Austin började ångra att han hade knackat på och började överväga att gå därifrån innan hon hann öppna dörren. Han velade fram och tillbaka med sina tankar tills det slutligen var försent. Han såg hur hennes leende slocknade så fort hon såg vem det var som stod utanför hennes dörr. Med tanke på leendet som hade prytt hennes läppar så började han tro att hon hade väntat sig någon annan. En annan man, sa en elak liten röst i hans huvud. Han hade ingen rätt att tänka sådana tankar. Han hade för i helvete en familj!
”Come in.” Han tog två steg in i lägenheten och stängde dörren efter sig. ”What do you want?” Han förtjänade kylan hon bar gentemot honom. Trots allt var det han som hade burit samma kyla mot henne dem senaste tre dagarna. Varför var hon tvungen att vara så vacker, även när hon var arg?
”I wanted to talk... And can you please look at me, for once.” Han kunde inte släppa bitterheten i sin röst, den kom helt enkelt automatiskt när han pratade med henne nuförtiden. Den bitterheten skulle inte direkt hjälpa honom i denna situation, defintivt inte, därför var han tvungen att försöka jobba bort den i sitt eget huvud.
”So you're talking to me now?” Han suckade tungt. ”I thought you didn’t want anything to do with me anymore? Don’t you have other girls that you can get in bed and then make them knocked up?” Den sved. Han bet ihop käkarna och knot sina hander till bollar för en sekund innan han försökte sig på att slappna. Samt också hålla sig från att skrika åt henne igen, men hon gjorde det minsann inte lätt för honom.
”I.. You.. Fine. I deserved that one.” Muttrade han. Han skulle kunna kasta de samma orden, som han alltid gjorde, i hennes ansikte. Att det faktiskt var hon som hade lämnat honom och han därmed hade haft vilken rätt som helst att ligga med en annan kvinna. Men det skulle inte leda dem någonvart, förutom bakåt och nu var det framåt han försökte komma.

Under tiden dem hade varit tillsammans hade han lärt sig tecknen på när hon var på väg att brista ut i gråt, därför förstod han vad som pågick med henne i den stunden och allt han ville vara att gå fram till henne och omfamna henne medan han viskade tröstande ord i hennes öra. Det var dock inte hans uppgift längre, hon skulle förmodligen slå honom om han ens närmade sig henne.
”Can you just say what you want?” Han drog en hand genom sitt hår, för hundrade gången den här dagen, och såg i golvet för en sekund innan han såg upp mot hennes ansikte igen.
”I guess I came here to say that I’m sorry. Not for knocking Meghan up or getting on with my life after you left, but because of what I said...” Han tystnade för en eller två sekunder.”.. Or yelled at you the other day. It wasn’t fair to you, to any of us... And I get that you’re pissed at me, these days I’m pissed at everyone so I really do get it.” Han såg sig omkring i lägenheten, allt var sig likt som när hon hade bott där. Han själv hade inte satt sin fot där på sex månader. Däremot var det någonting som fångade hans blick, ett halsband.  Men inget vanligt kvinno halsband som helst, det såg mycket likt ut som det Moe brukade bära.
”Has Moe been here?” Frågade han förvånat. Plötsligt gick det ett ljus upp för honom. ”You’re the special woman he’s been talking about, aren’t you?” Sa han, eller rättare sagt: viskade han.