Russ David - Distraction

För varje gång Austin isblåa blick landade vid dörren kom han på sig själv med att vilja se en viss brunett med bruna ögon som verkade oändligt djupa, ögon man kunde drunkna i. Varje gång blev han lika besviken och varje gång slog han sig själv, mentalt. Han hade inte längre några problem, men efterdyningarna från dem problem höll ett fast grepp om honom och han behövde inte dra in Marion i det.
Men så plötsligt när han var lyfte sitt glas mot sin mun skymtade han henne och någonting kramade om hans hjärta och vred till. Dem hade inte sagt ett ord till varandra eller ens sett skymten av varandra sedan den dagen hon hade fräst åt honom efter att Sam hade sett världens ljus för första gången. Men så dök Moe upp och svepte henne med sig till bardisken. En tung suck föll över hans läppar och så bytte han ut whiskeyglaset mot den halvrökta cigaretten han höll mellan fingrarna. Någonting inom honom ville gå fram till henne och spilla ut sanningen, eftersom djupt inom sig visste han att hon skulle lyssna och bara vara där istället för att som Max försöka ge en massa råd hit och dit. Men den tiden var över. Hon verkade lycklig med Moe, eller så var det så att Moe verkade vara lycklig med henne, och han hade inte längre rätten att söka någon slags tröst hos henne. Han ville inte heller söka tröst hos någon, han var inte den sortens person som sökte någon att lyssna på honom och tycka synd om honom. För han ville inte heller någon skulle tycka synd om honom. Det skulle inte leda någon vart. Vad han däremot behövde var en distraktion.

Och en distraktion var vad han fick, som på beställning. I form av en rödhårig kurvig kvinna som dansade och kastade med det röda svallet vid ingången. Deras blickar möttes och ett leende spred sig över hennes rödmålade läppar. En man steg fram till henne för att ragga upp henne, men hon hade fått syn på någonting intressantare. Austin. Han såg hur hon skrattade till, kastade med håret och styrde sin steg mot honom. Hela vägen från hennes plats till det att hon satte sig ner bredvid honom följde han henne oavbrutet med blicken.
”Hi there.” Kvinnan avfyrade ett bländade flirtigt leende medan hon tvinnade en hårslinga kring sitt finger och lade huvudet på sned. ”You looked so lonely and sad over here, so I simply had to come over and make sure that you’re feeling fine.” Testosteronet inom honom började sakta men säkert vakna till liv när han såg in i dem glittrade havsblå ögonen och lyssnade till hur varje ord som kom ut ur henne hade en viss betoning. En betoning som bara kunde syfta på en sak. En distraktion, så att säga.
”Oh honey, you’re just the person who could cheer up any man, any time.” Austins röst var dov och det fanns en viss antydan till ett leende i hans orakade ansikte. Slanka fingrar smekte hans lår och ju närmre kvinnan kom honom desto mera kunde han känna doften av hennes parfym. Vilken var något för stark för hans smak, kanske hon skulle ha nöjt sig med en pust av parfym istället för fem. Han lyfte sig han för att smeka hennes porslinsvita kind. Hon skulle duga mer än väl som en distraktion. Trots att kvinnan framför honom försökte muntra upp honom kunde han inte undgå att hans blick vandrade till bardisken från stund till stund. Han svepte whiskeyn och fimpade cigaretten.
”You know... I’ve been watching you for quite some time. And you always look famished, a man like you shouldn’t be starving for a woman’s touch.” För varje ord som rullade av hennes tunga gled hennes hand allt högre upp längs med hans ben och baksidan av hans fingrar smekte sig ner till hennes axel medan hans blick gled över hennes kropp. Allt för att inte låta den vandra vidare till förbjudna marker.
”I am starvning... No woman’s touch has satisfied my hunger, but from what I’m feeling you might very well be the one for the job.” Det gamla charmanta leendet började sakta men säkert ta form över hans läppar, men hans ögon förblev lika bistra som dem hade varit under en veckas tid. Om inte längre.