Nu var Marion lyckligast i världen, hon hade världens bästa pojkvän och hon hade nu också äntligen hittat sin pappa. Lycko tårar rann nu nedför hennes kinder.
”I am so happy that I finally found you.” viskade hon och andades in doften av läder och cigarettrök från Max skinnväst.
”I am also glad that I found you.” svarade han och snart bröt Austin den glada stund som Marion och Max hade tillsammans.
”This calls for a celebration!” Marion och Max släppte greppen om varandra och backade några steg. Hon skrattade till och torkade bort tårarna från kinderna. Austin försvann ut till köket och var snart tillbaka med en flaska champagne och 3 glas som han ställde ner på bordet framför soffan.
”I don’t have any fancy champagneglasses but..” Snart hade han fått upp flaskan och fyllt de tre glasen med champagne. Marion och Max tog varsitt glas och dem båda log mot Austin.
”I’m not going to hold a speach but, I’m glad you found each other and Max... I hope you won’t kill me in my sleep when you find out that I’m dating your daughter.” Max gav ifrån sig ett skratt.
“She can only see you during the day time.” Han höll upp pekfingret i en varnande gest och vände sedan blicken mot Marion. ”And this young lady should be in bed at ten.” han la en hand på hennes axel och skrattade till. ”I'm just kidding. Marion is a grown woman now. Cheers my loves.” Max sträckte fram glaset framför sig så att Marion och Austin kunde skåla med honom. De förde ihop glasen och ett klirr hördes och sedan drack de ur champagnen.
”This was horrible. How old is it really?” hon grimaserade och kollade på Austin. Den smakade som om den hade legat i flera år och gäst ännu mer. Hon fick i sig det sista och ställde sedan ner glaset på bordet.

Dagen gick vidare och Max hade lämnat dem ensamma en halvtimme senare. Resten av dagen låg de i soffan framför tv:n och tittade på en massa serier, bara slappade och hoppades på att ingenting mer skulle dyka upp under dagen. Marion hade helt glömt bort nyheten som hon hade tänk berätta för Austin när Max hade dykt upp. Just nu hade hon bara sin nyfunna far i minnet.
 Men när det började närma sig middags tid var de tvungna att kliva upp och äta någon middag. Men som vanligt så hade de ingenting hemma i kylskåpet – så efter mycket om och men så bestämde sig Marion för att kila ner till affären som låg några kvarter bort.

”It's really cold outside.” hon lastade in de matvaror som hon hade köpt in i kylen och drog sedan en hand genom håret. Hela vägen från affären hade hon planerat i sitt huvud vad hon skulle säga till Austin, hur hon skulle framföra det hon visste. Men nu när hon stod framför honom kunde hon inte förmå sig att säga det.
”I.. I… I forgot something in my apartment. I'll be right back.” Stammade hon nervöst och försvann fort ut från lägenheten. Egentligen hade hon inte alls glömt något i lägenheten, hon behövde bara ta mod till sig.
Marion skyndade nedför trappan och ut på gården. Hon gick snabbt över gården och öppnade dörren till klubbhuset – som just nu låg öde.
Hon gick längst korridoren som ledde till trappan upp till hennes lägenhet. Men hon stannade upp nedanför trappan då hon hörde en röst på våningen ovanför. Hon började smyga uppför trappan för att försöka uppsnappa några ord. När hon har gått uppför halva trappan stannar hon och får snart syn på Simon som står utanför hennes lägenhetsdörr och pratar i telefonen med någon.
“I see. But the next time that you are going to come here uninvited, please feel free to call me and warn me. So I know that you will come here.” han lät upprörd. “I understand Dimitri.” Marion drar åt sig andan som får Simon att kolla upp och snart får han syn på henne. Han lägger snabbt på och börjat gå nedför trappan mot henne. Marion är i chock och rör sig inte ur fläcken.
”You heard nothing, understand?” hon skakar på huvudet och har en stor lust att bara skrika efter hjälp, men vem skulle höra henne?
Simon tar ytterligare några steg mot henne och nu står han bara två trappsteg över henne.
”I will tell Austin.” viskar hon och kollar argt på Simon som snart knuffar till henne med hela sin tyngd så att hon rullar nedför trappstegen. Varje litet trappsteg gör ont och när hon väl landar nedanför trappan blir allting svart.