32. Everybody Talks

Everybody talks - Neon Trees

 

Meghans ilska skulle hålla i sig ett par dagar, det brukade det oftast göra men hon brukade alltid lugna ner sig. Fast han hade inte sett henne bli så arg förut. Slaget han hade fått ta till ansiktet brände och han motstod frestelsen att smeka sin egen kind för att dämpa den brännande känslan. Ett problem efter det andra. Han hann bara vända sig om innan han såg nästa arga kvinna stå framför honom.
”Everything is your fault.” Hur i hela helvetet kunde detta vara hans fel? Det var inte hans fel att Meghan var en svartsjuk kvinna med mentala problem, att Meghan valde att hoppa på Marion och inte heller det faktum att Betty hoppade frivilligt med i slagsmålet. Han mötte stadigt hennes mördande blickar.
”I stopped that god damn fight! And what the hell did you do? You just jumped in and made everything worse!” Röt han argt och spände blicken i Betty. Deras tid som servitris och kund som flirtar med varandra var verkligen över. Han hade ingen som helst längtan att få se henne bita sig i underläppen på det förföriska vis hon brukade. Han såg hur hennes ögon smalnade till små streck, så som kvinnor gjorde när dem var arga.
”This is what happens if you have sex with a lot of girls.” Anklagelserna verkade bara regna ner över honom denna soliga dag trots att inte ett moln fanns att se.  ”And with a married woman. You should be ashamed.” Vad var det med kvinnor som hela tiden tog förutfattade meningar? Han ägnade inte Marion en enda blick, det skulle bara vara som att hälla bensin på en eld i Bettys huvud.
”Hey it’s not my fault that women find me irresistable, you would have sex with me too if you got the chance! And for the god damn last time, I am not sleeping with Marion! How many times do I have to say it.” Han slog irriterat ut med armarna. Sex delen kanske var onödig, men han var för irriterad och arg för att egentligen bry sig i vem han förolämpade. Han kände hur Bettys finger petade sig in i hans bröstkorg och hennes röst hade sänkt sig så enbart han skulle höra.
”You know better than starting an affair with a married woman.” Om hon bara visste vad som hade hänt med Marion och hennes make, avlidne make vill det säga. När hon väl stormade iväg orkade han inte ens ropa efter henne. Han följde Marion med blicken innan Max såg på honom med en road glimt i ögat. Han blev minsann road över konstiga saker den mannen. Han följde efter dem ut till bilen och tände en ny cigarett. Han behövde någonting lugnande innan han satte sig in i bilen med dem där två.

 

 

Väl bakom ratten startade han upp bilen och körde iväg under tystnad tillbaka till klubbhuset. När dem hade kört halvvägs så kunde han inte hålla sig längre.
”What the hell were you thinking? Getting in a fucking catfight in the middle of a diner? This will make people talk and that way the men might find you again.” Utbrast han och såg på henne med en arg blick. Han drog handen över sitt ansikte. Från baksätet hördes en skotsk stämma. ”Austin, calm down.”  Han riktade en kall blick mot Max via backspegeln innan han fäste blicken på vägen igen. De hade redan varit i slagsmål, han behövde väl inte få dem i en bilolycka i samma veva. Han suckade och tände upp ännu en cigarett. Det skulle krävas mera än några cigaretter för att lugna hans nerver. Det var lördag, det skulle nog dyka upp tillfällen under kvällens gång som skulle få honom att varva ner. Det var en sak som var säker.  När dem kom fram till klubbhuset parkerade han pick upen framför verkstaden och hoppade ur.
”Jack, get these bags up to the apartment above the bar.” Hojtade han åt en av dem yngre killarna i garaget. Sagt och gjort kom Jack gåendes och tog  två väskor innan han kilade iväg till lägenheten. Han tog själv en av lådorna från flaket.
”Hand me the keys and go have those wounds looked at. We’ll get this upstairs.” Muttrade han när han stannade upp framför Marion.

 



31. I Predict A Riot

Kaiser Chiefs – I Predict A Riot
 

Allt hade gått så fort, ena stunden hade Marion och Meghan stått och käftat emot varandra och andra stunden hade de flugit över varandra som två lejon. Varje slag mot Marions redan blåslagna kropp gjorde ont och smärtan sa till henne att hon skulle ge upp och gå därifrån men hon kunde inte, hon ville inte visa sig feg. Istället gav hon bara igen ännu mer.
Snart hade även Betty anslutit sig till dem och hade snart hällt en iskall dryck över Meghan som gav ifrån sig ett skrik. Ett leende spred sig på Marions läppar innan de åter kastade sig mot varandra men innan de började slåss igen hade Austin kommit emellan och hade nu fullt sjå att hålla dem isär.
”Have you lost your fucking mind?!” han lät riktigt arg och hans röst fick Marion att rygga tillbaka lite och hon slutade sedan med att försöka ta sig ur hans grepp som var hård runt hennes arm.
”I’m going to kill that ugly ass bitch!” skrek Betty och aldrig hade Marion sett Betty så arg, hon som alltid var snäll och rar mot alla i hennes omgivning, aldrig hade hon trott att hon kunde vara så elak. Men hon förstod henne, Meghan var en riktig bitch. Hon granskade Meghan upp och ner och log lite åt den stora blåtiran som hon hade fått på ena ögat och blodet som hade runnit nedför hennes näsa. Hon hade verkligen fått in några fullträffar.
”What the hell is going on out here?” Max röst fick henne att vakna upp ur sina tankar och hon vände blicken mot honom när han kollade undrande runt i kaféet. Han hade verkligen missat en del. Han brast snart ut i skratt och tog sedan tag i Betty som fortfarande försökte sig på att klösa och nypa Meghan.
”Time to cool down, love. But I can see that one of you already have.” Max lugna röst fick Betty att snart att lugna ner sig och hon sjönk ner på en stol bredvid dem medan hon gav ifrån sig en djup och trött suck.

 

Austin skuffade snart iväg Marion till båset igen och hon satte sig trött ner.
”You sit there and be still!” han lät fortfarande arg och Marion följde honom med blicken när han sedan gick fram till Meghan. Hon kunde inte höra vad han sa till henne men hon uppfattade klart och tydligt vad Meghan sa till honom.
”You’re here on a date. With that chick? She’s a fucking waitress and a married one too! And let’s not forget to mention how ugly she is. I mean, come one..”
Marion himlade med ögonen och åt lite av de kalla pommes fritesen som låg på en tallrik som klarat sig från att falla ner på golvet.
Hennes kropp hade börjat värka igen och hon lutade sig bakåt på stolen och kollade ut över kafeterian som nu såg ut som ett bombnedslag. De flesta som hade suttit och ätit medan de slogs hade nu lämnat lokalen, men de satt även kvar några där som viskade mellan varandra och gav dem konstiga blickar.

 

 

Hon lät sedan blicken stanna på Austin och Meghan, hennes hand hade nu börjat smeka hans käklinje, men han tog snabbt bort hennes hand och sa några ord som gjorde henne arg då ett frustrerat ljud hördes innan hon gav honom ett slag över ansiktet och sedan försvann ut ur lokalen. Marion kände på sig att detta inte var sista gången som de såg Meghan.
Betty hade nu klivit upp från stolen och stod nu framför Austin.
”Everything is your fault.” sa hon irriterat och gav Austin en blick som skulle ha dödat honom direkt och om blickar kunde döda. ”This is what happens if you have sex with a lot of girls.” fortsatte hon och kollade sedan på Marion med samma blick innan hon åter igen kollade på Austin. ”And with a married woman. You should be ashamed.”
Marion kunde inte höra vad hon sa med hon behövde inte höra för att förstå att hon var riktigt arg på Austin och på hennes.
” Take your friends with you and go. I don’t want to see you here anymore.” hon vände på klacken och försvann sedan iväg in genom en dörr bakom bardisken.
Marion ställde sig försiktigt upp då kroppen värkte och lämnade sedan lokalen utan ett ljud. 




30. Girlfight

Southern culture on the skids - Girlfight

 

Austin visste precis vad som hände när Meghan fick för sig att vara på ett sådant humör. När hon var en total bitch och kritiserade alla kvinnor i sin närhet, hon var då inte rädd för att uttrycka sina åsikter.
“That’s the reason why you have not seen me here. You only have eyes for..” Han behövde inte ens höra det sista ordet för att förstå vad hon menade. Han visste dock inte om han skulle ta det som en förolämpning eller inte. Ögonen vandrade dit det var intressant att vila dem, så fungerade det helt enkelt. En del av honom önskade innerligt att det skulle bli en catfight, helst i jello eller lera, medan den andra delen av honom lekte förnuftig. Den förnuftiga delen ville säga åt dem att ta det lugnt, ta med sig Meghan ut och förklara situationen och säga att dem kunde träffas senare för en sängfösare. Den mindre förnuftiga delen övervägde om han skulle putta till Meghan så hon landade på Marion eller om han skulle ställa sig som åskådare och heja på dem. Men så kom Betty i precis fel tillfälle. Hela hon blev täckt med ketchup och andra tillbehör innan allt föll till golvet.
“The Porn Club is across the street.” Han visste inte att Betty kunde vara så fräck i munnen. Han skrattade till. Det här blev minsann en intressant lunch, synd att den landade på golvet men vad gjorde det nu när underhållningen var bra mycket bättre. Stammisarna vid disken vände sig nyfiket om och skrattade glatt. Föräldrar som hade med sig sina barn höll för deras öron eller föste ut dem för att snabbt ta sig därifrån. Helt plötsligt eskalerade allt något otroligt. Skrik hördes, nyp och slag riktades, hårtussar flög. På det sättet var kvinnors slagsmål värre, dem nyper och klöser. Männen använder mest bara knytnävarna.
”Hey hey girls!” Han var snabbt upp på fötterna men fick lika snabbt hoppa undan när Meghan kom farande baklänges. Hon torkade blodet från sin näsa innan hon gav sig in i fighten med Marion igen. Hon slet tag i hennes hår och nockade Marions ansikte med sin panna.
”Ouch!” Utbrast han. Betty var tydligen inte klar med Meghan, eftersom hon kom farande och hällde iskall läsk över Meghan. Ett öronbedövande skrik skar genom dinern och nästan alla höll för sina öron. Okej, det var kul i början men nu fick det räcka. ”I can’t believe I’m actually doing this..” Muttrade han för sig själv. Han slet tag i Meghans arm, Marions arm och försökte på samma gång hålla Betty bort från att klösa ögonen ur Meghan. Det var minsann ingen lätt uppgift att hålla tre kvinnor från varandra.
”Have you lost your fucking mind?!” Röt han frustrerat. Han kände hur Meghan började dra sig mot Marion igen. ”I’m going to kill that ugly ass bitch!” Skrek Betty. Hur hade allt detta kunnat ske inom en fem minuters tidsram? Om ens det. Hur länge hade ens Max varit på toaletten? Just då kom Max ut från toaletten med stora steg.
”What the hell is going on out here?” Han såg sig chockat omkring på de välta borden och maten som låg över allt. Till sist landade hans blick Austin som höll isär de krigande kvinnorna. Max brast ut i skratt men lyckades behärska sig så pass mycket att han kunde komma  fram och ta tag i Betty.
”Time to cool down, love. But I can see that one of you already have.” Hans blick landade på den dyblöta Meg och sedan vandrade den över Marion som hade en sprucken läpp och färska blåmärken ovanpå dem gamla.

 

Han skuffade iväg Marion till båset och såg strängt på henne.
”You sit there and be still!” Morrade han innan han vände sig mot Meghan.
”What the hell is wrong with you?” Han såg på henne med en oförstående blick och hon såg fortfarande så förbannad ut att han trodde det skulle komma rök ut ur hennes öron.

”You’re here on a date. With that chick? She’s a fucking waitress and a married one too! And let’s not forget to mention how ugly she is. I mean, come one..” Hon förde sina hander i visande gest över sin kropp och pekade sedan mot Marion. ”You prefer that over this?” Wow hon var nästan hysterisk.
”I’m not a fucking date! She’s my friend and stop saying everybody is ugly. Betty isn’t ugly and neither is Marion.” Han försökte hålla sig lugn, men tempramentet han hade ärvt från sin far började visa sig allt mer. Han såg hur hon började ändra sin blick från förbannad till förförisk och hon tog ett steg fram för att kunna smeka hans käklinje med ett, tidigare, välmanikyrerat finger. Han stoppade hennes hand och skakade på huvudet.
”Don’t. Go home.” Morrade han. Ett frustrerat ljud slank ur henne när hon gav honom ett slag rakt över ansiktet och marscherade ut ur dinern.

 



29. Funny Little Feeling

Rock n Roll Soldiers – Funny Little Feeling
 

Austin tog snart tillbaka menyn igen och Marion lutade sig tillbaka mot soffryggstödet och njöt av musiken som spelades ut genom högtalarna som satt på väggen. Restauranger och musiken, och den härliga atmosfären fick henne att glömma de senaste veckorna.
”Then you should know that the customers should order before you take the menus from them and that you tell your orders to the waitress, not the customer.” Hon log mot Austin. ”If you work here, how come I’ve never seen you before?”  fortsatte Austin och Marion bara ryckte på axlarna.
Snart hade de bestämt sig för vad de skulle beställa och Austin ropade sedan på Betty som gick fram till dem med ett skrivblock i handen.
”Are you ready to order?” Betty log mot dem och Marion kunde inte undgå hur konstigt hon kollade på dem. Hon satt säkert med en massa frågor, som fick vänta.
Austin berättade för Betty vad de ville ha och sedan försvann hon iväg för att göra deras beställningar.
”I’m gonna go take a piss.” Max ställde sig snart upp och försvann iväg mot toaletten.

 

“The reason you have not seen me here is that ...” hon tystnade när dörren öppnades av ett pling och in klev en blond tjej med en alldeles för kort klänning, som skulle kunna visa allt hon äger och har om hon böjer sig fram, och med ett par skor med alldeles för höga klackar. Hennes bitchiga blick var riktad mot deras bord och innan Marion han reagera hade kvinnan satt sig i Austin famn och hennes läppar började genast kyssa hans läppar intensivt.   
”Meg, what are you doing here?” Austin såg förvånad ut. Så detta var den berömde Meghan, hon som hade lämnat halva sin outfit hos honom, frågan var bara om hon hade åkt naken därifrån? Eftersom både hennes klänning och BH låg kvar på golvet.
”I missed you, you’ve been blowing me off for two nights in a row now. I bet she’s the reason.” bara av att höra hennes röst hade Marion redan börjat hata henne och det blev inte bättre av att Meghan gav henne en bitchig blick.
“That’s the reason why you have not seen me here. You only have eyes for..” Marion granskade Megan upp och ner. “Girls like here.” Fortsatte hon och gav Meghan en bitchig blick tillbaka.

 

 

Betty var snart tillbaka med deras beställning men innan hon visste ordet av hade Meghan ställt sig upp och stött till hennes ena arm så att tallriken som hon höll i handen föll till golvet.
”Ops.” Meghan la armarna i kors över bröstet och fortsatte kolla på Marion. ”Girls like me.” fortsatte hon.
Marion kollade på Betty och sedan på Megan och förstod direkt att detta inte skulle sluta bra.
” Excuse me ..” Betty tog ett steg närmare Meghan. “The Porn Club is across the street.” Betty pekade ut mot gatan. “We don’t do pole dancing here.”
“Your little fatso.” Meghan knuffade till Betty som sedan föll ner på golvet med en duns.
”Your little whore.” skrek Marion till och ställde sig upp så att det klirrade till i glasen som Betty hade ställt på deras bord. . Var det något hon hatade så var det när någon förolämpade hennes vänner.
”If you so much as touch Betty igain..” mer han inte Marion säga fören Meghan hade kastat sig över henne. De drog i varandras hår, de nöp varandra, de skrek, de flög in i stolar, in i bardisken och till och med över bord där folk satt och åt, men som nu hade slutat. Marion fick till en riktigt bra högerkrok som träffade Meghans ena ögon. Meghan stannade upp och la en hand över ögat.
”Your little pussy.” nu såg Meghan riktigt förbannad ut och snart hade hon hoppat över Marion igen och de fortsatte där de hade slutat och snart hade Meghan också fått iväg en högerkrok som träffade rätt över Marions överläpp.

 



28. Surprise

Royal Headache - Surprise

 

Det måste ha varit första gången som Austin hade hört Marion skratta sedan deras vägar hade mötts. Hon grät inte längre, inte ännu i alla fall.
”I've been here before. You know. This is my favorite place.” Han såg upp från menyn till Marion, sedan till Max och pekade på honom.
”Ha! I’m not the only one who likes this place, you really are the old and grumpy one.” Han log nöjt när han hörde Maxs fnys. “At least I’m not a know it all.” Hörde han Max muttra. Han skulle just ge svar på tal när Marion sa någonting som fick honom att bita sig i tungan och knipa igen munnen.
”We always ate here, me and Theo.” Han förväntade sig att se det ansträngda kämpande ansiktsuttrycket hon hade när hon kämpade mot tårarna, så han blev en aning förvånad när han inte såg några tårar pressa sig fram. Han hade sett henne gråta tillräckligt många gånger för att veta när det var dags att ta fram paraplyet. Det var först när Marion sa ”I'll be back soon, I'll just switch to a good song.” som han egentligen hade lagt märke till att musiken hade tystnat. Han hade varit för upptagen med att käfta med Max för att höra att det ens över huvudtaget spelades musik, kanske han hade blivit van med det. Han hade precis återgått till att skumma igenom menyn när den plötsligt slets ur hans händer och han satt och tittade på bordsskivan istället. Han höjde ett ögonbryn och såg bara på henne, likaså gjorde Max.
”So, where were we? Oh, and I work here.” Det överraskade honom en aning. Han hade aldrig sett henne där, han hade då inte lagt märke till henne någon gång förut. Han var förstås inte där lika ofta längre nu när han blivit äldre och jobbade allt mera med klubben och verkstaden. Men ändå borde han ha sett henne om hon verkligen jobbade där. Han ryckte tillbaka menyn ur hennes händer.
”Then you should know that the customers should order before you take the menus from them and that you tell your orders to the waitress, not the customer.” Han visste redan vad han skulle ha, det samma gamla vanliga som han alltid tog när han var där. Men han gjorde det han gjorde av ren princip sak. ”If you work here, how come I’ve never seen you before?” Frågade han och såg upp på henne när han gav vidare menyn åt Max.  Han vände sig mot kassan och vinkade till sig Betty, som verkade vakna ur en dagdröm och snappade till sig sitt skrivblock när hon började gå emot deras bord. Det var då han lade märke till att folket som satt där tittade nervöst mot honom. På grund av hans och Maxs jackor. På jackornas rygg stod det Grim Reapers och alla i Stockton visste vem Grim Reapers var, dem visste också vad Grim Reapers var kapabla till. Därav nervositeten. Men under sina fyra år som ordförande hade han lärt sig att ignorera den nervösa uppmärksamhet man fick, förut hade han blivit besvärad av det hela men nu var det som att hälla vatten på en gås. Det bara rann av.
”Are you ready to order?” Bettys glada leende var som fastetsat på hennes ansikte.
”For her, the burger and fries with a blueberry shake for dessert. For me, the bacon cheeseburger with fries and your delicious apple pie for dessert... Max?”  Han såg mot den äldre mannen som fortfarande satt och inspekterade menyn. ”Coffee and the ruby clubsandwich.” Sa han och la undan menyn. Betty nickade, såg en sekund längre på Marion som om hon ville säga någonting men försvann iväg för att göra i ordning beställningarna.

 

 

”I’m gonna go take a piss.” Med de orden steg Max upp och gick iväg till toaletten. Han kände en lätt bris kittla hans nacke när dörren till dinern öppnades med ett pling. Han hörde fotsteg som närmade sig, en kvinna med högklackade skor hörde han. Det var sekunden innan kvinnan uppenbarade sig för honom som ha  visste vem det var. Meghan. Tack vare hennes parfym. Innan han visste ordet av satt Meghan i hans famn och kysste honom intensivt, han var överraskad men det hindrade inte honom från att besvara hennes kyss. Dem var trots allt vänner med förmåner.
”Meg, what are you doing here?” Frågade han en aning förvånat. Hon plutade lite med underläppen innan hon kysste hans kind.
”I missed you, you’ve been blowing me off for two nights in a row now. I bet she’s the reason.” Hennes fientliga betoning på ordet ‘henne’ gjorde att varningsklockorna I hans huvud gick igång. Han lade märke till hennes kritiserande ’bitch’-blick när hon synade Marion.

 

 
 



27. Hard Headed Woman

”If I knew where she lived I could have thrown that cigarette on to her lawn.” Marion log åt Austins kommentar.
“If you had done it you'd be dead now. She will not even let someone cut the grass for her. So she has to go and cut the grass himself with a lawn mower without a motor.”
De lämnade snart området, Marion lutade sig bakåt utan att släppa blicken från de välbekanta husen och affärerna som de åkte förbi. Ute gick folk i alla åldrar, glada över det fina och varma sommarvädret. Helt ovetande om vad som hade hänt henne de senaste veckorna. Några åt glass, andra solade i parken medan vissa bara satt på en bänk och njöt av den sommarsolen. I Stockton var alltid somrarna bra, det var alltid varm och soligt och det regnade nästan aldrig. Vilket också kunde skapa en massa problem då det alltid blev torrt på gräsmattor och i skogar i slutet av sommaren.
Austin svängde snart av vägen och parkerade på en parkeringsplats utanför en restaurang och när Marion såg vart de skulle äta log hon. Detta var hennes favorit stället, det var här hon och Theo alltid brukade äta när de kände för att äta ute. Även ifall de var rika och umgicks i societetskretsar så var Rosie’s Diner ett ställde de båda avgudade.

 

 

Med ett leende på läpparna klev hon ut ur bilen och stängde igen dörren med en duns. Tillsammans med Austin och Max gick hon till dörren och klev sedan in. Den lugna och välbekanta miljön fick henne att le ännu en gång. Hon hade saknat det här stället.  
“Good morning, Betty.” hon log mot kvinnan bakom disken som genast sken upp i ett leende när Marion steg in innanför dörren, men hennes leende bleknade snabbt.
“Why are you not on your honeymoon?” Betty kollade frågande på Marion och blicken gled sedan över till Austin och Max.
”It has happened a lot. I'll tell you when I can. And I will soon return to work.” Hon log mot Betty för att hon inte skulle misstänka det värsta och gick sedan och satte sig ner bredvid Austin och Max som nu hade satt sig i ett ledigt bås. Hon och Betty hade känt varandra enda sedan Marion började jobba på Rosie’s Diner för 3 år sedan, de hade funnit varandra direkt. Men att berätta för henne om allt som hade hänt kändes lite tidigt. Hon fick spara det till senare.
Hon lät blicken vandra ut över stället som nästan var full med folk, de mesta som åt där hade hon sätt förut, de så kallade stammisarna men det var även en del obekanta ansikten där. I ena hörnet av restaurangen stod en jukebox där kunderna själv kunde lägga i en liten peng för att byta låt.
”Have you ever tasted their apple pie here? It is the best god damn thing I’ve ever had, it’s even better than my mother’s cooking. It has got the perfect crusting and then on top of that they put a scoop of vanilla ice cream.” Hon skrattade lätt och kollade på Austin medan hon nickade på huvudet.
”He wouldn't shut up about it when he was a kid. Even in he was sleeping he talked about that bloody apple pie.” Sa Max till svars medan han fingrade på en servett.  
“Hey hey hey, don't talk shit about the pie. Just because you are a grumpy old man doesn't mean us young people can't enjoy the perfect pie in existence.” Austin lät arg och Marion gav ifrån sig ett litet klingade skratt.
”I've been here before. You know. This is my favorite place.” Hon kollade mot bardisken och kunde inte undgå att se Betty som stod och glodde på dem vid kassan. Men så fort hon Marion mötte hennes blick kollade hon bort och började sedan torka med en trasa över bardisken.
”We always ate here, me and Theo.” fortsatte Marion och kollade på Austin och Max.
Den gamla 50 tals musiken hade snart tystnad ur jukeboxen och hon började sedan leta runt i sin handväska efter ett litet mynt.
”I'll be back soon, I'll just switch to a good song.” hon pekade mot jukeboxen och klev sedan och upp och gick med snabba steg fram till den. Hon la i ett mynt och letade upp en låt, hon valde tillslut Hard Headed Woman  med Wanda Jackson, en av hennes favorit låtar.
50 talet och Rockabillyn hade alltid funnits i hennes liv, enda sedan hon var liten, då hennes mamma var en stor 50 tal och rockabilly fantast, så det hade helt enkelt bitigt sig fast i Marion med. Hon gick oftast runt i 50 tals klänningar och 50 tals frisyrer och den enda musiken som existerade på hennes ipod och spotify var 50 tals låtar.
Hon satte sig ner vid bordet igen mittemot Austin och Max och roffade sedan åt sig menyn som Austin höll i handen.
”So, where were we? Oh, and I work here.” hon ögnade igenom alla rätter på menyn och kollade sedan upp på männen. ”I take the burger and fries and a blueberry milkshake for dessert.” Ännu ett leende spred sig på hennes läppar, om det berodde på att de var på Rosie’s diner eller på sällskapet hon hade med sig visste hon inte. 

 




26. Apple pie

Nelson Can - Apple Pie

 

Austin följde den lilla bittra tanten med blicken, när hon vaggade fram likt en pingvin längs med gatan och kasta små sura blickar över axeln mot dem.
”If I knew where she lived I could have thrown that cigarett on to her lawn.” Mumlade han. När alla var med med så startade han upp pickupen med ett riv och körde ut från gatukanten. Eftersom det var en liten stad så fanns det inte många restauranger att välja mellan, i alla fall om man nu inte ville spendera dagen och krama om toalettstolen. De tre matställen han tyckte var ett säkert kort var ett steakhouse, en diner där lastbilsgubbarna oftast satt och så en lyxig restaurang för den rikare delen av Stockton. Med tanke på hur stor och ljus lägenhet Marion hade så anade han att det fanns en stor chans att hon tillhörde folket som åt på den lyxiga restaurangen, men vad visste han.
“Do not mind her, she's always like that picky. She tolerates nothing. Once she began to chase the postman because he was too close to her flowers. But oh, he got to run very fast, because she chased him with a rake.” Han skrockade lågt åt historien. Det fans nog allt krut i gamla tanter trots allt, fastän dem såg så skröpliga och ömtåliga ut. Det tog krut för att våga säga åt en främmande man, som såg ut som en trubbelmakare, att han inte fick röka där. Han kunde inte säga att han såg hård eller stentuff ut, han hade fått höra att han såg mystisk ut. Vad fanns det för rädsla eller respekt bakom det ordet? Mystisk. Som om han var en siare eller någonting sådant.
”I will miss this place, even Mrs. Harper and her horrible dog.” Det kunde han egentligen inte förstå sig på. Att hon skulle sakna platsen och minnena där ,självklart, men inte att hon skulle sakna den där tanten och den fula lilla hunden. Om det nu ens var en hund vill säga.

 

 

Han körde in på parkeringsplatsen och parkerade framför dinern. Dit hade hans pappa och Max alltid tagit med honom när han följde med dem i garaget. Hans pappa hade inte varit någon kock direkt, så han brukade allt som oftast ta med honom ut till dinern.  Han steg ut ur pickupen och började gå mot dörren. Så fort han öppnade dörren slogs han av dofterna från pommes frites, blåbärspaj, milkshakes, hamburgare och läder. Det var ganska så välkomnande om han fick säga det själv. Han hälsade på den unga damen som stod bakom disken, som log flirtigt och bet sig lite lätt i underläppen. Det var Betty det. För ett år sedan hade han förfört henne, trots att han hade gått vidare verkade hon inte ha det. Hon fortsatte med att flirta var och varannan gång han steg in genom den där dörren och hon råkade vara i jobb. Han såg sig omkring efter ett ledigt bås och satte sig ner vid det närmaste. Dinern hade varit igång en väldigt lång tid, trots att tiderna har förändrats så hade inte denna diner gjort det. Den hade behållit den sköna stilen från 50- och 60-talet. Väggarna pryddes av tavlor på gamla amerikanare, bilar alltså, och gammal dags pinuppor fanns det även på väggarna. Menyn behöll också den en stil som följde ställets karaktär. Barstolarna var i rött läder och likaså sofforna i båsen var klädda i rött läder. Längs med bardisken satt stammisarna och drack en kopp kaffe och försökte få servitrisernas uppmärksamhet med lite sliskiga kommentarer om deras kjolar och så vidare.
”Have you ever tasted their apple pie here? It is the best god damn thing I’ve ever had, it’s even better than my mothers cooking. It has got the perfect crusting and then on top of that they put a scoop of vanilla ice cream.” Förklarade han och nappade till sig en meny. 
"He wouldn't shut up about it when he was a kid. Even in he was sleeping he talked about that bloody apple pie." Förklarade Max och himlade med ögonen. 
"Hey hey hey, don't talk shit about the pie. Just because you are a grumpy old man doesn't mean us young people can't enjoy the perfect pie in existence."




25. Farewell

Rihanna – Farewell
 
 Marion kunde inte undgå att se den fundersamma och sammanbitna blicken Max hade när han studerade fotografiet in i det minsta detalj. Vad var det med honom egentligen? Enda sedan hon hade kommit till klubbhuset kvällen innan hade han kollat fundersamt på henne och hon hade även hört han säga tidigare till Austin att han kände igen henne.
Hon ryckte på axlarna och lämnade tankarna till senare och började sedan hjälpa dem att bära väskorna till bilen. Det hade blivit sammanlagt 4 resväskor och 3 stora flyttkartonger.
”Alright then. Well I’m starving, what do you say we go for a bite to eat?” Austins fråga fick henne att komma ihåg att hon ännu inte hade ätit någon frukost och hungern rev till i hennes mage och gav ifrån sig ett litet knorr.
”Sounds like a good idea” När de alla hade lämnat lägenheten stannade hon upp vid ingången för att kolla på lägenheten en sista gång. ”Bye, see you soon.” viskade hon och stängde sedan igen lägenhetsdörren som gick igen med en duns som ekade i trappuppgången. Hon förde extranyckeln, som hon hade letat reda på inne i lägenheten, till nyckelhålet och låste sedan dörren efter dem. En djup suck letade sig ut genom hennes mun innan hon vände på klacken och började gå ner för trapporna.
 
 

Tillsammans med Austin och Max gick de till bilen med varsin packning i famnen och väl ute vid bilen lastade de allt på bilens flak.
Ute sken solen och det var riktigt varmt, hon blickade ut över området där hon bodde och fick sedan syn på hennes granne, tanten med hunden.
”Good morning Mrs. Harper.” hon gav tanten ett leende som såg allt annat en glad ut. ”You can’t smoke here, this is a nice neighbourhood.” sa tanten surt utan att lyfta blicken från Austin och hans cigarett. ”Would be a shame if I had to put this one out, since I just lit it. So I’m going to finish this one and then I will be out of your way.” Fick tanten till svar som snart försvann iväg med sin lilla ettriga hund som oftast stod ute på tantens gård och skällde på alla som gick förbi. Varenda morgon tidigt brukade tanten ta en promenad med hunden runt kvarteret och direkt hunden såg en fågel eller något annat som rörde sig så brukade den skälla, vilket i längden var riktigt irriterande. Men hon skulle ändå sakna detta kvarter. Kvarteret med de vackra trädgårdarna och de givmilda grannarna, ja hon skulle till och med sakna den bittra och sura Mrs. Harper.

 

De hoppade in i bilen efter Austin hade fimpat cigaretten. Hon spände fast säkerhetsbältet och lutade sig framåt.
“Do not mind her, she's always like that picky. She tolerates nothing. Once she began to chase the postman because he was too close to her flowers. But oh, he got to run very fast, because she chased him with a rake” Hon skrattade och lutade sig tillbaka i sätet och kollade ut genom fönstret för att kolla en sista gång på lägenheten.
”I will miss this place, even Mrs. Harper and her horrible dog.” 




24. The smoke

Amorphis - The Smoke

 

”It's me and my mom.” Hörde han Marion säga. Han nickade lite och fortsatte sin lilla rundvandring för sig själv I lägenheten. Han lade märke till att Max verkade vara som förstenad, där han fortfarande stod och höll i den inramade bilden på Marion och hennes mamma. Vilket fick honom att undra över vad som pågick i hans hjärna. Om Austin var en fåordig man så var det ingenting jämfört med Max. Han använde sig mest av grymtningar och kroppsspråk, istället för att berätta vad han tänkte. Det tog tid att lära sig tyda hans sätt att få sig hörd, Austin som hade känt honom i mera än tjugo år kunde fortfarande inte förstå sig på honom. Han om någon var en man med många hemligheter och talanger. Han övervägde att fråga honom vad det var frågan om, men valde att gå vidare. Han skulle ändå inte få något svar. Dessutom verkade Max dra sig upp ur sina tankar av sig själv och såg sig omkring i lägenheten med en ointresserad glimt i ögat, men fotografiet släppte han inte taget om. När han var färdig med sin rundvandring och Marion ännu inte var färdig så satte han sig ner i soffan och tog till sig en av skvallerblaskorna som låg på bordet. Det samma vanliga. Den där Kim Karpal eller vad hon nu hette fanns på var och varannan sida och så någon top tio snyggaste kändismännen under trettio. Ännu en sak han inte förstod sig på hos kvinnor, vad var det dem fann intressant i en skvallerblaska? Kändisars liv berörde inte ens dem, det var helt enkelt onödigt. Tidningar om motorer och dylikt däremot, dem fick man ju nu faktiskt nytta av. Han kastade bort tidningen när han hörde steg närma sig från sovrummet. När han däremot såg hur många väskor hon hade tänkt ta med sig höjde han ett ögonbryn och såg på henne med en blick som sa ’skämtar du med mig?’. Han suckade och ställde sig upp när hon räckte över de lånade kläderna, det var först då han lade märke till att hon hade bytt kläder och flätat sitt hår. Hon började allt mer börja se ut som en person, och inte som ett offer för en stor tragedi, men ännu prydde dem hemska blåmärkena hennes ansikte och resten av hennes kropp för den delen.
”Thanks for letting me borrow, even if I did not ask for permission.” Han ryckte bara på axlarna och han följde henne med blicken när hon fortsatte packa ner saker. Han och Max utbytte en gemensam blick som sa ’Kvinnor’. Han drog en hand genom sitt hår och tog två resväskor av de som stod uppradade.
”I think I have everything now.” Tur var väl det. Han hade ingen aning om hur alla hennes saker skulle få rum i den nya lägenheten, med tanke på att den säkert var dubbelt mindre än vad denna var.

 

”Alright then. Well I’m starving, what do you say we go for a bite to eat?” Max nickade instämmande. Han var faktiskt rejält hungrig, allt han hade fått I sig sedan klockan sex dagen innan hade varit whiskey, öl och kaffe. Så mat skulle verkligen sitta fint. Max plockade åt sig två resväskor och så styrde dem stegen ut mot bilen.  En cigarett skulle också sitta fint för den delen. Så efter att han hade hivat upp väskorna på pickupens flak så tände han en cigarett och andades njutningsfullt in den giftiga röken. Tanten som hade gått förbi tidigare var påväg tillbaka och såg misstyckande på honom.
”You can’t smoke here, this is a nice neighbourhood.” Klagade hon med en röst som påminde om en gammal skata. Han fyrade av ett bländade leende mot tanten.
”Would be a shame if I had to put this one out, since I just lit it. So I’m going to finish this one and then I will be out of your way.” Tanten fnyste upprört och trippade iväg med hunden i släptåg. Han skrockade lågt och skakade på huvudet. När han slutligen var klar med sin cigarett och fimpat den så satte han sig in bakom ratten igen.




23. Empty Apartment

Yellowcard – Empty Apartment
 

Steg hördes snart i trappuppgången och snart fick hon syn på Austin och Max. Hon hörde Austin mumla något innan han satte sig ner framför henne i skräddarställning och beröringen från hans hand mot hennes axel fick henne att lyften blicken från stengolvet och sedan möta hans blick. ”Hey, why are you crying?” hans röst läst mjuk och trygg och hon skulle precis säga att hon inte hade någon nyckel då Max tog orden i mun på henne och yttrade samma ord.
Austin ställde sig upp igen och gick fram till hennes lägenhets dörr. Med en nyfiken blick granskade hon honom när han letade efter något i jackfickan och snart halade han fram två verktyg och gick sedan ner på knä framför låsen.
Det gick fort för honom då ena stunden hade dörren varit låst och helt plötsligt hade han lyckats få upp dörren med de små verktygen och det märktes direkt att detta inte var första gången som han bröts sig in i en lägenhet.
”I’m a man with many secrets and talents.” utbrast han sedan och Marion torkade bort tårarna för att sedan ta emot Austins hand då han hjälpte henne upp på fötterna.

 

Medan Austin och Max klev in i lägenheten stannade hon utanför för att samla sig. Hon tog ett djupt andetag och tog sedan mod till sig och klev in. En doft av unket slog emot henne men den välbekanta doften av deras hem gjorde sig ändå påmind.
Allting såg precis ut som de hade lämnat det, det enda som hade förändrats var att dammråttor hade börjat synas på golvet, lager med damm hade lagt sig på all inredning och alla blommor hade vissnat. Det var tragiskt att se allt och alla minne sköljde över henne som en våg, hon slöt ögonen och andades djupt för att inte brista ut i gråt igen.
”Who is this woman?” Max skotska dialekt fick henne att öppna ögonen igen och hon vände sig om och såg att han höll i ett fotografi. Hon gick fram till dem och lät blicken falla när på fotografiet.
”It's me and my mom.” ett litet leende spred sig på hennes läppar. Bilden föreställde Marion och hennes mamma när de var på Marios mammas bästa kompis bröllop förra vintern. Det hade varit en vacker vinterdag, med gnistrande sol och 1 meter snö på marken. Hon log vid tanken.  ” You can keep the photograph for me. I will take it with me when we go.”

 

 

Hon lämnade sedan dem i vardagsrummet och försvann själv in i sovrummet för att hämta rena kläder. Hon gick fram till den stora garderoben som fanns på ena kortsidan av rummet, hennes guldgruva. Hon och Theo hade bråkat om det rummet i början när de hade flyttat dit då han ville använda det som kontor och hon själv ville ha det som walking closet. Efter mycket om och med hade han gett sig och hon fick som hon ville då hon inte var den i första taget som gav sig. Hade hon gett sig på något så gav hon sig inte förens det blev som hon ville.
Som tur var hade hon inte packat med sig så mycket kläder till deras bröllops resa, bara några enstaka klänningar, linnen och shorts så det mesta hängde fortfarande kvar i garderoben.

 

Hon lyfte ner sina resväskor från en hylla och började genast fylla dem med de kläder som hon ville ha med sig. Lägenheten skulle fortfarande finnas kvar så hon kunde åka tillbaka ifall något skulle saknas. När hon sedan hade fyllt resväskorna letade hon sedan efter några rena kläder som hon kunde ta på sig. Vilket blev en gul kjol med en matchande kofta och ett vitt linne. Eftersom hennes garderob inte bestod av några enkla kläder så fick detta duga.
Hon gick fram till spegeln som prydde ena kortsidan av garderoben och kammade sedan igenom det rufsiga håret som hon sedan flätade. Hon packade ner det sista innan hon bar ut alla väskor till hallen och hon gav sedan tillbaka kläderna till Austin som hon hade lånat.
”Thanks for letting me borrow, even if I did not ask for permission.” fick hon ur sig och log.
Sedan började hon samla på sig all inredning som hon skulle ha med sig, tavlor, kuddar, täcken, fotografier, allt som hon trodde sig behöva.
”I think I have everything now.” hon satte på händerna på midjan och kollade runt för att se om hon inte missat något. Det kändes skönt att få detta bortgjort. 




22. Wilted flower

Maximilian Hecker - Wilted flower

Precis som han hade anat så bodde Marion, eller rättare sagt hade bott, inne i hjärtat av staden. Han spenderade inte direkt mycket tid där, endast när han var tvungen att köpa någon ny t-skjorta eller när hans jeans slutligen gick sönder efter allt slitage och var tvungen att skaffa nya. Han parkerade vid sidan om vägen när det visade sig att dem var framme. Hans blick studerade den vackra byggnaden dem stod framför och kom fram till att den var finare än den han bodde i. Men vad gjorde väl det. Han bodde trots allt i ett industriområde, så vad kunde man förvänta sig.
”You don’t need follow me in, if you don’t want, but I'll probably need help to carry all the stuff.” När hon steg ut ur bilen följde han henne med blicken en bit innan han själv steg ur bilen. Max gjorde det samma. Han såg sig omkring och lade märke till att det stod en liten tant med en liten lurvig hund en bit bort och stirrade på dem med vaksamma ögon. Hunden å andra sidan snusade nyfiket på någonting han gissade var en annan hunds territoriemarkering. Hon släppte dem inte med blicken och han lade också märke till att hennes grepp om sin portmonnä blev hårdare. Det var en del av vardagen helt enkelt. Utan att ägna tanten någon större tanke fortsatte han gå efter Marion. Han gick uppför de oändligt långa trapporna med Max tätt efter sig. När dem nådde våningen, som han hade sett henne gå upp till, upptäckte han att hon satt nersjunken på golvet och grät. Igen.
”Why do women cry so much?” Mumlade han lågt och Max ryckte på axlarna. Kvinnor var ett mysterium. Hur kunde det finns så mycket tårar i en sådan liten kropp? Det var en fråga han nog aldrig skulle få svaret på. Någonsin. Han suckade tyst och gick fram till henne, satte sig i skräddarställning och satte sin hand på hennes axel.
”Hey, why are you crying?” Frågade han mjukt. Hans blick gled från Marion upp till den låsta dörren bredvid henne. Eftersom det endast fanns en dörr mittemot och en bra bit bort så anade han att det var bakom den som hennes lägenhet fanns.
”You don’t have the key.” Hörde han Max utbrista och det var då det tände för honom. Såklart hon inte hade hon någon nyckel, varför skulle hon ha det. Dags att ta fram en av hans talanger. Han ställde sig upp och gick fram till dörren. Med tanke på vilken slags man han var så hade han vissa tricks och knep i sin rockärm. Ur sin jackficka halade han fram två små verktyg, ibland kom dom väldigt bra till hands. Han ställde sig ner på knä framför låset och började knepa och knåpa med verktygen inuti låset tills ett svagt klick hördes. Han ställde sig upp, vred om dörrhandtaget och så voila gled dörren upp.

 

”I’m a man with many secrets and talents.” Förklarade han helt enkelt sig, ryckte på axlarna och drog upp Marion på fötterna igen. Han steg in i den ljusa lägenheten som var inredd med en enhällig stil och mycket fina detaljer, ingenting han någonsin skulle ha tålamod att göra. Hur stor var den här lägenheten egentligen? Han såg sig omkring och lade märke till att där fanns en hel massa fotografier på henne och en man, som han antog var Theo. En stilig man om han fick säga det själv. Typiska tavlor på blommor hängde på väggarna och en hel massa kuddar låg organiserat i soffan. Vad var det med kvinnor och dessa kuddar egentligen? Inredning och design hade han fått förklarat för sig av någon men han hade inte riktigt förstått meningen med det. Men det som förstörde bilden av den vackra lägenheten var de döda och vissnade blommorna.
”Who is this woman?” Hörde han plötsligt Max säga med en spänd röst, näst intill nervöst. Han gick fram till honom och såg över hans axel för att se på fotot han höll i sin hand. En bild på Marion och en äldre kvinna, som var otroligt lik Marion själv. En syster? Hennes mamma kanske?

 



21. I'm Gonna Try

Gavin DeGraw – I'm Gonna Try
 

Hon var verkligen nöjd över lägenheten som snart skulle vara hennes, eller ja hennes och hennes, hon skulle ju bara låna den ett tag. Men det var bättre en vad hon hade kunnat tro, lite gardiner och prydnadssaker på det här så skulle detta vara toppen.
”This is your place now, so let's go get you some nicer clothes.” Austins ord fick henne att vakna upp ur sina tankar och utan att hon han reagera så hade han kastat lägenhetsnyckeln mot henne och i en snabb reflex fångade hon dem med båda händerna och snart lämnade de lägenheten och Marion låste dörren noga efter sig innan hon följde efter Austin nedför trappen.

 

”Wait here, i’ll go get Max.” Hon stannade kvar längst ner i trappen och väntade på att Austin och den äldre mannen som hon äntligen fick veta namnet på skulle komma.
Hon kunde höra hur de två männen pratade inne på kontoret men hon kunde inte snappa upp vad de sa.
Snart var dem klara och de gick ut från klubbhuset tillsammans, hon förstod fortfarande inte varför Max alltid kollade på henne. Hon kunde se honom granska henne uppifrån och ner med en undrande blick.
De klev snart in i en svart pick-up som stod parkerad utanför verkstaden, där det fortfarande var full aktivitet. Med Austin bakom ratten och Max i passagerarsätet och hon själv där bak körde de snart iväg från verkstaden och klubbhuset.

 

 

När de sedan svängde in på den gata där hennes och Theos lägenhet låg fick hon en klump i halsen. Hon tog en djupt andetag och klev ut ur bilen.
”You don’t need follow me in, if you don’t want, but I'll probably need help to carry all the stuff.” Hon kollade på Austin och Max innan hon stängde bakdörren och började gå mot lägenhetens trappuppgång med nervösa steg. Hon visste vad som väntade där inne, alla minnen som hon och Theo hade tillsammans, doften från hans parfym, alla fotografier.
Hon gick sakta uppför de 3 trapporna som man var tvungen att gå för att ta sig till deras lägenhet och väl framme vid dörren stannade hon upp. Den gröna välbekanta dörren med nummer 221B på fick henne att dra åt sig andan och hon kände hur tårarna tryckte bakom ögonlocken. Men hon samlade sig och snart kom hon på att hon inte hade någon nyckel. Både hennes telefon och hus nyckel och massa annat nödvändigt hade legat i deras bil när de blev kidnappade.
Hon lutade sig mot lägenhetsdörren och snart greps hon av panik, hur skulle hon nu ta sig in? Hon sjönk ner på golvet och gav ifrån sig en stor suck och ännu en gång tårades hennes ögon. Hur skulle hon klara av att gå igenom lägenheten utan att bryta ihop? Alla minnen skulle komma tillbaka, alla minnen som nu var bortblåsta som ett höstlöv. Vid just denna stund kände hon att hon aldrig skulle kunna ta sig igenom detta, skulle hon någonsin kunna ge sitt hjärta till någon annan? Skulle alla de hemska mardrömmar som hon hade på nätterna någonsin försvinna? Men hon var tvungen att kämpa, iallafall försöka och om hon bara gav upp skulle det aldrig bli bra. 

 

 
 



20. Hit the road

Neil Young - Hit the road

Han överrumplades en aning av den impulsiva kramen han fick från Marion. Lika fort som hon hade omfamnat honom så hade hon släppte taget, vilket inte hade gett honom tillräckligt med tid att besvara kramen. ”I’m sorry.” Han lade märke till att den lätta rodnaden återigen spred sig över hennes kinder. Var hon verkligen sådär lätt att genera? Intressant. Han var van med ’hårdbarkade’ kvinnor som stod upp för sig själva och inte vek undan för någonting, eftersom det oftast sådana kvinnor som männen i hans omgivning valde att umgås med. Just för att dem hade skinn på näsan, en kvalite som man var tvungen att ha i den kretsen dem befann sig i. Än så länge hade han inte sett någon av dem rodna, han hade förstås inte känt Marion tillräckligt länge för att veta om hon var en sådan kvinna. Med tanke på hur hon hade hanterat det hela som hade hänt henne så var hon nog en med skinn på näsan. Så vem visste vad för slags kvinna hon egentligen var. Han tog några steg in i lägenheten och lutade sig med axeln mot väggen medan han betraktade hennes sätt att kolla igenom lägenheten. Det var som sagt ingenting att hurra över men det var tak över huvudet och rinnande vatten, bättre än ingenting.
”Are you absolutely sure that he will not be back for a while?” Han nickade. Han var en hopplös vandrade den där mannen.
”He is usually gone for months at a time and since he’s been gone for a week he won’t be back anytime soon. He’s probably driving down to Boca or something like that to find a new ride. It doesn’t seem like he wants to settle down with anything, even though he is turning fifty something.” Han kunde aldrig riktigt hålla koll på hur gamla alla var längre, dem närmaste visste han men det var dem enda.  Han kände hur det vibrerade i telefonen, fiskade upp den ur fickan och såg att det var återigen Meghan som ville ses ikväll. ’I’m busy’, blev hans svar för vem visste hur länge det skulle ta för Marion att ta sig igenom de saker hon ville ha med sig. Meghan skulle säkerligen bli irriterad eller till och med rentav arg på honom för att hon inte fick hans fulla uppmärksamhet två kvällar på raken.
”Thank you. This will be good for now.” Han såg upp mot henne, log ett skevt leende och nickade. Han kastade nycklarna, till lägenheten, åt henne och stoppade tillbaka telefonen i bakfickan på jeansen.
”This is your place now, so let's go get you some nicer clothes.”

 

Den styrde stegen nerför trapporna och vid slutet av trappan vände han sig om mot Marion.
”Wait here, I’ll go get Max.” Med det sagt gick han in till kontoret och hittade Max i samma position som första gången. Lutad över en hel massa papper, glasögonen långt ut på näsan och en fundersam rynka mellan sina ögonbryn. Han harklade sig, vilket fick Max att titta upp mot honom.
”We should get going.” Så kom han på att han kanske borde berätta om att Marion skulle stanna i lägenheten. ”Oh and she will be staying in the apartment above the bar, until Paul comes back.” Max nickade, stoppade glasögonen i bröstfickan på sin flanellskjorta, samlade ihop alla papper och satte dem I en pärm som han förde till ett av skåpen.
”She will be safer here, than completely alone somewhere...” Maxs blick föll återigen på henne där hon stod och väntade ”There is something very familiar about that girl.” Hörde han Max muttra, Austins blick gled över till Marion och han ryckte på axlarna och skakade på huvudet. Han hade då inte sett henne förut, ett sådant utseende var svårt att glömma. Utan att säga desto mera började dem gå ut till hans svarta pick-up som stod parkerad utanför verkstaden. Han satte sig in bakom ratten och körde ut från gatukanten.

 
 



One More Chance

 

Hur kunde jag vara så dum, att jag någonsin trott på ett ända ord av vad han sagt till mig. Det gjorde ont, hur mycket jag än älskade honom.
’’So... That’s it?!’’ snyftade jag och blickade upp mot honom med tårarna brännandes bakom mina ögonlock. Jag fick inte gråta, inte inför honom. Jag fick inte visa mig svag.
’’Nath, please, everything.. I didn’t mean, you know...’’ harklade han sig men inte ett ända ord trängde sig igenom hans läppar. ’’I...’’
’’Everything you ever said was a lie..’’ mumlade jag lågt för mig. Han försökte att få tag i min hand men jag ryckte loss den.
’’Nath, you have-’’
’’Don’t call me that’’ avbröt jag snabbt.
’’But I don’t-’’
’’No! I mean you was my best friend, even more and then-’’ jag kollade upp på honom när han placerade sin hand ovanför min mun.
’Stop what!? We can still be friends, we can be more, I don’t want you to forget about me..’’ suckade han men jag bara ruskade på huvudet.

 

(Klicka på bilden för att komma till denna tjusiga novellblogg :) )




19. It's Gonna Be Alright

Dennis Camitz – It's Gonna Be Alright
 

Det märktes direkt på Austin att han inte ville berätta för henne vad han och klubben sysslade med och vad han hade menat med att de inte höll sig på rätt sida av lagen. ”Some things are better unsaid.” var det enda svar hon fick, så hon tyckte det var lika bra att sluta ställa en massa frågor. De gick under tystnad mot klubbhuset. Hon var nyfiken på att se hur lägenheten ovanför baren såg ut, det kanske skulle lösa sig för henne trots allt. Tydligen hade en annan man bott där för inte så länge sen, men han hade dragit utan någon anledning, bara sagt att han skulle vara borta i några månader.
De var snart framme vid klubbhuset, Austin öppnade dörren och klev in och Marion följde tätt efter. Hon hade väntat sig att fortfarande se synen från gårdagen då det hade legat män och kvinnor lite överallt i baren men istället möttes hon av klarvakna män som spelade biljard eller satt vid bardisken och diskuterade. Alla inne på klubben stannade upp när de klev in innanför dörren och alla kollade på Marion och Austin med nyfikna blickar. Marion följde efter Austin och sneglade nervöst på männen som följde dem med blicken när de sedan försvann in på kontoret.
Inne på kontoret satt den äldre mannen från gårdagen, hans blick var fäst på en massa papper och han såg riktigt koncentrerad ut men han hade ändå tid att titta upp och hälsa.  Han hade på sig ett par läsglasögon som satt längst ut på nästippen och hon kunde inte undgå att han kollade extra mycket på henne.
”Just going to show her the apartment upstairs and then take her to her place to get some clothes.” Austins ord fick mannen, som hon ännu inte visste namnet på, att släppa blicken från henne och nickade och återgick sedan till sitt pappersarbete.

 

 

De började snart gå uppför en trappa och de kunde höra den äldre mannen ropa på dem från kontoret. ”Austin, come get me when head over to her place.” och Austin svarade med ett kort ”Yes sir.”
Marion väntade spänt på att Austin skulle låsa upp dörren och snart klev det in. Det luktade instängt i lägenheten men den såg ändå ren och fräsch ut. Lägenheten var liten, med ett sammanslaget kök, vardagsrum och hall, med ett litet badrum och ett litet sovrum.
Hon gick runt i rummet, kollade ut genom fönstret där man hade utsikt över verkstaden. Här skulle hon kanske trivas, i alla fall till och börja med. Hon vände sig om och log mot Austin och utan att tänka sig för hade hon kastat sig över honom och gett honom en kram, men hon kom snart på sig och backade några steg.
”Im sorry.” hon rodnade och började åter igen gå runt i lägenheten för att kolla på i vilket skick den var i och så vidare. Väggarna i det stora allrummet var mörkgröna med ett mönster och trägolvet var brunt och slitet, kanske inte den vackraste inredningen. Mitt i rummet stod en brun 3 sits soffa och mittemot den mot väggen en liten tv.
”Are you absolutely sure that he will not be back for a while?” det kanske hade känts lite pinsamt om han helt plötsligt skulle komma tillbaka och hitta henne i hans före detta lägenhet. Hon gick in i det lilla sovrummet och inredningen där inne var lika hemskt som i allrummet. Men här var väggarna beige med en blommig bård. Mitt i rummet stod en liten dubbelsäng med två sängbord på vardera sidan om sängen. Hon gick ut från rummet och stannade några meter från Austin. ”Thank you. This will be good for now.”




18. Little by little

Oasis - Little by little

”You probably think that I'm annoying because I cry all the time. I don’t want to cry, even if it's so much right now.” Trots att han kände sig obekväm i denna situation så tyckte han inte att hon var irriterande, han var mest irriterad på sig själv för att han var så tafatt. Han brukade inte vara tafatt, inte det minsta. Han mötte hennes tårfyllda blick och kom på sig själv att vilja torka bort tåren som rullade nerför hennes kind. Vilket han inte gjorde i och för sig.
”You’re not annoying. You’re someone who has been through hell and back, so you have the full right to cry as much as you feel the need to.“ Han visste inte om det var meningen att han skulle sätta en tröstande hand på henne axel eller något liknande. Han var inte van med sådana här situationer, någon man som deppade över en förlorad flickvän, ja, men med dem var det bara att klappa manligt på axeln och bjuda på några öl. Det här var inte samma sak.
”But where do I sleep if I cannot stay in my apartment? I cannot sleep in your apartment. It would just be weird and hard for both of us.” Det var sant, det skulle bli svårt för dem båda att bo tillsammans. Dem hade träffats för tolv timmar sedan. Det var inte vanligt att en kvinna lämnade kvar så länge dagen efter, bortsett från Meghan. Men så slog det honom.
”There’s an apartment above the bar... One of the guys usually lives there, but he’s out of town for a month or two. Didn’t bother to ask why. Since I own the bar, I also own the apartment so just let me show it to you and you do what you want.” Han ryckte lite på axlarna. Lägenheten hade tidigare använts som ett hemligt tillhåll för diverse personer, men för en tid sedan hade en av hans män tagit över den och gjort den till sin egen lägenhet när han var i stan. En vandrare som aldrig stannade kvar längre än en månad innan han drog vidare, men varje gång han kom tillbaka hade han en ny motorcykel. När hon ställde sig upp och förde bort sin tomma mugg kände han att han kunde slappna av en aning, han behövde inte längre tänka på om han skulle trösta henne på något vis. Han ställde sig upp och började gå mot sovrummet för att söka fram en t-skjorta att ta på sig. ”So Meghan, she's your girlfriend?” Han skrattade till. Det var bara en tidsfråga innan Meghan kom på tal.
”Meghan? No, she is just a... friend.” Ropade han tillbaka. Han såg den röd lilla klänningen som låg på golvet och det matchande BH:t bredvid. Han roffade åt sig en grå t-skjorta och drog den på sig, knäppte byxorna och tog på sig sina strumpor.

 

Efter att ha uträttat sina behov i badrummet och tagit på sig sina boots hade dem begett sig till baren. Han anade att Max förmodligen satt på kontoret redan och gick igenom räkningar. Räkningarna och det byråkratiska var Max område, medan han själv höll reda på resten. Han hälsade på dem som jobbade på i verkstaden. ”I guess one of them is yours?” Hans blick gled över till de tio Harley davidson motorcyklarna som stod uppradade utanför baren och skakade på huvudet. ”No, mine is in the garage and is much more beautiful than those.”  Han höjde ett ögonbryn åt hennes fråga. Vilken Nicke nyfiken han hade med sig. ”Some things are better unsaid.” Blev hans svar. Det fanns saker man kunde prata med utomstående om och så fanns det saker man pratade om med dem förtrogna. Han öppnade dörren till baren och steg in. De utslagna fyllona från gårdags kvällen var borta och istället stod där några typer som spelade biljard och några som satt vid baren och diskuterade med Pete. En nick åt dem som hälsning och så styrde han sina steg mot kontoret. Som han hade förutspått satt Max redan där med några papper utspridda framför sig. Han fick en grymtning till hälsning och ett litet ögonkast, hans blick fastnade på Marion för några långa sekunder innan han såg ner på räkningarna igen.
”Just going to show her the apartment upstairs and then take her to her place to get some clothes.” Max nickade och han lade märke till att Maxs blick hela tiden gled över till Marion, på ett icke perverst vis utan mera diskret som om han försökte tänka ut var han hade sett henne förut. Han hämtade reservnyckeln till lägenheten och började gå ut till trappan.
”Austin, come get me when head over to her place.” Hörde han Max hojta från kontoret, han höjde handen som ett tecken på ’yes,sir’ utan att vända sig om. När han väl låste upp dörren till lägenheten förvånades han lite över att det inte var total kaos där inne. Han som bodde där hade en tendens att världens rövarfester när han var hemma. Det var ingen stor lägenhet, ett sammanslaget kök och vardagsrum, ett litet sovrum och så ett badrum. Det nödvändigaste.
”So this is it, it’s not much.” 




17. Many Rivers To Cross - Hardey They Come

Jimmy Cliff – Many Rivers To Cross - Harder They Come/Soundtrack Version
 

”Hey... I get that you want everything to be as it was before. I do. But I can’t help you with Theo… Though I can take you to your place, so you can change clothes and what not. But I wouldn’t recommend you staying there alone for a while.” Hon hade inte hört att Austin hade satt sig bredvid henne vi köksön. Hon lyften blicken och lät de tårfyllda ögonen vila på hans ögon.
”I'm sorry that I'm such a mess.” hon torkade bort tårarna med händerna och lät dem sedan vila på hennes lår. Han tyckte säkert att hon var jobbig då hon ena stunden kunde vara glad och skratta och le och sedan nästan stund bryta ihop i tårar. I vanliga fall brukade hon nästan aldrig gråta
”You probably think that I'm annoying because I cry all the time. I don’t want to cry, even if it's so much right now.” Hon gav ifrån sig en djup suck och drog handen genom håret. ”But where do I sleep if I cannot stay in my apartment? I cannot sleep in your apartment. It would just be weird and hard for both of us.” Ja, vart skulle hon ta vägen? Hon kunde ju alltid hyra ett rum på något motell, men det skulle bli alldeles för dyrt i längden. Så egentligen fanns det bara två alternativ, antingen fick hon sova hos Austin eller på hans kontor. Ingen av alternativen kändes lockande.

 

 

Marion klev upp från stolen och ställde kaffekoppen i diskhon, hon tog ett djupt andetag och slöt ögonen i några sekunder och hon kom genast att tänka på hennes mamma. Undra om hon hade märkt att hon var borta, men det trodde hon inte. Ifall inget hade hänt dem så skulle de ha varit på bröllopsresan fortfarande. De hade planerat allt in i det minsta detalj. De skulle bila genom Grekland, se på alla sevärdheter, de skulle bada i medelhavet. Sedan skulle de ta flyget över till Paris och spendera en romantisk vecka där. Hon öppnade ögonen, skakade bort tankarna och vände sig sedan om och snart spred sig ett litet leende på hennes läppar. ”So Meghan, she's your girlfriend?” Så klart hon var hans flickvän, varför skulle han annars ha en massa kvinno kläder liggandes på sovrumsgolv, men egentligen var ju detta inte hennes ensak men hon gjorde allt för att glömma det som hänt. Så det var lika bra att försöka byta samtalsämne så hon inte skulle bryta ihop en gång till.

 

 

De bestämde sig snart för att gå till klubbhuset igen och sedan bege sig till hennes lägenhet för att hämta hennes kläder och andra nödvändiga saker. Väl ute stannade hon upp och bara njöt av den varma sommarsolen som värmde hennes hud. Hon slöt ögonen och log. I verkstaden var det full aktivitet, de reparerade bilar och motorcyklar, folk kom och gick för att hämta och lämna sina fordon. Bland allt ljud från verkstaden kunde hon höra fågelkvitter och det kändes precis som om hon hade hamnat i himlen.
Mitt emot verkstaden låg klubbhuset och utanför stod det runt 10 harley davidsons parkerade.
”I guess one of them is yours?” hon pekade mot motorcyklarna och kollade sedan på Austin.
Hon kom och tänka på vad han sa tidigare: ”I’m not on the ’right’ side of the law, so to speak.” och undrade vad han och hans klubb gjorde som var olagligt.
”So what are you and you’re club doing, besides repairing cars and motorcycles? Because you said earlier that you were not on the right side of the law.” Hon ångrade sig direkt att hon ställde den frågan till honom, men hon behövde veta om han verkligen gick att lita på.




16. All the right moves

OneRepublic - All the right moves

Han lade märke till den lätta rodnaden som spred sig över hennes kinder och han log roat.
”I was considering whether I should take the little dress that was lying on the bedroom floor, but I changed my mind quickly. And I'm sorry. It will not happen again.” Han skrattade till och drog en hand genom sitt morgonrufsiga hår.  Han hade helt glömt bort att Meghan hade lämnat sina kläder efter sig från när hon senast hade spenderat natten i hans säng. Men om sanningen skulle fram så hade han inte glömt, han hade helt enkelt inte lagt märke till det. Meghans efterlämnade kläder var ingenting han lade större notis på längre, eftersom det hände allt mera. Hans vänner skämtade allt som oftast om att hon försökte smyga in sina saker i lägenheten för att hinta om att hon ville flytta in med honom. Men det var en sak de båda hade varit överens om, deras förhållande var bara fysiskt och ingenting annat än så. Han hade inte tiden eller orken med ett känslomässigt förhållande med någon, speciellt ingen vilding som Meghan. Hon var som en otämjd unghäst.
”Oh yeah, that. That’s just Meghans clothes.” Avfärdande han snabbt, tog sin mugg med kaffe och började njutningsfullt dricka. Kaffe var precis den sak han behövde denna morgon.

”So what do we do now?” Han såg på henne över kanten på sin mugg, tog en klunk och satte ner den tomma muggen i diskhon. En tyst suck slank ur honom.  Ja, vad hände nu? Om hon valde att stanna med dem skulle hon ha skydd för eventuella kidnappsförsök, men det var endast om hon valde att faktiskt stanna med dem. Om inte så fanns det inte mycket dem kunde göra för henne.
”I don’t know.” Det var nog inte svaret hon ville ha, men det var det enda svaret han kunde ge eftersom han själv inte visste vad som skulle hända från och med nu.
”Do you think it's smart to go to the police?” Han kunde inte berätta om hans och Maxs misstankar om den ryska ligan, eftersom de inte heller visste om det var sant. Men kände han Max rätt så satt han nog redan och kollade in i saken. Om det faktiskt var så att ryssarna var inblandade i det hela så skulle polisen inte kunna göra mycket, näst intill ingenting.
”My personal opinion? No. If this was a big hit from a..” Hans tankar gled över till Belikov, så för att inte försäga sig så bytte han snabbt ut orden han tänkte säga. ”..big league, then they might have someone on the inside. A dirty cop.  It’s small town, but you never know. But… then on the other hand I’m not on the ’right’ side of the law, so to speak.” Han och hans gang var nu inte på den snälla och lydiga sidan av lagen, men även dem hade polisen lindat runt sitt lillfinger. Vad polisen än gjorde så lyckades dem aldrig ta ner Grim Reapers, dem hade verkligen försökt i många år. Till och med tagit in någon lyxig FBI-agent. Frank, en av de äldre, brukade alltid dra historien om att han fick FBI-agenten att gråtandes åka hem tillbaka till New York. Om det var sant eller ej visst han inte, men det var en bra historia.

 

Så såg han hur tårarna började välla upp i hennes ögon igen och han svor tyst inombords. Han avskydde tårar, gjorde honom obekväm och handikappad. Han visste inte hur man skulle hantera tårar. Nu var han tvungen att säga rätt för att inte få henne att gråta ännu mera.
”I want to have clean clothes, I want to sleep in my bed, I want everything to be like before and i wan’t Theo.” Han kliade sig lite tafatt i nacken innan han gick fram och satte sig på stolen bredvid henne. Han var ingen talare, utan en väldigt fåordig man precis som hans pappa var.
”Hey... I get that you want everything to be as it was before. I do. But I can’t help you with Theo… Though I can take you to your place, so you can change clothes and what not. But I wouldn’t recommend you staying there alone for a while.” Höll han faktiskt på att säga att hon kunde stanna där? Tja, nä.. Eller? Nej, han hade inte tid med någon som sprang i hans hem 24/7. Men han kunde inte heller ha henne att vara ensam i en lägenhet så snart efter sin kidnappning. Förmodligen var de redan ute och letade efter henne, för det måste ha funnits en anledning till varför de kidnappat henne.
”If you want to, that is.”




15. Here With Me

The Killers – Here With Me

Marion andades in den trygga doften av nybryggt kaffe och drog en hand genom det blöta håret. Hon kände sig mycket bättre idag, hon var utvilad och nyduschad och det var som att en sten hade lättat från hennes hjärta då hon hade berättat allt för Austin och den äldre mannen. Vad som skulle hända här näst var ändå oklart men hon hade en känsla av att allt snart skulle lösa sig.
Hon kunde snart höra hur det började röra sig i vardagsrummet och snart befanns sig Austin i köket. Hon vände på sig och möttes av en yrvaken man med en bar överkropp och hon fick nästan tvinga sig själv att kolla bort då hennes blick fastnade på hans bara bringa.
”Smells delicious... and good morning, how the hell can you be this awake at this time of day?” hon gav ifrån sig ett skratt och log sedan mot Austion.
”Well, good morning to you too.” hon la armarna i kors över bröstet och fortsatte. ”I had a nightmare, so I could not go back to sleep. So I got up and took a shower instead.”

 

Hon följde Austin med blicken när han sedan gick fram till ett av köksskåpen och tog fram två kaffekoppar.
”Well look who's looking better... Especially in those clothes.” Austins ord fick henne att rodna då hon kom på att hon hade tagit hans kläder.
”Um, yeah. I wanted some clean clothes on me, work clothes are not really my style.” Hon gav ifrån sig ett litet skratt och drack sedan en klunk av det varma kaffet som Austin hade hällt upp i båda muggarna. ”I was considering whether I should take the little dress that was lying on the bedroom floor, but I changed my mind quickly. And I'm sorry. It will not happen again.” hon satte sig ner vid en av stolarna runt köksön och drack ytterligare några klunkar av kaffet. Vad skulle hända nu? Här kunde hon inte stanna, men att åka tillbaka till hennes och Theos lägenhet kanske inte heller var en sådan bra ide då de som kidnappade dem säkert vet vart de bor. Men hon behövde rena kläder och inte Austins kläder.

 

 
”So what do we do now?” hennes kaffe kopp var snart tom och hon klev upp för att hämta mer. ”Do you think it's smart to go to the police?” hon gick tillbaka till sin plats och drack några klunkar av kaffet och ställde sedan ner muggen framför henne. Att gå till polisen var alltid bra men något sa henne att i just detta läge så kanske det inte var det smartaste. Tänk om männen skulle få reda på att hon hade gått till polisen, de kunde lika gärna försöka sig på henne igen och vem vet vad som skulle hända då. Tankarna fick henne att rysa och en kall kår gick längst hennes ryggrad och bilden av mannen med den ryska dialekten dök åter igen upp i hennes huvud. Hon kände tårarna komma igen. Varför var hon alltid den som skulle gråta hela tiden.
”I just wan’t to go home.” fick hon sedan ur sig med gråten i halsen. ”I want to have clean clothes, I want to sleep in my bed, I want everything to be like before and i wan’t Theo.” åter igen brast hon ut i gråt och hon gömde ansiktet i händerna, hon ville ha Theo där, höra honom säga att allt skulle bli bra, hon ville ha hans stora trygga armar runt hennes kropp, hon ville att han skulle hålla henne i hans famn tills allt detta var över. Men hon skulle aldrig få se honom igen. 



14. Whispers in the dark

Mumford & sons - Whispers in the dark

”I think I'm going to bed now.” Hörde han Marion saga inne från lägenheten och hojtade ett lamt ’god natt’ till svar. Han masserade mellanrummet mellan sina ögonbryn med en suck och tände en sista cigarett. Tja, sista för den här natten i alla fall. Av någon anledning kom han att tänka på Maxs uttryck när Marion hade berättat att hennes kidnappare hade varit rysk. Det var som om Max inte riktigt ville tro det hon sa, men ändå på något plan visste han att det var sant. Han undrade om Max kände Belikov från förut, det verkade så i alla fall. Men ingen av oss kunde veta om det var Dmitri Belikov som var boven i detta drama. Han hade aldrig personligen träffat Belikov, men han hade hört historier. Historier som hade gett honom mardrömmar som en liten pojke, men det hade han aldrig erkänt åt någon. Han var trots allt son till en stor gängledare, han kunde inte visa sig vara en vekling. Saker som kretsade kring Marion, Max och möjligtvis Belikov fick dock vänta tills nästa dag, han var alltför trött fö r att försöka fundera på det just nu. Han sneglade in genom dörröppningen och såg att klockan var tre på natten, det kändes i kroppen det också. Så han stängde bort tankarna på vad som hade hänt under kvällens lopp, gick in, stängde dörren och började klä av sig ner till sina kalsonger innan han kröp ner i soffan. Det var inte det bekvämaste men han borde nog överleva en natt. Han hade trots allt sovit på värre ställen. Det tog då inte många sekunder efter att hans huvud hade landat på dynan som han somnade. När han väl sov, ja då sov han djupt och näst intill omöjlig att väcka. Den stackars sate som lyckades fick stå sitt kast och möta hans morgonhumör, vilket verkligen inte var någonting att leka med.

 

 

Som tidigare nämnt var han en väldigt svår väckt man. Men det var omöjligt att undgå det tassandet ljudet som pågick runt omkring honom och ljudet av duschen som gick igång, vilket i sin tur ledde till att rören i detta gamla hus gav ifrån sig väldigt missnöjda läten. Ingenting man hörde om man duschade, men andra som befann sig i lägenheten hörde det klart och tydligt. Trots att han var på väg att vakna var han så pass utslagen att han sov på samma gång som han var vaken. Så när det blev helt tyst somnade han genast om igen. Som med ett trollslag.
”Meg?” Mumlade han med sin morgonhesa röst och slog upp ögonen. Ett stort misstag. Solens jobbigt ljusa strålar förblindade honom tillfälligt, han stönade buttert till och satte armen över sina ögon. Han mindes inte att han skulle ha bjudit över Meghan till sin lägenhet kvällen innan. Det tog honom  några sekunder att koppla ihop vem det egentligen var som bökade runt i hans kök. Marion. Han satte sig upp i soffan med ännu ett stön, denna gång av smärta. Den soffan var verkligen inte bra för hans rygg. För mycket whiskey var inte heller bra för hans huvud, som kändes som om det skulle explodera. Han kunde höra hur det pulserade innuti hans huvud och det höll på att göra honom galen. Höll han på att bli gammal? Han sträckte sig efter sina byxor, drog dem på sig men han var för trött för att orka klä på sig mera och för att ens knäppa byxorna. Istället lommade han iväg till köket, gnuggade trött sina ögon och stödde sig på armbågarna mot köksön .
”Smells delicious... and good morning, how the hell can you be this awake at this time of day?” Han såg bort mot klockan och såg att den faktiskt var tolv. Det var lördag, då får man sova hur länge man vill. Han kliade sig i nacken och gick fram till ett av köksskåpen och plockade fram två kaffemuggar som han satte ner bredvid kaffekokaren. Han studerade Marions utseende och lade märke till att hon hade på sig hans kläder. Han hade inte tagit henne för en person som rotade igenom någons saker utan lov.
”Well look who's looking better... Especially in those clothes.” Han flinade lite retsamt, hällde upp kaffe åt dem båda och lutade bakändan mot köksbänken. Vadå? Som om han inte skulle märka att det var hans kläder hon hade på sig.




13. Here Comes The Sun

Glee Cast – Here Comes The Sun (Glee Cast Version feat. Demi Lovato)

 

”You look like crap at the moment.” Austins ord fick henne att skratta, hon hade inte sett sig själv i spegeln på flera veckor. Hennes hår var otvättat och tovigt, hennes ögon svarta av det rinnande sminket och hennes kropp var brunfläckig av allt smuts.
Austin låste upp dörren och Marion klev in i lägenheten efter honom. Inne i lägenheten luktade det rakvatten, olja och cigarett rök, en helt vanlig ungkarls lya. Hon stängde dörren efter dem och stannade i hallen bakom Austion.
”If you’d like a shower..” började Austin och gjorde en gest mot badrummet. ”The termometer it’s a bit funny..” fortsatte han och berätta för henne hur hon skulle göra sedan gick han iväg över vardagsrummet och fram till balkongdörren. En kall vind svepte in genom dörren och fick Marions hud att knottras.

 

”I think I'm going to bed now.” ropade hon åt Austin och gick sedan över vardagsrumsgolvet mot sovrumsdörren. Hon öppnade dörren och trevade efter ljusknappen längst väggen vid dörrkarmen, hon hittade den snart och tände sedan lampan i taket. Hon klev in och stängde dörren efter sig. Mitt i rummet stod en stor dubbelsäng, sängen var obäddad och på golvet runt omkring sängen låg kläder och hon fick även syn på några kvinnokläder, en bh och en klänning. Varför var hon inte förvånad?
Hon krängde av sig byxorna och lät dem ligga kvar på golvet, hon släckte taklampan och gick sedan fram till sängen. Hon tyckte att det kändes lite olustigt att sova i en okänd mans säng, där han hade legat och gud vet vad som hade hänt i denna säng med tanke på att det låg en bh och en klänning på golvet.
Hon fluffade till kuddarna och vände på täcket och kröp ner i sängen. Känslan hon fick när hon kurade ihop sig under täcket var helt magiskt, nu kunde hon äntligen slappna av. Hon slöt ögonen och snart hade hon somnat.

 

Den natten sov hon oroligt, hon såg hela tiden mannen med den ryska brytning, hon hörde hans skratt och hans röst. Hon kunde se Theo, hur han blev torterad av mannen med den ryska brytningen, hur han skar Theo på armar och ben, hur han brände honom med cigaretter och hur han…
Hon slog upp ögonen och stirrade rakt upp i taket, hon var sjöblöt i svett. Först mindes hon inte vart hon var men sedan kom hon och tänka på Austin och på gårdagen. Det var alldeles tyst i lägenheten och ute sken solen. Marion vände blicken mot fönstret och log då hon inte att sett solen på flera veckor. Hon satte sig upp i sängen och gav ifrån sig en stor suck. Nu behövde hon verkligen duscha. Hon klev upp och gick fram till sovrumsdörren och öppnade den. Hon kunde höra hur Austin snarkade från soffan i vardagsrummet. Hon tassade över golvet som gav ifrån sig några knarrar.

 

Hon låste badrumsdörren efter sig och gick fram till badrumsspegeln. Spegelbilden fick henne att rygga tillbaka, hon såg hemskt ut. Håret stod på ända och var alldeles tovigt, hon hade mörka ringar under ögonen och hennes ansikte hade tappat all sin färg. Nu såg hon bara grådaskig ut och de en gång så fylliga läpparna var nu tunna som ett sträck. Hon såg ut som ett vandrade lik.
Hon knäppte upp skjortan och hängde upp den på en krok. Hon tog av sig underkläderna och tog sedan fram en handduk under tvättstället. Hon klev in i duschen och drog igen duschdraperiet. Hon startade duschen och gav ifrån sig ett litet pip när det kalla vattnet rann nedför hennes nakna kropp och kom och tänka på vad Austin hade sagt och vred på kranen åt motsatt håll och snart var vattnet varmt. Hon slöt ögonen och stod där i några sekunder och bara njöt av det varma vattnet som sköljde bort all smuts. Ögonen öppnades snart och hon kollade ner på sin nakna kropp som var full av blåmärken och hon blev chockad då hon såg hur mycket det var. Att en man kunde göra något så fruktansvärt. Hon skakad snabbt bort tankarna, hon ville inte tänka mer på vad som hade hänt, hon ville glömma, ville börja ett vanligt liv igen, om hon någonsin skulle kunna klara av att börja om igen.

 

Marion torkade håret och virade sedan handduken runt hennes kropp och låste upp badrumsdörren. Hon smög över golvet tillbaka till sovrummet och vek igen dörren. Hon behövde hitta nå bättre kläder att ta på sig. Hon gick fram till en garderob och började söka efter något att ta på sig. Hon kände sig lite illa till mods för att hon var och rotade i andras saker, men han skulle nog ändå inte ta illa upp. Snart hittade Marion en grå t-shirt och ett bar mjukis byxor och hon lät handduken falla till golvet medan hon drog på sig kläderna.

 

Nu var hon kaffesugen och åter igen smög hon över vardagsrumsgolvet. Austin låg fortfarande i samma ställning som tidigare och hans snarkningar ekade i den lilla lägenheten.
Snart började det dofta kaffe i hela lägenheten och det kändes som om hon hade bott i denna lägenhet i hela sitt liv. Allt kändes så hemtrevligt, men också väldigt skrämmande. 




12. Från balkongen

Oskar Linnros - Från balkongen

Tystnaden som rådde ute i baren kunde bara betyda en sak, hälften hade slocknat på olika platser och den andra halva av gänget att lyckats ta sig hem till sitt eller till ett ragg. Trots överraskningen som hade skett hade allt gått tillbaka till det normala väldigt snabbt, en vanlig fredagkväll med en twist.
” Hm, okay. But just one night and if you so much as touch..” Han höll upp sina handerna i en ‘jag ger upp’-gest men på hans läppar lekte ett retsamt leende. Han skulle definitivt inte försöka sig på någonting med henne. Vem skulle ens kunna göra det efter att ha fått höra hennes historia?
”I guess everyone else has gone home? It's so quiet outside.” Om hon bara visste vad som dolde sig på andra sidan den där dörren.
”I wouldn’t bet on it.” Mumlade han, ställde sig upp och fångade upp sin jacka från skrivbordet. Medan han gick mot dörren satte han den på sig och böjde på nacken för att få uppleva de ljuva knaken längs med nackkotorna. Han himlade med ögonen när han såg var alla var placerade. Med en suck tog han ett långt steg över Bob som hade slocknat på golvet med ett halvfullt ölstop fortfarande i sin hand.
”Told you so. Welcome to the Grim Reapers Friday night out.” Han lyfte en slak hand på mannen som låg på biljardbordet, rörelsen fick mannen att grymta till och vända på sig så pass mycket att han nästan höll på att falla i golvet.
”I guess you had been sleeping here on the floor with all the ladies if I had not come.” ett leende spred sig på hennes läppar.” Visst hade det hänt sig någon gång nu som då att han hade fått sig ett ragg och inte hunnit längre än till kontoret, några gånger inte ens längre än till biljardbordet. Men biljardbordet hände bara när han var helt ensam med en kvinna och det inte fanns några medvetslösa fyllon utspridda runt omkring dem. Var fanns romantiken med att ha fyllon runt sig?
”Yeah, you kind of ruined my night.” Han gnuggade fundersamt sitt skägg och petade till en kvinna, som hade slocknat på golvet under biljardbordet, med skospetsen. ”Or maybe you saved me...” Fortsatte han.

 

Han kände efter i sina fickor efter nycklarna, fiskade upp dem och låste dörren till baren efter dem. Han ville nu då inte ha några skumma typer, skummare än dem som redan fanns där inne, snoka omkring i hans kontor. Hans män var tillåtna där inne, men de visste bättre än att snoka igenom hans saker dessutom var skåpdörrarna låsta så han skulle veta om någon varit där. Han såg på Marion i ögonvrån medan de gick över vägen till verkstaden men såg sedan bort och drog in ett djupt andetag. Det var någonting speciellt med nattluften efter regnet, som om den rensade hans lungor från alla cigaretter han hade rökt genom åren. Vilket det inte gjorde men det kändes friskare än vanligtvis. När de gick uppför trapporna lade han märke till hur tungt det egentligen var för Marion, vilket hans tankar att vandra tillbaka till det som hänt henne. Hur länge hon hade varit fasthållen utan mat och solljus. Han skakade av sig dem för att inte låta ilskan bubbla upp inom honom igen. ”I'm still in poor condition. I think I need to sleep.”
”Sorry to say it but.. You like crap at the moment, a bit of Cinderella sleep would probably be good for you.” Han låste upp dörren till sin lägenhet och sparkade undan de skor som låg utspridda I hallen. Nu var det ju inte så att hans lägenhet tillhörde en städfreak, långt ifrån. Här och var fanns någon ölburk, oljiga motordelar och kuggar, någon take-out låda och disk i köket. Inget han var stolt att visa upp men han bodde ensam så vem brydde sig egentligen. Han spenderade inte så mycket tid i lägenheten så att det störde honom. Därför ursäktade han sig inte heller för röran utan tände bara på lampan och kastade nycklarna på byrån som stod i hallen. Han öppnade dörren till badrummet.
”If you’d like a shower, you’re welcome to do so... Towels are under the sink. And the thermometer is a bit funny, to get hot water you have to twist the knob towards the cold side and vice versa.” Han krängde av sig jackan och kastade den över ryggstödet på en fåtölj och steg ur sina boots. ”The bedroom is through that door.” Han pekade mot dörren på andra sidan vardagsrummet och såg sig omkring för att se om det var någonting annat han behövde berätta. Han gick fram till balkongen, slog upp dörren och steg ut för att få lite mera frisk luft. Han stödde sig på armarna mot det kalla järnräcket, fiskade upp sin telefon och tog en titt, då upptäckte att han hade fått ett text från Meghan, en brud han hade ett slags bootycall-förhållande med, tydligen hade hon velat träffats men det hade han helt och hållet missat. Nåväl, en annan gång. Han stoppade undan telefonen och lät blicken glida ut över taken och sedan upp till månen som fortsatte att lysa starkt. Den här kvällen hade verkligen artat sig på ett underligt vis...

 



11. Sleepy Little Town

The White Buffalo – Sleepy Little Town

Marion lyssnade nyfiket på allt som Austin berättade. ”Grew up in Colorado with three younger brothers, who were and still are the biggest pains in my ass. Came down here to take of my fathers business after he passed away about four years ago, and I plan on staying here for a long time.” Allt han berättade var intressant även ifall han bara berättade grund fakta om sitt liv. Kanske hade han saker att dölja?

 

Austin svarade snart på hennes fråga om hon fick sova här inatt.” I wouldn’t recommend you sleeping here, unless you want to wake up to a drunk old man.” Hans svar fick henne att le.
“Yeah, You're probably right.” fick hon ur sig och la sedan märke till att det hade blivit tystare utanför, varken musik eller några röster hördes och hon antog att de hade åkt hem till sig då det troligtvis var sent på natten.
”You can come sleep at my place. I’ll take the couch… I live just across the street abouve the shop, that i also own.
Den sista meningen han sa gjorde henne osäker. Att sova i en främmande mans lägenhet kanske inte var något som hon såg fram emot. Men som han sa tidigare så var det nog bättre att sova där, en att stanna och sova på kontoret. Det var ju ändå bara en natt och han hade ju till och med erbjudit sig att sova på soffan.

 

” Hm, okay. But just one night and if you so much as touch..” Hon höll upp pekfingret i en varnande gest och ställde sig sedan upp. ”I guess everyone else has gone home? It's so quiet outside.”
Tillsammans gick de ut från kontoret och synen utanför fick henne att förstå vad han menade med att hon inte skulle sova här. Det låg män och kvinnor lite överallt. På ett biljard bord låg en halvnaken kvinna bredvid en man klädd i endast ett par jeans och en skinnväst, på golvet låg det några män och i soffan låg två halvnakna kvinnor på en halvnaken man. Så det var så här det gick till i en motorcykel klubb. Hon vände sig mot Austin.
”I guess you had been sleeping here on the floor with all the ladies if I had not come.” ett leende spred sig på hennes läppar.

 

Väl ute stannade hon upp och andades in den friska luften som alltid blev efter regn. Efter alla omständigheter så var hon ändå rätt glad över att hon hade hamnat här. Hon gillade att ha Austin som sällskap då han fick henne att känna sig lugn och trygg. Det var en fin natt, det var fullmåne och den lös upp hela den mörka himlen och alla dess stjärnor såg ut som små eldflugor. En sval vind svepte förbi och tog tag i hennes hår.
De gick bredvid varandra i tystnad och var snart framme vid vad som verkade vara en verkstad. Ovanför en garagedörr stod en skylt ”Haynes Motors”. Så det var nog den som han hade fått ta över efter sin far.
”So what are you guys doing? Do you fix motorcycles and cars?” hon pekade mot verkstaden medan de gick och snart var de framme vid en bakdörr till verkstaden, de öppnade dörren och klev in. Direkt de hade kommit in började de gå uppför en lång och smal spiraltrappa, hon hade fortfarande lite energi kvar och det var så pass att hon orkade gå uppför trappstegen. Snart var de framme vid en dörr och Marion var tvungen att luta sig mot en vägg för att andas.
”I'm still in poor condition. I think I need to sleep.” enda sedan kidnappningen ägde rum hade hon sovit dåligt, kanske bara 3 timmar varje dag. Inte konstigt att hon kände sig så matt och helt slut. 




10. Safe and sound

Capital Cities - Safe and Sound

 

När han steg in i rummet och fann Marion stående vid ’The wall of Fame’ harklade han sig en aning. Det fanns väldigt många minnen på den väggen, bland annat en bild på honom som sexton år när han fick sin allra första motorcykel. En Harley Davidsons fat boy -92, ännu i denna dag stod den i verkstaden och väntade på att få köras igen. Dock hade den fått sig några skador som gjorde att den inte gick att köra, ännu, men en dag skulle han rusta upp den. Hans blick landade på en bild där hans far och Max höll armarna över varandras axlar och skrattade gott åt något skämt och därefter gled över till det lyckliga och stolta paret som höll i en liten bebis. Hans föräldrar och han själv i blöjor. Han förstod fortfarande inte varför hans pappa envisades med att sätta upp den bilden, men nu i efterhand kunde han inte förmå sig själv att ta ner den. Han skrattade till åt hur fort Marion slet åt sig tallriken och drog en hand genom sitt redan rufsiga hår innan han drog ett bloss av sin cigarett. Han följde henne med blicken när hon gick tillbaka till soffan, under dem där allt för stora kläderna anade han att det fanns en vacker kropp. Snabbt sköt han bort tankarna, hon hade nyligen varit igenom ett helvete och behövde ingen man som föreställde sig henne naken, men han var trots allt en man och kunde inte undgå att tänka dessa tankar. När han satte sig ner på sin kontorsstol började han observera henne, där hon satt och slukade sin mat med hull och hår. Aldrig hade han sett en kvinna sluka en sådan stor måltid på så kort tid, han må då säga att han var en aning imponerad. Han nickade bara, istället för att säga någonting ’varsågod’ eller dylikt. Ett sista bloss och så fimpade han cigaretten i en glaskopp.

 

”Now you know almost everything about me. So I would like to know a little more about you too.” Han gav ifrån sig ett slags grymtande, som han gissade skulle vara en blandning av skratt och fnys.
”There’s not much to tell.” Han lutade sig tillbaka i stolen och studerade hennes ögon medans han funderade ut vad han egentligen skulle kunna berätta åt henne.
”So what's your name?” Hon hade förstås rätt i att han hade fått höra en hel del om henne medan han bara hade suttit och lyssnat. Han släppte ut ett djupt andetag.
” My name? Austin Haynes, I’m the leader of the mighty Grim Reapers as you already might have figured out…” Han tänkte inte börja dra någon snyfthistoria om hur han hade sett livet försvinna ur sin fars ögon och tvingats se sin mors lidande tiden efter det. Det sista hon behövde nu var någon annans ’daddyissues’.
”Grew up in Colorado with three younger brothers, who were and still are the biggest pains in my ass. Came down here to take of my fathers business after he passed away about four years ago, and I plan on staying here for a long time.” Han ryckte på axlarna. “As I said, nothing much to tell.”

 

”Can I stay here tonight” Det hade han inte ens tänkt på. Det hade hänt så mycket att han inte haft tid att tänka på det. Men att sova i kontoret var minsann ingenting han rekommenderade. Han hade själv gjort det när han varit yngre och festat allt för länge och helt enkelt slocknat på soffan, under skrivbordet eller på golvet och kramat om en skräpkorg.
”I wouldn’t recommend you sleeping here, unless you want to wake up next to a drunk old man.” Han kunde inte heller låta henne ta in på ett hotell och riskera att bli upptäckt och därmed kidnappad igen. Dessutom såg hon inte ut att ha några pengar på sig. Vem hade det efter att ha rymt från sina kidnappare? Ännu en gång drog han sin hand genom sitt hår och såg på henne med en bestämd min.
”You can come sleep at my place. I’ll take the couch... I live just across the street above the shop, that I also own.” Han hade aldrig tagit med sig en kvinna till sin lägenhet utan några snuskiga saker I åtankarna, det här var nog första gången det hade hänt sig. Att han till och med erbjöd sig att ta soffan istället för att sova i sin egna kungssäng var inte likt honom. Kanske hans mamma hade rätt, han höll på att mogna. Nää.

 



9. Dust in The Wind

Kansas – Dust In The Wind

”You’re safe here." Den unga mannens ord fick henne att le lite och hon nickade på huvudet. Hon kände sig redan trygg bland dessa män, tryggare än vad hon någonsin hade känt sig. Hon hade också känt sig trygg hos Theo men inte på samma sätt som hon kände nu och den känslan skrämde henne.
”I’ll tell my men to leave you alone it that is what you wish.. I will also leave you alone if thath is what you want.” Fortsatte den unga mannen som nu stod lutad mot väggen bakom skrivbordet. Hon vilade blicken på hans ansikte. Han hade vackra drag och isblåa ögon som skulle gjort henne knäsvag om hon inte allt det hemska hade hänt. Om hon hade träffat honom innan hon träffade Theo hade hon blivit kär direkt, men hon skakade snabbt bort tanken då Theo hela tiden dök upp i hennes huvud. Hon kunde fortfarande känna doften av hans rakvatten, när hon slöt ögonen kunde hon se hans leende och hans röst ekade i hennes huvud hela tiden. Hans skratt som alltid fick henne att le även ifall hon var sur och arg och inte alls ville le, hans ögon som alltid gjorde henne knäsvag, de där chockladbruna ögonen. Hon kände tårarna trycka bakom ögonlocken men hon försökte göra allt för att hon inte skulle börja gråta igen.

 

”We’ll get you some food.” De båda männen lämnade snart rummet.
”I do not want to be alone anymore.” sa hon till dem innan de stängde dörren så att hon skulle få byta om ifred.
Så fort de hade stängt dörren tog hon sig upp på fötterna. Hon var fortfarande lite yr och benen värkte men hon klarade nu av att stå utan att falla ihop. Hon krängde av sig den blöta klänningen och lät den falla ner på golvet. Hennes taniga kropp var full i blåmärken och skärsår.
Kläderna som de hade tagit fram till henne var en stor flanellskjorta och ett par arbetsbyxor, bättre än ingenting. Hon tog på sig kläderna och hennes tunna kropps försvann in i dem och fick henne att se jätte liten ut, kläderna luktade olja och cigarett rök.

 

 

Hon gick fram till väggen med fotografierna och på de flesta bilderna såg hon den unga mannen tillsammans med andra män. Det var bilder på honom tillsammans med tjejer, bilder på när de satt på sina motorcyklar, de var även äldre bilder på väggen. Hon såg en äldre man på en bild tillsammans med en kvinna som höll ett litet barn i sin famn. Både mannen och kvinnan kollade kärleksfullt på det lilla barnet.
Ljudet från när dörren öppnades fick Marion att hoppa till av rädsla och hon vände sig snabbt om och fick syn på den yngre mannen igen med en tallrik hamburgare och pommes frites i ena handen. Doften från den nylagade maten fick hennes mage att kurra igen. Hon gick fram till honom och tog tallriken från hans hand, hon satte sig åter igen ner i soffan och började äta. Hon njöt av den goda maten och när hon sedan var klar drack hon en klunk av whiskeyn som gjorde hela hennes kropp alldeles varm.
”Thank you.” hon log tacksamt mot mannen och ställde sig sedan upp.
”Now you know almost everything about me. So I would like to know a little more about you too.” Hon drog en hand genom det bruna håret som nu hade torkat och var risigt och lockigt. De bruna ögonen mötte mannens blåa ögon.
”So what's your name?” hon släppte blicken från honom och kollade sedan ner på hennes likbleka händer som nu hade slutat skaka. Hon kände sig mycket bättre nu när hon hade fått torra kläder och mat. Men whiskeyn hade gjort henne lullig och hon kände sig bättre än vad hon hade gjort på länge. 

 

”Can I stay here tonight” hon behövde någonstans att sova då tröttheten kom allt närmare. Hon kollade på mannen som ännu inte hade sagt vad han hette. ”Just one night. Tomorrow I go to the police.” la hon till och hoppades innerligt på att hon fick stanna över natten. Hon log lite mot mannen men leendet bleknade snart när Theo åter dök upp i hennes huvud. Hon ville inte vara glad, inte så nära inpå allt. Hon satte sig ner i soffan igen och drog upp knäna till hakan och lät huvudet vila på dem.
Hon hade alltid trott att hon skulle spendera resten av sitt liv med honom, få barn, se dem växa upp, få barnbarn och sedan dö tillsammans. Men hon hade haft så fel, att livet kunde förändras så snabbt var skrämmande. 




8. Could it be

Newsong - Could it be 

Det Marion berättade skulle ha fått vilken person som helst att gråta. Nu var det inte så att Austin satt där och grät ögonen ur sig direkt, istället växte ilskan bara ännu mera och ett bekant sug efter att få slå någon växte i hans mage. Han drog handen över sin haka och sitt skäggstubb innan han hällde upp mera whiskey åt sig själv. Inte det smartaste men han kunde inte bara sitta och lyssna, han var tvungen att göra någonting. Istället för att sitta och dricka upp det han för en sekund sedan hade hällt upp så började han vandra omkring i rummet. Max hade satt sin fulla uppmärksamhet på henne och satt blickstilla på sin stol, nästan som en staty. Han lade märke till hennes tomma glas och hällde upp mera åt henne utan att ens fråga, om hon inte drack upp det så fanns det många törstiga frivilliga utanför dörren.
”... I can still hear the man's voice in my head. I heard right away that he was not from America, he spoke with a Russian accent.” Det var någonting med att mannen var rysk i samband med hela historien som fick honom att haja till. Max verkade hade uppfattat samma sak eftersom han plötsligt satt rakryggad istället för framåtlutad med armbågarna stödda på sina knän. Deras blickar möttes och kuggarna började genast snurra. Det kunde väl ändå inte vara.... Det hon sa till näst avbröt hans tankar totalt och han bara stirrade på henne. Han svor till, stannade upp och lutade sig mot väggen istället.
”Sometimes he hit me .. Sometimes he raped me. I tried to fight back, but he hit me so hard. Sometimes it happened that he cut me with knives. He did everything to torture me.” Han hade växt upp i en familj som respekterade kvinnor, han hyste en enorm respekt för sin mamma, aldrig hade han lagt sin hand på en kvinna och han avskydde män som slog och våldtog kvinnor. Han må vara en skitstövel, men ingen våldtäcksman. Han undrade över hur länge hon egentligen hade sprungit. Klubbhuset var inte direkt i centrum av staden utan var belägen i industriområdet. I Stockton var Grim Reapers det enda MC-klubbhuset och nästa fanns kanske fem städer bort, men han förstod inte varför ett MC-gäng skulle vilja kidnappa just henne. MC-gäng var vildingar och barbarer, men inte våldtäcksmän och kidnappare i alla fall inget gäng han hade stött på ännu. När hon tystnade visste han inte längre vad han skulle säga. Han var nästan mållös, men han var ledaren och tvungen att säga någonting.
”You’re safe here. I’ll tell my men to leave you alone if that is what you wish... I will also leave you alone if that is what you want.”

 

Han hade inte undgått att höra det hungriga vrålet från hennes mage. Ingen kunde ha undgått det.
” Could I change into clean clothes?” Han nickade och pekade på kläderna som låg i hög bredvid henne.
”I can’t say they’re clean but atleast they’re dry and not covered with blood..” Max gav honom en bitande blick, en blick som sa att det Austin sagt inte var lämpligt men han ryckte bara lite på axlarna. ”We’ll get you some food.” Fortsatte han bara och gick ut ur rummet med Max tätt efter honom. Dem stängde dörren efter sig och han beställde mat från Peter åt Marion innan han ställde sig tätt intill Max.
”You don’t think it’s Dmitri, do you? What would he want with a girl like Marion and what business would he have in Stockton?” Frågade han med låg röst. Bäst att inte låta någon av de andra höra namnet Dmitri Belikov. En av de största  MC-ledare i USA, som hade fört med sig sitt gäng från Ryssland till Amerikanska kusten. Dmitri var allt annat än en omtyckt man, låt oss säga att han hade inte kommit till toppen genom att dela ut blommor och choklad. Max ryckte på axlarna och såg sig omkring på folket som hade återgått till det normala.
”Last I heard he was in Brazil, but that was months ago.” Mumlade han eftertänksamt och Austin lade märke till att det var någonting han inte sade. Om det var någonting han hade lärt sig under åren med Max så var det att inte pressa honom på svar. Ju mera man pressade desto hårdare stängde han igen, som en mussla. Han hoppades innerligt att det inte var Belikov dem hade flåsande i nacken. Om de fick veta att han hade Marion skulle det inte ta länge innan de var här, men han kunde inte sparka ut henne. Dessutom skulle det bli kul med lite drama, det hade varit en tid sedan sist.
”It better not be Belikov.” Muttrade han lågt före han gick till Peter som viftade med en tallrik fylld med pommes frites och en hamburgare. Utan att knacka eller annonsera att han tänkte komma in i rummet stövlade han in med tallriken i en hand och en cigarett i mungipan...

 




7. Not The End

Glee Cast – Not The End

Marion förstod direkt att männen inte ville henne något ont. Hon kunde se deras ilska växa i deras ögon ju längre in i historien hon kom. Hon gav ifrån sig en djup suck och vilade ansiktet i händerna en stund för att samla sig.
”Something tells me that what you’ve told us isn’t the end of that story.” den yngre mannen yttrade sig efter en stunds tystnad och Marion lyfte blicken och nickade.
”This was just a small part of everything that happened.” Den äldre mannen nickade och drack tre stora klunkar av den starta whiskeyn utan att ens rynka på näsan.
”Hold on” den yngre mannen ställde sig upp och berättade att han skulle fixa is till hennes ansikte. Han försvann ut genom dörren och hon kunde höra hur männen och kvinnorna utanför fråga honom vem hon var och vad som hade hänt henne.
”She’s a woman who’s been through alot.” kunde hon höra den yngre mannen muttra till en annan som tydligen var lite väl nyfiken på vad som hänt.

 

Snart var han tillbaka och han gick fram till henne och la försiktigt handduken med isen mot det stora blåmärket vid tinningen. Det värkte till och hon grimaserade och gav ifrån sig ett stön.
”Thank you” sa hon och log tacksamt mot honom och la sedan en hand på handduken. Hon lät blicken följa hans ryggtavla när han sedan gick tillbaka till sin stol.
”Please, continue.”
Hon nickade försiktigt och lutade sedan huvudet mot soffryggstödet medan hon fortfarande hade en hand på handduken.
”After Theo died, they ripped his body away from me and threw him in the trunk.” hon tystnade, hon såg Theo framför sig, hon såg männen, hur de slet han ifrån henne. Efter några sekunder av tystnad fortsatte hon.
” I was completely destroyed. I just sat there on the road, completely paralyzed. I could not move. My first thought was that it was a dream. I remember hoping that I would wake up, so all this would be over. But I was wrong. They walked up to me after they had put him in the trunk. One of the men pulled me right up on my feet, but I could not stand by myself. So they carried me into the back seat and then slammed the door. They drove off quickly, and everything in between is black.”

 

Hon la handduken på bordet och greppade tag om whiskey glaset som hon fått tidigare och drack en stor klunk. Det var fortfarande starkt men denna gången grimaserade hon inte lika mycket.  Hon drack upp de som fanns kvar i glaset och ställde sedan tillbaka det på bordet.
Hon hade glömt bort att hon var hungrig så när hon hade fått i sig all whiskey rev hungern till i magen och den gav ifrån sig ett knorrande ljud, men hon försökte ignorera det även ifall hon skulle göravad som helst för en matbit.

 

” I woke up in a room, in a dark and cold room. I could not see anything. At first I thought I was dead, but then a door opened and a man stepped inside. It was the same man as before, still with a black hood over his face. I can still hear the man's voice in my head. I heard right away that he was not from America, he spoke with a Russian accent.” Hennes blick svepte över rummet och hon hade missat väggen bakom männen som var full med bilder på klubben under åren. Vissa bilder var svartvita och andra i färg så hon antog att klubben hade funnits där ett tag.

 

 

” They gave me food sometimes." hon fortsatte där hon senast avslutade. "Sometimes it took several days before they gave me food. After a while I began to question them why I was there, but I never got any response. The man with the Russian accent was inside the room with me often.” De sista orden sa hon med gråten i halsen. Hon drog en hand genom håret och tog mod till sig och fortsatte. ”Sometimes he hit me .. Sometimes he raped me. I tried to fight back, but he hit me so hard. Sometimes it happened that he cut me with knives. He did everything to torture me.” Tårna började åter igen rinna nedför kinderna men det hindrade inte henne från att fortsätta berätta.
”But I stopped fighting back after a while. I couldn’t take anymore, I just wanted to die. But one day I got the power back. I had not eaten for several days, but something made me fight back. He came to me that night, just like all the other nights. I had saved the plate from my last meal. I punched him in the face with the plate when he opened the door and somehow I managed to get out even if he tried to take me down. I ran as fast as I could, I really had no strength left, but I could not stay and risk being taken prisoner again. I do not know if he followed me and I did not stop until I saw the clubhouse. ”

 

Hon hade pratat på väldigt länge nu att hon helt och hållet hade glömt bort att hon satt där i soffan och frös som en hund. Klänningen var fortfarande dyngsur efter störtskuren. Hon hade inte heller lagt märke till klädhögen som låg bredvid henne i soffan, troligtvis hade de tagit fram dem till henne.
” Could I change into clean clothes?” 




6. Some kind of monster

Metallica - Some kind of monster

Marion. Äntligen fick han sätta ett namn på den mystiska kvinna som satt framför honom. Inget namn han hade föreställt sig och det var ett ganska så ovanligt ett, hon såg mera ut som en Linda. Han motstod reflexen att flina retsamt över hennes grimas när whiskeyn brände i hennes mun, vanligtvis skulle han ha skämtat och frågat om hon inte kan hålla sin alkohol. Istället såg han bara allvarligt på henne och väntade på att få höra vad som hade hänt med henne, om hon nu skulle klara av att berätta det. I ögonvrån såg jag Max hälla upp ett glas åt sig själv innan han satte sig på en bakvänd stol och stödde armarna på ryggstödet. Han lade märke till hur hennes händer skakade så att whiskeyn nästan skvalpade över kanten på glaset. Chocken och kölden från den våta klänningen, gissade han.  Han avskydde att höra hur gråten stockade i hennes hals och hur hon kämpade sig igenom det när hon berättade sin historia, men det tydde på att hon var en stark kvinna. Det var en egenskap han fann attraktivt hos kvinnor, ett sådant psyke som gav dem styrkan att ta sig igenom olika grader av helvete. Marion här verkade verkligen ha gått igenom en hög nivå av helvete. Ju mera hon berättade om vad som helst desto mera började ilskan växa upp inom honom, vilket sjukt monster skulle göra någonting sådant mot ett nygift par. Han och hans gäng var nu då inte så rena och fina heller men de dödade inte för nöjes skull oskyldiga människor. Han visste nu inte om Marion och hennes avlidne make hörde till något protection program hos FBI eller själv hörde till något illegalt gäng, vem visste vilka motiv monstren hade haft för att attackera just dem två.Han förstod smärtan med att se den man älskade dö i ens armar, han hade själv varit med om det. Dagen hans pappa hade blivit skjuten hade han själv varit närvarande och försökt hålla honom vid liv tills ambulansen dök upp. Han hade dött inom fem minuter på grund av den stora blodförlusten och ambulansen hade dykt upp bara några minuter efteråt. Så han visste exakt hur det kändes att se en älskad dö.

 

Han bet ihop sina tänder så hårt, av ilska, att han själv hörde hur tänderna gnisslade till emot varandra och kände hur hårt käkarna spändes. Hans grepp om sitt eget tomma glas blev hårdare och risken att glaset skulle gå i kras var stor, så han satte ner det på bordet så det nu inte skulle flyga glassplitter över hela rummet.
”It has happened so much.” Efter vad hon hade berättat verkade det verkligen ha hänt mycket, men någonting sa honom att det var inte det enda som hade hänt henne. Med tanke på allt blod som fanns på hennes klänning och de ilsket lila blåtirorna som prydde hennes vackra ansikte.
”Something tells me that what you’ve told us isn’t the end of that story..” Han kunde inte längre gömma undan ilskan i hans röst. Så för att inte säga någonting förhastat ställde han sig upp.
”Hold on, I'm gonna get some ice for your face.” Bortförklarade han sig och stegade ut ur rummet, på vägen ut mötte han Maxs blick som såg minst lika förbannad ut som han själv kände sig. När han steg ut så vände sig männen, speciellt kvinnorna, om och följde honom med nyfikna blickar. Några försökte kika in i kontoret genom den lilla glipa som han lämnat efter sig när han stigit ut.
”Who is she?” Frågade Peter  med låg röst när han kom fram till baren. Utan att svara tog han en handduk och fyllde den med is.
”She’s a woman who’s been through alot.” Muttrade han innan han åter gick tillbaka till kontoret och låste dörren efter sig. Han stegade fram till Marion och pressade försiktigt handduken med is mot hennes tinning, där det såg ut som om hon hade blivit slagen med en pistol.
”Hold it there and the bruises should fade a little faster. Now...” Han gick tillbaka till sin stol och fäste blicken på henne. ”Please, continue.”

 



5. Impossible

James Arthur – Impossible

”You’re in the Grim Reapers clubhouse. What’s your name?” Den yngre mannens röst ekade i hennes huvud. Det var något med hans röst som snart gjorde henne lugn, han hade en mörk röst, en så kallad whiskey röst. Hon torkade bort tårarna och lyfte på huvudet för att möta mannens blick.
”My name is Marion.” hennes röst lät fortfarande rosslig och hon nästan viskade fram orden.
Hon kollade på dem båda och snart sköt den yngre mannen som ännu inte presenterat sig fram ett glas med whiskey.
”Here you go love. You look like you’ll need it.” han hade helt rätt och utan att tveka sträckte hon sig efter glaset och tog det i sin hand och drack en stor klunk. Den starka smaken av whiskeyn fick henne att grimasera och hon ställde tillbaka glaset på bordet igen.
”Thank you.” hon kollade nervöst ner på sina händer som fortfarande skakade av chock. Allt kändes så overkligt att hon satt här då hon för bara någon timme sedan inte haft någon livsgnista kvar, men nu hade den börjat tändas sakta.

 

 

”You said you need help. Help with what and… what has happened to you?” den yngre mannens röst fick henne att vakna upp ur sina tankar.
”It has happened so much.” svarade hon med gråten i halsen. “But I'll try to tell you everything from the beginning.” Snart brast hennes röst och tårar började rinna nedför kinderna men hon torkade snabbt bort dem och sänkte blicken.  ”I hope I can trust you guys. For I will soon give up.” Fortsatte hon och lyften blicken igen för att möta deras blickar ännu en gång. Den äldre mannen nickade.
”You can trust us darling. We mean you no harm.” Skotten log mot henne och hon nickade.
” Okay, this will probably be long so I hope you have time to listen.” Hon harklade sig och började berätta.
“It all started on my and my husband's wedding day. We took the car to the airport to go on our honeymoon. It was late afternoon and dark outside. After maybe half the way we got car trouble. We stayed on the page to call for help, but there was no transmission.” Hon stannade upp för att andas in det hon nyss hade sagt då allt fortfarande värkte inom henne, hon tog ett djupt andetag och fortsatte.
”After a few minutes we saw car lights of a car which soon turned into the side behind our car. We first thought it was some kind people who wanted to help us but...” hon tystnade och började gråta. “But we were wrong. Two men stepped out of the car, both with black hoods and guns in their hands.” Fick hon fram mellan snyftningarna. “They threatened us and forced us into their car.” Hon brast åter in igen ut i ett hysteriskt gråt men hon samlade sig snabbt.

 

 

“But my husband, Theo, refused to go into the car. They aimed their guns at him and said they would shoot me if he got in the car. One of them then turned a gun on me and just when he was going to shoot me, Theo threw himself in front of me and was shot in the chest.” Hon förstod ännu inte vart hon fick kraften av att berätta allt de fruktansvärda som hänt. Närvaron från männen framför henne fick henne att fortsätta även ifall det gjorde ont inom henne, som tusen knivar som skar genom märg och ben. ” He died in my arms”

 



4. Who are you?

The Who - Who are you?

Under tiden som kvinnan hade varit medvetslös hade han skickat iväg en av männen att hämta kläder från verkstaden mittemot, vilket till slut hade blivit en alltför stor flanellskjorta och ett par arbetsbyxor. Nåväl, det var bättre än vad hon nu hade på sig. Däremot hade vi nu inte klätt henne i dem när hon var helt borta, utan helt enkelt satt högen med kläder bredvid henne på soffan. Han visste inte hur länge han hade suttit och studerat henne ,och förbannat dem som hade gjort detta mot henne, innan hon sakta men säkert öppnade ögonen. Brittisk? Hur hade en brittisk kvinna hittat hit till lilla Stockton? Max var förstås skotte men han hade varit här sedan urminnes tider, eller ja han hade kommit in i Austins liv när han bara varit tre år gammal. Max hade påstått att det var den vanliga orsaken till att en man flydde, en kvinna. När Max försvann smuttade han en aning på sin whiskey och studerade kvinnan. Trots hennes brutalt sönderslagna ansikte verkade hennes ögon lysa upp henne, de var så mörka men ändå så klara att han inte kunde slita blicken från dem. Inte ens när hennes blick mötte hans tittade han bort, han var ingen som vek undan i första hand.

 

”You’re in the Grim Reapers clubhouse.” Förklarade han och lutade sig fram med armbågarna stödda mot sina lår och händer knäppta. ”What is your name?” Hans röst var kanske en aning för hård mot en kvinna i hennes situation men han höll sin blick så vänlig som han förmådde. Han var noga med att inte ställa fråga som alla ville ha svar på riktigt ännu, hon hade nyligen vaknat upp så det var förmodligen ett känsligt ämne. Även om nyfikenheten inom honom höll på att äta upp honom inifrån. Sedan kom det oundvikliga, men någonting han helst av allt skulle ha sluppit undan, hon brast ut i hysteriskt gråt. Han såg besvärat från kvinnan till Max och han såg minst lika besvärad som Austin kände sig. Ingen man hanterade tårar bra, ingen man han någonsin hade stött på i alla fall. Han hällde upp ett glas whiskey, sköt fram det till henne och harklade sig lite.
”Here you go, love. You look like you’ll need it.” Förklarade han. Han själv skulle behöva ett glas till, nu när hon börjat gråta, men då fanns risken att han inte skulle kunna bete sig värdigt med henne. Om han hade varit en gentleman skulle han ha satt sig ner bredvid henne, lagt sin arm kring hennes axlar och viskat tröstande ord. Men nu var sanningen den att han var allt annat än en gentleman. Han drack, rökte och svor som en pirat och levde upp till sitt rykte. Bad boy utan ånger. Men nu var han faktiskt vänligare än vad han annars skulle ha varit.
”You said you need our help. Help you with what and.... what has happened to you?” 

 



3. Tears Are Falling

Kiss – Tears Are Falling
 

De bruna livlösa ögonen öppnades sakta och snart klarnade blicken för henne. Hon lät blicken svepa över rummet och fick syn på honom hon antog var ledaren och en äldre man. Hon la en hand mot huvudet som nu hade börjat värka, det kändes precis som en tickande bomb befanns sig där inne och som när som helst skulle sprängas. Hon kurade in sig under filten som hon hade fått och öppnade munnen.
”Water, can I have some water?” fick hon ur sig med sina engelska dialekt och med en hes och rosslig röst. Den äldre mannen försvann iväg direkt och var snart tillbaka med ett glas vatten.
”Here you go, darling.” sa han med sin skotska dialekt och räckte fram vattenglaset.
Rösten från den äldre mannen fick henne att stelna till. Mannen talade med ett skots uttal, precis som hennes pappa.  Hon skakade snabbt bort tankarna och tog emot vattenglasen och drack med stora klunkar.  På bara några sekunder hade hon druckit upp vattnet och det kändes mycket bättre.
”Thank you.” sa hon och log mot den äldre mannen.  
Rädslan över att dessa människor var lika grymma som de andra hade gått över när hon hade sett den äldre mannens snälla ögon.  Hon lät blicken vandra över rummet, det var ett kontor liknande rum med ett skrivbord och några bokhyllor. Utanför rummet hördes röster och musiken var i gång igen men nu var det inget slagsmål.

 

Hon vände sedan sina bruna ögon mot den yngre mannen med det mörka håret och de blå ögonen. Han hade ett mystiskt utseende, ett utseende som skulle få varenda tjej att tappa andan.  
”Where im i?” fick hon sedan ur sig.
Även ifall hon hade bott i Stockton i 3 år så hade hon aldrig sett det här stället förut, nog hade hon hört talas om The Grim Reapers förut men aldrig hade hon stött på dem. Hon hade hört mycket om dem, att de var kriminella, att de dödade folk hej vilt osv. Allt kanske bara var massa rykten, men tankarna fick henne att bli rädd igen, skenet kanske bara bedrog.

 

Hon tog sig ur filtens grepp och satte sig upprätt i soffan.
”I, I have to go now.” Hon reste sig upp på vingliga ben men var snart tillbaka i soffan igen då hennes ben inte orkade gå ett steg till. Hon gav ifrån sig en suck och snart brast hon ut i gråt.
“I cannot take more. You must help me, please.” Fick hon fram och gömde sedan ansiktet I händerna. Alla hennes känslor kom på en gång, allt som hon har hållit inne med i flera veckor kunde nu släppas fri, känslor från allt som hänt de senaste veckorna.

 



2. Lifesaver

Sunrise Avenue - Lifesaver
 

Under sina år som ledare i Grim Reapers hade han sett många brutala skador. Han hade sett en man få ett piprör kört genom sitt lår och en annan vars benpipor stack fram i en onaturlig vinkel. Men aldrig hade han sett en sådan brutalt sorglig syn som denna kvinna. Klänningen, som en gång hade varit vit, var nu grå och smutsig och fläckad med blod. Kvinnans ansikte var grådaskigt av fallet smink och smuts samt fula blåmärken prydde hela henne. Det var hemskt när folk skadades men det var någonting extra när det kom till kvinnovåld, motbjudande helt enkelt. Han kunde bara föreställa sig vad som hade hänt med den här kvinnan. Hade hon blivit slagen av sin egen blivande make? Hade dem kört av bron på väg till sin smekmånad? Många alternativ men den enda som visste svaret var kvinnan själv. Han tog några steg framåt, till skillnad från alla andra som verkade vara som förstenade av vad som nyligen hade hänt. Han kunde inte låta henne stå där i dörren och frysa ihjäl, det var inte så farligt kallt ute men det regnade och vem visste hur länge hon hade sprungit, så han började gå fram till henne.
”Återgå till det ni höll på med. T-bone släpp Jack, det ser ut som om ni har mankärlek på gång där nere!” Röt han åt männen som låg på golvet. Dem släppte varandra så snabbt att det såg ut som om dem hade bränt sig på varandra. När han vände blicken tillbaka till kvinnan hann han bara se hur hennes ögon rullade tillbaka och hur hela hennes kropp blev slapp. Han väste en svordom när han rusade fram och fångade upp henne en sekund innan hon slog i golvet. Kvinnorna som fanns där flämtade till men ingen annan gjorde någonting för att hjälpa till, lika bra det annars skulle det bli alltför stökigt här.

 

 
Han banade väg till det bakre rummet av baren, eller rättare sagt kontoret, och så fort han steg in i rummet hörde han hur sorlet började där ute i klubben. Kvinnorna tisslade och tasslade säkert om hur hemsk kvinnan såg ut och fundera över vad som hade hänt, männen skulle fundera över vem som hade gjort någonting sådant mot henne och tänka ut lämpliga straff medans veteranerna skulle återgå till att prata om den gamla goda tiden och vara bittra. Han satte ner kvinnan på soffan som fanns där och bredde sin jacka över henne. När dörren öppnades bakom honom snurrade han runt för att ryta åt vem det nu än var att gå ut, men när han mötte Max’s blick bet han sig i tungan och teg.

”Vem är hon och vem skulle ha kunnat göra någonting sådant här mot henne? ” Frågade Max. ”Vi måste få på henne varmare kläder än den där trasan.” fortsatte han och suckade medan hans medlidande blick föll på den medvetslösa kvinnan.  Austin drog handen över sitt ansikte och sjönk ner på en stol och ryckte på axlarna. Han hade aldrig sett den här kvinnan förut, Stockton var en liten stad men en sådan vacker kvinna som hon måste han ha sett om hon var härifrån...
”De enda kvinnliga kläder som finns här är allt annat än varma.” Fnyste han och ställde sig upp för att dra fram en filt och en flaska whiskey med två glas. Filten satte han över kvinnan och flaskan skulle nog komma till hands åt dem båda, främst åt henne när hon vaknade. Men först hällde han upp ett glas åt sig själv och började genast dricka medan han fundera över vad han skulle göra med henne. Vem visste hur länge hon skulle vara utslagen. 

 



1. Run For You Life

 

The Fray – Run For Your Life

Det enda som hördes var hennes flämtande andetag och ljudet från då hennes bara fötter nuddade den kalla och blöta asfalten. Det var mörkt och kallt ute och för bara en stund sedan hade regnet vräkt ner men nu hade det övergått till ett lätt duggregn.  Det var knappt några lysen som lös upp längst gatan där hon sprang, endast några enstaka gatlyktor som knappt gav något ljus alls.
Skulle folk se henne nu skulle de tro att hon kom direkt från någon skräckfilm, hennes bruna hår hängde blött och stripigt nedför hennes axlar, det smink som hon än gång haft hade runnit på grund av regnet och alla tårar och inte nog med det så var den innan så fina bröllops klänning som prydde hennes kropp full i blod och smuts.

 

Varje skugga fick henne att öka på stegen och hon vågade inte vända sig om för att se om hon hade skakat av sig det som jagat henne så länge. Hennes blåslagna och sköra kropp värkte och egentligen ville hon bara lägga sig ner och dö. Men hon kunde inte, inte här och inte nu.
Hon fortsatte springa även ifall hennes kropp snart inte orkade mer, hon hade inte ätit på flera dagar och hennes hals var alldeles torr och snart hade hon ingen energi kvar. Men hon var tvungen att kämpa, skulle hon ge upp nu skulle allt vara för gäves.

 

Tankarna gick hela tiden till hennes stora kärlek och tårar började åter igen rinna nedför hennes likbleka kinder. För tre år sen hade hon flyttat hit till Stockton, tills sin stora kärlek. De hade träffats 7 månader tidigare på ett café i London och de hade fastnat för varandra direkt, 3 veckor senare var dem tillsammans. Att flytta till denna stad hade varit det bästa val hon någon sin gjort men ju längre hon kom längst gatorna desto mer började hon ångra sig. Men hon skakade bort tanken, hon ville inte känna så, hon ville inte ångra sig då han var hennes livs stora kärlek. Men hade hon inte träffat honom den sommaren så hade aldrig detta hänt.  Då hade hon inte behövt springa längst gatan själv i mörkret klädd i en blodig och sönderriven bröllopsklänning.  Allt hade hänt på kvällen efter deras bröllop. De var på väg till flygplatsen för att åka på deras bröllopsresa, men på väg dit hade de fått något problem med bilen och fick stanna längst vägkanten. Efter det hade det gått så fort. En bil hade svängt in bakom dem och de trodde att det var någon som kunde hjälpa dem men vad fel de hade.

 

 

Inte en människa syntes till längst gatorna även ifall det var fredagskväll, en kväll då de flesta gick ut för att fira att de äntligen var helg. Det kändes som om hon var alldeles ensam i denna stad, att hon och den som jagade henne var dem som fanns kvar här. Ett ljud någonstans i en gränd som hon precis passerade fick henne att stelna till av fasa och hon ökade på stegen men hennes ben orkade snart inte mer. Hon behövde hitta hjälp och det var snabbt.

 

Hon närmade sig några industrihus och en bildverkstad och det hon då hörde gjorde henne varm inombords. Någonstans bland industrihusen kunde hon höra musik och en massa röster och snart fick hon syn på en massa motorcyklar utanför en byggnad och ovanför ingången stod det en skylt ”Grim Reapers”. Vart hade hon hamnat?
Hon saktade ner på stegen och gick fram till byggnaden. Inifrån hördes röster och musik snart lät det även som om de slogs där inne. Skulle hon verkligen våga sig in? Dessa människor kanske var värre en dem som jagat henne? Men hon behövde hjälp nu. Hon greppade tag om handtaget och steg in i lokalen. Doften som slog emot henne var en blandning av alkohol och cigarettrök. Det blev alldeles tyst i lokalen och alla blickar riktades mot henne. Hon stod som förstelnad och kollade på dem som hon antog var ett motorcykel gäng, alla män hade skinnvästar och tatueringar medan kvinnorna hade korta kjolar eller klänning som kanske visade lite väl mycket hud. De män som bara för några sekunder sedan hade slagits stod fortfarande kvar i sina positioner. En man höll fortfarande ett hårt grepp om en annan mans skjortkrage medan en annan tryckte ner en mot golvet. Men något med det här stället gjorde så att hon kände sig trygg, som om hon hörde hemma här. Hon svepte med blicken som snart fastnade på en av männen som hon antog var ledaren.
Hon öppnade munnen för att säga något med det enda som hörde var ett rosslande, det snurrade till i huvudet och det började svartna för ögonen och snart hade hon trillat ihop på golvet. 




Austin Haynes

 
 

Austin Haynes, 25 år, är vad man kan kalla en ’bad boy’, alla flickor trånar efter honom och alla föräldrar hatar honom. Fast föräldrarna har ju också en vettig orsak att hata honom, han är ledare för motorcykelgänget Grim Reapers. Gänget som alla fruktar och som har polisen virad runt sitt lillfinger, gänget har funnits där en lång lång tid och polisen har helt enkelt gett upp sina försök att kontrollera dem.

Austin fick ta på sig ansvaret som ledare över de vilda Grim Reapers vid en mycket ung ålder. När han var 21 år gammal sköts hans pappa ihjäl av ett rivalgäng från Dallas, eftersom hans pappa vid det tillfället hade varit ledaren så föll ansvaret på Austins axlar. Vid det tillfället hade han varit allt annat än redo, men med hjälp från sin högra hand Max hade han lyckats tygla männen och förtjänat deras respekt.
Hans mamma fick stanna hemma, i Colorado, som en hemmafru och ta hand om honom samt hans 3 småbröder. Trots sin bad boy attityd så är han ändå en mammaspojke i hjärtat. 

 
 
 



Marion Wendell

Marion, en 23 årig kvinna som är född och uppvuxen i England tillsammans med hennes mamma och hennes två yngre bröder. Hennes pappa har hon aldrig träffat då han bara var en sommarflört som hennes mamma träffade när hon var i Skottland en sommar. Kort efter hon hade kommit hem till England igen när sommaren var slut fick hon reda på att hon var med barn. Även ifall hennes mamma nu stod där själv och gravid så var det inget svårt val för henne. Hon kände direkt att hon ville ha kvar barnet
Marion har levt nästan hela sitt liv i Liverpool. Men när hon var 20 år träffade hon en man som hon fort förälskade sig i, enda problemet var att han var från USA, men bara några månader senare hade hon bestämt sig för att flytta med honom till USA vilken var det bästa hon hade gjort.. eller?

.




Prolog

Det var som vilken fredagkväll som helst. Sådana fredagskvällar som det brukar vara på min klubb i alla fall. Några killar spelade biljard i ett hörn, några veteraner satt vid bardisken och diskuterade hur klubben var bättre under deras tid, de vanliga killarna som försökte ragga på några läckert kurviga kvinnor i läder och så fanns det hans bord. Bordet som endast de högsta i rank satt vid. Varför satt nu då Austin där? Han må vara ung och till synes oerfaren men han var ledaren i Grim Reapers. Gänget som staden fruktade och som polisen såg mellan fingrarna med. Han skrattade till när han hörde hur någon talade om någon annans flickvän och det började snart osa slagsmål i luften. 
”Ett... två....tre...” Mumlade hans högra hand, Max, och som beräknat bröts en biljardkö itu och slagsmålet var igång. Det fanns tre saker som var heliga i denna klubb. Motorcyklar, brödraskapet och partners till medlemmarna. Gå och förolämpa något av dem och du är illa ute. Austin skrattade till, fimpade sin cigg, svalde tequilan och lutade sig tillbaka för att iaktta skådespelet som utspelade sig framför honom.
 ”Borde du inte bryta upp det innan Peter bakom baren säger upp sig för tredje gången?” Frågade Max men Austin ryckte bara på axlarna. Han borde väl egentligen göra det men det var alltför intressant för att bryta upp. Så började biljardbollarna flyga och flaskor slogs mot huvuden. Austin duckade hastigt när ett ölstop kom flygande och kraschade rakt in i väggen bakom honom. Okej, nu fick det vara nog! Han skulle just ryta till och avbryta slagsmålet, som i sin tur hade brutit ut till flera slagsmål, när dörren flög upp och en ung kvinna steg in. Det skulle inte ha varit någonting speciellt om det inte hade varit för hur hon såg ut. Hennes brudklänning var sönderriven och blodig och hela hon var blåslagen. På ett ögonblick föll tystnaden över baren och alla blickar vändes mot kvinnan.....
 
 



Följ oss

Följ våran blogg med Bloglovin



RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!