170. Warning sign

Warning sign - Coldplay

 

Det var märkligt hur normalt allt kunde kännas mellan Austin och Marion, med tanke på allt dem hade varit med om. Berg-o-dalbanan som var deras liv. Men även om det kändes märkligt normalt kunde Austin inte skaka av sig den irriterade känslan av att det fanns någonting mera som lurade under ytan. Som om det fanns någonting där som bara väntade på att stiga in i deras liv och skaka hans värld ännu en gång. Det var dessa tankar han förtryckte varje gång dem dök upp i hans huvud. Istället för att slukas upp av dem valde han att ägna sina tankar åt Marion, placera ömma kyssar på hennes huvud och se på filmerna som rullade på TV:n. Han kunde inte direkt säga att det var de allra mest spännande filmer han någonsin hade sett, för att vara ärlig hade han aldrig riktigt haft tid för att bara sätta sig ner och slötitta på en hel film. Allra minst flera filmer på raken. Speciellt med tanke på det liv han levde. Var det inte affärer som krävdes hans fulla uppmärksamhet så var det festerna på klubben som – likt ett bottenlöst hål - uppslukade hans tid. Men där han befann sig i denna stund klagade han inte över, även om de filmer dom tittade på inte väckte hans största intresse, istället njöt han av den. Han tänkte ta för sig av varje sekund detta lugn varade, för någonting skulle hända. Det var han säker på. Vare sig han ville det eller ej.
"Are you hungry?" Han besvarade mjukt kyssen hon gav honom och bredde ut filten hon nyligen hade krälat ur. ”Starving.” För att intyga det han nyligen hade sagt gav hans mage ifrån sig ett djuriskt läte och han ryckte oskyldigt på axlarna. Han hade inte tänkt på sin hunger förrän Marion hade dragit det på tal.

 

 
 
 

Austins blick följde Marion när hon försvann ut till köket innan den gled över till TV-skärmen igen. Där det visades en vild biljakt som involverade tre polisbilar och en man på en nattsvart Harley Davidson. Han fnyste.
”How come all of these movies kill off every member of the motorcycle gang? And if they don’t, they just make them choose the high road…” Visst förekom det dödsfall när man involverade sig i ett motorcykel gäng, men aldrig att någon av dem skulle gå över till andra sidan. Och med andra sidan menades såklart att personen i fråga skulle gå över till att äta ur polisens hand. Aldrig. Det var uteslutet. Han suckade och sträckte på sig när han satte sig upp för att kasta ifrån sig filten som han satt invirad i. Den kalla blå blicken gled ut över soffan för att söka rätt på fjärrkontrollen. Hans hand gled in mellan soffkuddarna när hans fingrar rörde vid någonting svalt. I tro om att det bara var något smycke eller dylikt drog han upp det. Det var då ingen fjärrkontroll och inte var det något smycke. Nej, det var en liten flaska. I vilken det fortfarande fanns lite klar vätska i. En fundersam rynka framträdde i hans panna när han förde flaskan till sin näsa för att känna efter om det eventuellt kunde vara någon parfym. Vätskan var luktfri och med tanke på att vätskan fortfarande var flytande kunde den inte ha legat mellan kuddarna särskilt länge. Genast började alarmklockorna i hans huvud ringa. Tankarna drogs över till hans minneslucka och även om han inte ville det blev han med ens misstänksam. Eftersom han fortfarande hörde hur Marion slamrade i köket styrde han sina steg dit och stannade upp i dörröppningen.
”What’s this?” Under kylan i hans röst kunde man tydligt höra misstänksamheten som vaknat till liv inom honom. Han ville inte tro att hans minnesförlust hade någonting att göra med innehållet i flaskan han höll upp, men han hade inte råd med att utesluta några alternativ.

 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!