Austin betraktade Marion och lade märke till hennes sätt att grimasera till den gyllen bruna dryckens smak. Ett litet leende ryckte i hans högra mungipa. Det tog honom tillbaka till den kvällen han hade träffat Marion för första gången. Kvällen då allt hade förändrats och hans liv hade vänts upp och ner. Hon hade haft exakt samma grimas den kvällen som hon hade just nu i denna stund. Han mindes hur han hade velat skratta åt henne och fråga om hon inte tålde spriten, men han hade haft tillräckligt mycket respekt för henne för att vara tyst. I och med den minnesbilden kom även bilden av hennes sönderslagna ansikte framför hans näthinna. Han rycktes tillbaka till nuet av en bekant röst och för första gången under de sekunder som hade gått slet han sin blick från Marion.
 "Oh, that was really good." Han höjde den iskalla blicken och där kom Moe och den rödhåriga kvinnan, vars namn han ännu inte hade orkat ta reda på. Han var inte det minsta intresserad av att veta hennes namn. Det slog honom i den stunden att Moe var en av de män som var tvungna att få reda på vad som pågick på den ryska fronten. Han gjorde en mental notering att skriva en lista på alla de Grim Reapers män som skulle få den informationen.
"Well, well and what do we have here?" Austin följde Moes vingliga steg med blicken och ett roat leende prydde hans läppar. Det faktum att rödtotten åt upp honom med sin blick berörde honom inte ett dyft.
”I see that you’re still picking up my sloppy seconds.” Sa han med en retsam ton och tog en klunk av de stärkande drycken. Moe, som antagligen fortfarande var full, tittade först surt på honom innan han brast ut i sitt härliga medryckande Moe-skratt. Han dunkade Austin på ryggen och pekade på rödtotten, som verkade vara oberörd av det något elaka skämtet.
”Very well. Amber, this...” Han finger gled över till Marion. ”... is Marion. Also known as the Grim Reapers heartbreaker.” Moe frustade till och tog en klunk whiskey direkt ur flaskan.

                       

 

Dagarna flöt fram som vanligt, de nya rekryteringarna donade i garaget tillsammans med Moe och TJ, och så var Max tillbaka från Skottland. De män som satt kring det runda bordet i deras klubbhus visste alla om det problem de hade dragit på sig, de visste även vad som skulle göras för att ta itu med det problemet. Max var givetvis orolig över sin dotters säkerhet och det såg man tydligt i hans ögon varje gång han såg Marion. Austin och Marion då? De höll fortfarande upp skenet som ett lyckligt par, där den ena parten inte vet om drogandet och lögnerna. Det fanns dock en sak han försökte förneka, och det var att han för varje dag som gick föll allt hårdare för Marion. Han visste att han inte kunde gå och kära ner sig i henne och låta kärleken spira igen, det skulle bara innebära problem. För problem var det som hade uppstått varje gång de hade hittat tillbaka till varandra. Varenda jäkla gång. Moder natur hade minsann en bisarr typ av humor.
Austin körde in på parkeringen till Grim Reapers klubbhus och parkerade sin motorcykel, tog av sig hjälmen och stegade in till klubbhuset. Där han fann Max och Marion sittande vid ett bord, det skulle inte ha varit någonting konstigt i sig om det inte var för allvaret som lyste ur Max ögon och det faktum att Marion höll en telefon vid örat.