De bruna livlösa ögonen öppnades sakta och snart klarnade blicken för henne. Hon lät blicken svepa över rummet och fick syn på honom hon antog var ledaren och en äldre man. Hon la en hand mot huvudet som nu hade börjat värka, det kändes precis som en tickande bomb befanns sig där inne och som när som helst skulle sprängas. Hon kurade in sig under filten som hon hade fått och öppnade munnen.
”Water, can I have some water?” fick hon ur sig med sina engelska dialekt och med en hes och rosslig röst. Den äldre mannen försvann iväg direkt och var snart tillbaka med ett glas vatten.
”Here you go, darling.” sa han med sin skotska dialekt och räckte fram vattenglaset.
Rösten från den äldre mannen fick henne att stelna till. Mannen talade med ett skots uttal, precis som hennes pappa.  Hon skakade snabbt bort tankarna och tog emot vattenglasen och drack med stora klunkar.  På bara några sekunder hade hon druckit upp vattnet och det kändes mycket bättre.
”Thank you.” sa hon och log mot den äldre mannen.  
Rädslan över att dessa människor var lika grymma som de andra hade gått över när hon hade sett den äldre mannens snälla ögon.  Hon lät blicken vandra över rummet, det var ett kontor liknande rum med ett skrivbord och några bokhyllor. Utanför rummet hördes röster och musiken var i gång igen men nu var det inget slagsmål.

Hon vände sedan sina bruna ögon mot den yngre mannen med det mörka håret och de blå ögonen. Han hade ett mystiskt utseende, ett utseende som skulle få varenda tjej att tappa andan.  
”Where im i?” fick hon sedan ur sig.
Även ifall hon hade bott i Stockton i 3 år så hade hon aldrig sett det här stället förut, nog hade hon hört talas om The Grim Reapers förut men aldrig hade hon stött på dem. Hon hade hört mycket om dem, att de var kriminella, att de dödade folk hej vilt osv. Allt kanske bara var massa rykten, men tankarna fick henne att bli rädd igen, skenet kanske bara bedrog.

Hon tog sig ur filtens grepp och satte sig upprätt i soffan.
”I, I have to go now.” Hon reste sig upp på vingliga ben men var snart tillbaka i soffan igen då hennes ben inte orkade gå ett steg till. Hon gav ifrån sig en suck och snart brast hon ut i gråt.
“I cannot take more. You must help me, please.” Fick hon fram och gömde sedan ansiktet I händerna. Alla hennes känslor kom på en gång, allt som hon har hållit inne med i flera veckor kunde nu släppas fri, känslor från allt som hänt de senaste veckorna.