4. Who are you?
Under tiden som kvinnan hade varit medvetslös hade han skickat iväg en av männen att hämta kläder från verkstaden mittemot, vilket till slut hade blivit en alltför stor flanellskjorta och ett par arbetsbyxor. Nåväl, det var bättre än vad hon nu hade på sig. Däremot hade vi nu inte klätt henne i dem när hon var helt borta, utan helt enkelt satt högen med kläder bredvid henne på soffan. Han visste inte hur länge han hade suttit och studerat henne ,och förbannat dem som hade gjort detta mot henne, innan hon sakta men säkert öppnade ögonen. Brittisk? Hur hade en brittisk kvinna hittat hit till lilla Stockton? Max var förstås skotte men han hade varit här sedan urminnes tider, eller ja han hade kommit in i Austins liv när han bara varit tre år gammal. Max hade påstått att det var den vanliga orsaken till att en man flydde, en kvinna. När Max försvann smuttade han en aning på sin whiskey och studerade kvinnan. Trots hennes brutalt sönderslagna ansikte verkade hennes ögon lysa upp henne, de var så mörka men ändå så klara att han inte kunde slita blicken från dem. Inte ens när hennes blick mötte hans tittade han bort, han var ingen som vek undan i första hand.
”You’re in the Grim Reapers clubhouse.” Förklarade han och lutade sig fram med armbågarna stödda mot sina lår och händer knäppta. ”What is your name?” Hans röst var kanske en aning för hård mot en kvinna i hennes situation men han höll sin blick så vänlig som han förmådde. Han var noga med att inte ställa fråga som alla ville ha svar på riktigt ännu, hon hade nyligen vaknat upp så det var förmodligen ett känsligt ämne. Även om nyfikenheten inom honom höll på att äta upp honom inifrån. Sedan kom det oundvikliga, men någonting han helst av allt skulle ha sluppit undan, hon brast ut i hysteriskt gråt. Han såg besvärat från kvinnan till Max och han såg minst lika besvärad som Austin kände sig. Ingen man hanterade tårar bra, ingen man han någonsin hade stött på i alla fall. Han hällde upp ett glas whiskey, sköt fram det till henne och harklade sig lite.
”Here you go, love. You look like you’ll need it.” Förklarade han. Han själv skulle behöva ett glas till, nu när hon börjat gråta, men då fanns risken att han inte skulle kunna bete sig värdigt med henne. Om han hade varit en gentleman skulle han ha satt sig ner bredvid henne, lagt sin arm kring hennes axlar och viskat tröstande ord. Men nu var sanningen den att han var allt annat än en gentleman. Han drack, rökte och svor som en pirat och levde upp till sitt rykte. Bad boy utan ånger. Men nu var han faktiskt vänligare än vad han annars skulle ha varit.
”You said you need our help. Help you with what and.... what has happened to you?”
