175. Fight Back
”Don’t you ever just shut up?” orden fick henne att nästan le. Hon bet sig läppen för att inte visa det leende som nästan visades på hennes läppar. ”You women should really just... breath and I don’t know maybe wait to get some answers to your bloody questions!” han hade rätt, hon pratade alldeles för mycket och speciellt när hon var upprörd och sårad. Hon suckade och nickade som svar på det han just hade sagt.
”Before you start packing your suitcase and hops on a train to jolly good England I would like to tell you why the hell I came back. I have a plan.” hon tog ytterligare några steg mot Austin och kollade nyfiket och förväntansfullt på honom utan att visa det. Leendet som sedan skymtade i hans mungipor gjorde henne knäsvag och hon kunde inte göra annat en att le tillbaka. Hon drog handen genom håret medan hon väntade på Austins plan.
“Dimitri wants you to give him the info about Grim Reapers, right? We’ll give him what he wants."ett lite större leende spred sig nu på hennes läppar. "You give him the info he wants, we keep up the act of a loving couple to the public and finally we’ll take him down. You see, the info you give him isn’t quite true… It’ll just sound good enough for him to make a move, and when he does we’ll be ready.” när han sa att de bara att deras förhållande skulle vara på låtsas högg det till inom henne, även ifall det var tänkt från början att hon skulle låtsas så hade hon ändå hoppats på att de kunde bli ett par på riktigt med. Hon sköt bort tankarna och nickade ivrigt till svars.
"You are a smart man, Mr. Haynes." hon skrattade lågt. Men egentligen var hon inte alls glad, detta skulle inte bli lätt och hon kände på sig att det inte skulle sluta väl. Även ifall det skulle sluta väl så skulle de aldrig bli dem mer. Hon svalde.
"So where do we start?" hon släppte blicken från Austin och satte ner vid köks bordet. Hur de skulle börja hade hon ingen aning om och hon kände sig mer nervös nu för att berätta för Dimitri än vad hon hade gjort innan Austin hade fått reda på allt.
Hon knöt händerna och lät dem vila i hennes knä.
"What will happen if he finds out that im lying to him and that you know everything?" hon lyfte blicken och kollade på Austin. "If he finds out about it, we will all die." den tanken var skrämmande. Hon gav ifrån sig en suck och lät blicken vandra mot ett av fönstrena i köket. Ute hade det nu börjat skymma och gjorde sig påmind om att sommaren snart var här. Det hade börjat bli allt ljusare om kvällarna och varmare ute. Tankarna om vädret utanför fick henne att glömma allt för en sekund men snart gjorde sig Austin på mind igen och släppte snabbt blicken från fönstret och kollade åter igen på Austin.
"Do you really think this will work? I mean, it would have been easier if I just went back?" även ifall det var en bra plan så var den livsfarlig, skulle han komma på dem så var det ute för alla, dem, klubben och hennes föräldrar. Hur de än skulle fly så skulle han alltid finna dem. Han hade en tendens av att alltid göra det. Ringsignalen från hennes telefon fick henne att hoppa till. Hon kollade skräckslaget på Austin och klev sedan upp för att hämta telefonen som log på bordet i vardagsrummet. När hon lyfte upp telefonen och läste på skärmen såg hon att det var Dimtri och det knöt sig i magen. Hon gick ut till Austin och höll upp telefonen.
"It's Dimitri."
174. Paper trails
För första gången på länge hade Austin kommit på en plan som han verkligen trodde skulle fungera, det berodde förstås mestadels på att han inte hade haft något tillfälle att komma på en plan på väldigt länge. Synen av Marions tårfyllda och rödsprängda ögon drog ner hans iver en aning, men den påverkade fortfarande inte honom lika mycket som det skulle ha gjort tidigare. Han kände sig fortfarande förrådd och besviken, han hade aldrig trott att Marion var den som en dag skulle förråda honom. Det var ett svek som skulle etsa sig fast i honom. Hur mycket han ville få det att försvinna. Det var där whiskeyn kom in bilden. Alltid en trogen vän, i vått och torrt. Austins blick följde efter Marion när hon försvann in i köket och han lät en suck falla över hans läppar. Så det skulle vara en sådan stund. Där hon antingen sprang iväg från honom eller pratade på så pass mycket att han inte skulle få en chans att berätta om sin plan.
Så fort han steg in i köket och lutade sig mot dörrkarmen förstod han att det skulle bli det andra alternativet.
"So, why did you come back?" Han hann endast öppna munnen för att svara innan hon fortsatte. "For I do not suppose you came back because you want to be with me again." Såklart var hon tvungen att gå rakt på sak och självklart ta förutfattade slutsatser. Han korsade armarna över bröstkorgen och betraktade henne samtidigt som han lyssnade till henne slutsatser samt förklaringar till sina slutsatser. Varje gång hon tog en andningspaus öppnade han munnen och varje gång fortsatte hon prata. Kvinnfolk. Höll aldrig munnen stängd. Hon hade ställt honom vad? Två frågor? Och inte en gång hade hon stannat upp tillräcklgit länge för att låta honom svara.
"Maybe it's best if I go back to England and never come back. I can change identity if needed. And then we never see each other anymore. Then we can live our own lives without hurting each other." Han anade att hon kom på allt det här efterhand men hon förvånade honom faktiskt, om ingen annan plan fungerade så hade hon ett bra alternativ där. Han slog bort dom tankarna och suckade tungt.
”Don’t you ever just shut up?” Han höjde ett av sina mörka ögonbryn och ställde sig upprätt igen, utan att släppa blicken från Marion. ”You women should really just... breath and I don’t know maybe wait to get some answers to your bloody questions!” Han kom sig själv med att låta irriterad, men det var precis vad han var. Irriterad. Besviken. Arg. Ivrig över att äntligen få chansen att störta Dimitris makt.
”Before you start packing your suitcase and hops on a train to jolly good England I would like to tell you why the hell I came back. I have a plan.” Ett litet leende skymtade i hans mungipor när han tänkte på den plan han hade tänkt ut.
“Dimitri wants you to give him the info about Grim Reapers, right? We’ll give him what he wants.” Han tog ett andetag innan han fortsatte berätta om sin plan. ” You give him the info he wants, we keep up the act of a loving couple to the public and finally we’ll take him down. You see, the info you give him isn’t quite true… It’ll just sound good enough for him to make a move, and when he does we’ll be ready.” Han kunde inte ta tillbaka det faktum att han hade sagt att han älskade henne, han kunde inte heller säga att det var en lögn. Men det betydde inte att han var tvungen att bilda ett förhållande med henne - på riktigt - för att få den här planen att fungera. Så länge dem såg äkta ut utåt sett så skulle det fungera.
173. Oh! Darling
Tårarna hade slutat upphöra med hon var fortfarande lika ledsen som innan, de gick helt enkelt inte att få ut några tårar. Hon hörde hur Austin slängde ner något mot bänken, troligtvis flaskan och sedan en hård duns i dörren som fick henne att hoppa till. Då kom tårarna igen och värre en förut. Hon kände på sig att hon aldrig mer skulle få se Austin igen, aldrig få se in i hans blåa ögon, känna hans läppar mot hennes och andas in hans ljuvliga doft. Tanken var skrämande och det kändes som om hon inte fick åt sig luft.
Men snart hördes något åter igen utanför. En dörr som öppnades och sedan ett bankade på sovrumsdörren.
”Open the door, Marion!” hennes hjärta slog ett dubbelslag när hon hörde Austins röst. Hade han kommit tillbaka för att säga förlåt, säga att han ville vara med henne föralltid?
Hon kröp ur täcket och ställde sig upp. Hon gick fram till dörren och tårkade bort tårarna från hennes kinder och låste sedan upp och öppnade dörren.
När hon fick syn på Austin ville hon kasta sig i hans armar. Hon sänkte snabbt blicken när tanken slog henne och gick sedan förbi honom ut ur sovrummet. Hon gick ut till köket utan att säga ett ljud. Hon klarade inte av att prata, inte nu. Hon tog fram en sop och en sopskyffel och började sedan i tystnad sopa upp alla glasskärvor och maten som låg utspridd på köksgolvet.
När hon var klar ställde hon tillbaka sopskyffeln och sopen i städskrubben. Hon lutade sig sedan mot diskbänken och kollade sedan på Austin.
"So, why did you come back?" hon drog handen genom håret utan att släppa blicken från Austin. Hon ville så gärna göra det då det gjorde ont inom henne när hon såg på honom.
"For I do not suppose you came back because you want to be with me again." det gjorde ont att säga dem orden men hon förstod att så var fallet. Varför skulle han älska henne efter det hon hade gjort.
"I know I did wrong and I regret it so much." hon tystnade innna hon fortsatte. "You're not going to tell the club what happened and what I've done?" hon visste att det var ute för henne om han skulle berätta för klubben. Även ifall hon var Max's dotter och Austins ex så skulle de inte göra något undantag även ifall Austin bad dem att inte göra det. Klubbens regler var stränga och dem fick aldrig brytas.
Hon lämnade diskbänken och tog några steg mot Austin medan hon la armarna i kors över bröstet.
"Maybe it's best if I go back to England and never come back. I can change identity if needed." hon hörde hur dumt det lät. "And then we never see each other anymore. Then we can live our own lives without hurting each other." hon fick en stor klump i magen av de orden men hon visste att det var det enda rätta. Vad skulle de annars göra? Hela tiden spelades The Beatles låter Oh Darling i hennes huvud. Låten som berätta om hela hennes kärlek till Austin. Hur hon skulle bryta ihop om de aldrig mer blev dem. Hon svalde hårt och försökte hålla inne med tårarna denna gång.
172. I want out
Austin varken ryckte till eller blinkade när brickan Marion hade hållit i sina händer föll till marken med ett krasch. Han var för fokuserad för att se skulden och rädslan växa i hennes rådjursögon.
"I did it to save your life, club life, my life… I had no choice." Austin ville fnysa. “Inget val”. Alla hade ett val. Alla gjorde sina val. Marion hade gjort sitt val, tydligen ett val som i slutändan skulle rädda hennes eget skinn. Vid första anblicken skulle man aldrig tro någonting ont om Marion Wendell. Hon med dem mörka rådjursögonen, det silkeslena håret och smittsamma leendet som kunde lysa upp ett helt rum. Men utseendet sa inte allt, det sa inget i närheten av sanningen.
"Everything is Dimitris fault, he threatened to kill everyone around me if I did not do as he said." Han hajade till en aning. Dimitri? Under den senaste tiden hade det varit väldigt tyst på Ryss-fronten, så det borde inte egentligen förvåna honom att Dimitris namn dök upp just nu eller i det sammanhang som det dök upp. Han var en manipulativ jävel och visste precis i vilka trådar han skulle dra i. Marions tårar berörde inte honom. Kanske hade han efter alla dessa år blivit immun mot hennes tårar, eller också berodde det på den situation dem befann sig i. En situation där han kände sig förrådd och lurad. Han orkade inte med detta spel längre. Han ville bort därifrån. Lämna detta bakom sig och återgå till det vanliga. Men innan han kunde återgå till dett normala så var han tvungen att göra sig av med Dimitri som flåsade honom i nacken likt en rabiat hund.
"Dimitri wanted me to fool you that we were together again, so I could give him secret information about the club. If I would not do as he said he would kill everyone in the club, you, my mom, my dad." Det fick hans tankar att genast vandra över till de känslor dem hade uttryck för varandra bara några timmar tidigare. Hade allt det bara varit en ren och skär lögn för att lura in honom? Få honom att berätta sina klubbhemligheter åt henne. För det första var Dmitri en bra dum jäkel om han trodde att Austin någonsin skulle dela med sig av sina klubbhemligheter åt Marion, eller ens åt någon utanför klubben. Det hörde till top fem av klubbens regler. När Marion försvann in i sovrummet drämde han den lilla flaskan i köksbänken och stegade ut genom dörren. Istället för att använda ord smällde han igen ytterdörren efter sig, fiskade upp sin telefon och sökte upp Maxs nummer. Signal efter signal gick fram innan Maxs raspiga skotska stämma hördes på andra sidan linjen.
”Max. We’ve got ourselves a problem. Marion has gotten involved with Dimitri.” Snabbt drog han igenom vad som hade hänt och drog en hand genom sitt hår när han var klar. En suck slank ur honom.
”You know what we do to those who betray the club but... She’s my daughter and even I aren’t that coldhearted.” Han visste precis vad Max menade. Dem som förrådde klubben blev eliminerade på något vis. Men så slog det honom.
”No. I won’t kill her, nor shun her from the town. We could still have some use for her. I’ll get back to you.” Han stannade upp i sina steg och vände på klacken för att stega tillbaka till Marions lägenhet. Han smällde knytnäven några gånger i dörren innan han ropade. ”Open the door, Marion!” Om hans plan fungerade skulle dem kunna ta ner Dimitri för alltid. Den dagen Dimitri dog skulle vara en lyckans dag.
171. Better off Without Me
Ashley Hess – Better off Without Me
Marion hörde snart steg innifrån tv-rummet. Hon ryckte upp sig och tog glatt brickan i varsin hand. Hon vände sig om och log mot Austin, men leendet försvann snabbt när hon såg den lilla flaskan som Austin höll i handen.
”What’s this?” av ren chock och rädsla släppte hon taget om brickan som föll till golvet med ett kras. Innehållet i temuggarna stänkte över golvet och hennes ben. Glasen gick sönder och glasskärvor flög iväg efter golvet.
Marion bada stirrade på flaskan och sedan på Austin. Nu var det kört, nu skulle han lämna henne och hon visste att hon aldrig skulle få tillbaka honom efter det här.
"I... I..." var det enda hon fick ur sig. Hon drog nervöst en hand genom håret och satte sig sedan ner på huk på golvet för att plocka upp glasskärvorna och de mosade mackorna. Men hon ställde sig snart upp igen och kollade in i Austins ögon.
"I did it to save your life, club life, my life." hon hörde hur dumt det lät men fortsatte ändå. "I had no choice." hon suckade och satte sig på en barstol vid den lilla köksön. "Im so sorry." hon kände hur tårarna väntade på att få kika fram. Att hon alltid skulle börja gråta när det var något. Hon ställde sig upp igen och började vandra runt i köket.
"Everything is Dimitris fault, he threatened to kill everyone around me if I did not do as he said."
Snart brast det för Marion och hon kunde inte hålla tårarna borta.
"I i have no idea what I'm doing." Nu rann tårarna nedför kinderna likt floder. Hon hatade dessa tårar som alltid skulle välla ur henne när det var något.
"I drugged you, to get you to believe that we slept together." Hon tårkade bort de tårar som rann nedför hennes kinder. "Dimitri wanted me to fool you that we were together again, so I could give him secret information about the club. If I would not do as he said he would kill everyone in the club, you, my mom, my dad."
Hon vågade inte kolla på Austin nå mer, rädd för att se hans ansiktsuttryck, rädd för att höra vad han hade att säga, rädd för de dömande blickar som han gav henne.
"Im so sorry. I guess it's over now, for real. You are much better" hon lämnade köket och försvann in i sovrummet. Hon stängde igen dörren efter sig med en hård duns. Hon virade in sig i täcket och satte sig ner på golvet med ryggen mot sängen. Hon drog upp knäna till hakan och gömde sedan ansiktet i händerna då tårarna åter igen föll. Att hon alltid skulle ställa till det för sig själv och för Austin. Hans liv hade varit så mycket bättre om hon aldrig hade kommit tillbaka igen efter de gjorde slut första gången. Han hade säkert fått ett bättre liv med Megan, även ifall hon var en ren plåga.
170. Warning sign
Det var märkligt hur normalt allt kunde kännas mellan Austin och Marion, med tanke på allt dem hade varit med om. Berg-o-dalbanan som var deras liv. Men även om det kändes märkligt normalt kunde Austin inte skaka av sig den irriterade känslan av att det fanns någonting mera som lurade under ytan. Som om det fanns någonting där som bara väntade på att stiga in i deras liv och skaka hans värld ännu en gång. Det var dessa tankar han förtryckte varje gång dem dök upp i hans huvud. Istället för att slukas upp av dem valde han att ägna sina tankar åt Marion, placera ömma kyssar på hennes huvud och se på filmerna som rullade på TV:n. Han kunde inte direkt säga att det var de allra mest spännande filmer han någonsin hade sett, för att vara ärlig hade han aldrig riktigt haft tid för att bara sätta sig ner och slötitta på en hel film. Allra minst flera filmer på raken. Speciellt med tanke på det liv han levde. Var det inte affärer som krävdes hans fulla uppmärksamhet så var det festerna på klubben som – likt ett bottenlöst hål - uppslukade hans tid. Men där han befann sig i denna stund klagade han inte över, även om de filmer dom tittade på inte väckte hans största intresse, istället njöt han av den. Han tänkte ta för sig av varje sekund detta lugn varade, för någonting skulle hända. Det var han säker på. Vare sig han ville det eller ej.
"Are you hungry?" Han besvarade mjukt kyssen hon gav honom och bredde ut filten hon nyligen hade krälat ur. ”Starving.” För att intyga det han nyligen hade sagt gav hans mage ifrån sig ett djuriskt läte och han ryckte oskyldigt på axlarna. Han hade inte tänkt på sin hunger förrän Marion hade dragit det på tal.
Austins blick följde Marion när hon försvann ut till köket innan den gled över till TV-skärmen igen. Där det visades en vild biljakt som involverade tre polisbilar och en man på en nattsvart Harley Davidson. Han fnyste.
”How come all of these movies kill off every member of the motorcycle gang? And if they don’t, they just make them choose the high road…” Visst förekom det dödsfall när man involverade sig i ett motorcykel gäng, men aldrig att någon av dem skulle gå över till andra sidan. Och med andra sidan menades såklart att personen i fråga skulle gå över till att äta ur polisens hand. Aldrig. Det var uteslutet. Han suckade och sträckte på sig när han satte sig upp för att kasta ifrån sig filten som han satt invirad i. Den kalla blå blicken gled ut över soffan för att söka rätt på fjärrkontrollen. Hans hand gled in mellan soffkuddarna när hans fingrar rörde vid någonting svalt. I tro om att det bara var något smycke eller dylikt drog han upp det. Det var då ingen fjärrkontroll och inte var det något smycke. Nej, det var en liten flaska. I vilken det fortfarande fanns lite klar vätska i. En fundersam rynka framträdde i hans panna när han förde flaskan till sin näsa för att känna efter om det eventuellt kunde vara någon parfym. Vätskan var luktfri och med tanke på att vätskan fortfarande var flytande kunde den inte ha legat mellan kuddarna särskilt länge. Genast började alarmklockorna i hans huvud ringa. Tankarna drogs över till hans minneslucka och även om han inte ville det blev han med ens misstänksam. Eftersom han fortfarande hörde hur Marion slamrade i köket styrde han sina steg dit och stannade upp i dörröppningen.
”What’s this?” Under kylan i hans röst kunde man tydligt höra misstänksamheten som vaknat till liv inom honom. Han ville inte tro att hans minnesförlust hade någonting att göra med innehållet i flaskan han höll upp, men han hade inte råd med att utesluta några alternativ.
169. Woman In Love
Barbra Streisand – Woman In Love
”I know, that I hurt you... and I’m sorry. That ain’t something I’ll be able to take back, but I sure as hell will try and redeem for the pain I’ve caused you during these past years. Hell, months.” Austins ord fick Marion att le ett leende som hon inte hade visat på över ett år. Ett lycklig leende även ifall hon visste vilken farlig väg hon var på väg att ge sig in i. ”I love you too... A lot has changed, but not my love for you. That will never change.” När han sa de sista orden började åter igen hennes hjärta rusa och alla känslor blossade upp inom henne igen. Känslorna hade alltid funnits där, men när de äntligen blev besvarade så blev dem allt starkare. Hon drack upp det varma kaffet och drog sedan en nervös hand genom håret. Dimitris röst ekade i hennes huvud.
"If you tell Austin, i will kill all the people that you love." Hon rös till och skakade bort rösten inom henne. Hon skulle aldrig ta sig ur detta levande och hur hon än gjorde så skulle någon bli sårad.
”Look, I have some business to attend to... so...” Marion nickade lite besviket åt det Austin nu sa. Hon ville att han skulle stanna hos henne, men en liten del av henne hoppades på att han skulle gå. Då hon visste att hon inte skulle kunna hålla sig ifrån att berätta för Austin vad Dimitri hade i kikaren. ”But for today. For you. I’ll stay. The business isn’t going anywhere today...” Marion fyrade åter igen av ett leende och kollade in i Austins blåa ögon.
När han kupade sina händer över hennes ansikte började hennes hjärta åter igen rusa inom henne och innan hon hade tänka så hade möttes deras läppar i en passionerad kyss. Marion hade glömt hur mycket hon hade saknat hans kyssar, smaken av hans läppar och tungan som smekte hennes tunga. Det var här hon ville vara, i hans armar, resten av hennes liv. Hon skulle kunna stanna inomhus resten av livet bara hon hade Austin vid sin sida.
Resten av dagen satt de och bara tog det lugnt i soffan, slötittandes på en massa filmer medan de sov, kysstes, kramades och fokuserade på det spännande i filmerna.
"Oh, im starving." Marion suckade där hon satt i soffan inlindandes i en filt. Hon kollade på Austin. "Are you hungry?" Hon krälade sig ur filten, gav Austin en lätt puss på munnen innan hon klev upp från soffan. Hon sträckte på sig och log mot Austin. "Im gonna get us some food." Med fjäder lätta och lyckliga steg trippade hon in i köket för att fixa iordning någonting som de kunde äta.
Hon nynnade på en Beatles låt medan hon satte på te vatten. Hon tog fram några smörgåsar från skafferiet och bredde smör på dem. Hon la sedan på lite ost och några gurkskivor. Med ett stort leende på läpparna hällde hon upp det heta te vattnet i två muggar som hon hade ställt på en bricka tillsammans med smörgåsarna och några skivade meloner. Men hennes leende bleknade snabbt då åter igen Dimitris röst ekade inom henne. Hon ställde ner tekannan på diskbänken och gömde sedan ansiktet i händerna medan hon gav ifrån sig en djup suck. Hon ville bara få allting ogjort och börja om från början igen. Hon skulle aldrig ha gått med på Dimtris krav.
