167. Are You Hurting The One You Love?
Florence + The Machine – Are You Hurting The One You Love?
”Morning..” så fort hon hörde Austins raspiga röst började hennes hjärta att rusa. Vad hade hon egentligen gett sig in på? Hur skulle hon kunna hålla allt detta hemlig för Austin? Och speciellt nu när hon hade fått honom att tro att de hade rullat runt i sänghalmen kvällen innan. ”I could say this was new but... I’ve woken up to this sight before.” Marions fejkade leende försvann och istället var hennes riktigt leende tillbaka. Hon hade verkligen saknat Austin och ha honom nära. Hon följde honom med blicken när han sedan satte sig upp i sängen. Blicken vilade fortfarande på honom när han steg upp och gick mot stolen där hans byxor låg. Hon granskade hans nakna kropp och bet sig sedan i läppen. Hon kände på sig att hon inte skulle kunna hålla sig ifrån honom någon längre tid. Så fort han vände på sig släppte hon blicken från honom, men hon höjde den igen när han frågade henne om hon ville ha kaffe. Hon nickade bara till svars, helt mållös av hans närhet. När han sedan lämnade sovrummet för att göra kaffe gav hon ifrån sig en djup suck.
Hon satte sig upp i sängen och drog en hand genom håret. Hon satt där en stund med blicken fäst på golvet.
Med trötta steg klev hon upp från sängen och gick sedan fram till garderoben som stod på ena lång sidan. Hon drog på sig ett par jeans och en tjocktröja. Hon stannade upp tvekandes om hon verkligen skulle gå ut och möta honom. Men hon tog snart mod till sig, tog ett djupt andetag och lämnade sedan sovrummet. Väl inne i köket vågade hon knappt kolla på Austin. Istället tog hon fram två kaffe koppar från ett av skåpen och ställde dem på diskbänken. Hon ställde sig med ryggen mot bänken och lät blicken vila på lövverket utanför. En spänd och lite pinsam tystnade hade lagt sig runt dem. När kaffet sedan var klart hällde hon upp det i två muggar och gav sedan en mugg till Austin utan att möta hans blick.
”So, about yeasterday.” fick hon snart ur sig i ett försök att bryta tystnaden. ”I don't know what to say.” fortsatte hon och förde koppen mot munnen för att ta en klunk av det varma kaffet. Hon ställde sedan ner koppen på bänken med en nervös hand.
Hon tog sedan mod till sig och gick fram till Austin och denna gång kollade hon in i hans ögon som alltid fick hennes hjärta att slå snabbare.
"So here it is, I would like to continue seeing you. Even if it may have been a strange start. Again." hon tystnade och tog hans händer i sina och fortsatte. "I love you and I always have, ever since I saw you the first time. And I will never stop loving you. I know it has been a right pain between us. But I know that one day we will solve everything." hon fyrade av ett leende medan hon kollade in i hans blåa ögon. Men även ifall varenda ord som hon sa var sanna så gjorde det ändå ont inom henne. Hon visste att om han skulle få reda på vad hon gjorde så skulle han aldrig vilja veta av henne mer. Hon släppte hans händer och gick sedan tillbaka till bänken där hennes kopp stod. Hon tog en klunk och kollade sedan på Austin igen.
"I missed you so much." fortsatte hon sedan. "You hurt me quite a lot." hon fick gråten i halsen när hon uttalade de sista orden. Tanken på allt som hade hänt den senaste tiden hade fortfarande inte sjunkit in och hela tiden gnagde bilden på Austin och Meghan i hennes huvud.
166. Sunday morning
Austin övervägde sina alternativ. Ett smög han försiktigt upp ur sängen, samlade till sig sina kläder och smög ut ur lägenheten utan att väcka Marion och därmed låtsas som om inget av detta hade någonsin hänt. Ett annat alternativ var också att ligga kvar, njuta av stunden och helt enkelt se om detta var en engångs företeelse eller om det var någonting som skulle leda till någonting mera än bara en kväll av... vad som än hade hänt. Det tredje alternativet var att han väckte henne, sa att detta var ett misstag och gick därifrån utan att se sig om. Alla tre alternativ hade sina konsekvenser. Förmodligen skulle han göra revan mellan dem större än vad den redan var och därmed även orsaka skada som inte skulle kunna repareras. Deras förhållande var redan skört och balanserade på en tunn tunn tråd, någonting som det här skulle lätt kunna putta dem av tråden och göra att dem började hata varandra för all framtid. Att han alltid skulle tänka med sin andra hjärna istället för den som stod för vettet. Austin släppte ifrån sig en suck och drog handen över sitt ansikte. För en sekund övervägde han starkt det första alternativet, han kunde trots allt bara hoppas på att hon hade lika lite minne från gårdags kvällen som han hade. Det alternativet slogs bort från bordet när han kände hur hon började röra på sig.
"Good morning." Hade han lagt mera fokus på hennes leende skulle han nog ha lagt märke till hur tillgjort det var och långt ifrån hennes äkta leende, det han hade kommit att förälska sig i under dem senaste åren. Men han var för upptagen för att lägga märke till att någonting var fel när hon låg naken bredvid honom och gamla minnen slog över honom.
”Morning..” sa han med en lätt raspig morgonröst och ett snett leende. Han la sig på sidan och stödde sitt huvud på sin hand medan han betraktade skönheten framför honom. ”I could say this was new but... I’ve woken up to this sight before.” Det var en syn han hade saknat. Mycket mera än vad han var villig att medge. Han harklade sig och slet blicken från hennes mörka ögon, vilka man kunde drunkna i.
Han fick inte falla i den gropen. Inte igen. Så han vände sig om och satte sig på sängkanten medan hans blick spanade efter sina jeans, som han fann relativt fint ihop vikta på en stol. Ett ögonbryn höjdes i förvåning. Sedan när vek han sina byxor? Han skakade lite på huvudet och ställde sig upp för att gå bort till stolen och klä på sig byxorna. Nej, han skämdes definitivt inte över sin kropp och därför kunde han lätt stoltsera fram till stolen med rak rygg. Med byxorna knäppte vände han sig mot sängen igen och öppnade munnen för att säga någonting. Men återigen gjorde synen av Marion invirad i sängkläderna honom mållös.
”Coffee?” Kläckte han ur sig. Utan att vänta på svar snappade han till sig sin t-skjorta och stegade ut ur sovrummet. På vägen till köket drog han på sig t-skjortan och suckade tungt. Han tänkte definitivt inte medge att han inte hade ett enda minne från gårdagen. Det sista han kunde minnas var att dem hade suttit i soffan och diskuterat, men efter det var det blankt. Austin satte handflatorna mot kanten på köksbänken och svor över sig själv. ’Coffee?’. Han var mannen alla kvinnor föll för och allt han lyckades kläcka ur sig var ’coffee’, han hade verkligen kommit ur form. Han drog en hand genom sitt redan rufsiga hår och började gå genom skåpen för att leta rätt på kaffefiltren och kaffet. När han väl hade hittat det och satt på kaffet lutade han sin bakdel mot köksbänken. Han ville inte direkt gå in i sovrummet igen. Om han gjorde det och det visade sig att hon höll på att klä på sig skulle det förmodligen bli en återupprepning från gårdagen och det skulle vara allt annat än bra för någon av dem.
