta åt sig andan när den bekanta byggnaden med alla motorcyklar utanför tornade upp sig framför henne. Det var precis som om hon aldrig hade varit borta, det såg lika dant ut, bara att det var vinter ute och inte sommar.
Marion gick med nervösa steg över uppfarten i riktning mot klubbhuset. Hon tog sedan ett djupt andetag innan hon klev in i dunklet inne på klubbhuset och hon kände redan att det var här hon hörde hemma. Nu skulle hon aldrig lämna Stockton och Grim Reapers igen.  




94. Long gone and moved on

The Script - Long gone and moved on

 

Austin hade nog aldrig mått så dåligt som han gjorde i denna stund.  Med hjälmen satt på plats så startade han igång motorcykeln med ett vrål och körde iväg. Simon kunde ta hand om sig själv. Han var en stor pojke. Just nu i denna stund ville han bara göra en sak, och det var att glömma. Om så bara för en stund. Han skulle explodera om han var tvungen att tänka på Marion och synen av henne när hon gick ifrån honom. Hela tiden ekade hennes ord i hans huvud. ”We would have had a child.”. Det var dem orden som höll på att ta kål på honom, åt upp honom inifrån och ut.
Han hade ingen aning om hur mycket alkohol han hade fått i sig innan han fann sig själv med att knacka på en viss persons dörr. Meghan Walker. Han hade i princip kastat ut henne från klubben och sagt åt henne att aldrig sätta sin fot på hans mark någonsin igen. Han hade inte träffat henne sedan den gången hon hade besökt honom på sjukhuset, en av dem få gånger hon hade varit genuint trevlig. Ännu till denna dag hade han ingen aning om hur hon hade fått reda på att han blivit inlagd på sjukhuset. Skottlossningen hade hänt utanför stadens bebyggelse. Nåväl, det var ingenting han brydde sig om för tillfället. För där stod han i alla fall. Full som bara den och lutade sig tungt mot dörrkarmen. Efter en stunds väntan öppnade en vacker blondin dörren med ett mycket lent leende, ett leende han charmigt besvarade.
”I thought you would come crawling back.” Spann Meghan. Utan desto mera prat drog hon in honom i lägenheten och därifrån gick allt väldigt snabbt.

 

 

Det var för sex månader sedan. Mycket hade hänt sedan dess. Klubbens vapenhandel var på väg att ge ordentligt med frukt, inte för att det gav dåliga pengar som det var just nu men dem höll på att bredda sin kundkrets. Så att säga. Ingenting hade hörts från ryssarna, så därför hade Austin inte ägnat dem någon större tanke. Han var fullt upptagen med klubben och den växande familj som väntade på honom. Ja, det hade kommit som en chock för honom också. För sex månader sedan hade han dumt nog hamnat i säng med Meghan, vilket som det såg ut hade resulterat i att hon blivit gravid. Hon hade en dag för cirka fem månader sedan dykt upp vid hans lägenhet och berättat nyheten. Hans hjärta blödde fortfarande från det att Marion hade försvunnit, kanske var det därför han hade omfamnat Meghan och låtit henne stanna för att bli hans sambo. Trots det gick det inte en dag som han inte tänkte på Marion, det kunde vara allt från en liten röst som sa hennes namn i hans huvud till en flashback till någonting dem hade gjort tillsammans. Han kunde inte säga att han hade gått vidare från Marion, men han var illa tvungen att komma över henne. Han kunde inte älta henne för alltid, inte med tanke på allt som pågick runt omkring honom för tillfället. Max verkade minst lika sårad som han själv var. Han hade nyss funnit sin dotter bara för att förlora henne lika snabbt. Om Max visste om att Marion hade varit gravid hade han ingen aning om, han själv hade inte berättat någonting åt sina bröder i klubben. Det skulle inte göra någon skillnad om han berättade eller ej, barnet var förlorat och Marion var försvunnen.
Han vaknade med ett ryck av att ett par iskalla fötter pressade mot hans rygg. Han stönade trött till och snurrade runt i sängen för att mötas av synen av en oskyldigt sovande Meghan, med sitt blonda hår utspritt över hela kudden och med en hand vilande på den putande magen. Det må ha gått endast fem månader men han kunde inte låta bli att le varje gång han såg hennes mage.  Mjukt omfamnade han henne bakifrån, kysste hennes nacke och lät sin hand vila på hennes mage. En nöjd suck hördes från henne innan hon vände sig om och kysste honom.
”Good morning...” Mumlade dem åt varandra. Dem låg kvar en bra stund innan dem slutligen var tvungna att stiga upp. Han hade möten med en annan klubb att ta hand om och hon hade jobb att göra. En dusch och en kopp kaffe senare var dem båda på väg nerför trapporna från hans lägenhet.
”You know, we should really get a bigger apartment seeing that we have baby coming in four months.” Återigen drog hon upp det ämnet. Varje gång det ämnet drogs upp suckade han uppgivet.
”I know, but I don’t have time to browse for apartments at the moment.” Muttrade han. Gud ha nåd över dem båda om detta barn fick deras envishet.
”I know that’s why I already did. I booked an viewing for tonight at six o’clock.” Han såg hennes nöjda djävuls flin sprida sig över hennes läppar. Han skulle precis öppna munnen för att säga emot henne när hon själv tog till orda. ”Oh and don’t you dare forget that I have a check up at five o’clock today. If you miss it you’ll be one ball lighter.” Gud ha nåd över honom om barnet fick samma djävulsgener som Meghan hade.
”Of course not. As for the viewing I can’t promise anything. See you at the check up at five.” Han lutade sig in för att kyssa henne, smeka hennes mage en sista gång innan han gick över vägen till klubbhuset och såg i ögonvrån hur hon satte sig i bilen och körde iväg.

 
 



93. Going Back

Tracy Chapman – Going Back
 

Så fort hon klev ut genom dörrarna på sjukhuset ångrade hon allt hon hade sagt till Austin. Men snart gjorde sig Simon påmind igen, hon kunde se hans arga blick och hans röst ekade i hennes huvud. Skulle hon gå in igen var hon tvungen att berätta sanningen och då skulle Simon få reda på det.
Marion lutade sig mot väggen bredvid dörren och brast ut i gråt. Det var inte så här hon ville att det skulle sluta, hon ville leva resten av sitt liv med Austin, bilda familj och bli gamla tillsammans.
Hon visste inte hur länge hon hade stått där och gråtit. Folk hade gått förbi och kollade konstigt på henne. Men snart tog hon sig samman och torkade bort tårarna, hon kollade en sista gång på sjukhuset innan hon lämnade det bakom sig. Det enda sättet för henne att glömma allt var att åka hem till England igen, till hennes mamma som hon inte hade träffat på över ett år. Hennes mamma visste inte hela sanningen, det enda hon visste om vad som hade hänt var att hon och Theo hade gått skilda vägar efter bröllopsresan.
Hon vinkade in en taxi och hoppade in i baksätet och bad honom köra henne till flygplatsen. Hon ville inte tillbaka till klubbhuset för att packa ihop hennes saker, skulle hon göra det skulle hon bara ångra sig och alla skulle ställa en massa frågor. Så istället lät hon allt vara då hon hade med sig sin plånbok, pass och mobil.

 

Tiden gick vidare utan att det gick en enda dag då hon inte tänkte på Austin och Max. I början hade det varit jobbigt, hon hade gråtit sig till sömns varenda natt i 3 månader. Men sedan hade hon lärt sig leva med det.
Det hade varit helt underbart att träffa hennes mamma igen och så fort hon hade sett hennes mamma så förstod hon att allt skulle lösa sig tillslut.
När det sedan hade gått 5 månader sedan hon hade lämnat Stockton bakom sig började hon få konstiga telefonsamtal av en okänd man, med en röst som var så lik Theos röst att det varje gång gav henne kalla kårar. Det kunde inte vara han, hon såg själv med egna ögon när han blev skjutet och bilden av honom när han dog i hennes armar fanns fortfarande kvar inom henne.
Detta höll på i flera veckor och det enda rösten sa vad att tiden snart är kommen. Hon sov mer och mer dåligt om nätterna då det kunde ringa flera gånger och varje gång samma röst som sa exakt samma ord.

 

 

Det tog inte lång tid för henne att bestämma sig för att hon skulle återvända igen. Om det var Dimtri som börjat jävlas med henne igen så behövde hon berätta det för Austin och de andra då han säkert skulle ge sig på dem med.
Några timmar satt hon på planet tillbaka till Stockton, hon var nervös över att träffa alla igen. Vad skulle hon säga till dem? Vad skulle de säga till henne? Vad skulle Simon säga när hon var tillbaka igen? och framför allt, vad skulle Austin säga?




92. Slipped away

Slipped away - Avril Lavigne

 

Så fort de stora bruna ögonen öppnades och mötte Austins blick såg han hur tårarna började välla fram. Han släppte ut en tyst suck och tog hennes händer i sina egna när han hörde det svaga ’i’m fine’. Mjukt strök han över hennes händer med sina tummar. Ett fall från en trappa och den landning hon verkade ha tagit kunde ha gjort bra mycket mera skada än vad det hade gjort. Så det faktum att hon satt där och sa att hon var okej var egentligen ganska otroligt när man tänkte på det, men då var hon också en tuff kvinna från första början. Han hajade till när hon plötsligt ändrade sig.
”Im not okay.” En rynka uppstod mellan hans ögonbryn när han studerade henne. ”I know what happened to me.” Rynkan försvann och han kunde ingenting annat än att bara se på henne med en förbryllad blick. Simon hade sagt att hon hade fallit i trappan, han hade inte nämnt att någon skulle ha varit där tillsammans med henne. Så det fick honom att bli en aning förvirrad över vad hon menade.
”What are you talking about? Did someone push you?” Han hörde själv hur ett svagt raseri dolde sig i hans röst. Om det visade sig att någon hade knuffat Marion nerför den där trappan skulle han personligen slita ut dennes inälvor via munnen.
”I know who did this to me.” Han spände blicken i henne som för att mana henne till att kläcka ur sig svaret någon gång. Varför tvekade hon? Det var trots allt bara han själv och hon där i rummet. Sedan hände allt väldigt snabbt.  Plötsligt pratade hon om att dem inte kunde fortsätta såhär längre. Visst hade dem haft det tufft från stund till stund men ingenting dem inte hade klarat sig igenom.

 


”I think we need to break up with each other.” Dem orden fick honom att stanna upp och bara stirra på henne som om hon hade gått och blivit tokig. Han hade totalt tappat talförmågan. Varifrån kom allt det där? ”One of us will die if we continue to be together.”
“Hold on for one fucking second. Where is all of this coming from? We’ve been through worse than this and we’ve come out alive on the other side.” Han levde ett farligt liv, ja, och han hade inte velat dra in Marion i det hela men nu var hon där och som det lät så verkade hon ha fått nog av det hela. Han kunde inte förebrå henne men det sista han ville var att hon skulle lämna honom. Han sträckte sig ut efter hennes arm efter att hon hade kysst hans panna och nu var på väg mot dörren, men han var för långsam.
”We would have had a child... I was pregnant. But I lost it when I fell down the stairs.” Dem orden fick honom att bli alldeles kall inombords och han kunde nästan höra hur någonting brast inom honom. Om det var hjärtat eller vettet hade han ingen aning om. Återigen tappade han talförmågan samt förmågan att röra på sig. Med ett vrål slungade han iväg första bästa burken, han fick tag i, i närmsta väggen. Hela hans inre värkte av den psykiska smärta som hade orsakats honom under dessa få sekunder. Han hade varit en pappa och nu var det borta. Att få någonting han aldrig hade haft eller ens haft en tanke på bortslitet från en trodde han inte kunde vara så smärtsamt som det faktiskt var.
”Marion!” Ropade han och stormade ut ur rummet. Det kunde inte ta slut på det här viset. Han såg sig omkring i korridoren men hon fanns ingenstans. Med snabba steg försvann han till väntrummet men den enda person som fanns där var Simon och den oroade kvinnan.
”Austin, what’s the matter?” Simon såg bekymrat på honom.
”She left me.” Viskade han. Som om han inte riktigt hade fått sitt huvud kring det hela. Kvinnan han älskar hade lämnat honom med orden om att dem skulle ha haft ett barn, om det inte hade varit för det fallet. I ren sorg sparkade han iväg en av stolarna som stod uppradade där och i ögonvrån såg han hur kvinnan chockat hoppade till. Simon var snabbt framme och försökte sätta sin hand på hans axel, vilken han argt skakade av sig och stegade ut ur sjukhuset. Innan han blir utkastad.

 



91. I Will Always Love You

Dolly Parton – I Will Always Love You - Original Version
 

Hon kollade ut genom fönstret medan hon suckade, hur skulle hon ta sig ur detta? Hon skulle aldrig klara av att ljuga för Austin och hon visste att hon tids nog var tvungen att berätta sanningen för honom. Marion slöt ögonen och var precis på väg att somna när hon kände någon som smekte hennes kind och gav henne en mjuk kyss på läpparna. Först fick hon för sig att det var Simon, så hon låg alldeles stilla i sängen och lät fortfarande ögonen vara stängda. Men när den bekanta rösten frågade henne om hon var okej slog hennes hjärta ett dubbelslag. Hon öppnade sakta ögonen och när hon fick syn på Austin sköljde alla känslor över henne och hon brast ut i gråt.
Marion kollade ner på sina händer och torkade sedan bort tårarna, hon vågade inte möta Austin blick då hon visste att hon skulle berätta sanningen om hon gjorde det.
”Im fine.” mumlade hon och lyfte sedan blicken för att kolla på Austin och det högg till i hjärtat då hon kom och tänka på det sköterskan hade sagt till henne tidigare, eller sagt och sagt, sköterskan hade inte behövt berätta något då Marion redan förstod vad som hade hänt.
”Im not okay.” fick hon sedan ur sig och satte sig upp i sängen utan att släppa blicken från Austin. ” I know what happened to me.” hon tystnade och drog en hand genom håret medan hon bet sig i läppen. Hon var tvungen att berätta vad Simon hade gjort. Hon tog ett djupt andetag.
” I know who did this to me.” Hon svalde, vad skulle Simon göra med henne ifall han fick reda på att hon hade berättat för Austin. ”It was… It was.” hon fick snart syn på Simon som stod vid dörren och kollade på dem och han skakade varnande på huvudet medan han kollade på henne. Om blickar kunde döda skulle hon vara död vid det här laget.

 

 

Hon kollade upp på Austin och skakade på huvudet.
”I can’t” fick hon ur sig med gråten i halsen. ”We can’t continue like this.” hon var tvungen att få ett slut på detta. Det bästa sättet att skydda dem båda var att de lämnade varandra. Tanken var fruktansvärd men hon kom inte på något bättre nu. Skulle hon stanna hos Austin så skulle en av dem snart dö.
Hon kollade mot dörren för att se om Simon stod kvar men han hade nu lämnat dem. Hon släppte blicken från dörren och lät den sedan vila på Austin.
”I think we need to break up with each other.” hon släppte blicken från honom och klev upp från sängen och började sedan byta om då sköterskan hade tidigare sagt att hon kunde åka hem.
”One of us will die if we continue to be together.” hon vågade inte kolla på Austin då hon visste att hon skulle bryta ihop. Hon gick fram till honom och strök en hand över hans kind.
”Im sorry. I will always love you.” hon gav han en mjuk kyss på pannan innan hon vände på sig och lämnade rummet. Innan hon försvann ut genom dörren stannade hon upp och vände på sig och mötte hans blick som åter igen fick det att hugga till i hjärtat som tusen knivhugg.
”We would have had a child.” tårarna började rinna nedför hennes kinder. ”I was pregnant. But I lost it when I fell down the stairs.” Hon kollade en sista gång på honom innan hon försvann iväg längst korridoren medan tårarna forsade nedför hennes kinder. Varför skulle de alltid dyka upp något när de äntligen hade fått lugn och ro. Det var precis som om ingen ville se dem tillsammans. 




90. The age of worry

John Mayer - The age of worry

 

Hon andades. Austin var säker på att hon andades och att hela hon var varm, det var ett gott tecken. Lättnaden som spred sig inom honom var underbar när han såg hennes vackra ögon, sakta men säkert, öppnas.
”What has happened?” Hörde han henne säga. Mjukt smekte han undan en hårslinga ur hennes ansikte, även om han försökte att le försäkrande så kunde han inte sudda bort oron ur sitt ansikte och sina ögon.
”I don’t know... Simon tells me that you fell. But the ambulance is on its way.” Han andades lättat, men tyst, ut. Hon pratade och verkade vara klar samt så got som helskinnad. Hennes stackars kropp verkade aldrig få en ordentlig chans att hela från sina skador, även om det var mer småskråmor och blåmärken än benbrott eller skotthål.
”The ambulance is here now.” Mycket riktigt hörde han ljudet av sirener och snart såg han dem blå blinkande ljusen som närmade sig.

 

 

Väl framme vid sjukhuset fick han helt enkelt se efter ambulanspersonalen när dem rullade in Marion till ett rum. Givetvis hade han hellre sett sig själv stå där inne vid hennes sida och domderat med personalen, för att se till att dem gjorde det som behövdes. Men nej. Han fick helt enkelt stanna kvar på utsidan och vänta. En av de få saker han avskydde något oerhörligt. Väntan. Det fanns nog ingenting värre än just det. Speciellt när det kom till att vänta på sjukhus, varje dag hände hemska saker där och varje dag gavs dåliga nyheter. Som till exempel att en operation hade gått dåligt, det fanns ingenting dem kunde göra eller varför inte att hennes hjärta inte orkade. Listan kunde bli lång. Nu var Marions skador, givetvis, inte lika farliga som låt oss säga en hjärtattack, men han kunde inte ändå hjälpa att känna den gnagande oron inuti sig. Simon hade satt sig ner på en bänk och lutade sig fram med armbågarna stödda på sina lår. Han själv kunde inte sätta sig ner, det var han alltför rastlös för. Istället vankade han fram och tillbaka och drog gång på gång handen genom sitt hår.
”Austin, sit. You won’t help anyone by wandering like that.” Han stannade upp, tittade på Simon under tystnad innan han med en suck sjönk ner på en stol bredvid fönstrena. En bit framför sig såg han en kvinna som tvingades ge sitt barn till en av sköterskorna och sedan sitta kvar på sin plats. Han såg hur hon frustrerad drog sina händer över sitt ansikte och över sitt hår, så som han hade gjort bara en stund tidigare. 
Han hade ingen aning om hur länge dem hade suttit där, men tiden verkade flyta fram som trögflytande vätska. För varje gång han hörde fotsteg eller såg skymten av en läkarrock var han påväg upp från bänken. Men varje gång fick han sätta sig ner tillbaka med en suck medan oron växte inom honom. Den gången han inte reagerade på en sjuksköterska visade det sig vara den sköterska Marion hade haft.
”Mr. Haynes?” Han var snabbt upp på fötterna och nickade. ”She’s going to be fine. A small concussion and some bruises, but she wanted to be alone for a little bit. I’ll send you in when she’s ready.” Hon log mjukt, han nickade och så lämnades han återigen i väntrummet. Fortfarande väntandes. Han suckade tungt.
”I’ll go get some coffee from the cafeteria, want some?” Han såg inte upp mot Simon men skakade på huvudet. Precis som Marion hade funnits vid hans sida när han själv legat inne på sjukhuset ville han ingenting annat än att göra det samma för henne. Han ville sitta bredvid henne och se till att allt blev bra. Men istället för det fick han helt enkelt vänta och se.

 

 

Fotsteg närmade sig och när han såg upp var det Simon som återvände. Utan kaffe.
”Weren’t you getting coffee?” Frågade han, trots att han egentligen inte brydde sig. Simon ryckte på axlarna. ”Decided to save money instead of spending it on the piss they call coffee.” Han hade förstås en poäng i det han sa, det kaffe som sjukhusen hade var minsann ingenting att hurra över.
”She’s ready to see you now.” Den mjuka rösten fick honom att återigen se upp, så när han insåg att det var honom som sjuksköterskan pratade med var han snabbt upp på fötterna och följde efter henne in till Marions undersökningsrum. Det tog honom inte många sekunder att ta sig från dörren till britsen hon satt på och placera en mjuk kyss på hennes läppar samt ömt smeka hennes kind.
”Are you ok?”

 

 
 
 



RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!