Linkin Park - Runaway

Alla var knäpptysta runt omkring Austin. Det enda som hördes var den skjutne mannens kvidanden när Simon och JD kånkade iväg honom till skåpbilen. Tystnaden bröts snart av Marions gråtfyllda röst.
”Everything is my fault.” Han vände sig mot henne och skakade på huvudet med en rynka i pannan. Han såg några av männen skicka beskyllande blickar mot henne, någonting han skulle ta itu med senare när hon inte var närvarande. ”I should probably go now.” Han såg hur hon vände på klacken och började gå bort från honom, från dem alla. Han började gå efter henne men stoppades snart av att någon satte en hand på hans axel. Han slog bort handen och vände sig om för att se att det var Max som hade stoppat honom.
”I don’t know about you but I will not let her go off alone with that MC-gang still running around out there somewhere.” Morrade han och lät sin blick glida över de hårdbarkade männen som stod runt omkring honom och såg ut som ett gäng med bitchiga soccer moms. ”I thought higher of you than to look at an innocent woman with those glares of yours, you didn’t have to say anything when your eyes told her everything. She has been through hell and you act like a bunch of housewives of Beverly Hills!” Hur han visste om det TV-programmet var inte relevant I denna stund. Han beskyllde inte henne för att detta hade hänt. Han beskyllde delvis sig själv för att i första taget tagit med henne ut på den här ridturen, men mest av allt beskyllde han Dimitri. Det var han som var orsaken bakom det hela.
”She needs to be alone for a minute or two. She has seen much more than any woman in this club has ever seen... She doesn’t need us pitying her quite yet.” Maxs skotska stämma fick honom att faktiskt stanna helt och hållet. Hans blick vandrade iväg åt det hållet Marion hade gått och fortfarande kunde han se hennes ryggtavla. Han drog en hand genom sitt hår och kom då ihåg att han faktiskt hade ett skottsår i sin arm.
”Get rid of the bodies, I don’t care where you do it. Just get rid of them. I’ll call the coroner to pick him up...” Muttrade han och gick iväg till sin motorcykel. De flesta männen hoppade på sina motorcyklar och körde iväg för att göra sig av med fiende kropparna. Han ringde efter rättsläkaren att hämta upp den fallne mannen. När han sedan lade undan telefonen hörde han fotsteg bakom sig, den enda mannen som faktiskt skulle komma fram till honom nu var Max. Och mycket riktigt var det han.

När rättsläkaren hade kommit dit och fört in kroppen i sin bil så hade han på samma gång fixat till Austins skottsår. Resten av männen hade åkt vidare och nu återstod bara Max och Austin, båda hade stannat av två anledningar. Vänta på rättsläkaren och Marion. När det började bli mörkt kunde han inte vänta längre, han var tvungen att åka och söka efter Marion. Oron höll på att ta över honom. Vem visste om kidnapparna hade kommit tillbaka och plockat upp henne?
”Go home, Max. I’ll go find Marion.” Han startade upp motorcykeln och satte på sig hjälmen. När han körde iväg lade han märke till att Max följde efter honom, kanske var det bra att inte vara ensam riktigt ännu. Efter en kort stund upptäckte han någon som gick bredvid vägen. Till sin lycka och lättnad fann han att det var Marion. Han stannade upp bredvid henne och såg på henne med en suck.
”You’re going to be death of me if you keep running away like this...” Han lät motorn dö ut innan han ställde sig upp och ställde sig framför henne. ”You are not the reason that he died. Death is something you have to accept in life, especially if you’re going to join a motorcycle club like this.” Han smekte hennes kind. I ögonvrån såg han att Max hade stannat upp några meter längre fram, säkerligen för att ge dem utrymmet och den privata stunden på samma gång som han höll vakt.
”Promise me that you won’t run off like that again.”