Marion förstod direkt att männen inte ville henne något ont. Hon kunde se deras ilska växa i deras ögon ju längre in i historien hon kom. Hon gav ifrån sig en djup suck och vilade ansiktet i händerna en stund för att samla sig.
”Something tells me that what you’ve told us isn’t the end of that story.” den yngre mannen yttrade sig efter en stunds tystnad och Marion lyfte blicken och nickade.
”This was just a small part of everything that happened.” Den äldre mannen nickade och drack tre stora klunkar av den starta whiskeyn utan att ens rynka på näsan.
”Hold on” den yngre mannen ställde sig upp och berättade att han skulle fixa is till hennes ansikte. Han försvann ut genom dörren och hon kunde höra hur männen och kvinnorna utanför fråga honom vem hon var och vad som hade hänt henne.
”She’s a woman who’s been through alot.” kunde hon höra den yngre mannen muttra till en annan som tydligen var lite väl nyfiken på vad som hänt.

Snart var han tillbaka och han gick fram till henne och la försiktigt handduken med isen mot det stora blåmärket vid tinningen. Det värkte till och hon grimaserade och gav ifrån sig ett stön.
”Thank you” sa hon och log tacksamt mot honom och la sedan en hand på handduken. Hon lät blicken följa hans ryggtavla när han sedan gick tillbaka till sin stol.
”Please, continue.”
Hon nickade försiktigt och lutade sedan huvudet mot soffryggstödet medan hon fortfarande hade en hand på handduken.
”After Theo died, they ripped his body away from me and threw him in the trunk.” hon tystnade, hon såg Theo framför sig, hon såg männen, hur de slet han ifrån henne. Efter några sekunder av tystnad fortsatte hon.
” I was completely destroyed. I just sat there on the road, completely paralyzed. I could not move. My first thought was that it was a dream. I remember hoping that I would wake up, so all this would be over. But I was wrong. They walked up to me after they had put him in the trunk. One of the men pulled me right up on my feet, but I could not stand by myself. So they carried me into the back seat and then slammed the door. They drove off quickly, and everything in between is black.”

Hon la handduken på bordet och greppade tag om whiskey glaset som hon fått tidigare och drack en stor klunk. Det var fortfarande starkt men denna gången grimaserade hon inte lika mycket.  Hon drack upp de som fanns kvar i glaset och ställde sedan tillbaka det på bordet.
Hon hade glömt bort att hon var hungrig så när hon hade fått i sig all whiskey rev hungern till i magen och den gav ifrån sig ett knorrande ljud, men hon försökte ignorera det även ifall hon skulle göravad som helst för en matbit.

” I woke up in a room, in a dark and cold room. I could not see anything. At first I thought I was dead, but then a door opened and a man stepped inside. It was the same man as before, still with a black hood over his face. I can still hear the man's voice in my head. I heard right away that he was not from America, he spoke with a Russian accent.” Hennes blick svepte över rummet och hon hade missat väggen bakom männen som var full med bilder på klubben under åren. Vissa bilder var svartvita och andra i färg så hon antog att klubben hade funnits där ett tag.

” They gave me food sometimes." hon fortsatte där hon senast avslutade. "Sometimes it took several days before they gave me food. After a while I began to question them why I was there, but I never got any response. The man with the Russian accent was inside the room with me often.” De sista orden sa hon med gråten i halsen. Hon drog en hand genom håret och tog mod till sig och fortsatte. ”Sometimes he hit me .. Sometimes he raped me. I tried to fight back, but he hit me so hard. Sometimes it happened that he cut me with knives. He did everything to torture me.” Tårna började åter igen rinna nedför kinderna men det hindrade inte henne från att fortsätta berätta.
”But I stopped fighting back after a while. I couldn’t take anymore, I just wanted to die. But one day I got the power back. I had not eaten for several days, but something made me fight back. He came to me that night, just like all the other nights. I had saved the plate from my last meal. I punched him in the face with the plate when he opened the door and somehow I managed to get out even if he tried to take me down. I ran as fast as I could, I really had no strength left, but I could not stay and risk being taken prisoner again. I do not know if he followed me and I did not stop until I saw the clubhouse. ”

Hon hade pratat på väldigt länge nu att hon helt och hållet hade glömt bort att hon satt där i soffan och frös som en hund. Klänningen var fortfarande dyngsur efter störtskuren. Hon hade inte heller lagt märke till klädhögen som låg bredvid henne i soffan, troligtvis hade de tagit fram dem till henne.
” Could I change into clean clothes?”