Carol gjorde allt för att lugna ner den panikslagna Meghan. Marion bara satt kvar på bänken och kollade på.
”Austin! You have to get back here, she’s gone into labour!” Carol ropade på Austin som vände sig om några sekunder senare. Han var snabbt framme vid Meghan som grät av rädsla. Moe hade nu även kommit ut och han lyssnade snabbt på Austins kommando och snart hade han kört fram den svarta jeepen.
Carol hoppade in i bilen med de andra och ropade sedan på Marion. Hon visste inte om hon skulle sitta kvar på bänken eller följa med.
”Jump in babe.” ropade Moe från förarsätet. Marion gav ifrån sig en suck och hoppade sedan in i bilen.

Bara några minuter senare hade de kommit fram till sjukhuset och sjuksköterskor skyndade sig ut med en rullstol som de lät Meghan sitta i. Snabbt körde de iväg henne. De andra satte sig ner i ett väntrum utanför rummet där förlossningen ägde rum. Marion kollade frågande på Austin som satt mitt emot henne och Carol i väntrummet. Hon tyckte att det var ytterst konstigt att han inte var inne i rummet med Meghan. Aldrig hade hon hört talas om någon blivande pappa som satt i väntrummet medan den blivande mamman höll på att föda.
Meghans vrål ekade i korridoren och folk som gick förbi såg skräckslagna ut.
”I sure wouldn’t want to be her doctor, not with her right hook and language.” Moes ord fick Marion att dra lätt på mungiporna. Han kunde allt få till det i jobbiga situationer. Hon önskade verkligen att hon en dag kunde älska Moe som hon älskade Austin. Även ifall Moe hade sårat henne genom att ligga med en annan så kände hon ändå något för honom, något som hon ville skulle växa sig allt starkare. Fast ibland tvivlade hon på om det någonsin skulle göra det.
Timmarna tickade förbi och Marion hade somnat in emellanåt, men hon hade hela tiden vaknat till av Meghans vrål och skrik och när de hade gått över två timmar hade Marion börjat tröttna. Vad gjorde hon här egentligen?
Meghans skrik hade snart tystnat och bytts ut mot ett ljusare skrik och Marion förstod direkt att det var över. Snart öppnades även dörren till rummet och en sköterska klev ut och berättade att Austin kunde komma in. Marion stelnade till vid orden som sköterskan sa ”the fahter can come in now.”. Austin lämnade snart dem och försvann in i rummet och Marion kände ett sting av svartsjuka. Det där kunde lika gärna ha varit henne. Hon kände hur tårarna tryckte bakom ögonlocken och hon visste att hon när som helst skulle brista ut i gråt.
Moe hade snart också lämnat dem för att se på dem blivande föräldrarna och deras lilla baby. Hon hörde deras röster från rummet intill och tårar började rinna nedför kinderna.

”I can’t stay here anymore.” Carol kollade på Marion.
”Don’t you want to meet the baby?”
Marion ställde sig upp och kollade irriterat på Carol.  “Don’t you understand? I don’t want to be here. It could just as easily have been me lying there.” De sista orden nästan skrek hon ut och en liten del inom henne hoppades på att Austin hade hört vad hon nyss hade fått ur sig. Hon lämnade sedan väntrummet utan att vänta på hennes mammas svar. Tårarna rann ut från ögonen likt vattenfall. Hon nästan sprang genom korridorerna och stannade inte fören hon var ute. Hon lutade sig mot väggen och gömde ansiktet i händerna medan hon grät.
”Marion?” Den bekanta rösten fick henne att lyfta på blicken och hon möttes av Max oroliga ansikte.
”Whats wrong? Has something happened to Meghan and the baby?” Han gick fram till Marion och la en hand mot hennes axel som hon fort puttade bort.
”Now, they are a happy family now. Can you just leave me alone.” Max kollade  på henne en sista gång innan han lämnade henne ensam.