Metallica - Some kind of monster

Marion. Äntligen fick han sätta ett namn på den mystiska kvinna som satt framför honom. Inget namn han hade föreställt sig och det var ett ganska så ovanligt ett, hon såg mera ut som en Linda. Han motstod reflexen att flina retsamt över hennes grimas när whiskeyn brände i hennes mun, vanligtvis skulle han ha skämtat och frågat om hon inte kan hålla sin alkohol. Istället såg han bara allvarligt på henne och väntade på att få höra vad som hade hänt med henne, om hon nu skulle klara av att berätta det. I ögonvrån såg jag Max hälla upp ett glas åt sig själv innan han satte sig på en bakvänd stol och stödde armarna på ryggstödet. Han lade märke till hur hennes händer skakade så att whiskeyn nästan skvalpade över kanten på glaset. Chocken och kölden från den våta klänningen, gissade han.  Han avskydde att höra hur gråten stockade i hennes hals och hur hon kämpade sig igenom det när hon berättade sin historia, men det tydde på att hon var en stark kvinna. Det var en egenskap han fann attraktivt hos kvinnor, ett sådant psyke som gav dem styrkan att ta sig igenom olika grader av helvete. Marion här verkade verkligen ha gått igenom en hög nivå av helvete. Ju mera hon berättade om vad som helst desto mera började ilskan växa upp inom honom, vilket sjukt monster skulle göra någonting sådant mot ett nygift par. Han och hans gäng var nu då inte så rena och fina heller men de dödade inte för nöjes skull oskyldiga människor. Han visste nu inte om Marion och hennes avlidne make hörde till något protection program hos FBI eller själv hörde till något illegalt gäng, vem visste vilka motiv monstren hade haft för att attackera just dem två.Han förstod smärtan med att se den man älskade dö i ens armar, han hade själv varit med om det. Dagen hans pappa hade blivit skjuten hade han själv varit närvarande och försökt hålla honom vid liv tills ambulansen dök upp. Han hade dött inom fem minuter på grund av den stora blodförlusten och ambulansen hade dykt upp bara några minuter efteråt. Så han visste exakt hur det kändes att se en älskad dö.

Han bet ihop sina tänder så hårt, av ilska, att han själv hörde hur tänderna gnisslade till emot varandra och kände hur hårt käkarna spändes. Hans grepp om sitt eget tomma glas blev hårdare och risken att glaset skulle gå i kras var stor, så han satte ner det på bordet så det nu inte skulle flyga glassplitter över hela rummet.
”It has happened so much.” Efter vad hon hade berättat verkade det verkligen ha hänt mycket, men någonting sa honom att det var inte det enda som hade hänt henne. Med tanke på allt blod som fanns på hennes klänning och de ilsket lila blåtirorna som prydde hennes vackra ansikte.
”Something tells me that what you’ve told us isn’t the end of that story..” Han kunde inte längre gömma undan ilskan i hans röst. Så för att inte säga någonting förhastat ställde han sig upp.
”Hold on, I'm gonna get some ice for your face.” Bortförklarade han sig och stegade ut ur rummet, på vägen ut mötte han Maxs blick som såg minst lika förbannad ut som han själv kände sig. När han steg ut så vände sig männen, speciellt kvinnorna, om och följde honom med nyfikna blickar. Några försökte kika in i kontoret genom den lilla glipa som han lämnat efter sig när han stigit ut.
”Who is she?” Frågade Peter  med låg röst när han kom fram till baren. Utan att svara tog han en handduk och fyllde den med is.
”She’s a woman who’s been through alot.” Muttrade han innan han åter gick tillbaka till kontoret och låste dörren efter sig. Han stegade fram till Marion och pressade försiktigt handduken med is mot hennes tinning, där det såg ut som om hon hade blivit slagen med en pistol.
”Hold it there and the bruises should fade a little faster. Now...” Han gick tillbaka till sin stol och fäste blicken på henne. ”Please, continue.”