Bara tanken på att ryssarna skulle kunna vara i närheten var oroväckande, speciellt med tanke på historian som Marion delade tillsammans med dem. Grim Reapers hade lyckats hålla dem något sånär på avstånd med de lurendrejerierna som de hade kommit undan med. Tydligen skulle det krävas mera än små fulingar för att hålla dem undan. Austin drog sin tumme längs med underläppen medan en bekymrad rynka bildades i hans panna. Vad skulle de göra nu? Sista utvägen var att storma varuhallen med gevären i högsta hugg, eftersom det skulle resultera i mera blod än vad han var villig att spilla. Han ville definitivt inte ge över de affärer Grim Reapers hade, även om han sakta men säkert försökte få bort de mest olagliga affärerna för gott. En del av männen skulle inte gilla det, med tanke på hur stor dragningskraft pengar kunde ha. Ljudet av Marions röst väckte Austin från sina grubblande tankar. Han tog emot den rykande kaffekoppen som Marion räckte över åt honom och gav henne ett litet leende.
"Good morning handsome." Han tog emot kyssen och besvarade hennes morgonhälsning före han smakade av kaffet. Eftersom han inte ville oroa henne på något vis försökte han hålla god min, vilket visade sig inte behövde vara länge i och med att Moe schasade iväg henne innan han själv hann göra det.
”We need to handle this before they do something. Before they do something to her.” Austin talade lågmält och nickade in mot Marion. “She can’t find out how close they really are.” Han stängde tyst dörren till balkongen och vände sig återigen mot Moe. Det var då det slog honom.
”Let’s bait them. Lure them out from the warehouse, or not, and then blow it up.” Bara tanken på en suverän explosion gjorde honom exalterad. “Charlie is good with the explosives, lucky for us he’s back.” En slags barnslig längtan och glädje lyste I bade Austin och Moes ögon.

Efter att ha gått igenom hur de skulle kunna spränga hallen utan att spränga heller området steg de in i den tomma lägenheten. Där inne var det knäpptyst och ingen Marion sågs till. Därför antog han att hon var nere vid klubbhuset.
”Go down to the shop and tell Charlie to come by the clubhouse once his shift is over.” Han gav Moe en klapp på axeln och skickade ner honom för trapporna. Själv hämtade han en svart t-skjorta att sätta på sig, och på vägen ut snappade han till sig sin läderjacka. Ute på parkeringen var det inte mycket liv, men inuti garaget hörde man rockig musik som ekade mellan väggarna, ljudet av metalldelar som slogs mot varandra samt män som vrålade åt varandra för att höras över allt oljud. Själv styrde han sina steg mot klubbhuset för att söka rätt på Max, samt Marion.  Han tyckte inte om tanken på att Marion gick ensam nu när ryssarna var så pass nära. När han steg in i klbbhuset möttes han av en syn han allra minst skulle ha anat. Dmitri skulle han inte ha varit helt förvånad över att se. Där vid ett bord, mittemot Marion, satt Meghan. Kvinnan som hade lurat honom, varit otrogen mot honom och nästan krossat hans hjärta. Ett ögonbryn höjdes i förvåning.
”What the fuck are you doing here? I seem to recall that a certain blonde are banned from ever setting a foot within these walls.” Han rörde inte en min, han tog inte ens ett steg framåt. Han bara stod där och såg kallt på Meghan. Detta var en distraktion han definitivt inte behövde just nu.