Jonathan Jeremiah - How half-heartedly we behave

Austin kände hur oron började växa sig allt större inom honom. Det var nog en känsla han aldrig skulle få att försvinna när det kom till Marion. Alltid var det någon eller någonting som hotade hennes liv. Han såg hur hennes ansikte gick från fundersamt till fullkomligt skräckslaget.
”It’s Theo. I think it's him.”Hur kunde det ens vara möjligt? För ett år sedan hade Marion stormat in i hans klubbhus och han hade fått veta att hon sett sin make bli skjuten rakt framför ögonen på henne. Hon hade sett honom dö. Så vitt han visste hade inte teknologin kommit så pass långt att man nu kunde återuppliva de döda. Det hon sa bekräftade hans tankegång. Han var död, han borde i alla fall vara död.
”But how can he see me in the apartment? He said he saw me in the shower.” Han ryckte på axlarna och drog en hand genom sitt hår när han skakade på huvudet.
”I have no idea. There shouldn’t be any apartments close enough to be able to see in to your apartment.” Mumlade han och tänkte efter. Nej, det fanns en anledningen till varför klubbhuset hade satts upp där den var. Den lägenheten hade haft många hyresgäster och därmed hade det hänt en hel del saker där också. Han såg sig omkring, mannen hade sett dem stå där. Hur var det möjligt?
”What did he say to you?” Han lät sin blick falla på Marion och han skakade på huvudet.
”He said that I should make sure Meg doesn’t see us together.” Han var inte längre rädd att såra hennes känslor genom att dra upp Meghans namn i ett samtal, han hade sagt bra värre saker åt henne.

Han drog en hand över sitt ansikte medan han fortfarande höll utkik. Chansen fanns att han skulle kunna se någon utomstående ströva omkring eller komma ut ur någon byggnad, men chansen var förstås ytterst liten. Den enda personen han såg var Marion och så Meghan som sakta men skert kom gående mot dem med ett allvarligt uttryck över sitt ansikte.
”What is she doing here?” Han suckade, återigen skulle dem börja på. Han hann inte säga någonting innan han hörde Marion ställa sig upp, säga någonting och återigen gå in till klubbhuset. Han vände blicken mot Meghan som såg allt annat än glad ut.
”You told me that you had gotten rid of her.” Morrade hon och korsade surt armarna över brösten.
”I didn’t mean from Stockton, I got her off the phone. We were just talking and nothing else.” Han suckade tyst och la ömt sin hand på hennes axel och mötte hennes – fortfarande – sura blick. ”Can you please put your pokerface on for ten minutes? I know you hate her, but she is no longer a threat to our relationship.” Han kunde inte säga att Meghan var den enda kvinnan för honom, det skulle vara att ljuga och det skulle vara en lögn inte ens Meg skulle tro på. Hon spände blicken i honom för en sekund innan hon nickade.
”Fine. Ten minutes, no longer. But if she insults me or tries anything I swear to God that I will punch her.” Han himlade med ögonen men godtog det kravet och vände sig om för att gå in I klubbhuset med Meg i släptåg. Vid baren fann han Marion och vid bordet satt fortfarande Simon och Guy. Han mötte Simons frågande blick och höjda ögonbryn när han såg Meghan.
”Are we in for some trouble or what? I wouldn’t mind a good old cat fight.” Skrattade Guy och pekade mellan de två kvinnorna. Han såg efter Meghan när hon gick fram till deras bord och satte sig ner.
”I might be pregnant but I could still beat her.” Han såg det utmanande leendet sprida sig över hennes läppar och han bad en tyst bön. Även han gick fram till bordet, böjde sig ner bakom henne och muttrade i hennes öra.
”What did we just talk about?” Han hörde hennes irriterade stön, kysste hennes kind och gick fram till bardisken. ”Mind giving me one of those?” Frågade han Marion och nickade mot whiskey glaset i hennes hand.