142. Bitter memory

Connie Britton - Bitter Memory

Den morgonen var det inte endast den bultande huvudvärken som fick honom att ligga orörlig i sängen. Med en arm höjd över huvudet stirrade Austin tomt upp i det gråa taket medan tankarna och huvudvärken snurrade runt i hans huvud likt rabiata kolibrin. Hans tankar cirkulerade kring Meghan, som nu sov bredvid honom men med ryggen vänd mot honom, hans slagsmål med Moe men framför allt tänkte han på den intensiva kyss han hade delat med Marion. Han kunde fortfarande känna den sensationella hetta från hennes läppar på sina egna, svaga glödande spår där hennes fingrar hade löpt över hans hud men det kunde förstås vara från skadorna han hade dragit på sig från slagsmålet. Med en tung suck drog han sin andra hand över sitt ansikte och gnuggade sina ögon innan hans isblåa blick gled tillbaka den slumpvalda platsen i taket. Allt skulle vara bra mycket mera komplicerat från och med nu. Som om det inte var komplicerat så det räcker. Meghans ord från kvällen innan gjorde sig plötsligt påminda - ”Will you ever love me as much as you love her?” – och det var nu han insåg den öppet sårade glimten som hade funnits i hennes ögon och rösten som brutits av tvekan och annalkande tårar, men framför allt kom han ihåg hur han hade reagerat till hennes ord. Han hade gått och lagt sig och lämnat henne efter sig i köket för att gråta. Han hade verkligen förändrats, som Meghan hade sagt hade han alltid varit elak från stund till stund men aldrig sådär grym.

 

 

 

Hur länge han hade legat där och stirrat i taket visste han inte, och han hade en svag aning om att Meghan hade vaknat men helt enkelt inte meddelat det så att hon kunde ignorera honom en stund till. Så han hade stigit upp ur sängen, duschat, klätt på sig och lämnat lägenheten. Han behövde frisk luft, och med det betydde han givetvis en cigarett. Med sina läppar drog han upp en cigarett ur ett paket och tände på den, när han sedan såg upp igen upptäckte han ett alltför bekant mörkt huvud sittande utanför klubbhuset. Fem minuter utan bekymmer var allt han hade bett om, men se det skulle inte hända den här morgonen. Han drog in ett djupt bloss innan han började gå mot klubbhuset.
”Morning.” Grymtade han åt Marion när han började närma sig henne. ”Is everything alright?” Han stannade upp på ett behörigt avstånd och fortsatte dra in bloss efter bloss. Om han satte sig bredvid henne fanns det en stor risk att hans blick skulle falla på hennes läppar och sedan inte kunna stå emot sina djuriska lustar och fånga upp dem ljuva läpparna i en intensiv kyss. Dem tankarna sköt han snabbt bort, vilket inte var svårt eftersom dörren snart öppnades och en blåslagen Moe steg ut. Dem båda såg på varandra under tystnad för några sekunder – sekunder som kändes som timmar.
”Morning.” Var det slutligen Moe som muttrade. Austin kunde trots allt inte vara den första att ge efter, det var en svaghet han inte kunde visa. Inte ens för Moe. Men istället för att svara så nickade han bara, fimpade sina cigarett och gnuggade den mot asfalten med sin sko. Den blåa blicken gled från Moe till Marion och tillbaka, som för att se om han kunde gå in utan att någonting skulle hända mellan dem. Utan ett ord gick han in i klubbhuset och gick via bardisken för att ta sig en kopp kaffe innan hans steg förde honom vidare till kontoret, var han hörde röster. Varav endast en var bekant. Så fort han steg in genom dörren och hans trötta blick fann den mörkhåriga kvinnan insåg han vem det var. Marions mamma. Han kände igen henne från Marions bilder och dessutom var hon otroligt lik Marion. Han kunde minsann se varför Max hade fått upp ögonen för denna kvinna.
”Good morning, Austin. Well you look like shit.”
Hördes den skotska stämman från skrivbordet.
”Yeah well at least I’m not the only one looking like a bag of smashed assholes in this room.”
Svarade Austin sarkastiskt och med ett lätt leende lekande över läpparna, ett leende som besvarades av Maxs roade blick.
”Austin? As in Austin Haynes the president of Grim Reapers?” Kvinnan hade samma engelska brytning som Marion, men denna kvinna lät mognare och hade en viss lugn mystik i sin röst. Hon gick fram till fram till honom och sträckte fram sin hand, vilken han tog emot så att dem skakade hand. ”You’re the man who broke my girls heart.” Ett vänligt
leende prydde hennes läppar men hennes röst hade en syrlighet i sig som fick hans ena ögonbryn att höjas i förvåning. Sådan mor sådan dotter, dem besatt båda en slags inre eld och dem verkade inte vara rädda att säga ifrån till någon.
 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!