168. It all slows down

It all slows down - Aubrey Peeples

Tystnaden som la sig runt omkring dem likt en dimma verkade vilja kväva honom. En tystnad som ville tvinga honom till att säga någonting. Austin var inte den som gärna bröt en tystnad. Istället betraktade han henne när hon med smidighet och vana rörelser tog fram kaffekopparna och fyllde dem med rykande svart kaffe.
”So, about yeasterday... I don't know what to say.” I ett kort ögonblick hoppades han att hon skulle avslöja vad som hade hänt. Vad det var som han hade glömt bort, och framförallt hur han hade lyckats glömma bort orsaken till att han hade vaknat upp i bara mässingen bredvid henne för bara fem minuter sedan. Under tystnad tog han till sig den andra koppen med rykande kaffe och för den till sina läppar för att smaka av det. "So here it is, I would like to continue seeing you. Even if it may have been a strange start. Again." En frågande rynka växte fram mellan hans ögonbryn när han betraktade den mörkögda skönheten som nu hade ställt sig framför honom med en självsäkerhet som inte hade funnits där för bara några sekunder sedan. Av ren reflex och vana började hans tummar cirkla över hennes händer. Hans hjärta slutade slå för en sekund när de tre ord som betydde allt för honom ramlade över hennes läppar. ”I love you...” Fortsättningsvis betraktade han henne under tystnad. Austin var tvungen att medge åt sig själv att han blev överrumplad över hennes plötsliga kärleksförklaring till honom.
"You hurt me quite a lot." Ett sting av ånger skar i hans hjärta. Även om Marion hade krossat hans hjärta när hon lämnat honom, så hade han själv sårat henne en hel del. Han suckade tyst och tog dem steg som krävdes för att nå fram till henne och smekte hennes kind med sina fingrar.
”I know, that hurt you... and I’m sorry. That ain’t something I’ll be able to take back, but I sure as hell will try and redeem for the pain I’ve caused you during these past years. Hell, months.” Han mötte hennes blick, som påminde mycket om ett oskyldigt rådjurs. ”I love you too... A lot has changed, but not my love for you. That will never change.” Även när hon lämnade honom för att åka tillbaka till Storbritannien slutade han aldrig älska henne, och det var det som hade gjort honom till den bittra man han nu var.

 

 

När han stod där och såg in i hennes rådjurs ögon var det någonting som skrek inom honom att detta gick för snabbt. Någonting måste vara fel. Hur kunde dem ha gått från att vara näst intill hatiska fiender till att bekänna sina sanna känslor för varandra? Det var inte logiskt. Han vände sig bort från henne för att lägga bort den halvtomma kaffekoppen.
”Look, I have some business to attend to... so...” Det enda som krävdes för att få honom att ta tillbaka det han hade sagt var en blick på hennes morgonrufsiga hår och blick fylld med dem känslor hon nyligen hade uttryckt för honom. ”But for today. For you. I’ll stay. The business isn’t going anywhere today...” Han slöt avståndet mellan dem och kupade sina händer kring hennes ansikte för att fånga upp hennes fylliga läppar i en öm kyss. Ingenting hade förändrats. Hans känslor för Marion fanns fortfarande där och för att vara ärlig hade dem aldrig försvunnit, han hade helt enkelt tryckt ner dem under all sin bitterhet. Alla dem älskande känslorna blossade upp igen när värmen från hennes andedräkt mötte hans mun. För att uttrycka det enkelt kände Austin sig oändlig, med hennes läppar mot sina verkade tiden runt omkring dem stanna upp samtidigt som det inte verkade finnas tillräckligt med tid. Av någon anledning.

 



Kommentarer
Postat av: Maja

Hej, vad kul! Skriv när ni har gjort det så gör jag samma! :)

2014-07-31 @ 17:53:11
URL: http://hstyles.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!