Maximilian Hecker - Wilted flower

Precis som han hade anat så bodde Marion, eller rättare sagt hade bott, inne i hjärtat av staden. Han spenderade inte direkt mycket tid där, endast när han var tvungen att köpa någon ny t-skjorta eller när hans jeans slutligen gick sönder efter allt slitage och var tvungen att skaffa nya. Han parkerade vid sidan om vägen när det visade sig att dem var framme. Hans blick studerade den vackra byggnaden dem stod framför och kom fram till att den var finare än den han bodde i. Men vad gjorde väl det. Han bodde trots allt i ett industriområde, så vad kunde man förvänta sig.
”You don’t need follow me in, if you don’t want, but I'll probably need help to carry all the stuff.” När hon steg ut ur bilen följde han henne med blicken en bit innan han själv steg ur bilen. Max gjorde det samma. Han såg sig omkring och lade märke till att det stod en liten tant med en liten lurvig hund en bit bort och stirrade på dem med vaksamma ögon. Hunden å andra sidan snusade nyfiket på någonting han gissade var en annan hunds territoriemarkering. Hon släppte dem inte med blicken och han lade också märke till att hennes grepp om sin portmonnä blev hårdare. Det var en del av vardagen helt enkelt. Utan att ägna tanten någon större tanke fortsatte han gå efter Marion. Han gick uppför de oändligt långa trapporna med Max tätt efter sig. När dem nådde våningen, som han hade sett henne gå upp till, upptäckte han att hon satt nersjunken på golvet och grät. Igen.
”Why do women cry so much?” Mumlade han lågt och Max ryckte på axlarna. Kvinnor var ett mysterium. Hur kunde det finns så mycket tårar i en sådan liten kropp? Det var en fråga han nog aldrig skulle få svaret på. Någonsin. Han suckade tyst och gick fram till henne, satte sig i skräddarställning och satte sin hand på hennes axel.
”Hey, why are you crying?” Frågade han mjukt. Hans blick gled från Marion upp till den låsta dörren bredvid henne. Eftersom det endast fanns en dörr mittemot och en bra bit bort så anade han att det var bakom den som hennes lägenhet fanns.
”You don’t have the key.” Hörde han Max utbrista och det var då det tände för honom. Såklart hon inte hade hon någon nyckel, varför skulle hon ha det. Dags att ta fram en av hans talanger. Han ställde sig upp och gick fram till dörren. Med tanke på vilken slags man han var så hade han vissa tricks och knep i sin rockärm. Ur sin jackficka halade han fram två små verktyg, ibland kom dom väldigt bra till hands. Han ställde sig ner på knä framför låset och började knepa och knåpa med verktygen inuti låset tills ett svagt klick hördes. Han ställde sig upp, vred om dörrhandtaget och så voila gled dörren upp.

”I’m a man with many secrets and talents.” Förklarade han helt enkelt sig, ryckte på axlarna och drog upp Marion på fötterna igen. Han steg in i den ljusa lägenheten som var inredd med en enhällig stil och mycket fina detaljer, ingenting han någonsin skulle ha tålamod att göra. Hur stor var den här lägenheten egentligen? Han såg sig omkring och lade märke till att där fanns en hel massa fotografier på henne och en man, som han antog var Theo. En stilig man om han fick säga det själv. Typiska tavlor på blommor hängde på väggarna och en hel massa kuddar låg organiserat i soffan. Vad var det med kvinnor och dessa kuddar egentligen? Inredning och design hade han fått förklarat för sig av någon men han hade inte riktigt förstått meningen med det. Men det som förstörde bilden av den vackra lägenheten var de döda och vissnade blommorna.
”Who is this woman?” Hörde han plötsligt Max säga med en spänd röst, näst intill nervöst. Han gick fram till honom och såg över hans axel för att se på fotot han höll i sin hand. En bild på Marion och en äldre kvinna, som var otroligt lik Marion själv. En syster? Hennes mamma kanske?