När kidnapparna äntligen hade lämnat dem satte hon sig ner på asfalten med en djup suck. Hon var fortfarande skärrad efter allt som nyss hade hänt. Hon hade åter igen varit nära döden, men detta var värst. När den värsta chocken hade lagt sig ställde hon sig upp på vingliga ben. Hon kollade mot the Grim Reapers och när hon sedan fick syn på den döda mannen som låg på asfalten backade hon några steg och förde händerna till munnen för att kväva ett skrik.  En man hade dött, en som hade offrat sitt liv för henne, en man som inte visste vem hon var. Nu hade hon satt the Grim Reapers i fara, allt detta var hennes fel.
Med händerna fortfarande för munnen gick hon fram till männen som hade ställt sig i en ring runt den döda mannen.
”Everything is my fault.” sa hon tyst med gråten i halsen. Hennes blick fastande på den döda mannen och en massa tankar blossade upp i hennes huvud. Hade han familj? Kanske fru och barn.
”I would never have come here.” fortsatte hon medan tårarna rann nedför kinderna. ”This would not have happened if I had not come here.” De flesta hade nu vänt sina blickar mot henne och hon kunde inte undgå att se de blickar som några av männen gav henne. Blickar som tydligt visade på att allt var hennes fel. Att de skyllde allt på henne och att de villa ha bort henne så fort som möjligt.
”I should probably go now.” mumlade hon och började sedan gå åt det håll som Stockton låg åt.

Solen hade nu börjat försvinna bakom trädtopparna och det hade blivit betydligt svalare ute. Marion hade hunnit gå långt längst vägkanten, tårarna strömmande ut ur ögonen som ett vattenfall. De män som hade gett henne blickar om att allt var hennes fel hade helt rätt. Hade hon inte kommit hit från första början så hade den mannen varit levande nu och hans familj skulle aldrig undra varför han aldrig kommer hem.
När hon hade kommit så långt ifrån the Grim Reapers att man inte såg dem satte hon sig ner i vägkanten. Hon drog upp knäna mot hakan och lät hakan vila på knäskålarna.
Hon satt där i flera minuter, inte ett ljud hördes, inte ens en bil körde förbi henne. Det hade börjat skymma ute och och solen färgade himlen blodröd, men snart försvann den bakom bergen och snart var det kolsvart ute. Bara ljuset från månen sken upp landskapet. 
Marion ställde sig snart upp igen och fortsatte gå. Det var lika bra att hon lämnade the Grim Reapers, om hon skulle stanna kvar så skulle hon utsätta dem för mer fara och då skulle det säkert vara värre en detta. Att se en okänd man dö och att Austin nästan hade dött rätt framför ögonen på henne var alldeles för mycket.  
Hon stannade snart upp. Vart skulle hon ta vägen? Om hon gick tillbaka till Stockton igen och till hennes och Theos lägenhet så skulle de vara lätt för kidnapparna att hitta henne.
Efter mycket om och men bestämde hon sig tillslut för att gå tillbaka till Austin och de andra igen.