150. Torn

Creed - Torn
 

”Please Austin, I can explain.” Hörde Austin bakom sig, men han såg sig inte om. Det fanns inte längre någonting som band honom till Meghan, han var för sårad och för stolt för att se sig om och möta hennes tårfyllda ögon. Istället såg han framför sig friheten som hans svartamotorcykel skulle kunna ge honom. Det var inom räckhåll, han skulle bara behöva ta några ynka steg till för att få känna av den stenhårda metallen och grensla det svarta lädret. Alla hans tankar om frihet rycktes ifrån Austin rakt framför näsan på honom när Carols röst skar genom luften.
”Austin! You have to get back here, she’s gone into labour!” Han stannade upp och hörde sig själv stöna av irritation sekunden innan Carols ord sjönk in. Meghan var påväg att få barn, inte hans barn utan någon annans barn. Var han verkligen skyldig till att ta hand om Meghan efter allt som hade hänt? Egentligen inte. Om han vände sig om skulle han gå miste om chansen att få känna friheten, om han inte vände sig om så skulle hans samvete förmodligen äta upp honom inifrån. När han vände sig om och såg Meghan som -  med panikartad rädsla i sina ögon som var riktade mot honom - höll sig om sin svällande mage var det någonting inom honom som tände. En viss ansvarskänsla och för att vara ärlig blev även han lite panikslagen. Det var för tidigt för att Meghan skulle föda, en liten röst inom honom sa att detta var hans fel i och med att det var han som hade kickat ut henne för bara någon minut sedan. Det tog honom inte många sekunder att ta sig fram till Meghan och under den tiden hade även Moe tagit sig ut med en kall öl pressad mot sin kind.
”Bring the truck around. Now!” Befallade han Moe, som snabbt släppte ölburken och gjorde som han sa. Austin svor och satte sina händer på Meghans axlar, som skakade av rädsla.
”Austin, I’m so sorry. Please I can explain everything.” Snyftade Meghan strax innan hon skrek till av smärta. Var det en icke manlig sak av honom att säga att han blev livrädd för vad som pågick i den stunden? Hans lätt panikartade blick gled över till Carol, som verkade vara lugnet själv, som då steg in och fångade upp Meghans blick. ”Breathe, dear. Breathe.”

 

 
 

 

Efter att Moe hade fått fram bilen och dem hade fått Meghan in i baksätet, tog det inte länge förrän dem hade kommit fram till sjukhuset och fått in Meghan i ett rum. Även om det nu visade sig att Austin inte var barnets biologiska far kunde han inte undgå att känna en känsla av nervositet och nästan en ivrig förväntan. Han hade dock valt att inte vara inne i rummet under själva födseln, istället hade han stationerat sig utanför rummet och lyssnade till hennes svordomar och vrål. Hur länge det pågick hade han ingen aning om. Han hade tappat kollen på tiden efter två timmar.
”I sure wouldn’t want to be her doctor, not with her right hook and language.”
Hade Moe muttrat för ett tag sedan, och nog hade han allt rätt. Så som Meghan svor inifrån rummet och så som Moes öga nu hade svullnat ville inte han heller befinna sig där i rummet, ja det var då en av anledningarna. Egentligen skulle han ha kunnat lämnat av henne vid sjukhuset, åkt tillbaka och satt sig på sin motorcykel för att bara köra iväg till ingenstans. Men den förbannade ansvarskänslan hade satt klorna i honom och han kunde förmå sig själv att åka därifrån. För en stund cirkulerade inte hans tankar kring Marion, utan nu cirkulerade dem kring det svek han hade blivit utsatt för och kvinnan som nu låg där inne och vrålade ut sina smärta.

Plötslit utbyttes Meghan svordomar ut mot ett gällt och rossligt skrik. I hans öron lät det mera som en stucken gris men Carol lyste upp likt en sol när barnskriket nådde deras öron.
”Finally...” Muttrade Moe och tog en tugga av den smörgås han hade inhandlat i sjukhusets kafeteria. Ut ur rummet steg en sjuksköterska med ett mjukt leende.
”The father can come in now.” Hon menade väl men Austin stelnade till och svalde, men ändå sa han inte emot. Mestadels för att han inte ville att Marion skulle få veta om dem nyheterna han hade fått reda på tidigare under dagen, och som han nu under tiden hade fått älta. Under tystnad steg han upp och gick in i rummet där han möttes av en vacker syn. Meghan som log lyckligt ner mot ett litet bylte som hon höll i sin famn. När deras blickar möttes log hon fortfarande lyckligt i några sekunder, men när hon såg hur hans ansikte förblev stelt sjönk det in även för henne vad som egentligen hade hänt.
”Austin... I’m...” Han höll upp en hand för att tysta henne och skakade på huvudet.
”Who’s the father?” Han kunde inte förmå sig själv att fråga hur det var med henne eller barnet, allt han ville veta var vem barnets far var.
Hon var precis på väg att öppna munnen när Moe steg in i rummet.
”Couldn’t wait, I could say I wanted to see the baby but that would be a half-lie. I was kind of hoping I would catch a glimpse of some boob action.”
Moe såg inte ens ut att ångra vad han hade sagt, vilket i vanliga fall skulle ha fått Austin att skratta.

 

 

 
 

 




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!