Marion hörde hur dörren till klubbhuset öppnades, sedan steg som närmade sig henne. Hon förstod direkt att det var Austin då han satte sig ner bredvid henne och la nyckeln på bardisken. Hon hörde hur han tog sig ett eget glas med whiskey. Hon lyfte den tårfyllda blicken och kollade upp på Austin som svepte i sig whiskeyn.
"I’m not going to say that I’m sorry, because technically I don’t have anything say sorry for. “ börjde han och hällde i mer whiskey i glaset. “Except for one thing… If the fact that I yelled at you in the car is part of the reason that you’re crying right now, then I’m sorry.” han svepte ännu en gång i sig whiskeyn. Marion ryckte på axlarna.
"Sorry, it's not your fault that I'm crying." hon torkade bort tårarna och fortsatte. "I'm just so angry at everything and everyone. And I let it out on you. And you have not done anything wrong. I would not be sitting here today, you saved my life." allt hon sa var sant, det var ju trots allt tack vare Austin som hon satt här idag. Hade hon inte hittat honom så hade hon varit död vid det här laget. ”So it's good if you yell at me sometimes. I need it.”
Hon drack upp de sista av whiskeyn i hennes glas och hällde sedan upp lite till.
”Do you want some?” ett litet försiktigt leende spred sig på hennes läppar innan hon hällde upp whiskey till Austin med.
”Cheers.” hon lyfte glaset och förde det med Austin glas som gav ifrån sig ett litet klirr, sedan svepte hon whiskeyn och grimaserade. Hon ställde ner glaset och torkade bort de sista tårarna på hennes kinder och tog ett djupt andetag.
Marion mötte snart Austins blick och det gick som en stöt genom hennes kropp. Hon fick känslor som hon inte hade känt på länge, känslor som hon hade känt första gången hon såg Theo.  Känslor som gjorde henne rädd. Det var alldeles för tidigt, hon ville inte känna så nu, men känslor var något man inte kunde styra över hur mycket man än ville det. Men det var något med Austin som gjorde henne attraherad. Något med hans blåa ögon och mörka röst som fick hennes hjärta att banka snabbare. Hon blev alldeles varm och om hon skulle ställa sig upp nu skulle hon falla ner på golvet. Hon bet sig i läppen och kollade sedan bort.
”I think go and pack up my stuff now.” hon harklade sig då hennes röst skar sig. Hon ställde sig försiktigt upp utan att kolla på Austin då hon nog skulle svimma om hon gjorde det. Hon tog nyckeln från bardisken och vinglade sedan ut, om det berodde på Austins närvaro eller whiskeyn visste hon inte. Men hon trodde att det var lite av båda. 

Hon förde nyckeln till nyckelhålet och låste upp, hon stängde igen dörren med en duns och klev sedan ur skorna. Hon stannade upp för att ta in det som just hade hänt. Hennes hjärta hoppade snabbt innanför bröstkorgen och hon slog vad om att det säkert syntes ut hur hjärtat dunkade. Hon andades ut och började sedan packa upp de saker hon hade med sig för att försöka komma på andra tankar men hela tiden dök Austin upp i hennes huvud.
Hon la in sina kläder i den lilla garderoben som fanns inne i sovrummet, hon bäddade sängen med rena sängkläder. Hon dammtorkade och skurade och hängde upp tavlor på väggarna. Och på bara en timme hade hon fått upp det mesta och lägenheten kändes riktigt hemtrevlig även ifall tapeter och golv var i gräsliga färger.
Marion satte sig ner i soffan med en djup suck och slöt ögonen, Austin syntes fortfarande framför henne när hon hade slutit ögonen. Det här var inte vad hon hade planerat.