James Arthur – Impossible

”You’re in the Grim Reapers clubhouse. What’s your name?” Den yngre mannens röst ekade i hennes huvud. Det var något med hans röst som snart gjorde henne lugn, han hade en mörk röst, en så kallad whiskey röst. Hon torkade bort tårarna och lyfte på huvudet för att möta mannens blick.
”My name is Marion.” hennes röst lät fortfarande rosslig och hon nästan viskade fram orden.
Hon kollade på dem båda och snart sköt den yngre mannen som ännu inte presenterat sig fram ett glas med whiskey.
”Here you go love. You look like you’ll need it.” han hade helt rätt och utan att tveka sträckte hon sig efter glaset och tog det i sin hand och drack en stor klunk. Den starka smaken av whiskeyn fick henne att grimasera och hon ställde tillbaka glaset på bordet igen.
”Thank you.” hon kollade nervöst ner på sina händer som fortfarande skakade av chock. Allt kändes så overkligt att hon satt här då hon för bara någon timme sedan inte haft någon livsgnista kvar, men nu hade den börjat tändas sakta.

”You said you need help. Help with what and… what has happened to you?” den yngre mannens röst fick henne att vakna upp ur sina tankar.
”It has happened so much.” svarade hon med gråten i halsen. “But I'll try to tell you everything from the beginning.” Snart brast hennes röst och tårar började rinna nedför kinderna men hon torkade snabbt bort dem och sänkte blicken.  ”I hope I can trust you guys. For I will soon give up.” Fortsatte hon och lyften blicken igen för att möta deras blickar ännu en gång. Den äldre mannen nickade.
”You can trust us darling. We mean you no harm.” Skotten log mot henne och hon nickade.
” Okay, this will probably be long so I hope you have time to listen.” Hon harklade sig och började berätta.
“It all started on my and my husband's wedding day. We took the car to the airport to go on our honeymoon. It was late afternoon and dark outside. After maybe half the way we got car trouble. We stayed on the page to call for help, but there was no transmission.” Hon stannade upp för att andas in det hon nyss hade sagt då allt fortfarande värkte inom henne, hon tog ett djupt andetag och fortsatte.
”After a few minutes we saw car lights of a car which soon turned into the side behind our car. We first thought it was some kind people who wanted to help us but...” hon tystnade och började gråta. “But we were wrong. Two men stepped out of the car, both with black hoods and guns in their hands.” Fick hon fram mellan snyftningarna. “They threatened us and forced us into their car.” Hon brast åter in igen ut i ett hysteriskt gråt men hon samlade sig snabbt.

“But my husband, Theo, refused to go into the car. They aimed their guns at him and said they would shoot me if he got in the car. One of them then turned a gun on me and just when he was going to shoot me, Theo threw himself in front of me and was shot in the chest.” Hon förstod ännu inte vart hon fick kraften av att berätta allt de fruktansvärda som hänt. Närvaron från männen framför henne fick henne att fortsätta även ifall det gjorde ont inom henne, som tusen knivar som skar genom märg och ben. ” He died in my arms”