Mumford & sons - Whispers in the dark

”I think I'm going to bed now.” Hörde han Marion saga inne från lägenheten och hojtade ett lamt ’god natt’ till svar. Han masserade mellanrummet mellan sina ögonbryn med en suck och tände en sista cigarett. Tja, sista för den här natten i alla fall. Av någon anledning kom han att tänka på Maxs uttryck när Marion hade berättat att hennes kidnappare hade varit rysk. Det var som om Max inte riktigt ville tro det hon sa, men ändå på något plan visste han att det var sant. Han undrade om Max kände Belikov från förut, det verkade så i alla fall. Men ingen av oss kunde veta om det var Dmitri Belikov som var boven i detta drama. Han hade aldrig personligen träffat Belikov, men han hade hört historier. Historier som hade gett honom mardrömmar som en liten pojke, men det hade han aldrig erkänt åt någon. Han var trots allt son till en stor gängledare, han kunde inte visa sig vara en vekling. Saker som kretsade kring Marion, Max och möjligtvis Belikov fick dock vänta tills nästa dag, han var alltför trött fö r att försöka fundera på det just nu. Han sneglade in genom dörröppningen och såg att klockan var tre på natten, det kändes i kroppen det också. Så han stängde bort tankarna på vad som hade hänt under kvällens lopp, gick in, stängde dörren och började klä av sig ner till sina kalsonger innan han kröp ner i soffan. Det var inte det bekvämaste men han borde nog överleva en natt. Han hade trots allt sovit på värre ställen. Det tog då inte många sekunder efter att hans huvud hade landat på dynan som han somnade. När han väl sov, ja då sov han djupt och näst intill omöjlig att väcka. Den stackars sate som lyckades fick stå sitt kast och möta hans morgonhumör, vilket verkligen inte var någonting att leka med.

Som tidigare nämnt var han en väldigt svår väckt man. Men det var omöjligt att undgå det tassandet ljudet som pågick runt omkring honom och ljudet av duschen som gick igång, vilket i sin tur ledde till att rören i detta gamla hus gav ifrån sig väldigt missnöjda läten. Ingenting man hörde om man duschade, men andra som befann sig i lägenheten hörde det klart och tydligt. Trots att han var på väg att vakna var han så pass utslagen att han sov på samma gång som han var vaken. Så när det blev helt tyst somnade han genast om igen. Som med ett trollslag.
”Meg?” Mumlade han med sin morgonhesa röst och slog upp ögonen. Ett stort misstag. Solens jobbigt ljusa strålar förblindade honom tillfälligt, han stönade buttert till och satte armen över sina ögon. Han mindes inte att han skulle ha bjudit över Meghan till sin lägenhet kvällen innan. Det tog honom  några sekunder att koppla ihop vem det egentligen var som bökade runt i hans kök. Marion. Han satte sig upp i soffan med ännu ett stön, denna gång av smärta. Den soffan var verkligen inte bra för hans rygg. För mycket whiskey var inte heller bra för hans huvud, som kändes som om det skulle explodera. Han kunde höra hur det pulserade innuti hans huvud och det höll på att göra honom galen. Höll han på att bli gammal? Han sträckte sig efter sina byxor, drog dem på sig men han var för trött för att orka klä på sig mera och för att ens knäppa byxorna. Istället lommade han iväg till köket, gnuggade trött sina ögon och stödde sig på armbågarna mot köksön .
”Smells delicious... and good morning, how the hell can you be this awake at this time of day?” Han såg bort mot klockan och såg att den faktiskt var tolv. Det var lördag, då får man sova hur länge man vill. Han kliade sig i nacken och gick fram till ett av köksskåpen och plockade fram två kaffemuggar som han satte ner bredvid kaffekokaren. Han studerade Marions utseende och lade märke till att hon hade på sig hans kläder. Han hade inte tagit henne för en person som rotade igenom någons saker utan lov.
”Well look who's looking better... Especially in those clothes.” Han flinade lite retsamt, hällde upp kaffe åt dem båda och lutade bakändan mot köksbänken. Vadå? Som om han inte skulle märka att det var hans kläder hon hade på sig.