Connie Francis - I'm sorry I made you cry

När han fick nycklarna stegade han iväg efter Jack upp till lägenheten, låste upp och satte ner lådan på det lilla köksbordet som fanns där. Det var mycket saker hon hade tagit med sig, vilket fick honom att undra hur i helskotta allt skulle rymmas in i den lilla lägenheten. Han drog en hand genom sitt hår.
”I know it’s probably not my place to ask but. What happened? She’s got more bruises now than yesterday.” Han hörde vad Jack sa och övervägde om han skulle berätta vad som egentligen hade hänt eller om han bara skulle ignorera honom och gå ner till bilen för att hämta resten av Marions saker. Han suckade tyst.
”Meghan’s what happened.” Det var egentligen allt som behövde sägas. Jack visste hur Meghan var, i princip hela Stockton visste hur Meghan var. Han styrde sina steg ner mot bilen igen och hörde Jacks låga ’uh’ bakom sig. Dem bar in resten av sakerna under tystnad. När dem väl var klara låste han dörren efter sig och gick in till klubbhuset, eftersom Max hade berättat att hon gått in dit.

 

Klubbhuset var tomt bortsett från Marion som hängde över bardisken. Han hade tänkt att helt kallt ge tillbaka nycklarna till lägenheten och sedan gå ut till garaget och skruva lite. Men när han hörde att hon grät, igen, kunde han inte bara kasta nycklarna åt henne och gå. Under tiden dem hade burit upp hennes saker hade han fått chansen att lugna ner sig och därmed fått honom att kunna tänka klarare än tidigare. Han satte nycklarna bredvid henne på bardisken och lade märke till glaset med whiskey och självaste whiskeyflaskan stå uppradad bredvid henne. Han fiskade upp ett glas åt själv, hällde upp och svepte den med en gång. Han behövde någonting stärkande för vad som än skulle hända. Han satte sig ner under tystnad på en barstol och såg ner i sitt tomma glas. Det var då han kom ihåg vad hon hade sagt åt honom tidigare.
"Everything is your fault. I can’t help that you have a lot of girls who want to fight for you…..” Visst hade han haft sin beskärda del av kvinnor under de få åren han hade varit ledare för Grim Reapers, det var ingenting han någonsin hade ångrat eller lidit av. Det var helt enkelt så hans liv hade sett ut under de senaste åren. Kvinnor, motorcyklar, slagsmål och så vidare.
”I’m not going to say that I’m sorry, because technically I don’t have anything say sorry for. “ Han hällde upp mera whiskey åt sig själv. “Except for one thing… If the fact that I yelled at you in the car is part of the reason that you’re crying right now, then I’m sorry.” Han svepte sin whiskey i ett svep som följdes av ännu en suck. Det han hade ropat åt Marion i bilen kunde faktiskt bli verklighet. Folk i Stockton pratade mycket, vilket kunde leda till att vem som nu än hade kidnappat Marion skulle hitta henne. Om dem nu fortfarande sökte efter henne.
”I guess i should be more picky when it comes to women.” Mumlade han och ryckte på axlarna.