U2 - Bloody sunday

Slaget som Austin tog till ansiktet var hårt nog att knocka honom medvetslös. Det sista han såg innan det allt blev svart var ett blodigt ryskt ansikte och en silverbeklädd knoge. Ryssjäveln hade dragit på sig ett knogjärn, inte undra på att ett slag var tillräckligt för att slå ut honom. Smärtan hann inte ens nå hans nervceller innan han slog i marken och slagsmålen runt omkring honom försvann. Det sista han tänkte var Marion. Låt inte Dimitri hitta Marion. Om han gjorde det visste han inte vad som skulle hända. Med allt som pågick nere på gatan så fanns det ingen som hade tid med att skydda henne, ifall det var så att han hittade henne. Plötsligt försvann svärtan av att någon slog honom över ansiktet men små snärtar och skakade honom. En arg röst vrålade åt honom.
”Wake up you bloody asshole! Don’t you dare get beaten up by an old Russian man with dentures!” Det var dialekten som avslöja vem det var som vrålade åt honom så till den grad att huvudvärken från slaget inte ens kändes av. Nästan. Han slog sakta upp ögonen och såg dimmigt för några sekunder innan han såg Max stå hukad över honom och hans jacka i ett hård grepp medan han skakade om honom. Max var helt nerblodad och hade ett enormt ärr ansiktet, större än dem två som han redan hade från tidigare. Han stönade till och spottade ut en loska med blod.
”Yeah yeah.. I’m awake.” Sluddrade han. Inte ens i sina värsta stunder i fyllan hade han varit så borta som han var i den stunden. Max släppte inte taget om honom utan slet upp honom på fötterna. Ingen nåd där inte, men det fanns inte heller någon tid åt nåd. Allt eller inget. Han hade absolut ingen aning om hur länge han hade varit utslagen, men som det såg ut runt omkring honom kunde det inte ha varit särskilt länge. Slagsmålen var fortfarande i full rulle trots att det faktiskt låg en hel del män som var däckade. Men han hade varit borta tillräckligt länge för att Dimitri skulle få en chans att försvinna, tydligen.
”I think Dimitri has found Marion.” Det om någonting var som ett slag till magen. Ilskan slog över honom som en våg och med ens var han näst intill klar vaken.

Hans käke värkte som om den hade gått i tusen bitar och det kändes som om hans hjärna skulle spräcka sönder hans skalle av allt bultande. Det enda han kunde tänka när han stapplande tog sig över vägen var att Dimitri var en död man om han hade lagt vantarna på Marion. Utan Maxs hjälp hade han nog inte ens tagit sig uppför första trappsteget. Han hade absolut ingen aning om hur svårt skadad han eller Max var, men dem var båda på ett uppdrag. Hitta Marion. Ilskan blandades med oro när han såg den söndertrasade dörren till hans lägenhet. Han rusade snabbt in och snubblade nästan över träflisorna när han hysteriskt såg sig omkring. Ja, så hysteriskt som hans huvud klarade av utan att falla av hans nacke. Synen han möttes av i köket fick hans hjärta att hoppa över ett slag. Vid första anblicken var han helt säker på att allt det blod som låg på golvet var Marions, men sedan upptäckte han kniven som stack upp i Dimitris mage. Hans blick gled från kniven och upp till Marion som försökte stoppa blödningen. En våg av lättnad sköljde över honom när han stapplade fram till henne och satte sina händer på varsin kind.
”Are you okay?” Frågade han och synade henne, men så vitt han såg var blodet Dimitris.
”No I am not okay that bitch fucking gutted me like some fish!” Fräste Dimitri och spottade. Austin ställde sig upp och riktade en spark mot hans fula tryne, trots att det måste ha gjort ont så skrattade Dimitri bara.
”What a brave man you are, kicking on a man who is already down.” Han var på väg att sparka det blodiga trynet igen när Max för andra gången den kvällen höll honom tillbaka.
”He is not worth the effort. How are you, love?” Hans blick var vänd mot Marion och Austin kunde urskilja en annan slags oro i hans ögon. Det var då han kom ihåg vad det var Dimitri hade sagt. I want your daughter. Det skulle lätt kunna vara en lögn, men med tanke på hur fundersam Max hade varit under de senaste veckorna och hans reaktioner till allt fick honom att tveka. Det kunde mycket väl vara möjligt att det Dimitri sa var sanningen.
”Throw him down the stairs. Let’s see if he survives the fall.” Han såg på Dimitri med avsky i blicken. Han skulle inte göra någonting för att hjälpa honom, han ville bara se honom dö. Se på när han förblödde.