Nelson Can - Apple Pie

Austin följde den lilla bittra tanten med blicken, när hon vaggade fram likt en pingvin längs med gatan och kasta små sura blickar över axeln mot dem.
”If I knew where she lived I could have thrown that cigarett on to her lawn.” Mumlade han. När alla var med med så startade han upp pickupen med ett riv och körde ut från gatukanten. Eftersom det var en liten stad så fanns det inte många restauranger att välja mellan, i alla fall om man nu inte ville spendera dagen och krama om toalettstolen. De tre matställen han tyckte var ett säkert kort var ett steakhouse, en diner där lastbilsgubbarna oftast satt och så en lyxig restaurang för den rikare delen av Stockton. Med tanke på hur stor och ljus lägenhet Marion hade så anade han att det fanns en stor chans att hon tillhörde folket som åt på den lyxiga restaurangen, men vad visste han.
“Do not mind her, she's always like that picky. She tolerates nothing. Once she began to chase the postman because he was too close to her flowers. But oh, he got to run very fast, because she chased him with a rake.” Han skrockade lågt åt historien. Det fans nog allt krut i gamla tanter trots allt, fastän dem såg så skröpliga och ömtåliga ut. Det tog krut för att våga säga åt en främmande man, som såg ut som en trubbelmakare, att han inte fick röka där. Han kunde inte säga att han såg hård eller stentuff ut, han hade fått höra att han såg mystisk ut. Vad fanns det för rädsla eller respekt bakom det ordet? Mystisk. Som om han var en siare eller någonting sådant.
”I will miss this place, even Mrs. Harper and her horrible dog.” Det kunde han egentligen inte förstå sig på. Att hon skulle sakna platsen och minnena där ,självklart, men inte att hon skulle sakna den där tanten och den fula lilla hunden. Om det nu ens var en hund vill säga.

Han körde in på parkeringsplatsen och parkerade framför dinern. Dit hade hans pappa och Max alltid tagit med honom när han följde med dem i garaget. Hans pappa hade inte varit någon kock direkt, så han brukade allt som oftast ta med honom ut till dinern.  Han steg ut ur pickupen och började gå mot dörren. Så fort han öppnade dörren slogs han av dofterna från pommes frites, blåbärspaj, milkshakes, hamburgare och läder. Det var ganska så välkomnande om han fick säga det själv. Han hälsade på den unga damen som stod bakom disken, som log flirtigt och bet sig lite lätt i underläppen. Det var Betty det. För ett år sedan hade han förfört henne, trots att han hade gått vidare verkade hon inte ha det. Hon fortsatte med att flirta var och varannan gång han steg in genom den där dörren och hon råkade vara i jobb. Han såg sig omkring efter ett ledigt bås och satte sig ner vid det närmaste. Dinern hade varit igång en väldigt lång tid, trots att tiderna har förändrats så hade inte denna diner gjort det. Den hade behållit den sköna stilen från 50- och 60-talet. Väggarna pryddes av tavlor på gamla amerikanare, bilar alltså, och gammal dags pinuppor fanns det även på väggarna. Menyn behöll också den en stil som följde ställets karaktär. Barstolarna var i rött läder och likaså sofforna i båsen var klädda i rött läder. Längs med bardisken satt stammisarna och drack en kopp kaffe och försökte få servitrisernas uppmärksamhet med lite sliskiga kommentarer om deras kjolar och så vidare.
”Have you ever tasted their apple pie here? It is the best god damn thing I’ve ever had, it’s even better than my mothers cooking. It has got the perfect crusting and then on top of that they put a scoop of vanilla ice cream.” Förklarade han och nappade till sig en meny. 
"He wouldn't shut up about it when he was a kid. Even in he was sleeping he talked about that bloody apple pie." Förklarade Max och himlade med ögonen. 
"Hey hey hey, don't talk shit about the pie. Just because you are a grumpy old man doesn't mean us young people can't enjoy the perfect pie in existence."