Diddy ft. Skylar Grey - Coming home

Att Meghan verkligen var tvungen att ens dyka upp för att säga förlåt. Fin gest men det förändrade ändå ingenting. Han förstod varför hon hade kommit när han var ensam, för hon hade rätt i att hon skulle blivit utjagad så fort männen hade fått syn på henne. Marion också för den delen. Austin hade precis lagt sig till rätta igen och riktat sin uppmärksamhet tillbaka till TV:n när nästa kvinna i hans liv steg in i rummet. Däremot såg inte Marion lika ångersam och ynklig som Meghan hade gjort för några minuter sedan. Istället såg hon sur ut. Vilket fick honom att undra över vad han hade lyckats göra under de minuter hon hade varit nere i kafeterian. Hade hon stött på en av hans andra före detta ligg? Men svaret på den frågan fick han snart veta.
”What did she want?” Han suckade och hans blick föll på maten hon hade handlat en sekund innan han lät den följa henne till stolen. Han lyckades få fram två alternativ till att hon visste om att Meghan var här. Antingen hade dem stött på varandra eller så hade Marion sett Meghan i hans rum medan dem hade pratat. Så fanns det förstås det tredje alternativet, att Meghans parfym fortfarande hängde i luften.
”No need to worry. She just wanted to see if I were okay and to say that she’s sorry.” Han sträckte sig efter maten innan han sträckte ut sin hand till Marion. ”Now get that fine ass of yours over here and share this spectacular dinner with me.” Ett leende spelade över hans läppar. Han hade minsann tur som hade en sådan kvinna som henne, trots att för tillfället var sur på honom, och att han hade vaknat.

Han höll på att bli galen av att vara instängd på sjukhuset och endast se de tråkiga grå väggarna runt omkring. TV-kanalerna erbjöd ingen underhållning. Fast vem behövde TV när man hade en Marion vid sin sida. Maten var fruktansvärd och han fick alltid för lite, kändes det som i alla fall. En dag hade han till och med gått ut i korridoren och härjat med personalen. Så när D dagen kom var han mer än överlycklig. Han ville bara komma hem, se till sin motorcykel och ta sig en tur när han blev friskförklarad. Fast han skulle förmodligen köra innan han fick klartecken till det. Ingen skulle stoppa honom från sin passion.
”Welcome home, love.” Han avskydde att känna sig så handikappad som han gjorde. Han hade nekat till någon slags hjälp men Marion och Max hade varit envis som åsnor och insisterat på att dem skulle hjälpa honom in i lägenheten. Sådan far sådan dotter.  Så fort dem steg in i lägenheten kände han stanken från klor och citronaktigt tvättmedel och genast gled hans blick över till den speciella platsen i köket.
”We've cleaned up everything here. There is not a trace of a man that been stabbed here.” Nej, det fanns inga spår efter Dimitri men han såg fortfarande framför sig Marions ansiktsuttryck när han hade stapplat in i lägenheten den kvällen. ”Simon made sure to Dimitri went to prison. So now he sits behind bars.” Bra var väl det. Men han var säker på att Dimitri inte skulle få vare sig dödsstraff eller livstid. Han skulle nog vara ute om några år, kanske tjugo år eller så.
När Marion hade satt sig ner i soffan bredvid honom lade han sin arm kring henne och släppte ut en suck.  Han grinade åt Maxs sätt att rufsa till hans hår, en sak han hade hållit på med sedan Austin hade varit en liten grabb och börjat hänga i verkstaden med dem.
”Glad to have you home, son.” Han gav Max ett leende och följde honom med blicken när han försvann ut ur lägenheten.
”I’m glad to be home...” Mumlade han och mötte Marions blick innan han kysste hennes hjässa. Det var emot doktorns orders att anstränga övre delen av hans kropp men detta kunde han bara inte motstå. Han pressade ner Marion på soffan så hon låg under honom.
"And I'm sure as hell to be home to this..." Skrattade han och kysste henne mjukt.