Hon var verkligen nöjd över lägenheten som snart skulle vara hennes, eller ja hennes och hennes, hon skulle ju bara låna den ett tag. Men det var bättre en vad hon hade kunnat tro, lite gardiner och prydnadssaker på det här så skulle detta vara toppen.
”This is your place now, so let's go get you some nicer clothes.” Austins ord fick henne att vakna upp ur sina tankar och utan att hon han reagera så hade han kastat lägenhetsnyckeln mot henne och i en snabb reflex fångade hon dem med båda händerna och snart lämnade de lägenheten och Marion låste dörren noga efter sig innan hon följde efter Austin nedför trappen.

”Wait here, i’ll go get Max.” Hon stannade kvar längst ner i trappen och väntade på att Austin och den äldre mannen som hon äntligen fick veta namnet på skulle komma.
Hon kunde höra hur de två männen pratade inne på kontoret men hon kunde inte snappa upp vad de sa.
Snart var dem klara och de gick ut från klubbhuset tillsammans, hon förstod fortfarande inte varför Max alltid kollade på henne. Hon kunde se honom granska henne uppifrån och ner med en undrande blick.
De klev snart in i en svart pick-up som stod parkerad utanför verkstaden, där det fortfarande var full aktivitet. Med Austin bakom ratten och Max i passagerarsätet och hon själv där bak körde de snart iväg från verkstaden och klubbhuset.

När de sedan svängde in på den gata där hennes och Theos lägenhet låg fick hon en klump i halsen. Hon tog en djupt andetag och klev ut ur bilen.
”You don’t need follow me in, if you don’t want, but I'll probably need help to carry all the stuff.” Hon kollade på Austin och Max innan hon stängde bakdörren och började gå mot lägenhetens trappuppgång med nervösa steg. Hon visste vad som väntade där inne, alla minnen som hon och Theo hade tillsammans, doften från hans parfym, alla fotografier.
Hon gick sakta uppför de 3 trapporna som man var tvungen att gå för att ta sig till deras lägenhet och väl framme vid dörren stannade hon upp. Den gröna välbekanta dörren med nummer 221B på fick henne att dra åt sig andan och hon kände hur tårarna tryckte bakom ögonlocken. Men hon samlade sig och snart kom hon på att hon inte hade någon nyckel. Både hennes telefon och hus nyckel och massa annat nödvändigt hade legat i deras bil när de blev kidnappade.
Hon lutade sig mot lägenhetsdörren och snart greps hon av panik, hur skulle hon nu ta sig in? Hon sjönk ner på golvet och gav ifrån sig en stor suck och ännu en gång tårades hennes ögon. Hur skulle hon klara av att gå igenom lägenheten utan att bryta ihop? Alla minnen skulle komma tillbaka, alla minnen som nu var bortblåsta som ett höstlöv. Vid just denna stund kände hon att hon aldrig skulle kunna ta sig igenom detta, skulle hon någonsin kunna ge sitt hjärta till någon annan? Skulle alla de hemska mardrömmar som hon hade på nätterna någonsin försvinna? Men hon var tvungen att kämpa, iallafall försöka och om hon bara gav upp skulle det aldrig bli bra.