73. The Mess I Made
Marion visste inte varför hon grät, varför hon var så rädd för att Dimitri skulle dö. Han hulkade sig och grimaserade av smärtan. Hon hatade honom, hon rent ut sagt avskydde honom men hon kunde ändå inte låtar honom dö. Även ifall hon hatade människor så var hon inte den personen som hoppades på att dem skulle dö.
Steg hördes snart i trappuppgången och hon var helt säker på att det var Dimitris män, men när hon sedan fick syn på Austin och Max ansikten i dörröppningen kände hon ett sting av lättnad. För bara en stund sedan hade Austin legat medvetslös på asfalten och hon hade trott att han skulle dö där. Men han var helt blåslagen och med blod fulla ansiktet. Hon följde honom med blicken när han stapplade fram till henne.
”Are you okay?” hon kunde bara nicka till svars. Hennes blick lämnade Austin när Dimitri öppnade munnen.
”Are you okay?” Frågade han och synade henne, men så vitt han såg var blodet Dimitris.
”No I am not okay that bitch fucking gutted me like some fish!” Marion kollade sedan på Austin när han ställde sig upp och när han sedan började sparka på Dimitri skrek hon: ”Stop it. Please Austin.” Hon ville inte att dem skulle sjunka till Dimitris nivå. Dog han nu skulle allt vara hennes fel.
”What a brave man you are, kicking on a man who is already down.” Men Max var snabbt framme hos Austin. ”He is not worth the effort. How are you, love?” och hon var tacksam över att Max hade varit där, annars hade nog Dimitri vart död nu.
”Im not okey.” hon kollade ner på Dimitri och ställde sig sedan upp. ”Please take him to a hospital or something. And then to the police.” Hon satte sig ner vid köksbordet med en suck. Kanske detta skulle få ett slut trots allt.
“Throw him down the stairs. Let’s see if he survives the fall.” Marion blev rädd av Austins ord. Aldrig hade hon hört honom säga något sånt. Hon visste inte att han hade det i säg.
”Please, do as i say. Take him to the police.” hon ställde sig upp och gick fram till Austin och hon la sedan en blodig hand mot hans kind. ”Please, do not sink to his level.”
Dimitris skratt hördes på golvet bakom henne, men han fick snart sluta skratta då kniven i magen gjorde sig påmind. Han hostade och fortsatte sedan skratta igen.
”So cute. She wants to save me, she might like me after all.”
“Just shut up.” Max skottska stämma ekade i lägenheten.
“So what are we doing now? Call the police?” hon kollade på Max och Austin och hoppades på att de hade svar på hennes fråga.
”I don’t think it’s so smart to call the police yet. We have lot of dead and wounded men outside and even some weapons.” Max strök sig över skägget och gick fram till fönstret för att kolla på förödelsen utanför. Marion nickade till svars utan att lyfta blicken från Austins sargade ansikte.
”We need to take you to the hospital.” hon kramade sedan om honom. ”Im so glad that you are alive. thought you were going to die.”
Max gav snart ifrån sig en trött suck och satte sig sedan ner i soffan. Han strök händerna över ansiktet och kollade sedan på Marion och Austin.
”What a mess.” Marion kunde inte undgå den blick som Max gav henne. Det var samma blick som han brukade ge henne, men nu såg den mer orolig och beskyddande ut. Det var någonting som han visste, någonting som han hade grubblat över enda sedan han såg henne för första gången.
