88. Wake up
“She can only see you during the day time.” Austin skrattade lätt åt Maxs varning och hotfulla finger. Att få Marion till sängs skulle nog inte bli ett problem, men om hon verkligen sov klockan tio var en helt annan sak. ”I'm just kidding. Marion is a grown woman now. Cheers my loves.” Dem höjde sina glas för att skåla och när han väl smakade på champagnen i sitt glas kunde han ingenting än att grina illa. Jösses det var minsann ingen god champagne. Han var förstås ingen man som gärna drack champagne men dem sorter han hade smakat på tidigare hade smakat bra mycket bättre än denna. Det var nästan så att han spottade ut det i glaset tillbaka, men det skulle vara slöseri med alkohol. Så han tvingade det i sig.
”This was horrible. How old is it really?” Han ryckte på axlarna, tog upp flaskan och kollade om det nu skulle råka stå någonting. Som om.
”I don’t know.. I think I stole it from dads stash when I was fourteen or something like that.” Så den flaskan hade legat och samlat damm i närmare tio år. Inte undra på att den smaka gammal och jäst.
”I acutally find it quite good!” Austin såg på Max som om han var helt dum i huvudet och skakade på huvudet.
”Scotts...” Muttrade han innan han avfyrade ett oskyldigt och skämtsamt leende.
Dagen löpte på i lugn takt och utan mera störningsmoment. Det vara bara att ligga och njuta av dagen på soffan och känna eftersmaken av champagnen dem hade druckit. Hakuna Matata. Det var först när deras magar hade börjat kurra och solen hade börjat gå ner som dem faktiskt hade kommit underfund med att dem inte hade ätit någonting ännu. Han hade ingen aning om hur många gånger dem hade velat mellan varandra innan Marion slutligen hade gett upp och åkt till affären. Nöjd som han var sjönk han tillbaka ner i soffan och under filten medan han bläddrade mellan kanalerna. Till slut hittade han en gammal westernfilm som fick duga, hellre det än Gossip Girl eller vad det nu var som Marion tittade på.
När Marion sedan steg in genom dörren sneglade han upp en sekund eller två innan han återgick till filmen.
”It's really cold outside.” Hörde han från köket blandat med dunsar när varor sattes in i kylskåpet. Det tog honom några sekunder att inse att hon stod och tittade på honom.
”Mhmmm...” Var allt han förmådde att säga. Filmen var faktiskt inte så skit som han först hade misstänkt, den sög faktiskt in honom i dramat. En aningen fundersam mötte han hennes blick och såg att hon tänkte på någonting, men vad det var verkade hon ha svårt att kläcka ur sig. Han skulle precis maka på sig i soffan - så hon skulle få sätta sig ner och berätta vad hon hade på hjärtat – när hon fortsatte prata.
”I.. I… I forgot something in my apartment. I'll be right back.” Förbryllat såg han efter henne när hon försvann ut genom dörren. Han hade sett nervositeten i hennes blick och sätt att prata. Vad kunde ha hänt under stunden hon hade varit till affären? En liten röst i hans huvud sa honom att det var Dimitri. Men om det gällde honom skulle hon inte ha gått ut ensam igen. Meghan? Nej, hon skulle bara vara förbannad istället för nervös om det handlade om Meghan. Hans funderingar dog ut när TV-skärmen drog till sig hans uppmärksamhet och han var återigen fast.
Det var först när telefonen, som låg på bordet, började vibrera som han kom tillbaka till verkligheten. Simons namn blinkade på skärmen.
”Simon? What’s up?” Frågade han lite trött, att ligga på soffan hela dagen var uttröttande.
”Austin you have to get down here. It’s Marion.” Det var allt som behövde sägas för att få honom att vakna helt och hållet till liv igen. Oron inom honom tog helt och hållet över. Han la på telefonen, slet till sig nycklarna och rusade ut ur lägenheten. Han hade ingenting annat än t-skjortan och jeansen samt skorna på sig men han hade inte tid att göra någonting annat. Det tog honom bara sekunder att ta sig ner till klubbhuset där han såg Simon sitta på knä bredvid en blåslagen och blodig Marion. Han föll ner på marken bredvid Marion och tog henne i sin famn medan han ömt smekte hennes ansikte.
”What the hell happened?” Röt han åt Simon som såg genuint bekymrad ut.
”I don’t know, I got here seconds before I called you and found her here like this. The ambulance is on its way.” Han vände ner blicken till Marion.
“Marion… open those beautiful brown eyes…” Viskade han oroligt.
