192. Go home. Stay here. I don't give a damn.

Austin drog handen över ansiktet samtidigt som en tyst suck slank ur honom.
”We’re going to burn the bridge to the Mexicans if we do this.” Återigen spred sig Maxs skotska stämma genom rummet. Austin nickade. Han visste mycket väl om vad detta skulle orsaka klubben. Som hans mamma så klyschigt hade sagt åt honom när han var yngre, efter regn kommer solsken. Det må vara sant men först var man tvungen att ta sig igenom stormen som närmade sig.
”I just want to say... Finally some hands on action!” Det var Moe som öppnade sin käft och lät det pillemariska leendet sprida sig över hans läppar. En del av männen hojtade instämmande och höjde sina flaskor. Austin kvävde ett skratt och höjde bara ett varnande ögonbryn, fast skrattet speglades i hans isblå ögon. Om så bara för några sekunder.
”Hey.” Rösten hörde inte hemma hos de dova basrösterna som befann sig i det rummet. Han vände sig om och såg Marion sitta vid bardisken.
"Sorry for that I have put all of you in danger. I know that this is all my fault." Austin såg Max sträcka ut sin hande för att röra vid Marions arm och Austin själv drog återigen en hand över sitt ansikte.
”How many times do I have to tell you? It’s not your fault that Dimitri is a psycho.” Muttrade han.
“Meeting’s over… Go home. Stay here. I don’t give a damn.” Han drämde sin tomma ölflaska i bordet. Eftersom han i detta möte hade haft någon klubba så fick en flaska duga. Männen lommade i sakta mak iväg, förutom Moe och TJ som såklart stannade för att spela biljard.
”Good night, love.” Max kysste Marions hjässa innan även han lommade iväg. Så var dem ensamma. Igen. Han var själv på väg mot dörren, men stannade snart upp.
”Look. Dimitri might still be around... If you want to, you can sleep at my place tonight.” Kanske var det alkoholen som talade, vad det än berodde på så hade han nu sagt det. Om hon ville komma så fick hon, han tänkte då inte vänta för att se vad hon beslöt sig för att göra.

 

Austin kom på sig själv att hålla utkik över parkeringen när han korsade den med långa steg. Mötet med Dimitri hade skett under vapenvila, men det betydde inte att vapenvilan skulle fortsätta efteråt. Först när han var inne i lägenheten slutade han se sig över axeln. Bortsett från den snabba titten ut genom fönstret förstås. Dörren till lägenheten hade han lämnat på glänt, ifall att Marion bestämde sig för att stanna hos honom över natten. Han sparkade av sig sina kängor och hängde upp läderjackan innan han steg in i badrummet, och öppnade vattenkranen för att låta vattnet rinna i handfatet. Nya tider, nya utmaningar. Ja, det var väl så det var. Alla vill ha mera, och alla skulle ta det till vilket pris som helst. Han kupade sina händer under vattenstrålen och kastade vattnet i sitt ansikte. Därefter placerade han sina händer på var sida om det vita porslinshandfatet och stirrade på vattenkranen. Om allt gick så som ryssarna förväntade sig, så skulle de vinna och mexikanarna skulle ta livet av Grim Reapers. Om allt gick som de själva ville så skulle ryssarna förintas, mexikanarna skulle försöka ta livet av Grim Reapers och misslyckas. Hans blick gled över till badkaret i andra änden av badrummet. Vanligtvis badade han inte, det passade inte honom helt enkelt, men i den stunden var det nästan så att badkaret skrek åt honom att stiga i. Så han gick fram till badkaret och vred på kranen för att fylla upp det med skållande hett vatten.

 
 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!