Oasis - Little by little

”You probably think that I'm annoying because I cry all the time. I don’t want to cry, even if it's so much right now.” Trots att han kände sig obekväm i denna situation så tyckte han inte att hon var irriterande, han var mest irriterad på sig själv för att han var så tafatt. Han brukade inte vara tafatt, inte det minsta. Han mötte hennes tårfyllda blick och kom på sig själv att vilja torka bort tåren som rullade nerför hennes kind. Vilket han inte gjorde i och för sig.
”You’re not annoying. You’re someone who has been through hell and back, so you have the full right to cry as much as you feel the need to.“ Han visste inte om det var meningen att han skulle sätta en tröstande hand på henne axel eller något liknande. Han var inte van med sådana här situationer, någon man som deppade över en förlorad flickvän, ja, men med dem var det bara att klappa manligt på axeln och bjuda på några öl. Det här var inte samma sak.
”But where do I sleep if I cannot stay in my apartment? I cannot sleep in your apartment. It would just be weird and hard for both of us.” Det var sant, det skulle bli svårt för dem båda att bo tillsammans. Dem hade träffats för tolv timmar sedan. Det var inte vanligt att en kvinna lämnade kvar så länge dagen efter, bortsett från Meghan. Men så slog det honom.
”There’s an apartment above the bar... One of the guys usually lives there, but he’s out of town for a month or two. Didn’t bother to ask why. Since I own the bar, I also own the apartment so just let me show it to you and you do what you want.” Han ryckte lite på axlarna. Lägenheten hade tidigare använts som ett hemligt tillhåll för diverse personer, men för en tid sedan hade en av hans män tagit över den och gjort den till sin egen lägenhet när han var i stan. En vandrare som aldrig stannade kvar längre än en månad innan han drog vidare, men varje gång han kom tillbaka hade han en ny motorcykel. När hon ställde sig upp och förde bort sin tomma mugg kände han att han kunde slappna av en aning, han behövde inte längre tänka på om han skulle trösta henne på något vis. Han ställde sig upp och började gå mot sovrummet för att söka fram en t-skjorta att ta på sig. ”So Meghan, she's your girlfriend?” Han skrattade till. Det var bara en tidsfråga innan Meghan kom på tal.
”Meghan? No, she is just a... friend.” Ropade han tillbaka. Han såg den röd lilla klänningen som låg på golvet och det matchande BH:t bredvid. Han roffade åt sig en grå t-skjorta och drog den på sig, knäppte byxorna och tog på sig sina strumpor.

Efter att ha uträttat sina behov i badrummet och tagit på sig sina boots hade dem begett sig till baren. Han anade att Max förmodligen satt på kontoret redan och gick igenom räkningar. Räkningarna och det byråkratiska var Max område, medan han själv höll reda på resten. Han hälsade på dem som jobbade på i verkstaden. ”I guess one of them is yours?” Hans blick gled över till de tio Harley davidson motorcyklarna som stod uppradade utanför baren och skakade på huvudet. ”No, mine is in the garage and is much more beautiful than those.”  Han höjde ett ögonbryn åt hennes fråga. Vilken Nicke nyfiken han hade med sig. ”Some things are better unsaid.” Blev hans svar. Det fanns saker man kunde prata med utomstående om och så fanns det saker man pratade om med dem förtrogna. Han öppnade dörren till baren och steg in. De utslagna fyllona från gårdags kvällen var borta och istället stod där några typer som spelade biljard och några som satt vid baren och diskuterade med Pete. En nick åt dem som hälsning och så styrde han sina steg mot kontoret. Som han hade förutspått satt Max redan där med några papper utspridda framför sig. Han fick en grymtning till hälsning och ett litet ögonkast, hans blick fastnade på Marion för några långa sekunder innan han såg ner på räkningarna igen.
”Just going to show her the apartment upstairs and then take her to her place to get some clothes.” Max nickade och han lade märke till att Maxs blick hela tiden gled över till Marion, på ett icke perverst vis utan mera diskret som om han försökte tänka ut var han hade sett henne förut. Han hämtade reservnyckeln till lägenheten och började gå ut till trappan.
”Austin, come get me when head over to her place.” Hörde han Max hojta från kontoret, han höjde handen som ett tecken på ’yes,sir’ utan att vända sig om. När han väl låste upp dörren till lägenheten förvånades han lite över att det inte var total kaos där inne. Han som bodde där hade en tendens att världens rövarfester när han var hemma. Det var ingen stor lägenhet, ett sammanslaget kök och vardagsrum, ett litet sovrum och så ett badrum. Det nödvändigaste.
”So this is it, it’s not much.”