89. When Your World Comes Tumbling Down

Saturnalia Trio – When Your World Comes Tumbling Down
 

“Marion… open those beautiful brown eyes…” orden var långt borta, men ändå så nära och den bekanta rösten tog hennes snart tillbaka till medvetande. Sakta öppnade hon ögonen och blinkade några gånger för att få blicken att klarna. När hon sedan fick syn på Austins blåa ögon spred sig ett litet leende på hennes läppar – men smärtan från hennes blåslagna och blodiga kropp fick leendet att blekna lika snabbt som den hade spridit sig på hennes läppar. Hon grinade lätt och la en hand mot huvudet som värkte.
”What has happened?” hon hade ingen aning om vad som hade hänt, hon minns bara att hon hade tänkt gå till sin lägenhet för att samla mod till sig så hon kunde berätta nyheten för Austin.
Marion lyfte blicken och fick snart syn på Simon som stod bredvid dem och kollade ner och då minns hon. Hon greps av panik och satte sig upp utan att släppa blicken från Simon. Hon minns hur hon hade kommit på honom när han pratade med Dimitri och det var då som hon förstod att Dimitri var på fri fot.
Hon skulle precis öppna munnen och berätta allt för Austin när Simon avbröt henne.
”The ambulance is here now.” han gav henne en arg och varnande blick och Marion bestämde sig för att ta allt för Austin när de var själva.

 

Så fort de hade kommit fram till akuten blev Simon och Austin lämnade ensamma i väntrummet. De körde iväg Marion på en bår in i ett rum och började genast undersöka henne om hon hade några allvarliga skador.
En halvtimme senare var de klara och de hade kommit fram till att hon hade en mindre hjärnskakning och några skrubbsår.
”But I'll take some samples and see that everything is fine.” sa en av sköterskorna och tog en massa prover på henne.
Sköterskan lämnade snart Marion ensam i rummet och varje gång som hon hörde steg utanför dörren var hon rädd för att det skulle vara Simon, eller i värsta fall Dimitri. Vem visste vad Simon och Dimitri hade kokat ihop. När sedan dörren till rummet öppnades stelnade hon till, men när hon sedan fick syn på sköterskan igen blev hon lättad och en suck lämnade hennes läppar. Men Marion fick snart syn på sköterskans allvarliga blick och förstod direkt att någonting var fel.  
”I’m sorry.” Marion förstod direkt var som var fel och hon brast ut i gråt och hela hennes liv föll isär, alla hennes drömmar om framtiden tillsammans med Austin bara försvann.
”I'll go get your boyfriend.” sköterskan la en lugnande hand på hennes axel och Marion skakade på huvudet.
”Can I be alone for a while?”
Sköterskan nickade och lämnade henne ifrån och lät sedan dörren till rummet glida igen. Marion gömde ansiktet i händerna och grät, hon som hade trott att allt var över, att de äntligen blivit av med Dimitri, att hon och Austin kunde leva sitt liv tillsammans utan några som helst komplikationer. Men nu var allt tillbaka till det gamla vanliga igen, Dimitri på fri fot i full gång med att planera nästa kupp.
När dörren sedan öppnades slutade hon gråta och lyfte blicken och fick syn snart syn på Simon som stängde dörren med en duns. Han tog några steg mot henne och var snart framme vid hennes säng.
”What do you want?” sa hon med en rädd och tveksam röst.
Han böjde sig över henne med en kall blick.
” If you say one word to Austin about what happened .. “ han tystnade. “Then I'll kill you.”
Hon kunde höra direkt på hans ord att han verkligen menade det, att det inte bara var ett hot.
”I will tell him about this, I don’t want to lie to him.” hon sa orden utan att släppa blicken från honom och hon märkte direkt att han blev arg då hans ögon blev smalare och snart hade hans hand greppat tag om hennes hals så att hon inte fick åt sig någon luft. ”I'm warning you. You will die if you tell him!” hon nickade medan hon försökte andas och snart släppte han greppet om hennes hals och hon fick snart luft igen. Simon lämnade rummet utan att säga något och han lät dörren stå öppen på vid gavel.
Hon hade aldrig trott att Simon var den som gick bakom ryggen på alla. Han hade alltid varit snäll mot henne och alla de andra – men hela tiden hade han jobbat bakom ryggen på dem. 

 

 
 



88. Wake up

Three Days Grace - Wake Up

 

“She can only see you during the day time.” Austin skrattade lätt åt Maxs varning och hotfulla finger. Att få Marion till sängs skulle nog inte bli ett problem, men om hon verkligen sov klockan tio var en helt annan sak. ”I'm just kidding. Marion is a grown woman now. Cheers my loves.” Dem höjde sina glas för att skåla och när han väl smakade på champagnen i sitt glas kunde han ingenting än att grina illa. Jösses det var minsann ingen god champagne. Han var förstås ingen man som gärna drack champagne men dem sorter han hade smakat på tidigare hade smakat bra mycket bättre än denna. Det var nästan så att han spottade ut det i glaset tillbaka, men det skulle vara slöseri med alkohol. Så han tvingade det i sig.
”This was horrible. How old is it really?” Han ryckte på axlarna, tog upp flaskan och kollade om det nu skulle råka stå någonting. Som om.
”I don’t know.. I think I stole it from dads stash when I was fourteen or something like that.” Så den flaskan hade legat och samlat damm i närmare tio år. Inte undra på att den smaka gammal och jäst.
”I acutally find it quite good!” Austin såg på Max som om han var helt dum i huvudet och skakade på huvudet.
”Scotts...” Muttrade han innan han avfyrade ett oskyldigt och skämtsamt leende.

Dagen löpte på i lugn takt och utan mera störningsmoment. Det vara bara att ligga och njuta av dagen på soffan och känna eftersmaken av champagnen dem hade druckit. Hakuna Matata. Det var först när deras magar hade börjat kurra och solen hade börjat gå ner som dem faktiskt hade kommit underfund med att dem inte hade ätit någonting ännu. Han hade ingen aning om hur många gånger dem hade velat mellan varandra innan Marion slutligen hade gett upp och åkt till affären. Nöjd som han var sjönk han tillbaka ner i soffan och under filten medan han bläddrade mellan kanalerna. Till slut hittade han en gammal westernfilm som fick duga, hellre det än Gossip Girl eller vad det nu var som Marion tittade på.

 

 

När Marion sedan steg in genom dörren sneglade han upp en sekund eller två innan han återgick till filmen.
”It's really cold outside.” Hörde han från köket blandat med dunsar när varor sattes in i kylskåpet. Det tog honom några sekunder att inse att hon stod och tittade på honom.
”Mhmmm...” Var allt han förmådde att säga. Filmen var faktiskt inte så skit som han först hade misstänkt, den sög faktiskt in honom i dramat. En aningen fundersam mötte han hennes blick och såg att hon tänkte på någonting, men vad det var verkade hon ha svårt att kläcka ur sig. Han skulle precis maka på sig i soffan - så hon skulle få sätta sig ner och berätta vad hon hade på hjärtat – när hon fortsatte prata.
”I.. I… I forgot something in my apartment. I'll be right back.” Förbryllat såg han efter henne när hon försvann ut genom dörren.  Han hade sett nervositeten i hennes blick och sätt att prata. Vad kunde ha hänt under stunden hon hade varit till affären? En liten röst i hans huvud sa honom att det var Dimitri. Men om det gällde honom skulle hon inte ha gått ut ensam igen. Meghan? Nej, hon skulle bara vara förbannad istället för nervös om det handlade om Meghan. Hans funderingar dog ut när TV-skärmen drog till sig hans uppmärksamhet och han var återigen fast.
Det var först när telefonen, som låg på bordet, började vibrera som han kom tillbaka till verkligheten. Simons namn blinkade på skärmen.
”Simon? What’s up?” Frågade han lite trött, att ligga på soffan hela dagen var uttröttande.
”Austin you have to get down here. It’s Marion.” Det var allt som behövde sägas för att få honom att vakna helt och hållet till liv igen. Oron inom honom tog helt och hållet över. Han la på telefonen, slet till sig nycklarna och rusade ut ur lägenheten. Han hade ingenting annat än t-skjortan och jeansen samt skorna på sig men han hade inte tid att göra någonting annat. Det tog honom bara sekunder att ta sig ner till klubbhuset där han såg Simon sitta på knä bredvid en blåslagen och blodig Marion. Han föll ner på marken bredvid Marion och tog henne i sin famn medan han ömt smekte hennes ansikte.
”What the hell happened?” Röt han åt Simon som såg genuint bekymrad ut.
”I don’t know, I got here seconds before I called you and found her here like this. The ambulance is on its way.”  Han vände ner blicken till Marion.
“Marion… open those beautiful brown eyes…” Viskade han oroligt.

 
 



87. Know Your Enemy

Green Day – Know Your Enemy
 

Nu var Marion lyckligast i världen, hon hade världens bästa pojkvän och hon hade nu också äntligen hittat sin pappa. Lycko tårar rann nu nedför hennes kinder.
”I am so happy that I finally found you.” viskade hon och andades in doften av läder och cigarettrök från Max skinnväst.
”I am also glad that I found you.” svarade han och snart bröt Austin den glada stund som Marion och Max hade tillsammans.
”This calls for a celebration!” Marion och Max släppte greppen om varandra och backade några steg. Hon skrattade till och torkade bort tårarna från kinderna. Austin försvann ut till köket och var snart tillbaka med en flaska champagne och 3 glas som han ställde ner på bordet framför soffan.
”I don’t have any fancy champagneglasses but..” Snart hade han fått upp flaskan och fyllt de tre glasen med champagne. Marion och Max tog varsitt glas och dem båda log mot Austin.
”I’m not going to hold a speach but, I’m glad you found each other and Max... I hope you won’t kill me in my sleep when you find out that I’m dating your daughter.” Max gav ifrån sig ett skratt.
“She can only see you during the day time.” Han höll upp pekfingret i en varnande gest och vände sedan blicken mot Marion. ”And this young lady should be in bed at ten.” han la en hand på hennes axel och skrattade till. ”I'm just kidding. Marion is a grown woman now. Cheers my loves.” Max sträckte fram glaset framför sig så att Marion och Austin kunde skåla med honom. De förde ihop glasen och ett klirr hördes och sedan drack de ur champagnen.
”This was horrible. How old is it really?” hon grimaserade och kollade på Austin. Den smakade som om den hade legat i flera år och gäst ännu mer. Hon fick i sig det sista och ställde sedan ner glaset på bordet.

 

Dagen gick vidare och Max hade lämnat dem ensamma en halvtimme senare. Resten av dagen låg de i soffan framför tv:n och tittade på en massa serier, bara slappade och hoppades på att ingenting mer skulle dyka upp under dagen. Marion hade helt glömt bort nyheten som hon hade tänk berätta för Austin när Max hade dykt upp. Just nu hade hon bara sin nyfunna far i minnet.
 Men när det började närma sig middags tid var de tvungna att kliva upp och äta någon middag. Men som vanligt så hade de ingenting hemma i kylskåpet – så efter mycket om och men så bestämde sig Marion för att kila ner till affären som låg några kvarter bort.

 

”It's really cold outside.” hon lastade in de matvaror som hon hade köpt in i kylen och drog sedan en hand genom håret. Hela vägen från affären hade hon planerat i sitt huvud vad hon skulle säga till Austin, hur hon skulle framföra det hon visste. Men nu när hon stod framför honom kunde hon inte förmå sig att säga det.
”I.. I… I forgot something in my apartment. I'll be right back.” Stammade hon nervöst och försvann fort ut från lägenheten. Egentligen hade hon inte alls glömt något i lägenheten, hon behövde bara ta mod till sig.
Marion skyndade nedför trappan och ut på gården. Hon gick snabbt över gården och öppnade dörren till klubbhuset – som just nu låg öde.
Hon gick längst korridoren som ledde till trappan upp till hennes lägenhet. Men hon stannade upp nedanför trappan då hon hörde en röst på våningen ovanför. Hon började smyga uppför trappan för att försöka uppsnappa några ord. När hon har gått uppför halva trappan stannar hon och får snart syn på Simon som står utanför hennes lägenhetsdörr och pratar i telefonen med någon.
“I see. But the next time that you are going to come here uninvited, please feel free to call me and warn me. So I know that you will come here.” han lät upprörd. “I understand Dimitri.” Marion drar åt sig andan som får Simon att kolla upp och snart får han syn på henne. Han lägger snabbt på och börjat gå nedför trappan mot henne. Marion är i chock och rör sig inte ur fläcken.
”You heard nothing, understand?” hon skakar på huvudet och har en stor lust att bara skrika efter hjälp, men vem skulle höra henne?
Simon tar ytterligare några steg mot henne och nu står han bara två trappsteg över henne.
”I will tell Austin.” viskar hon och kollar argt på Simon som snart knuffar till henne med hela sin tyngd så att hon rullar nedför trappstegen. Varje litet trappsteg gör ont och när hon väl landar nedanför trappan blir allting svart.

 

bild 1 | bild 2
 
 
 



86. Secret truth

Glasvegas - Secret truth

 

Austin kunde inte längre koncentrera sig på det som visades på TV:n, allt han gjorde var att snegla mot klockan och räkna minuterna tills Max skulle klampa in genom dörren. Han som hade tänkt njuta denna dag i soffan och varför inte i sängen eller på balkongen. Självklart var det en mycket fin sak i sig att Max hade beslutat att äntligen berätta för Marion, men det förstörde hans dagsplaner totalt. Det skulle däremot bli en lättnad att Max berättade, förhoppningsvis. För ärligt talat så hade det varit en pina för honom att faktiskt hålla tyst om det hela, med tanke på att Marion någon gång hade börjat tänka högt över hur hon inte visste vem hennes pappa var. Allt han hade kunnat tänka på under dem stunderna var ’Om du bara visste vad jag visste’. Inte för att hans pina kunde vara större än Maxs, att sitta inne med sådan information och se sin dotter varje dag som dessutom var tillsammans med en MC-gängledare. Fast det var en ganska stor status att fånga en sådan man, om man tänkte efter.
När han lade ner den tomma koppen på vardagsrumsbordet hörde han dörren öppnas och in steg Max. Han nickade till svars och följde honom med blicken när han hämtade kaffet. Han knäppte av TV:n så fort Max började komma mot dem.
”I have some things i want to talk about.” Austin hade ingen aning om han skulle vara närvarande vid avslöjandet eller om han helt enkelt skulle gå ner till verkstaden och skruva en stund.  ”I have kept this inside me for a long time now. Ever since I saw you.” När han såg nervositeten i sin broders ögon kunde han helt enkelt in gå därifrån. Vem visste hur Marion skulle reagera till det hela, med tanke på de humörsvängningar hon hade haft under deras tid tillsammans. En del av honom trodde fortfarande att hon skulle ta det med en elegans som endast hon besatte.

 

 


”I am your father. I think im your father. I know im your father.” Så var den hemligheten ute i det öppna. Jösses han hade nog aldrig sett Max vara så nervös som han var i den stunden. Hans blick gled från Max och över till Marion för att se hur hon reagerade. Han lade mjukt sin hand på hennes skuldra när han såg chocken i hennes ögon. I Maxs ögon kunde han se en hoppfull förväntan. Det var klart att han hoppades på att Marion skulle godta denna information. Om han någonsin blev far till en dotter skulle han definitivt hoppas på att hon skulle godta honom som han var, så som Marion hade gjort.
”I am very sure that I am your father... But your mother never told me about you. But when I saw you for the first time, I understood immediately. You are so like her, you have exactly the same brown eyes and the same smile.” När Marion stalled sig upp och omfamnade Max kunde han ingenting annat än att le. Det var en vacker scen som utspelade sig framför honom. Far och dotter som återförenades. Han var ingen som trodde på öden och sådan rappakalja men han var tvungen att medge att kanske det var ödet att hon hade staplat in i deras klubbhus den regniga natten. Kanske var det meningen att hon skulle hitta honom och Max, trots det hemska som hade hänt henne.
”This calls for a celebration!” Utbrast han, ställde sig upp och gick ut till köket. Han borde ha en champagneflaska undangömd någonstans. Han grävde genom skåpen tills han slutligen såg den guldinvirade glashalsen. Hur gammal den var behövde ingen veta. Champagne blev aldrig gammalt, eller hur? Han plockade ner tre glas från skåpen och gick ut tillbaka till vardagsrummet.
”I don’t have any fancy champagneglasses but..” Ursäktade han säg medan han började riva bort guldfoliet och vrida loss ståltråden som höll korken på plats. Lite grimaseranden och ett plopp ljud senare flödade champagnen ner i glasen som han radat upp på bordet.
”I’m not going to hold a speach but, I’m glad you found each other and Max... I hope you won’t kill me in my sleep when you find out that I’m dating your daughter.” Han flinade busigt mot Max och blinkade med sitt ena öga.

 



85. Father and Daughter

Paul Simon – Father and Daughter
 

Snart hörde Marion steg inifrån sovrummet och när sedan Austin uppenbarade sig i dörröppningen till sovrummet vände hon blicken mot honom och fyrade av ett leende. Hon följde honom med blicken när han gick fram till henne och kysste henne på halsen. ”Someone here smells better than the other... I suspect it’s me.” Viskade han hennes öra och hon fnissade till. ”Good morning love... Save some coffee for me, I’ll hit the shower.” fortsatte Austin och hon nickade till svars.
”Good morning to you too, babe. Too bad I already showered, otherwise I would have made you company.” Hon log flörtigt mot honom och snart hade han hoppat in i duschen.
Hon klev upp från soffan och fyllde på kaffe koppen och satte sig åter till rätta i soffan igen och fortsatte kolla på nyheterna och snart gick Austin ut ur badrummet med en handduk runt midjan och hon busvisslade efter honom och drack några klunkar av kaffet.
Snart satte han sig ner bredvid henne i soffan och hon skulle precis öppna munnen och berätta den stora nyheten som hon hade fått reda på för några dagar sedan – när telefonen ringde och hon förstod direkt att det var Max.
”Can’t I have a moment of peace for five seconds?” Austin lät lika irriterad som henne. Det var alltid typiskt med Max, varje gång som de skulle ha en dag för dem själva och bara mysa så skulle han alltid ringa och störa dem. Hon granskade Austins ansikte när han pratade med Max, för att se om det var något allvarligt som hade hänt.
”Max is coming over..” Marion nickade och en djup suck hördes från henne. Hon som hade hoppats på att hon äntligen skulle få berätta den stora nyheten för Austin. En nyhet som hon först var tveksam till om det var någon bra ide att verkligen berätta den för Austin, men efter några timmars tänk tid hade hon sedan bestämt sig för att berätta den – då det var lika bra. Men nu fick det helt enkelt vänta till senare.

 

 

Några minuter senare knackade det på dörren och snart steg Max in genom dörren.
”Good morning, loves.” av ren vana försvann han in i köket och hällde upp en egen kopp med kaffe innan han gjorde dem sällskap i soffan.
”I have some things i want to talk about.” han vände blicken mot Marion – som nickade till svars. ” I know you are free today. But this could not wait.” Fortsatte han och satte ner kaffekoppen på bordet som stod framför soffan. ”I have kept this inside me for a long time now. Ever since I saw you.” han drog en hand genom skägget och Marion förstod att han var nervös och hon nickade medan hon väntade på det han hade att säga. ”I've always known this, but I've never been quite sure.” han tystnade och drack lite av kaffet innan han åter ställde ner muggen på bordet framför dem.  ”I am your father. I think im your father. I know im your father.” sa han nervös och Marion stelnade till. Först blev hon chockad och gick inte ut ett ord men sen gick det värsta över. Hon hade nog alltid vetat att det var något med Max – då han hade kollat så konstigt på henne enda sedan hon steg in genom dörrarna till klubbhuset.
Marion släppte blicken från sina händer och vände den sedan mot Max.
”Are you sure?” fick hon ur sig och drog en hand genom håret.
”I am very sure that I am your father.” han log mot henne. ”But your mother never told me about you. But when I saw you for the first time, I understood immediately. You are so like her, you have exactly the same brown eyes and the same smile.” Max fortsatte le mot henne och hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Hon ställde sig upp ur soffan och gick fram till Max som snart också ställde sig upp och sedan omfamnade de varandra.




84. Untold stories

Sinead O'connor - Untold stories

 

Bara några dagar tidigare hade han fått höra av sjuksköterskan att Marion troligen älskade honom, vilket hade fått honom att tänka. Men ingen av dem hade yttrat dem tre små, men mycket stora, orden ännu. Fram tills nu, när dem låg där på soffan och betedde sig som två tonåringar. Han hajade till en halv sekund när han hörde orden viskas i sitt öra.
”I love you too...” Det fanns absolut ingen tvekan i det han sa. Han hade haft tid att tänka igenom vad han kände gentemot Marion under sin tid på sjukhuset. Hon hade funnits vid hans sida genom det helvete som hade dragit över dem. Det var ingen tvekan i att han älskade henne. Det var dessutom första gången han någonsin hade yttrat dem orden och faktiskt menat det. Om man nu inte räknade med hans mamma. Vilket han minsann inte gjorde i den stunden.

 

 

Det var förvånande hur lugnt det hade varit under månaden som hade gått. Austins mamma hade hunnit vara på besök och skällt ut honom för att han var en sådan vårdslös man. Det var hans mamma det. Ingen annan kvinna skulle ha mod nog och skälla ut honom som hon. Som tur var hade hon bara stannat någon dag och sett till att Marion var rätt kvinna att ta hand om honom, inte helt förvånande hade hon fått godkänt i hans mors ögon. Inte för att det skulle göra någon skillnad i hans tycke.
Den morgonen vaknade han utav att vattnet i rörledningarna började forsa. I några sekunder undrade han om det var en läcka någonstans, men när han sneglade över till andra sidan av sängen och såg att den var tom förstod han att hon hade hoppat i duschen. För en gångs skull så var det inte den förbannade solen som mördade hans ögon, nu hade han faktiskt införskaffat sig persienner till fönstret. Så nu fick han sova ostört, bortsett från när Marion höll igång. Hur hon någonsin orkade vara så morgonpigg som hon var skulle han nog aldrig riktigt kunna förstå.  Under tiden hon duschade hann han somna om, men det var en sömn som inte varade länge. När hon stod med ryggen till och lät handduken falla passade han på att spana in henne, det skulle vara läskigt om det inte var för det faktum att dem praktiskt taget bodde tillsammans och dessutom var ett par. Så när hon började vända sig om igen slöt han ögonen och låtsades somna om. Varför gjorde han nu då detta? För rolighetens skull helt enkelt, samt att det var ett friskt uppvaknande. Han dröjde sig kvar i sängen några minuter innan han kravlade sig upp. Stanken av svett och olja slog över honom så fort han hade kommit upp ur sängen. Ja, han hade kommit hem sent kvällen innan och därmed inte orkat duscha av sig dagens oljerester och dylikt. Så det skulle inte vara en överraskning om han fortfarande hade olja i ansiktet och skäggstubben. Efter att ha bytt från sina kalsonger till en torr handduk gick han ut till vardagsrummet, där han hittade Marion med en kopp kaffe i högsta hugg. Han traskade fram till henne och kysste hennes nacke.
”Someone here smells better than the other... I suspect it’s me.” Viskade han i hennes öra med ett skratt. ”Good morning love... Save some coffee for me, I’ll hit the shower.” Han gned sin skitiga kind mot hennes nytvättade kind innan han flinandes gick till duschen. Han såg de våta fotspåren som ledde från duschen till köket och till soffan, men han valde att inte påpeka det trots att det irriterade honom något otroligt.
Efter duschen torkade han snabbt av sig, försvann till sovrummet för att klä på sig och ta den efterlängtade koppen kaffe innan han bänkade sig framför TV:n bredvid Marion. Han hann inte ens sitta tio sekunder innan den förbannade telefonen ringde.
”Can’t I have a moment of peace for five seconds?” Muttrade han medan han halade fram telefonen och såg Maxs namn på displayen.
”You awake?” Hörde han från andra sidan linjen, han grymtade till svar. ”I’m coming up there, need to talk to Marion.” Med dem orden blev linjen tyst. Med tanke på tonfallet i Maxs röst hade han en stark aning om vad Max var på väg dit för att prata om. Det hade gått en månad sedan dem hade fått veta om Marions släktskap med Max, men dem hade fortfarande inte berättat åt henne.
”Max is coming over..” Förklarade han lugnt och fortsatte avnjuta sitt kaffe.

 



83. This Is Love

will.i.am – This Is Love

 

”I’m glad to be home...” Hon blev alldeles varm inombords av att höra dem orden. Rätt som det var pressade Austin ner henne på rygg i soffan och hon var inte alls beredd på att Austin skulle hamna över henne. ”And I'm sure as hell to be home to this...”Marion log åt Austin och kollade in i hans blåa ögon och besvarade sedan kyssen medan hon krängde av honom tröjan.
”I love you.” viskade hon i hans öra och hon visste inte varför, men i just det tillfället kände hon att han var hennes allt och att hon aldrig vilje skiljas från honom.
 Efter det gick allting fort och snart låg de invirade i varandra med inte ett enda tygstycke på kroppen.

 

 
 

Tiden gick och det hade nu börjat bli höst ute. Det hade gått över 1 månad sedan Dimitri hade varit på besök och nu satt han bakom lås och bom och nu var allting lugnt. Marion och Austins förhållande blev bara bättre och bättre och hon blev mer kär för var dag som gick.
Klubben hade nu fått iordning allt efter skottlossningen och slagsmålet, de hade begravt de som hade dött och bränt alla Dimitris män som hade dött.
Hon vände på sig i sängen och kollade på Austin som låg och sov bredvid henne. Ett leende spred sig på hennes läppar, hon la sig närmare honom och kysste honom på kinden. Utan att väcka honom klev hon upp ur sängen och tassade iväg in i badrummet. Hon satte på duschen och steg in och lät det varma vattnet värma hennes kropp. Hon slöt ögonen och stod där i några minuter och bara njöt av det varma vattnet.
När hon var klar virade hon en handduk runt hennes kropp och gick sedan ut i köket för att sätta på lite kaffe. Det blev blöta fotspår efter henne och hon visste hur mycket Austin hatade det men idag hade hon ingen lust att torka bort det.
Kaffe kokaren började snart låta och bara efter några minuter började det lukta kaffe i hela lägenheten. Marion gick sedan in i sovrummet och började rota i garderoben efter några rena kläder att ha på sig. Hon lät handduken falla till golvet medan hon krängde på sig sina underkläder och sedan ett par jeans och en tjocktröja. Hon kollade på Austin som fortfarande sov djupt och lämnade sedan rummet.
Hon hällde upp kaffe i en mugg och satte sig sedan ner i soffan och startade sedan tv:n.
Marion lät blicken svepa över rummet och varje gång hon såg platsen där Dimitri hade legat full i blod fick hon en kall kåre genom ryggraden och en känsla av att det inte var sista gången som hon såg honom.
Men han satt bakom lås och bom nu, så han kunde inte göra henne något. Men ändå hade hon den känslan inom sig och varenda natt drömde hon samma gamla mardröm, att Dimitri åter igen var tillbaka i lägenheten och skulle kidnappa henne.
Hon drack några klunkar av kaffet medan hon zappade runt på tv:n och stannade på en kanal som visade nyheterna. 




82. Coming home

Diddy ft. Skylar Grey - Coming home

 

Att Meghan verkligen var tvungen att ens dyka upp för att säga förlåt. Fin gest men det förändrade ändå ingenting. Han förstod varför hon hade kommit när han var ensam, för hon hade rätt i att hon skulle blivit utjagad så fort männen hade fått syn på henne. Marion också för den delen. Austin hade precis lagt sig till rätta igen och riktat sin uppmärksamhet tillbaka till TV:n när nästa kvinna i hans liv steg in i rummet. Däremot såg inte Marion lika ångersam och ynklig som Meghan hade gjort för några minuter sedan. Istället såg hon sur ut. Vilket fick honom att undra över vad han hade lyckats göra under de minuter hon hade varit nere i kafeterian. Hade hon stött på en av hans andra före detta ligg? Men svaret på den frågan fick han snart veta.
”What did she want?” Han suckade och hans blick föll på maten hon hade handlat en sekund innan han lät den följa henne till stolen. Han lyckades få fram två alternativ till att hon visste om att Meghan var här. Antingen hade dem stött på varandra eller så hade Marion sett Meghan i hans rum medan dem hade pratat. Så fanns det förstås det tredje alternativet, att Meghans parfym fortfarande hängde i luften.
”No need to worry. She just wanted to see if I were okay and to say that she’s sorry.” Han sträckte sig efter maten innan han sträckte ut sin hand till Marion. ”Now get that fine ass of yours over here and share this spectacular dinner with me.” Ett leende spelade över hans läppar. Han hade minsann tur som hade en sådan kvinna som henne, trots att för tillfället var sur på honom, och att han hade vaknat.

 

 

Han höll på att bli galen av att vara instängd på sjukhuset och endast se de tråkiga grå väggarna runt omkring. TV-kanalerna erbjöd ingen underhållning. Fast vem behövde TV när man hade en Marion vid sin sida. Maten var fruktansvärd och han fick alltid för lite, kändes det som i alla fall. En dag hade han till och med gått ut i korridoren och härjat med personalen. Så när D dagen kom var han mer än överlycklig. Han ville bara komma hem, se till sin motorcykel och ta sig en tur när han blev friskförklarad. Fast han skulle förmodligen köra innan han fick klartecken till det. Ingen skulle stoppa honom från sin passion.
”Welcome home, love.” Han avskydde att känna sig så handikappad som han gjorde. Han hade nekat till någon slags hjälp men Marion och Max hade varit envis som åsnor och insisterat på att dem skulle hjälpa honom in i lägenheten. Sådan far sådan dotter.  Så fort dem steg in i lägenheten kände han stanken från klor och citronaktigt tvättmedel och genast gled hans blick över till den speciella platsen i köket.
”We've cleaned up everything here. There is not a trace of a man that been stabbed here.” Nej, det fanns inga spår efter Dimitri men han såg fortfarande framför sig Marions ansiktsuttryck när han hade stapplat in i lägenheten den kvällen. ”Simon made sure to Dimitri went to prison. So now he sits behind bars.” Bra var väl det. Men han var säker på att Dimitri inte skulle få vare sig dödsstraff eller livstid. Han skulle nog vara ute om några år, kanske tjugo år eller så.
När Marion hade satt sig ner i soffan bredvid honom lade han sin arm kring henne och släppte ut en suck.  Han grinade åt Maxs sätt att rufsa till hans hår, en sak han hade hållit på med sedan Austin hade varit en liten grabb och börjat hänga i verkstaden med dem.
”Glad to have you home, son.” Han gav Max ett leende och följde honom med blicken när han försvann ut ur lägenheten.
”I’m glad to be home...” Mumlade han och mötte Marions blick innan han kysste hennes hjässa. Det var emot doktorns orders att anstränga övre delen av hans kropp men detta kunde han bara inte motstå. Han pressade ner Marion på soffan så hon låg under honom.
"And I'm sure as hell to be home to this..." Skrattade han och kysste henne mjukt. 

 



81. Welcome Home Son

Radical Face – Welcome Home, Son
 

 

Hon satt tyst för sig själv på golvet i flera minuter och hela tiden frågade hon sig själv om hon skulle gå tillbaka eller inte? Hon hade verkligen ingen lust att möta Meghan, vad som helst kunde hända när de var i samma rum. Men tillslut bestämde hon sig ändå för att gå tillbaka till dem, hon litade inte på Meghan när hon var själv med Austin.

Marion reste sig upp och började sedan gå med nervösa steg mot Austins avdelning igen. Varför hon var nervös visste hon inte.
Hon närmade sig snart Austins rum och hon hoppades innerligt att Meghan redan hade gått. Hon möttes snart av Meghan som bara gav henne ett leende och gick sedan förbi. Marion stannade upp och gav Meghan en bitchig blick, hon följde henne med blicken tills hon försvann in i hissen och Marion suckade av lättnad. Det var nog jobbigt att bara möta henne i korridoren och vem vet vad som hade hänt ifall hon fortfarande var kvar på rummet.
Maten som hon hade köpt låg kvar på bänken utanför rummet, hon tog det i varsin hand och gick in till Austin.
”What did she want?” hon kollade lite surt på Austin och la baguetterna och godiset i sängen bredvid Austin. Själv satte hon sig ner vid den röda fåtöljen som stod intill väggen. Hon la armarna i kors över bröstet utan att släppa blicken från Austin. Hon visste inte varför hon var sur på Austin, om det berodde på Meghans närvaro eller något annat visste hon inte. Men troligtvis det förstnämnda. 

 

 

Dagarna gick och snart var det dags för den dagen då Austin skulle få komma hem.
Marion låste upp dörren till hans lägenhet som låg ovanför verkstaden.
”Welcome home, love.” hon hade en hand om hans midja för att hjälpa honom in i lägenheten. Max var också där, på Austins andra sida.
”We've cleaned up everything here. There is not a trace of a man that been stabbed here.” Max höll ut armarna och stängde sedan dörren efter dem.
”Simon made sure to Dimitri went to prison. So now he sits behind bars.” Max satte sig ner i soffan med en suck.
Marion kollade ut över lägenheten och hennes blick fastnade på den plats där hon hade knivhuggit Dimitri och en kall kår letade sig nedför hennes rygg.
Även ifall det snart var en månad sedan allt hände så hade hon fortfarande mardrömmar om nätterna, mardrömmar om att Dimitri skulle komma tillbaka och kidnappa henne.
Hon hjälpte Austin ner i soffan bredvid Max och satte sig sedan ner bredvid Austin.
”So, this was cozy.” sa Max ironiskt och log sedan mot dem båda innan hon rufsade runt med handen i Austins hår.
”Glad to have you home, son.” Max reste sig snart. ”Now I'll leave you two alone. I'm down at the office if there is any.” Med de orden lämnade han lägenheten.
Marion kollade upp på Austin och lutade sedan sitt huvud mot hans axel, hon var så glad över att ha honom hos sig igen. 




80. Oh no! Not you again!

The Heavy - Oh no! Not you again

 

”I would love to meet your mother.” Ett ögonbryn sköt i höjden när han såg på Marion. Om hans mamma var på väg till Stockton, vilket han slog vad om att hon var, så skulle Marion minsann få träffa hans mamma. Det var inte det att han inte ville att dem skulle träffas det var bara det att... Han visste egentligen inte. Det han faktiskt var säker på var det faktum att om hans mamma fick nys om Marion så skulle allt spåra ur, hon skulle börja planera bröllop och ge önskemål om hur många barnbarn hon ville ha och var dem skulle fira jul. Och så vidare och så vidare. Han älskade sin mamma väldigt mycket, men hon tog alltid saker ett steg för långt. En egenskap han lyckligtvis inte hade ärvt, i alla fall var det inte en primär del av honom. De primära generna hade han ärvt av sin pappa och några av sin mamma såklart, men det mesta kom från farsgubben. Han hörde Moes låga ’women’ och hade lust att slå till honom, vilket han inte gjorde eftersom han hade rätt. Kvinnor...
”We'll leave you alone now, so you can rest.” Han fnyste.
“As if I haven’t rested enough by being dead for a week.” Sa han efter männen när dem skrockandes travade ut ur hans rum. Max och Moe skulle förmodligen vara tillbaka inom dem närmsta timmarna, dels för att dem inte hade någon familj som väntade på dem. Efter att dörren hade stängts såg han sig omkring. Ingenting intressant i hans rum i alla fall... En uråldrig TV var uppskruvad i bortre hörnet och spjälgardinerna i fönstret var igenvridna, vilket gjorde att inget solljus släpptes in. Med en suck sträckte han sig efter fjärrkontrollen och vattenglaset, vilket att han satt och smuttade på medan han bläddrade genom kanalerna. Animal planet... CSI... Dokumentärer... Såpoperor... Vädret... The bachelorette... Alltså ingenting som intresserade honom. Han skulle precis nöja sig med CSI när dörren öppnades och han förväntade sig att det skulle vara Marion som kom tillbaka.

 

 


”Good, you’re back. I could use some entertainment since the TV won’t provide it to me.” Han såg mot dörren med ett leende, ett leende som slocknade så fort han fick syn på vem det var som stod i dörröppningen. Hon var inte lika slampigt klädd som hon brukade men det var omöjligt att inte känna igen henne. Meghan. Hon hade ett par jeans shorts på sig, boots och en t-skjorta med en läderjacka över det hela. Han suckade men hon log.
”Hey...” Började hon och tog några steg in i rummet.
”Hi. Look I don’t really have the mental or physical strength to deal with you and Marion’s shitstorm today, so just... Don’t.” Han var trött på deras katt och råtta lekar, speciellt denna dag. Han såg hur hon skakade på huvudet och han satte bort det tomma glaset han hade hållit i.
”No, I’m not here to fight! I’m here to say that I’m sorry and to check up on you... When I heard that you’d been hospitalized and that you had woken up I had to come down here to see you.” Han såg på henne med en misstänksam och trött blick. Han såg hur hon såg sig omkring, förmodligen letade hon efter Marion, men när hon såg att det endast var hon och Austin i rummet så satte hon sig ner på sängkanten.
”I know you said that I wasn’t welcome anymore and I’m sorry that I made such a mess by being well.. Me.” Hon skrattade till och han kunde inte undgå att le. ”That’s why I waited for your guys to leave, so I wouldn’t have been chased out of here with pitchforks and torches. I miss you.” Han suckade tyst. Såklart skulle hon kläcka ur sig dem orden. Att hon saknade honom. Han kunde nog inte säga att han hade saknat henne, i och med att han hade Marion och mådde bättre med henne än vad han hade gjort med Meghan. Bortsett från slagsmål, kulhål och blodspill i hans kök.
”You know I’m still with Marion, and I will not leave her for you. We had a good run, you and I… I have to admit that.” Han såg besvikelsen i hennes ansikte men hon nickade. “Marion will be back soon, and I don’t want any extensions flying around so I suggest you go now.” Han såg hur hon höll någonting inom sig, någonting han anade var en gliring om Marion. Så när hon var tyst blev han nästan stolt över henne. Bara nästan. Meghan suckade, böjde sig ner och kysste mjukt hans kind innan hon stalled sig upp.
”I’m glad you survived, Stockton wouldn’t be the same without you.” Med de orden gick hon ut ur rummet och han var återigen ensam.

 



79. Bitch Came Back

Theory Of A Deadman – Bitch Came Back

 

”I won’t... I promise.”orden fick henne att le. Hon slöt ögon och det låg där bredvid varandra i flera minuter och hon drogs längre och längre in i en sömn, även ifall hon nyss hade sovit i flera timmar. Hon var snart borta i drömmarnas värld när någonting drog henne tillbaka. Dörren till rummet öppnades och en välbekant mörk röst ekade i rummet.
”He’s alive!”så typiskt, att Moe och de andra skulle störa dem när det hade det som bäst. Marion satte sig upp i sängen och log mot de män som hade gjort dem sällskap. Moe böjde sig över Austin och gav honom en blöt puss på pannan.
”I’m surprised that you get so many girls with all of that spit...” Marion och de andra männen skrattade. Hon strök med handen över Austins hår medan hon log. Hon var så glad över att han hade vaknat och att han fanns där hos henne igen. Det hade varit nära på att hon skulle ge upp hoppet om att han någonsin skulle vakna igen.
”You’ve been out for a bloody week, we almost made Moe the next president. Also we called your mother...” Max skotska dialekt drog henne tillbaka till verkligheten igen.
”Hope you didn’t get too comfortable, Moe, cause I’ll be back.” svarade Austin med en lugn röst men på nolltid var den förändrad.
“My mom? I'm not fucking fifteen anymore! She's going to kill me...” Marion visste ingenting om Austin mamma, han hade inte ens nämnt henne någon endaste gång.
”I would love to meet your mother.” men Marion ångrade direkt det hon hade sagt då hon förstod att Austin skulle bli arg. Hon klev upp från sängen.
”Em. I go and buy something to eat.” hon drog en hand genom håret och försvann ut från rummet.
”Women.” skrockade Moe.
”We'll leave you alone now, so you can rest.” Max gick fram till Austin och klappade han lätt på kinden innan han och de andra också lämnade rummet.

 

Marion gick längst korridorerna på sjukhuset. Hon var utsvulten och de enda hon hade hittat var en massa godis och två skinkbaguetter. Hon hade inte ätit på hela dagen, då oron om Austin hade fått henne att tappa matlusten, men direkt Austin hade vaknat hade hungern gjort sig påmind.
De var långt att gå från restaurangen nere in ankomsthallen. Hon åkte upp 8 våningar med hissen och sedan fick hon gå igenom en massa korridorer för att ta sig till den avdelning som Austin låg på.
Hon var snart framme på rätt avdelning och skulle precis gå in i rummet där Austin låg när hon fick syn på något som gjorde henne rasande, Meghan. Hon stannade i dörröppningen och vände på sig lika snabbt och gick därifrån. Meghan hade suttit bredvid Austin i sängen och de båda hade kollat kärvänligt på varandra. Hon dumpade maten på en bänk utanför hans rum innan hon lämnade hans avdelning. Så klart skulle hon dyka upp efter så lång tid och förstöra allt som de hade byggt upp. Hon stannade inte förens hon hade kommit en bra bit ifrån Austins avdelning. Hon ställde sig mot en vägg och sjönk sedan ner på golvet medan hon gömde ansiktet i händerna och hon fick den där känslan igen, som hon hade känt när hon nyss hade kommit till klubben. Den där känslan som fick henne att må så dåligt, den som fick henne att gråta den ena stunden och sedan helt plötsligt skratta. Men nu visste hon inte om hon skulle skratta eller gråta.

 

 



78. Family

Noah Gundersen - Family

 

En trött suck slank ur Austin när han slöt ögonen och lät huvudet falla tillbaka mot kudden. Ett ilsket morrande hördes från hans mage och det var då han märkte hur hungrig han egentligen var. Hungerskänslan försvann snart när han hörde rörelser från fåtöljen i hörnet. Han slog upp ögonen precis i tid för att se Marion upptäcka att han var vaken.
”You're awake.” Han tappade räkningen efter det tredje ’you’re awake’. Hon verkade minsann ha varit chockad över att han hade vaknat, lättad men chockad. Han skrattade när hon kom rusande mot honom och överöste hans ansikte med kyssar. Mer än nöjt besvarade han den mjuka kyssen hon placerade på hans läppar. Skrattet hade rivit i honom men smärtan och hungern satte han åt sidan. Allt som egentligen räknades var att Marion nu var här vid hans sida och att hon var oskadd. Han var inte oskadd men han var i alla fall vaken. Det var alltid någonting.
”I thought you'd never wake up again.” Det var dem orden som fick honom att undra över hur länge han hade varit utslagen. Den frågan fick vänta till senare. I denna stund ville han bara hålla om Marion och känna av hennes närvaro. Hon var allt som betydde någonting just nu.
”Well I had to come back to you... or else you would give me hell.” Han torkade bort en tår som rullade nerför hennes kind och log. Han hade nog aldrig haft någon som brydde sig om honom på samma vis som Marion gjorde, om man inte räknade med the Grim Reapers och hans mamma. Men då hade han aldrig känt på samma sätt som han kände för Marion för någon annan.
”Don’t leave me again.” Det gjorde ont i hans kropp när hon klättrade i sängen, men han la ändå ut sin friska arm så han kunde hålla om henne och dra fingrarna genom henne ljuva hår.
”I won’t... I promise.” Viskade han och kysste hennes huvud innan han slöt ögonen och lät sin kind vila mot henne. Det var ett svårt löfte att hålla med tanke på vilken bransch han var inom, men det var värt ett försök. Att känna hennes doft var en trevlig omväxling från den sterila sjukhuslukten som verkade etsa sig fast i näsan efter bara några få sekunder.

 

Han visste inte hur länge dem bara låg där och höll om varandra, smekte hennes hår, lät hennes doft fylla hans sinnen och bara njuta av stunden som den var. Vem visste när dem skulle få en chans till en sådan lugn stund igen. Så fort han var utanför sjukhusets dörrar skulle hämnden planeras och sättas igång. Sjuksköterskan hade varit in med ett glas och en kanna vatten, men hon hade inte sagt någonting utan bara gått ut tillbaka när hon hade sett den stund dem hade. Det kunde man inte säga om männen som slog upp dörren och stegade in. Hans familj. 
”Alas! He’s alive!” Moe var den första som steg in och slog ut händerna i en dramatisk gest medan ett busigt flin var som fastetsat på hans mun. En blöt kyss placerades på hans panna av Moe och han grimaserade.
”I’m surprised that you get so many girls with all of that spit...” Muttrade han men flinade ändå busigt. Moe skrattade och blinkade flirtigt, ja nog hade han charmen allt. Inte charm nog att förföra Austin men.
En efter en travade dem in och gav honom en klapp på benet, armen, huvudet eller andra platser där han inte var skjuten eller bruten. Max hade bänkat sig på en stol bredvid sängen och Moe på andra sidan samt kastat upp fötterna på sängkanten.
”You’ve been out for a bloody week, we almost made Moe the next president. Also we called your mother...” Hörde han Maxs skotska stämma säga. En hel vecka? Hade han varit ute för världen i en hel vecka? Inte undra på att Marion hade varit så lamslagen som hon var när han hade slagit upp ögonen.Han skrattade till men slutade snart när det rev inom honom. Att han inte kunde komma igång en sådan sak.
”Hope you didn’t get too comfortable, Moe, cause I’ll be back.” Då sjönk Maxs ord in och han såg på honom med en blick som sa 'du måste skämta'.
"My mom? I'm not fucking fifteen anymore! She's going to kill me..." Han hade inte träffat sin mamma på väldigt länge, men han ringde och pratade med henne allt som oftast. Han skulle förmodligen få en utskällning för att han följde i sin fars fotspår och så vidare. Hon hade aldrig tyckt om det faktum att han hade tagit över rollen som ledare över sin fars motorcykel klubb. Det var trevligt att träffa Grim Reapers igen, men inte när dem orsakade honom ett helvete som dem tydligen hade gjort nu. Ringde hans mamma. Som om han inte led tillräckligt redan.

 
 



77. Hear You Me

Jimmy Eat World – Hear You Me

 

De fick hjälp direkt då de anlände till akuten. Personalen körde bort Austin på en bår och lämnade Max och Marion bakom dem, helt ovetande om vad som väntade. De satte sig ner i ett väntrum utan att säga ett ord till varandra och så satt det medan tiden tickade fram.
Efter tre timmar kom äntligen en läkare och Marion och Max ställde sig upp samtidigt för att vänta på vad läkaren hade att säga.
”Mr. Haynes is still unconscious. He had a broken rib, bullet wound in the shoulder and some minor scrapes here and there.” Läkaren talade med en mörk röst. “But otherwise everything is fine.” Fortsatte han och vände sedan sin blick mot Max. ”Mr. Flanagan, what's happened?” Marion hade helt glömt bort det som hade hänt tidigare under kvällen – då hennes tankar hela tiden var på Austin.
Max kliade sig i skägget.
”We don’t know.” Marion förstod direkt att Max skulle lägga in en vit lögn. ”We sat as usual, inside the clubhouse. Austin went out to take a piss. After a few minutes, we heard gunshots. We hurried out and found Austin unconscious on the ground.” Max kliade sig i nacken och kollade på läkaren och sedan på Marion med en allvarlig min. Läkaren bara nickade till svars innan han lämnade dem i väntrummet med en fundersam blick.

 

 

Minuterna tickade fram och blev till timmar som snart blev till dagar. Marion satt vid Austins sida hela tiden och de andra klubbmedlemmarna kom och gick. Max burkade stanna med henne ibland och som vanligt såg han ut att grubbla på något.
När det snart hade gått en vecka började hon bli mer och mer orolig över om Austin någonsin skulle vakna igen. Hon hade ju hört en massa historier om människor som blivit medvetslösa och sen aldrig vaknat upp ur komat igen. De fick helt enkelt ligga där i sjuksängen till dem dog. Tanken fick henne att rysa och hon skakade snabbt bort den och medan hon strök Austin över kinden.
Marion ställde sig snart upp och satte sig sedan ner i den lilla fåtöljen som stod intill väggen i rummet. Hon hade inte sovit på hela natten – då hon ville vara vid hans sida när han vaknade. Men nu var hon tvungen att sova och när hon hade suttit i stolen i någon minut somnade hon.
Det var inte förens 3 timmar senare som hon började vakna till liv, hon hörde röster långt borta men kunde inte uppfatta om det var en dröm eller verklighet.
”Sure thing, honey.” en kvinnoröst hördes och hennes första tanke var att Austin hade en annan tjej. Marion öppnade ögonen och såg till sin lättnad att det bara var sköterskan när hon försvann ut genom dörren.
Hon vände blicken mot sängen och hennes hjärta hoppade dubbel slag när hon fick se Austin.
”You're awake.” viskade hon, helt lamslagen. ”You’re awake.” sa hon lite högre och ställde sig upp. ”You’re awake.” hon sprang fram till sängen och omfamnade honom medan hon kysste honom på pannan, på kinderna och sedan på munnen. ”You’re awake.” hon fyrade av ett leende.
”I thought you'd never wake up again.” tårarna började rinna nedför kinderna med denna gång var det lyckotårar.  ”Don’t leave me again.” hon la sig ner i sängen bredvid honom och vilade sitt huvud mot hans bröst. 

 




76. Band-Aid Covers The Bullet Hole

Scarling - Band-aid covers the bullet hole

 

Det var ljudet av små irriterande pip som väckte Austin ur sin dvala. I några sekunder trodde han att det var någon som ringde på hans mobiltelefon, men när han lyfte sin hand kände han någonting som rev till och han öppnade sakta ögonen. Lamporna i rummet var nerdimmade, inte fullt släckta utan låg på ett svagt ljus, så det bländade inte hans ögon. Vilket han tyckte var konstigt i och med att solen alltid brukade blända honom till döds, tack vare att han aldrig orkade köpa ordentliga gardiner. Till vilken nytta. Stänga ut solen förstås men... Han såg ner på sin hand och upptäckte att det satt en kanyl instoppad där det som hade slitit i honom var slangen som gick från kanylen. Han stönade till och började se sig omkring. Ju mer han tittade desto mera upptäckte han. Det som hade väckt honom hade varit det rytmiska pipet från EKG-apparaturen som satt kopplad till honom och han befann sig i en sjukhussäng. Vad gjorde han där? Han försökte sätta sig upp men smärtan slet i honom en aning för mycket för att han skulle orka göra det, dessutom snurrade det till i hans huvud. Det var då han upptäckte Marion som satt i en fåtölj bredvid sängen och sov. Ett litet leende spred sig över hans läppar. Han ville prata med henne men lät henne sova istället, om hon hade suttit där med honom så länge han hade varit inne så behövde hon sin sömn. På tal om det... Hur länge hade han varit där egentligen? Tankarna till vad som hade hänt kom tillbaka. Dimitri med sina män som kommit inrullande på sina motorcyklar, slagsmålen som brutit ut, hans första black out, han och Max som hittade Marion sittandes på golvet i en pöl med blod vid Dimitris kropp och så slutligen hans andra black out. Hur pinsamt var nu inte det? Han var ledaren för Grim Reapers och han går och tuppar av två gånger på samma kväll. Det skulle han få ett helvete för sedan av männen när han väl var tillbaka.Han försökte lyfta den hand som inte hade en kanyl i sig men istället var det smärtan i axeln som tog emot. Skulle han inte få göra någonting längre? Han hörde dörren öppnas och in steg en sjuksköterska.

 

 


”Well good morning Mr. Haynes. We were worried about you know... But you men have a certain talent for surviving most things.” Hennes röst var mjuk och låg eftersom hon hade sett Marion sova i fåtöljen bredvid hans säng. Ett mjukt leende lekte över hennes läppar. ”She hasn’t left your side for a second... She must really love you.” Han hajade till en aning. Älska honom? Dem hade aldrig yttrat dem orden till varandra. Han hade nog inte ens tänkt på att säga de tre små orden ’jag älskar dig’. Givetvis hade han djupa känslor för henne... Men älskade han henne? Hans blick gick från sköterskan och ner till Marion och en tyst suck slank ur honom. Jo... Han gjorde väl nog det innerst inne. Vem skulle inte kunna älska en sådan kvinna som henne? Men om hon gjorde det efter vad som hade hänt var en helt annan femma.
”She’s one special woman...” Svarade han ömt och log mot sköterskan. Han hörde själv hur torr och rosslig röst han hade, han hade en naturlig mörk röst men nu var den som tagen ur en Batman film. När hon kom fram till hans sida och började kolla på maskineriet och droppflaskan som hängde passade han på att kolla hennes namn. Sarah.
“How are you feeling? Any nausea or pain?” Hon studerade honom och lyfte på hans krage på patienttröjan vid axeln, för antagligen kolla till hans sår. Han skakade på huvudet. Nog hade han en molande smärta men den fick gå över av sig själv. Han skulle förmodligen få smärtstillande med jämna mellanrum ändå. Hon verkade i alla fall godta svaret och med tanke på att hon bara la ner kragen så verkade såret vara okej. Så okej som ett skottsår nu kunde vara.
”Can I have some water... My throat its killing me.” På tal om att ta död på honom. Han hade undgått döden med nöd och näppen. Kulhålet hade gått igenom hans vänstra axel. Hade den ens gått igenom?
”Sure thing, honey.” Sarah skrivade ner det hon skulle skriva innan hon smög ut ur rummet. Fast med de skorna som sköterskorna hade behövdes nog inte smygandet, man hörde inte ens när dem sprang.

 



75. Don't Die On Me

Mirah – Don't Die On Me
 

”Not yet. I need to clean up this mess...” Austin svarade på det Marion just hade sagt och hon nickade till svars och lät blicken vandra ner till Dimitri som låg och hulkade sig på golvet. Hon ville att han skulle överleva men hon visste att innerst inne hoppades hon på något annat, att han skulle dö där på golvet, för då visste hon att allt detta skulle vara över.
”Max, we need to deal with the stuff on the outside. You better come with us, I won’t leave you alone with him…” Austins röst tog henne tillbaka till verkligheten och hon nickade ännu en gång.
De tre lämnade snart lägenheten och innan hon gick ut från lägenheten stannade hon i dörren och vände sig om och kollade på Dimitri som snart gav henne ett leende. Men hon vände på sig snabbt och skyndade efter Max och Austin innan Dimitri hann säga något till henne.
Synen hon fick se när hon sedan var ute fick henne att dra åt sig andan. Det låg döda män lite här och var och flera var skadade och allt var hennes fel. Även ifall Austin hade sagt till henne för några veckor att han och klubben skulle göra allt för att skydda henne, så kände hon sig ändå illa till mods.
Moe mötte snart dem och med en orolig röst frågade han Austin om han var okej.
”Watch her and don’t leave her out of your sight.” var det enda svar som Moe fick och snart lämnade Austin och Max dem för att hjälpa de behövande.

 

 
 

Hon kollade på de skadade männen som snart fick hjälp av Austin och de andra.
”I need to help them.” hon vände blicken mot Moe som satt bredvid henne på bänken utanför klubbhuset. ”I cannot sit here and watch when so many need my help.” hon kollade ut över området innan hon mötte Moes blick igen. ”Your help too.” hon klappade honom lätt på låret.
”Austin said that we should stay here.” Han drog en hand genom sitt hår och mötte sedan Marions blick. ”Austin asked me to keep an eye on you and I will do it. So we'll just sit here and wait.” Han strök med fingrarna i skägget och släppte blicken från henne.
”But they need our help. And what can happen?” hon var på gränsen till irriterad nu. Hon ville också hjälpa till, det var ju trots allt hennes fel att detta hade hänt.
”I have to follow my leader's orders. If I do not, I'll die or I will get kicked out of the club.” Han la sin arm om hennes axlar.
Marion gav ifrån sig en suck och skulle précis protestera när hon såg hur Austin föll ihop på asfalten en bit bort. Hon var snabbt uppe på fötterna och hon sprang fort fram till honom medan hon ropade:
”Austin!”
Hon var snabbt framme hos honom och satte sig ner på knä bredvid honom.
”Austin, wake up.” hon började skaka i honom i ett försök att väcka honom och det var då som hon såg blodet som sipprade ut från hans ena axel, han hade blivit skjuten.
”Please, Austin. Wake up!” tårarna rann nedför hennes kinder. ”Can anyone help me?” skrek hon och snart var Max och Moe framme vid henne.
”We have to take him to the hospital.” Max lät orolig och sedan kollade han på Moe. ”You may hold the position here. I take him to the hospital and you can come with me Marion.” Han ropade sedan till den nya prospecten att han skulle köra fram skåpbilen. 
Efter några minuter körde de längst den mörka vägen mot sjukhuset medan Marion och Max satt i skåpbilen med Austin medvetslös i baksätet. 




74. Pure Pain

Kurt Vile - Pure pain

 

”Please, do as I say. Take him to the police.” Austin såg rädslan i Marions ögon när hon såg på honom. Vilket gjorde att han kände sig skyldig. Var det känslan han kände under den rasande ilskan? Jo. Han kände sig skyldig och hemskt när han såg hur Marion såg på honom, han ville inte att hon skulle vara rädd för honom. Det var definitivt det sista han ville att hon skulle känna gentemot honom. Trots att hon talade till honom med en mjuk ton och ömt rörde vid hans kind så försvann inte skuldkänslan, det hade bara krävts en millisekund av att hon känt rädsla mot honom och det skulle han få leva med.
”So cute. She wants to save me, she might like me after all.” Hade det inte varit för att Max hade sagt till Dimitri så skulle Austin förmodligen ha sparkat till honom igen, och därmed kanske orsaka mera rädsla hos Marion. Han visste att Max var minst lika rasande som han själv var, men till skillnad från han själv så hade Max många år på ryggen och därmed lärt sig att hantera sin ilska bättre än vad han själv kunde.
“So what are we doing now? Call the police?” Austin skakade på huvudet, något han fick ångra när smärtan slog till honom som en käftsmäll till ansiktet. Han svalde tungt och lyssnade istället till Maxs skotska stämma. ”I don’t think it’s so smart to call the police yet. We have lot of dead and wounded men outside and even some weapons.” Grim Reapers må ha polisen lindat runt sitt lillfinger men en sådan förödelse som fanns nere på gatan skulle dem inte kunna se mellan fingrarna med. Han mindes inte mycket av hur stor förödelsen var men han hade sett mycket blod och kroppar som låg utspridda. Antingen medvetslösa eller döda. En sak han helst av allt skulle vilja ta itu med men som var ett måste. Han var ledaren och därmed var han tvungen att ta itu med det hela.
”We need to take you to the hospital... Im so glad that you are alive. thought you were going to die.” Han försökte sig på ett leende och smekte Marions kind och lämnade ett spår av blod på henne. Han såg ner på sin hand och såg att det hade runnit ner blod innanför hans jackärm. En oförstående rynka uppstod i hans panna. Var kom det blodet från? Inte förrän i den stunden upptäckte han smärtan som strålade i hans axel. Han hade varit för upptagen med att vara rasande mot Dimitri och orolig över Marions välmående att han inte hade lagt märke till att han faktiskt var skjuten i axeln. Ingenting Marion behövde få reda på ännu, om hon nu inte såg kulhålet.
”Not yet. I need to clean up this mess...” Mumlade han innan han vände sig om mot Max och upptäckte hans blick som var riktade mot Marion. Det var en stor upptäckt som skulle behöva berättas åt Marion. Om detta var det rätta tillfället visste han inte, antagligen inte, men det var en sak Max skulle behöva berätta själv.

 

 


”Max, we need to deal with the stuff on the outside. You better come with us, I won’t leave you alone with him…” Han såg mot Marion och utan så mycket som en glimt ner mot den blödande mannen på hans köksgolv steg han över honom och stegade ut ur lägenheten. När han väl hade ryggen till alla hade han chansen att grimasera av smärta och ta ett djupt andetag. Väl nere på gatunivån upptäckte han att slagsmålen hade ebbat av och hans män tog hand om varandra, Dimitris män verkade ha försvunnit. Förutom de kroppar dem hade lämnat efter sig. Med Max och Marion vid sin sida gick dem över vägen och möttes av Moe som genast såg kulhålet i hans axel.
”You ok?” Frågade han bekymrat och Austin avfärdade snabbt frågan med en nick.
”Watch her and don’t leave her out of your sight.” Beordrade han Moe och gick vidare till dem skadade männen som låg på marken och stönade. Han satte sig på huk och la sin friska hand på en av männens axel.
”What happened out here?” Han hade ingen aning om vad som hade hänt efter att han hade rusat upp till lägenheten.
”Someone from the russian gang decided that they were leaving and they just did... It was like nothing had happened.” Som om ingenting hade hänt... Han hade en stark aning om att detta inte var slutet på det hela. Mera var på kommande, men när och hur hade dem ingen aning om. Men en hämnd skulle ges. Det var han säker på. Han nickade med en suck och ställde sig upp.
”We need to get the russian bodies out of here and take care of...” Svindeln och smärtan slog till och plötsligt blev allt svart och återigen kände han den svala asfalten slå till mot hans huvud innan han försvann för omvärlden. Än en gång.

 



73. The Mess I Made

Parachute – The Mess I Made

 

Marion visste inte varför hon grät, varför hon var så rädd för att Dimitri skulle dö. Han hulkade sig och grimaserade av smärtan. Hon hatade honom, hon rent ut sagt avskydde honom men hon kunde ändå inte låtar honom dö. Även ifall hon hatade människor så var hon inte den personen som hoppades på att dem skulle dö.
Steg hördes snart i trappuppgången och hon var helt säker på att det var Dimitris män, men när hon sedan fick syn på Austin och Max ansikten i dörröppningen kände hon ett sting av lättnad. För bara en stund sedan hade Austin legat medvetslös på asfalten och hon hade trott att han skulle dö där. Men han var helt blåslagen och med blod fulla ansiktet. Hon följde honom med blicken när han stapplade fram till henne.
”Are you okay?” hon kunde bara nicka till svars. Hennes blick lämnade Austin när Dimitri öppnade munnen.
”Are you okay?” Frågade han och synade henne, men så vitt han såg var blodet Dimitris. 
”No I am not okay that bitch fucking gutted me like some fish!” Marion kollade sedan på Austin när han ställde sig upp och när han sedan började sparka på Dimitri skrek hon: ”Stop it. Please Austin.” Hon ville inte att dem skulle sjunka till Dimitris nivå. Dog han nu skulle allt vara hennes fel.
”What a brave man you are, kicking on a man who is already down.” Men Max var snabbt framme hos Austin. ”He is not worth the effort. How are you, love?” och hon var tacksam över att Max hade varit där, annars hade nog Dimitri vart död nu.
”Im not okey.” hon kollade ner på Dimitri och ställde sig sedan upp. ”Please take him to a hospital or something. And then to the police.” Hon satte sig ner vid köksbordet med en suck. Kanske detta skulle få ett slut trots allt.
“Throw him down the stairs. Let’s see if he survives the fall.” Marion blev rädd av Austins ord. Aldrig hade hon hört honom säga något sånt. Hon visste inte att han hade det i säg.
”Please, do as i say. Take him to the police.” hon ställde sig upp och gick fram till Austin och hon la sedan en blodig hand mot hans kind. ”Please, do not sink to his level.”
Dimitris skratt hördes på golvet bakom henne, men han fick snart sluta skratta då kniven i magen gjorde sig påmind. Han hostade och fortsatte sedan skratta igen.
”So cute. She wants to save me, she might like me after all.”
“Just shut up.” Max skottska stämma ekade i lägenheten.
“So what are we doing now? Call the police?” hon kollade på Max och Austin och hoppades på att de hade svar på hennes fråga.
”I don’t think it’s so smart to call the police yet. We have lot of dead and wounded men outside and even some weapons.” Max strök sig över skägget och gick fram till fönstret för att kolla på förödelsen utanför. Marion nickade till svars utan att lyfta blicken från Austins sargade ansikte.
”We need to take you to the hospital.”  hon kramade sedan om honom. ”Im so glad that you are alive. thought you were going to die.”
Max gav snart ifrån sig en trött suck och satte sig sedan ner i soffan. Han strök händerna över ansiktet och kollade sedan på Marion och Austin.
”What a mess.” Marion kunde inte undgå den blick som Max gav henne. Det var samma blick som han brukade ge henne, men nu såg den mer orolig och beskyddande ut. Det var någonting som han visste, någonting som han hade grubblat över enda sedan han såg henne för första gången. 

 

 



72. Bloody sunday

U2 - Bloody sunday

 

Slaget som Austin tog till ansiktet var hårt nog att knocka honom medvetslös. Det sista han såg innan det allt blev svart var ett blodigt ryskt ansikte och en silverbeklädd knoge. Ryssjäveln hade dragit på sig ett knogjärn, inte undra på att ett slag var tillräckligt för att slå ut honom. Smärtan hann inte ens nå hans nervceller innan han slog i marken och slagsmålen runt omkring honom försvann. Det sista han tänkte var Marion. Låt inte Dimitri hitta Marion. Om han gjorde det visste han inte vad som skulle hända. Med allt som pågick nere på gatan så fanns det ingen som hade tid med att skydda henne, ifall det var så att han hittade henne. Plötsligt försvann svärtan av att någon slog honom över ansiktet men små snärtar och skakade honom. En arg röst vrålade åt honom.
”Wake up you bloody asshole! Don’t you dare get beaten up by an old Russian man with dentures!” Det var dialekten som avslöja vem det var som vrålade åt honom så till den grad att huvudvärken från slaget inte ens kändes av. Nästan. Han slog sakta upp ögonen och såg dimmigt för några sekunder innan han såg Max stå hukad över honom och hans jacka i ett hård grepp medan han skakade om honom. Max var helt nerblodad och hade ett enormt ärr ansiktet, större än dem två som han redan hade från tidigare. Han stönade till och spottade ut en loska med blod.
”Yeah yeah.. I’m awake.” Sluddrade han. Inte ens i sina värsta stunder i fyllan hade han varit så borta som han var i den stunden. Max släppte inte taget om honom utan slet upp honom på fötterna. Ingen nåd där inte, men det fanns inte heller någon tid åt nåd. Allt eller inget. Han hade absolut ingen aning om hur länge han hade varit utslagen, men som det såg ut runt omkring honom kunde det inte ha varit särskilt länge. Slagsmålen var fortfarande i full rulle trots att det faktiskt låg en hel del män som var däckade. Men han hade varit borta tillräckligt länge för att Dimitri skulle få en chans att försvinna, tydligen.
”I think Dimitri has found Marion.” Det om någonting var som ett slag till magen. Ilskan slog över honom som en våg och med ens var han näst intill klar vaken.

 

 

Hans käke värkte som om den hade gått i tusen bitar och det kändes som om hans hjärna skulle spräcka sönder hans skalle av allt bultande. Det enda han kunde tänka när han stapplande tog sig över vägen var att Dimitri var en död man om han hade lagt vantarna på Marion. Utan Maxs hjälp hade han nog inte ens tagit sig uppför första trappsteget. Han hade absolut ingen aning om hur svårt skadad han eller Max var, men dem var båda på ett uppdrag. Hitta Marion. Ilskan blandades med oro när han såg den söndertrasade dörren till hans lägenhet. Han rusade snabbt in och snubblade nästan över träflisorna när han hysteriskt såg sig omkring. Ja, så hysteriskt som hans huvud klarade av utan att falla av hans nacke. Synen han möttes av i köket fick hans hjärta att hoppa över ett slag. Vid första anblicken var han helt säker på att allt det blod som låg på golvet var Marions, men sedan upptäckte han kniven som stack upp i Dimitris mage. Hans blick gled från kniven och upp till Marion som försökte stoppa blödningen. En våg av lättnad sköljde över honom när han stapplade fram till henne och satte sina händer på varsin kind.
”Are you okay?” Frågade han och synade henne, men så vitt han såg var blodet Dimitris.
”No I am not okay that bitch fucking gutted me like some fish!” Fräste Dimitri och spottade. Austin ställde sig upp och riktade en spark mot hans fula tryne, trots att det måste ha gjort ont så skrattade Dimitri bara.
”What a brave man you are, kicking on a man who is already down.” Han var på väg att sparka det blodiga trynet igen när Max för andra gången den kvällen höll honom tillbaka.
”He is not worth the effort. How are you, love?” Hans blick var vänd mot Marion och Austin kunde urskilja en annan slags oro i hans ögon. Det var då han kom ihåg vad det var Dimitri hade sagt. I want your daughter. Det skulle lätt kunna vara en lögn, men med tanke på hur fundersam Max hade varit under de senaste veckorna och hans reaktioner till allt fick honom att tveka. Det kunde mycket väl vara möjligt att det Dimitri sa var sanningen.
”Throw him down the stairs. Let’s see if he survives the fall.” Han såg på Dimitri med avsky i blicken. Han skulle inte göra någonting för att hjälpa honom, han ville bara se honom dö. Se på när han förblödde.

 



71. I'm Gonna Die Tonight

Gabriel Rios – I'm Gonna Die Tonight
 

Hon svalde och fortsatte kolla ut genom fönstret för att se vad som hände. Mannen, kidnapparen, Dimitri hade nu stigit av sin motorcykel, fimpat sin cigarett och tagit några steg mot Austin och de andra männen från the Grim Reapers som stod bakom Austin, beredd på att gå till attack om så behövdes. Men Dimitri hade också män bakom sig med varsitt vapen i handen, även dem beredda på att rycka in om så behövdes. Hon granskade dem medan de pratade, hon hörde inte vad dem sa men hon förstod att det handlade om henne.
Snart öppnades dörren till klubbhuset och ut steg Max med ett gevär hängandes på axeln och han såg riktigt allvarligt ut. De fortsatte prata och snart sa Dimitri något som fick Austin att rikta en knytnäve mot Dimitris ansikte men Max lugnade honom genom att lägga en hand på hans axel. Men snart hade även Dimitri sagt något till Max och snart hade Max hoppat på Dimitri och då gav sig även de andra männen in i striden. Austin kastade sig snart ner mot Max och Dimitri för att försöka få dem ifrån varandra, men lika fort som han kastade sig över dem så var någon annan ryss snabbt där hon kastade iväg honom. Pistolskott hördes och männens vrål ekade över gården. De slogs med knytnävarna, de sparkade varandra och sköt. Hon höll hela tiden blicken på Austin och Max och hoppades innerligt att det skulle gå bra för dem. Men hennes förhoppningar försvann snart då Austin fick sig ett sådan hårt slag att han föll medvetslöst ner på marken. Ett skrik lämnade hennes läppar när sedan ryssen som slagit till honom fortsatte sparka på honom. Hon kollade ut över området för att se om hon fick syn på Max men han syntes inte till. Hon kollade åter på Austin som låg medvetslöst på marken, ryssen som hade slagit ner honom vände snart på sig och kollade upp mot fönstret med ett leende på läpparna, det var Dimitri. Hon skyndade sig bort från fönstret och släckte sedan ner allt i lägenheten, hon låste dörren och skyndade sig sedan in i sovrummet och satte sig sedan ner inne i garderoben. Hennes hjärta dunkade av nervositet och det enda som hördes var hennes häftiga hjärtslag och hennes rädda andetag. Hon skulle dö här, det var hon helt säker på, alla i the grim reapers skulle dö. Hon slöt ögonen och tog sedan ett djupt andetag.

 

 

I flera minuter hade Marion suttit där inne i garderoben och bara väntat på att Dimitri skulle komma upp. Hon hade nästan gett upp och skulle precis gå ut från garderoben, när hon hörde hur någon tog tag i handtaget på ytterdörren. Först försiktigt och sedan började personen utanför rycka i den i hopp om att den skulle gå upp. Det blev tyst i några sekunder innan personen utanför började sparka och slå på dörren. Snart hade det åter igen blivit tyst utanför lägenheten, men rätt som det var så hördes en hög smäll och hon förstod direkt att mannen var inne i lägenheten.
”I know you're here, baby.” den ryska dialekten fick hennes blod att frysa till is och minnena från tidigare dök upp i hennes huvud och snart började tårarna rinna nedför hennes kinder.
”I will not hurt you. Come out so we can make up the time that we have missed.” Hon hörde hur Dimitri gick runt i lägenheten för att hitta henne. ”Come out sweetie. Wherever you are.” hon slöt ögonen och la sedan en hand över hennes mun för att han inte skulle höra hennes andetag.
Det hade blivit alldeles tyst igen och hon hörde bara hennes flämtade andetag. I några sekunder var det tyst, inte ens fotsteg hördes, men snart öppnades dörren till garderoben och ett högt och gällt skrik slank ut hennes mun.
”I found you, babe.” ett äckligt leende spred sig över Dimitris läppar.
Marion var snabbt uppe på fötterna och skulle precis slinka förbi honom när han greppade dag om hennes armar.
”You're not going nowhere!” han lät arg och irriterad. Marion kollade på honom med en rädd blick.
”Please let me go.” sa hon bedjande medan tårarna forsade ut från ögonen.
”I never let you go again.” leendet var tillbaka på hans läppar.
Men styrkan och ilskan växte inom henne och rätt som det var så gav hon ifrån sig en spark som träffade honom rätt på hans ädlare delar, greppet om hennes armar lossnade han la händerna på sina delar medan han gav ifrån sig ett stön. Hon såg då sin chans och började sedan springa ut från sovrummet, men Dimitri var snabbt tillbaka igen och kastade sig efter hennes ben som fick henne att falla handlöst ner på golvet. Han drog i hennes ben och försökte få henne emot sig. Hon sparkade och skrek och försökte göra allt för att komma ur hans grepp. Dimitri hade nu fått henne tills sig och hade lagt sig på henne för att hålla fast henne med hela sin kraft. Med ena handen smekte han hennes hals och ner över brösten till den fortsatte ner till hennes short som hon hade på sig. Han letade upp gylfen och han skulle precis ta av hennes shorts, när hon åter igen fick tillbaka sina krafter. Hon började sparka och slå allt vad hon hade och på något vis lättade greppet om henne och hon tog sig snart upp på benen igen, men med Dimitri tätt efter. Det var fortfarande mörkt i lägenheten och det hördes ingenting från utsidan.
Marion skyndade sig fram till diskbänken och roffade åt sig en kökskniv och precis när Dimitri skulle kasta sig över henne, körde hon kniven in i hans mage. Han stannade upp och föll ner till golvet.
”Why are you doing this to me?” han fick knappt fram några ord. Marion stod som paralyserad och kollade på Dimitri medan blodet sipprade ut från hans sår. Hon kollade ner på den blodiga kniven som hon höll i handen och snart ångrade hon det hon just hade gjort. Även ifall han var en hemsk människa, så ville hon inte sjunka till hans nivå.
”Im sorry.” viskade hon och lät den blodiga kniven falla när till golvet. Hon satte sig snabbt ner på huk på golvet framför honom och la sedan sina händer mot såret för att försöka stoppa blödningen medan hon grät. 

 



70. All hell breaks loose

Black Star Riders - All hell breaks loose

 

Synen av Belikov som slängde sin cigarett på tungan äcklade honom inte. Han hade sett bra värre saker. Han var inte heller rädd för det mantal Dimitri hade tagit med sig, han hade uppskattat det att vara nästan lika många män som han själv hade med sig.
”I want what is mine.” Austin förstod genast vad han menade med vad Belikov sa. Han motstod frestelsen att snegla upp mot fönstret som ledde till hans lägenhet, där Marion förhoppningsvis fortfarande lågt lugnt och halvsov till filmen dem hade satt igång. Ingen av dem hade egentligen kollat eftersom Marion hade somnat och han hade hela tiden varit på helspänn, redo på att bege sig ner till klubbhuset när klockan var slagen. Inte ens den ljuva stunden bland lakanen hade fått honom att slappna. Austin fnyste och såg sig omkring på dem ryska männen som stod bakom Dimitri. Alla redo att slåss, precis som hans killar, och alla var dem lika fyllda med tatueringar så som Dimitri.
”You’re the one to talk. Taking peoples property.... Like those guns for example.” Han nickade mot AK-47:orna som en del av dem ryska männen höll i. Än så länge var dem inte riktade mot någon, med stor betoning på än så länge. Dimitri skrattade till.
”Who says I took them, they might be mine from my home country. Russia.” Han hörde dörren till klubbhuset öppnas bakom sig och ett leende spred sig over Dimitris läppar. ”Max, my old friend.” Han sneglade sig över axeln och såg att Max hade stigit ut med ett gevär slängt över axeln och ett allvarligt uttryck över sitt ansikte. Han var inte lika vänligsinnad som Dimitri låtsades vara. Varför skulle han?
”Belikov.” Fientligheten som genomsyrade Maxs röst gav en ännu mera spänning till stunden, den var så tjock att man skulle troligen kunna skära igenom den. Testosteron fyllda muskelknuttar med ett enda begär, att få spilla blod. Han gjorde det för en enda orsak. Skydda Marion. Han skulle inte låta dem få tag i henne, över hans döda kropp.

 

 


”Back to what I want, the girl.” Ett mystiskt flin spred sig över Dimitris läppar. ”I want Max’s daughter.” Va? Han såg oförstående på Dimitri. Max hade ingen dotter, så vitt han visste. Marion kunde väl ändå inte vara hans dotter. Det var omöjligt. Eller? Han såg bort från Dimitri och över till Max som såg ut att ha blivit slagen i ansiktet, men hans ögon avslöjade att detta var någonting han hade tänkt över under en lång tid. ”Did you not know? Oh she is special, just like you Max but she is much more beautiful than you are... And what a wild woman in bed.” Austin morrade till och skulle rikta ett knytnävsslag mot Dimitris fula tryne men stoppades av Maxs hand på sin axel. ”Don’t.” Mumlade han. Han visste precis vad Dimitri hade gjort mot Marion, han hade varit den som hade tagit emot henne kvällen då hon hade rymt. Han var den som hade fått höra helvetet som hon hade varit med om, hur hon hade blivit våldtagen gång på gång. Dimitri skrattade men männen bakom honom greppade sina vapen, en handgest från Dimitri och dem slappnade av så mycket dem vågade.
”Looks like someone knows what I am talking about. She really is something special, very rare... Just like her mother. She is very special too… Or should I say, was very special.” Det var droppen för Max, allt sunt förnuft var som bortblåst. Innan Austin visste ordet av hade Max flugit på Dimitri och helvetet brakade löst. Skott avfyrades, knytnävsslag riktade och vrål ekade mellan väggarna. Austin var snabbt nere för att bryta loss Max från Dimitri men kastades snart i backen av en ryss. Han såg upp i ryssens ansikte och såg att han var verkligen ful, ansiktet var fyllt med gamla ärr och tatueringar. Han slet fram sin pistol från sitt gömställe och sköt ryssen i knäskålarna, han skulle då inte kunna gå på länge. Några ärr till på hans kropp skulle nog inte skada. Han kom upp på fötterna och riktade en spark mot ryssen som nu låg på marken och ylade av smärta. En hand lades på hans axel och när han snurrade runt för att slå vem som än slet tag i honom fick han själv en rak höger till ansiktet. Helvetet hade minsann brakat löst och han bad till Gud och Allah och Buddah att Marion gjorde som han sa och bara höll sig i lägenheten.

 



69. Coming Back Again

Kings Of Leon – Coming Back Again

 

Austin var snart ute i allrummet med och hon blev alldeles varm inombords när hon såg honom.
”Where the hell have you been? Taking a golden shower?” hon hörde direkt att det var Moe innan han hade kommit ut ur rummet bredvid. Det var så typiskt honom, att hålla på och driva och retas med alla nya prospects. Det hade hänt flera gånger att de dragits sig ur efter att de har varit i klubben i en eller två veckor, allt tack vare Moe. Marion sken snart upp i ett leende när Austin styrde sina steg mot henne. Hon besvarade hans kyss och hon var glad över att de inte var ensamma i rummet för då hade hon dragit ner honom i soffan. De hade gjort det lite överallt i klubbhuset, på soffan, på biljard bordet och till och med inne på det runda bordet där alla möten höll till och där alla beslut gjordes. Tanken fick henne att fortsätta le och hon ställde sig upp när deras läppar hade lämnat varandra.
”Sorry... Turned out that Max did have some bad news. Hey, Nate where’s the coffee? It’s bloody nine in the morning and some of us haven’t had the luxury of drinking coffee yet.” hon nickade till svars, hon hade förstått direkt att det var något som inte stod rätt till och hon förstod även att Austin och de andra inte ville dela det med henne, så hon frågade inte heller. Var hon hade fått lärt sig under denna tid tillsammans med klubben var att inte ställa frågor om vad de diskuterade om i mötesrummet. Var det någon som Austin ville dela med henne så berättade han det helt enkelt.  
“I was waiting for you, with not even a piece of cloth on my body.” Fick hon sedan ur sig och flinade mot Austin och hon hörde hur Moe och Max började skratta.
Nate försvann snart in i det lilla köket för att fixa kaffe. ”I help Nate with coffee.” hon klappade lätt Austin på hans bringa innan hon gick mot köket. ”Be kind to Nate. Otherwise, you get to do with me.” Hon höll upp pekfingret i en varnad gest framför Moes ansikte innan hon log.

 

 
Dagen rullade på. De flesta jobbade i verkstaden med att laga en massa bilar och motorcyklar till olika kunder. Max hade som vanligt varit inne i en massa papper på kontoret, gjorde den gubben aldrig något annat? Under hela dagen hade hon och Austin bara myst i hans lägenhet. De hade tagit ett långt och varmt bad, de hade haft det lite roligt i sänghalmen och sedan hade de bara legat under ett täcke framför tv:n och lyssnat på regnet som smattrade mot fönster rutorna. Det hade regnat konstant sen i morse. Inte ett enda uppehåll. De hade till och med varnat på nyheterna att det var risk för översvämningar. Men en så länge hade dem klarat sig.
Marion måste ha somnat i soffan för när hon sedan hörde att Austin lämnade sin plats bredvid henne under täcket öppnade hon ögonen och såg till sin förvåning att det var mörkt ute.
”I’ve gotta go down and check on Max, to see that he hasn’t lost his mind in the middle of all that paperwork.” hon gav ifrån sig ett protesterande stön och tog tag i hans hand. ”You stay here... There’s no need for you to come tonight, we’ll just discuss money.” Marion gav honom en besviken min och när han sedan böjde sig ner i soffan och kysste henne besvarade hon kyssen med att försöka dra ner honom i soffan. Hon lät hennes händer följa hans ryggtavla upp mot hans hals. När han sedan rätade på sig igen gav hon åter ifrån sig ett protesterande stön. Hon följde honom med blicken när han gick mot ytterdörren. ”See you later, honey.” när han sedan stoppade pistolen i byxlinningen förstod hon direkt att det var något mer än att bara kolla till Max och hans pappersarbeten.
”See you later.” fick hon sedan ur sig när han hade stängt dörren. Hon gav ifrån sig en besviken suck och la huvudet bakåt mot ryggstöden och fixade blicken på lampan uppe i taket.
Tiden tickade förbi och hon satt där i flera minuter i sin ensam het. När hon sedan hörde ljudet av motorcyklar utanför stelnade hon till. Hon lämnade sin plats i soffan och skyndade sig fram till fönstret och fick till sin förskräckelse se ett gäng med okända motorcyklar svänga in mot klubben och när sedan mannen på den främre motorcykeln tog av sig sin hjälm förde hon handen mot munnen medan hon kvävde ett skrik. Hon förstod genast vem det var.
 
 



68. More than a feeling

Boston - More than a feeling

 

Austin hade satt sig ner på sin plats vid ändan av det runda bordet och lutade sig tillbaka sin stol. Dem hade bollat fram och tillbaka olika idéer och teorier till varför någon skulle ta deras vapen, samt hur dem visste att dem ens hade vapen och var dem fanns.
”What ever the reason is we have to prepare. They took our guns and that means that they might come tonight or the next, we won’t know that before they’re here. But we have to stand ready for a potential attack... So no outsider’s gets in to this clubhouse tonight.” Han såg runt på dem män som satt vid bordet med honom och dem nickade instämmande. Han drog e hand över sitt ansikte och ställde sig upp efter det att han hade slagit klubban i bordet för att avsluta diskussionen. Dem hade tidigare planerat att ta sig  in i det gamla industrihuset, som han och Marion hade kört förbi när dem hade hamnat i biljakten, för att se om det var där dem höll hus. Det var nu då inte längre något alternativ med tanke på att dem inte hade kvar några vapen. Han följde Max ut ur rummet och in till det ’allmänna utrymmet’. Där såg han först en mycket dränkt Nate och därefter sig han Marion. Dem hade diskuterat så pass in intensivt och grubblat så djupt att Austin hade helt glömt bort tiden. Han hade lovat Marion att vara tillbaka inom en timme, men i sådana här fall var han tvungen att sätta klubben före en stund till sängs med henne. Han suckade.
”Where the hell have you been? Taking a golden shower?” Hörde han Moe utbrista bakom sig, Nate skrattade lite halvt nervöst och kliade sig i nacken. Han själv gick fram till Marion, böjde sig ner och tog tag i hennes haka med tummen och pekfingret för att sedan kyssa henne mjukt.
”Sorry... Turned out that Max did have some bad news.” Mumlade han. “Hey, Nate where’s the coffee? It’s bloody nine in the morning and some of us haven’t had the luxury of drinking coffee yet.” Inget kaffe och bara dåliga nyheter. Vilken ljuvlig start på morgonen. Han såg Nate smita undan Moes lätta snärt till skallen och försvann in till kontoret för att sätta på en kanna kaffe.

Dagen löpte på som vanligt utan några missöden. Gubbarna jobbade i garaget, regnet vräkte ner och Max jobbade med sina papper men alla var fortfarande på helspänn. Speciellt dem som hade varit med på mötet och visste precis vad som väntade, men alla som var medlemmar hade fått höra om stölden. En nyhet som inte skulle få spridas ut till allmänheten, dem ville inte direkt dra tills sig ännu mera uppmärksamhet från några andra rival klubbar. Austin hade inte ens berättat det åt Marion, så vitt hon visste så var det bara några dåliga nyheter. Inga detaljer. Det var det ingen som fick veta förutom dem som var inblandade i det hela. Tack vare regnet hade Austin hållit sig uppe i lägenheten med Marion. Men när mörkret föll började känningar av någonting göra sig till känna hos honom. Det var dags för honom att ta sig ner till klubbhuset och se till så att ingenting mycket dåligt hände.
”I’ve gotta go down and check on Max, to see that he hasn’t lost his mind in the middle of all that paperwork.” Han ställde sig upp från soffan och suckade. ”You stay here... There’s no need for you to come tonight, we’ll just discuss money.” Han visste att de than sa var väldigt svävande och otydligt, men han kunde inte säga att ’jo vi tror att Dimitri kommer med sitt gäng, men lugn du bara vi tar hand om det’. Om han sa det så var det ett säkert kort att hon antingen skulle komma ner eller också försöka binda fast honom till soffan. Han böjde sig ner och kysste henne länge länge innan han slutligen släppte taget om henne. Fick inte få det att se ut som om han sa adjö. För ett ’adjö’ skulle det inte bli, blev det ett slagsmål så skulle dem helt klart ta hem det.
”See you later, honey.” På vägen ut ur lägenheten snappade han till sig sin pistol, satte den i byxlinningen och steg ut i trapphuset. Återigen hade den äckliga magkänslan kommit tillbaka. Någonting skulle definitivt hända ikväll. När han steg ut genom dörren och ut på gatan såg han att vissa män satt på taket och vissa satt utanför på sina motorcyklarna och rökte lugnt. Som om det var en helt vanlig kväll och ingenting skulle hända. Vänta bara. Så fort han kom över till klubbhuset hörde han ljudet av motorcyklar. Hans hand flög automatiskt till pistolen som dolde sig under lädervästen. Som han hade anat var detta inga vänliga motorcyklar. Från den första motorcykeln steg en äldre man, vars kropp var fylld med tatueringar, och tog av sig sin hjälm. De små tatueringarna på hans fingrar avslöjade vem han egentligen var. Dimitri Belikov.
"I see that you have..." Dimitri såg sig omkring. "Brought some back up." Den ryska brytningen på hans röst var nästan hånande gentemot honom. Bakom Austin hade männen samlats i en enig trupp och nästan skakade av att få hoppa in i ett gammalt hederligt slagsmål.
"What do you want, Belikov?" Frågade han kallt. Dimitri verkade inte det minsta skrämd av mantalet som ställde sig bakom Austin, istället släckte han helt enkelt cigaretten på sin tunga.

 



67. Tell Me What's Wrong

Mighty Diamonds – Tell Me What's Wrong

 

Hon granskade Austins ansikte när hon frågade om det var något med klubben. ”Probably, Max didn’t say.” hon nickade till svars och snart hade han lyft upp henne i hans famn och lagt ner henne i sängen. När deras läppar möttes började hennes hjärta fladdra. Även ifall hon hade känt honom ett bra tag nu så fick hon alltid fjärilar i magen och hjärtklappningar när de kysstes. Ibland räckte det bara att han såg på henne med de isblåa ögonen.
”If you promise to not move an inch...” hon fortsatte kyssa honom utan att svara. ”I have to go now... But you go back to sleep and I’ll be back by the time you’re awake.” Hon kollade besviket på honom. “Please don’t go.” hon kollade på honom när han sedan försvann ut genom dörren. ”If you're not back in an hour is too late.” ropade hon efter honom strax innan hon hörde ytterdörren stängdes med en duns. Hon gav ifrån sig en suck innan hon la sig till rätta i sängen.
Hon kurade ihop sig under täcket och slöt ögonen för att försöka somna om igen. Men det var omöjligt. Hon vred och vände på sig i sängen, hon la sig i mitten, tvärsöver, hon la sig på rygg, på mage, på sidan, men ingenting fick henne att somna om. Hon kollade på väckarklockan som stod på nattduksbordet bredvid henne, den digitala klockan visade 07.30. Hon satte sig upp med en djup suck och klev sedan upp. Hon tassade iväg in i badrummet och satte på vattenkranen för att fylla badkaret med vatten. Medan hon väntade på att bad karet skulle fyllas gick hon in i köket för att ta sig frukost. Till sin förvåning såg hon att det regnade ute. Enda sedan hon hade kommit till klubben hade det varit strålande sol. Vilket hade varit riktigt härligt då hon hade haft chansen att förbättra hennes solbränna.
Hon satte i gång kaffekokaren och när hon sedan hade brett två smörgåsar med varsin ostskiva på var kaffet redan klart. Hon la smörgåsarna på en assiett och hällde upp lite kaffe i en mugg. Hon tog sedan med sig det in i badrummet. Hon fyllde i lite badskum i badkaret och la sig sedan ner i det varma vattnet. Hon en tugga av smörgåsen och drack sedan några klunkar av kaffet.

 

 
Efter en halvtimme hade hon gått upp från badkaret och nu stod hon fullt påklädd i köket. De hade gått över en timme nu sedan Austin hade gått ner till klubbhuset och hon kände oron krypa fram. En oro som hon inte hade känt på flera veckor. Någonting måste ha hänt. Hon tog på sig sina converse och tog sedan på sig en munkjacka utanpå linnet. Hon låste dörren efter sig innan hon försvann nedför trappan.
Inte en människa syntes till i klubbhuset, men från rummet bredvid hördes röster. Det ”hemliga rummet” där de hade sitt runda bord. Det var där alla beslut skedde, det var i det rummet som de stängde in sig ifall det var något viktigt som de skulle prata om. Hon satte sig ner i en av soffa på ena långsidan av lokalen. Hon hörde hur de pratade från rummet intill, hon kunde inte uppsnappa några ord men hon hörde på deras tonfall att det var allvarligt.
En av klubbens nyaste prospect, Nate, klev snart in i rummet. Han var dyngsur och hans blonda rufsiga hår var inte rufsigt längre, istället låg det slickat mot huvudet. Han kollade frågande på Marion när han hade stängt ytterdörren efter sig.
”What are you doing here?” han satte sig ner i soffan bredvid henne.
”I'm waiting for Austin. Do you know what they're talking about?”
Han nickade. “I heard earlier that they were talking about some stolen weapons. But I heard nothing more.”
Hon kollade oroligt runt i rummet. Vem skulle vilja ta vapen av dem? Bara det inte var kidnapparna som var tillbaka igen, ryssarna, Dimtri. Tanken fick henne att rysa.
Snart öppnades dörren till rummet intill och Max gick snart ut från rummet med en orolig blick. Hon förstod direkt att något var fel. Han satte sig ner vid ett ledigt bort och gav sedan Marion samma blick som han hade gett henne sen hon såg honom för första gången. 
 
 



66. They f*cked our asses

Tenacious D - They fucked our asses

 

Austin hade précis fått på sig sin skjorta och satt pistolen, som oftast låg på nattduksbordet, bak i byxorna och in under skjortan när han hörde rörelser från sängen. Han vände sig om och log nöjt åt den syn han bemöttes av.
”What are you awake now? Come back to bed.” Det var näst intill omöjligt att motstå frestelsen med tanke på hur vackert nyvaken hon såg ut vid det tillfället när hon klappade på sängen. Han fick småglimtar från gårdagskvällen, och diverse kvällar innan den och tankarna på det fick honom att le mer än nöjt. Han ångrade inte en sekund att dem hade hamnat i säng med varandra den stunden dem hade gjort det. Trots att det var meningen att dem skulle kila långsamt. Så mycket för den saken.
”Oh believe me... I would if I could.” Fan ta Max om hans brådskande ärende bara var en miss i något protokoll. Då skulle ha få höra en utskällning han aldrig ens fått höra av sin exfru. Han drog på sig västen och drog en snabb hand genom sitt redan morgonrufsiga hår.
”Is it something with the club?” När hon satte sig upp och såg ack så orolig och oskyldig ut förbannade han Max tusen gånger om inombords. Drar en man upp ur sängen den här tiden på dygnet och när det dessutom ligger en syndigt vacker kvinna i sängen med honom. Hade han inte hört om vett och etikett förut? Han ryckte på axlarna.
”Probably, Max didn’t say.” Oftast brukade han säga om det var dåliga eller riktigt dåliga nyheter som han hade på hjärtat, och de gånger han inte sa någonting så kunde det antingen vara att en av killarna hade fastnat med diverse kroppsdelar i diverse saker eller så var det någonting riktigt illa. För Maxs eget bästa var det bäst att det var någonting riktigt illa. Han såg hungrigt efter Marion  när hon kom runt sängen mot honom. Han besvarade mer än villigt den kyss hon gav honom. ”Will you come back later?” Han virade sin arm kring hennes midja och lyfte upp henne i sin famn. Han satte mjukt ner henne i sängen och kysste hennes ljuva läppar.
”If you promise to not move an inch...” Mumlade han och gav henne en kyss till. ”I have to go now... But you go back to sleep and I’ll be back by the time you’re awake.” Med dem orden gav han henne sista kyss och klättrade ur sängen. Om han såg tillbaka på vägen ut ur rummet så skulle han nog inte kunna stå emot frestelsen att vända om och hoppa ner i sängen med henne igen. Så det bästa alternativet för stunden var att se framåt och gå ut genom dörren.

 

 

När han väl steg in kontoret hade han rökt en cigarett men höll på med sin andra. Han stegade in i kontoret och upptäckte att Max inte var ensam, där satt även Moe, Simon och JD.
”You all better have one hell of a reason to drag me out my bed and from the very sexy woman in it.” Han såg irriterat på dem och upptäckte att detta var en av de gånger då Maxs tystnad betydde att det var otroligt dåliga nyheter. ”What now?” Max gnuggade sin haka och såg genuint arg ut.
”All the guns are gone.” Han såg från Max till Moe med ett höjt ögonbryn. ”Did I just hear you right. Did you say that the guns are gone?” Utbrast han. Han visste att det var någonting otroligt fel med lugnet dem hade fått ha under den senaste månaden. För mycket lugn betydde alltid att det var en skitstorm på väg. Tystnaden som rådde var svar nog. Alla vapen var borta.
”God fucking damnit! How could this happen?” Om någon bestämde sig för att ge sig efter dem nu så hade dem den perfekta luckan att göra det. De enda vapen dem hade nu var sina egna. ”The back door was shot open, no shells were left behind.” Moes tur att prata. Han suckade uppgivet.
”Did you find out anything more about Dimitri?” Han vände sig till Max som skakade på huvudet.
”No one has heard or seen anything, we don’t even know for sure if it really is Dimitris crew that we’re up against.” Det Max sa var sant, men hans magkänsla sa honom att det var Dimitri. Det han fortfarande inte hade lyckats pussla ihop var vad Marion hade med ryssarna att göra. 

 
 



65. We Belong Together

Gavin DeGraw – We Belong Together

 

Marion mötte Austins blick när han sedan gick fram till henne och la sina händer på hennes axlar. ”But I didn’t... You were as close to dying to day as I was, I gave a promise to protect you and that is what I will do even if it costs me my life. But there has been enough death for tonight so let’s just go to bed and hope nothing else happens for a while. Okay?” hon bara nickade åt det han hade sagt.
Snart drog han in henne i hans famn. Hon gömde ansiktet i hans jacka och andades in doften av cigarettrök och avgaser. De ord han hade sagt tidigare var just de ord hon behövde höra, att han skulle skydda henne med sitt liv, att han skulle göra allt för att se till så att hon var trygg. De stod där i några minuter och när han sedan tog några steg bakåt så ville hon protestera, hon ville stå där i hans trygga famn resten av hennes liv.
”Would you say it’s going to fast forward if I asked you to join in bed tonight? Nothing else than sleeping, pinky swear.” hon kollade upp på honom och kunde inte göra annat en le åt hans fråga. Nog var det att gå fort framåt. Men sättet han sa det på och hur han höll upp lillfingret medan han log oskyldigt. Det var inget man kunde säga nej till.
” But promise me you will never do so again with You looked like a little girl.” hon gav ifrån sig ett skratt och tog ett steg mot honom och sträckte lite på sig för att kunna ge honom en kyss innan hon tog hans hand och började gå i riktning mot hans lägenhet. Alla tankar om det som hade hänt under dagen och de senaste veckorna var nu som bortblåst.

 

Dagarna gick och dagarna blev till veckor och ingenting hände. Allt var lugnt och fridfullt och konstigt nog hade hon aldrig varit lyckligare. Austin var allt hon hade önskat sig, även ifall Theo alltid fanns inom henne så var det något speciellt med Austin. Han fick henne att känna sig glad och älskad. Han fick henne att glömma allt skit som hon hade gått igenom den senaste månaden. Den morgonen sov hon djupt, hon hörde inte hur telefonen på nattduksbordet ringde, hon kände inte heller hur mannen kysste hennes nyckelben och sedan hennes kind. Men det var inte förens mannen hade lämnat sin plats bredvid henne i sängen som hon började vakna till liv. Hon sträckte lätt på sig innan hon sakta öppnade ögonen och det hon såg fick henne att le.
”What are you awake now? Come back to bed.” hon klappade lätt med en hand på hans sida av sängen. De hade bara tagit några timmar för dem att hamna i säng med varandra. Den kvällen när det var skottlossning så hade de båda bestämt sig för att bara sova bredvid varandra, inget annat. Men bara efter några minuter som de hade lagt sig i sängen för att sova så kunde de inte hejda sig längre och hon ångrade aldrig sitt val. Även ifall hon hade nästan hotat Austin att de skulle ta det lugnt i början.
”Is it something with the club?” hon satte sig upp i sängen och drog en hand genom det rufsiga håret. Hon kollade på honom med en orolig blick innan hon ställde sig upp ur sängen och virade täcket runt hennes nakna kropp. Hon gick fram till honom och gav honom en kyss.
”Will you come back later?” även ifall de var tillsammans så hade de fortfarande varsin lägenhet, vilket var bra ibland ifall dem kände för att vara för sig själv. 

 

 
 



64. The Calm

Of Mice and Men - The Calm

 

”But he had never died if I had not been here.” Austin suckade tyst och såg allvarligt på henne. ”Almost all of your men think it was my fault.” Han hade haft rätt, hon hade verkligen sett de onödiga blickarna som hans män hade skickat mot henne. Och dem skulle låtsas vara riktiga karlar, men självklart förstod han dem. Han och hans klubb hade förlorat en broder.
”His blood is not on your hands... His blood is on the leader of that motorcycle-gangs hands. We have a lost brother, but that does not excuse my men’s behavior towards you. I will talk to them.” Det var då en sak som var säker. Han skulle ta sig ett ordenligt snack med dem, han skulle bli tvungen att kalla till ett möte väldigt snart för att hitta på en lösning till det hela. Dem visste vem The Grim Reapers var och det kunde betyda att dem skulle kunna dyka upp till deras klubbhus. Om dem inte visste bättre vill det säga.
”Can we go now?” Han nickade, tog på sig hjälmen och satte sig på motorcykeln för att därefter köra iväg. Marion var inte den enda som var trött, efter allt som hade hänt och efter att adrenalinet hade försvunnit ut ur hans kropp kände han sig väldigt uttömd. Framför dem körde Max men när dem väl hade kommit till Stockton svängde han av till det hus han bodde i, medan han själv och Marion fortsatte fram till klubbhuset.  Han backade in motorcykeln utanför verkstaden och lät henne stiga av. Det var lika bra att ha motorcykeln färdigt där, eftersom han hade upptäckt diverse kulhål i skärmen var han tvungen att fixa den nästa dag. Han tog av sig hjälmen och lät ett snett leende leka över hans läppar när han kände hennes mjuka läppar mot sin kind.
”I do not want more people to die because of me.” Han ställde sig upp med en tyst suck. ”Especially not you. You could have died today.” Han satte sina händer på hennes axlar och mötte hennes blick.
”But I didn’t... You were as close to dying to day as I was, I gave a promise to protect you and that is what I will do even if it costs me my life. But there has been enough death for tonight so let’s just go to bed and hope nothing else happens for a while. Okay?” Han kysste hennes huvud när han drog henne i en kram. Han var bara tvungen att få hålla om henne för att vara säker på att hon var hel och inte hade några inre skador eller på något att vis var sönder. Hans arm värkte men det var ingenting han brydde sig särskilt mycket i. Han tog ett steg tillbaka och såg ner på henne.
”Would you say it’s going to fast forward if I asked you to join in bed tonight? Nothing else than sleeping, pinky swear.” Han höll upp sitt lillfinger mot henne och log oskyldigt. Han var ingen som tvingade sig på kvinnor som klart och tydligt sagt nej.

 

 
 

Dagar gick ja till och med veckor hade gått och allt hade lyckligtvis hållit sig relativt lugnt. Bortsett från diversebråk och dylikt, vardagssaker helt enkelt. Men det var nästan så att det hade varit för lugnt. Någonting kändes inte helt rätt, som om det var lugnet före stormen. Därför hade dem inte tagit några risker och laddat upp med vapen, så att dem var redo för vad som nu kunde komma. Marions kidnappare hade ingen sett skymten av efter vad som hade hänt, som tur var. Männen i Grim Reapers hade även dem lugnat ner sig och accepterat Marion som en av sina egna. Booth, mannen som hade fallit offer för skottlossningen, hade blivit begravd och Vinnie hade hamnat på kryckor efter att ha fått en kula i benet. Så han skulle inte kunna köra på någon vecka till ännu, men envis som en åsna var han och satte sig på en motorcykel så fort han fick chansen. Annars höll han till i garaget och hjälpte till där. Hans skottsår hade läkt riktigt fint och hade fått ta bort stygnen för någon vecka sedan. Ännu ett ärr som skulle pryda hans kropp.
Austin väcktes av ljudet från sin telefon som nu låg på nattduksbordet och durrade frenetiskt. En trött suck slank ur honom när han såg vem det var som ringde och väckte honom den här tiden.
”Max, what the hell?” Mumlade han trött och masserade sina trötta ögon. ”Fine... I’ll be there in ten minutes.” Muttrade han och la på. Han såg över till andra sidan sängen och såg till sin glädje att Marion fortfarande låg och sov lugnt. Han gled över dit och kysste hennes nyckelben mjukt innan han smekte bort en hårslinga från hennes kind och kysste henne på kinden. Så tyst som ha kunde tog han sig upp ur sängen och tog på sig kläder. Tydligen hade Max ett viktigt ärende han var tvungen att ta itu med nere vid klubbhuset. Aldrig att man skulle få sova i lugn och ro.

 
 
 
 



63. All Because Of Me

Thornley – All Because Of Me
 

Hon hade inte insett att hon hade gått så långt förens nu. Det var mörkt efter vägen och inte en levande själ syntes till. Det enda som hördes var hennes andetag och en uggla som hoade i närheten. Det var nästan lite kusligt, som i en skräckfilm. Hon ökade på stegen för att fortare komma tillbaka till Austin och de andra. Det var en dum ide att bara sticka så där, när kidnapparna fortfarande fanns där ute någonstans.
Snart hörde hon motorcyklar någonstans i fjärran, hon stelnade till. Tänk om det var kidnapparna igen? Som kom tillbaka med förstärkning? Men och andra sidan så kanske det var bra att det var dem? Då kunde de kanske få ett slut på det här, det var lika bra om de tog henne direkt så hon slapp sätta The Grim Reapers i fara igen.
Snart syntes även ljusen från motorcyklarna så istället för att gömma sig inne skogen fortsatte hon gå längst vägen i riktning mot motorcyklarna. Ju närmare motorcyklarna kom desto mer nervös blev hon. Men när sedan en av motorcyklarna stannade bredvid henne gav hon ifrån sig en lättad suck. Det var Austin och direkt hon såg honom kändes allting bra igen. Hon stannade upp och lar armarna i kors över bröstet och granskade honom. ”You’re going to be death of me if you keep running away like this...” hon släppte inte blicken från honom när han klev av motorcykeln och gick fram till henne. ”You are not the reason that he died. Death is something you have to accept in life, especially if you’re going to join a motorcycle club like this.” Beröringen från hans hand som smekte hennes kind fick hennes hjärta att fladdra under tröjan.
”Promise me that you won’t run off like that again.” Fortsatte Austin och Marion nickade till svars.
”But he had never died if I had not been here.” fick hon sedan ur sig, fortfarande med gråten i halsen. ”Almost all of your men think it was my fault.” Hon kollade mot Max som satt en bit ifrån dem och sedan kollade hon upp på Austin igen.
”Can we go now?” hon gick fram till motorcykeln och spände fast hjälmen på huvudet. ”Im tired.”

 

 

Snart var de på väg tillbaka till klubbhuset igen. De var ensamma på vägen, inte en bil syntes till. Marion lutade huvudet mot Austins ryggtavla. Han hade rätt i det han hade sagt, det var inte hennes fel. Austin och hans klubb hade bestämt sig för att skydda henne, det var deras val att följa med Max hit ut. Hon suck letade sig ut genom hennes mun, det hade varit en jobbig dag, precis som alla andra dagar de senaste veckorna. Hon hade trott innerst inne att det skulle bli bättre om hon hittade hjälp, att allt skulle vara över. Men så fel hon hade haft, nog hade det blivit bättre på ett sätt ändå, hon hade träffat Austin. Men alla dagar, sedan hon hade kommit till klubbhuset, hade varit full med problem, tjej slagsmål, skottlossning. Men allt hade även fört med sig en del positiva saker.
De hade snart passerat ”Välkommen till Stockton” skylten och lämnat skogen bakom sig. De passerade massa villor med tända lampor i vartenda fönster och Marion kände ett sting av avundsjuka. Hon ville också ha en villa, en familj att komma hem till.
De svängde snart in mot klubbhuset och verkstaden, med Max i täten. När hon sedan hade klivit av motorcykeln knäppte hon upp hjälmen och ställde den på bakre sätet på motorcykeln.
”I’m sorry, I will not go away again.” hon böjde sig fram och kysste Austin lätt på kinden. ”I was so scared and shocked.” fortsatte hon och drog en hand genom håret. ”I do not want more people to die because of me.”  hon kollade ner på Austins skadade axel. ”Especially not you. You could have died today.”




62. Runaway

Linkin Park - Runaway

 

Alla var knäpptysta runt omkring Austin. Det enda som hördes var den skjutne mannens kvidanden när Simon och JD kånkade iväg honom till skåpbilen. Tystnaden bröts snart av Marions gråtfyllda röst.
”Everything is my fault.” Han vände sig mot henne och skakade på huvudet med en rynka i pannan. Han såg några av männen skicka beskyllande blickar mot henne, någonting han skulle ta itu med senare när hon inte var närvarande. ”I should probably go now.” Han såg hur hon vände på klacken och började gå bort från honom, från dem alla. Han började gå efter henne men stoppades snart av att någon satte en hand på hans axel. Han slog bort handen och vände sig om för att se att det var Max som hade stoppat honom.
”I don’t know about you but I will not let her go off alone with that MC-gang still running around out there somewhere.” Morrade han och lät sin blick glida över de hårdbarkade männen som stod runt omkring honom och såg ut som ett gäng med bitchiga soccer moms. ”I thought higher of you than to look at an innocent woman with those glares of yours, you didn’t have to say anything when your eyes told her everything. She has been through hell and you act like a bunch of housewives of Beverly Hills!” Hur han visste om det TV-programmet var inte relevant I denna stund. Han beskyllde inte henne för att detta hade hänt. Han beskyllde delvis sig själv för att i första taget tagit med henne ut på den här ridturen, men mest av allt beskyllde han Dimitri. Det var han som var orsaken bakom det hela.
”She needs to be alone for a minute or two. She has seen much more than any woman in this club has ever seen... She doesn’t need us pitying her quite yet.” Maxs skotska stämma fick honom att faktiskt stanna helt och hållet. Hans blick vandrade iväg åt det hållet Marion hade gått och fortfarande kunde han se hennes ryggtavla. Han drog en hand genom sitt hår och kom då ihåg att han faktiskt hade ett skottsår i sin arm.
”Get rid of the bodies, I don’t care where you do it. Just get rid of them. I’ll call the coroner to pick him up...” Muttrade han och gick iväg till sin motorcykel. De flesta männen hoppade på sina motorcyklar och körde iväg för att göra sig av med fiende kropparna. Han ringde efter rättsläkaren att hämta upp den fallne mannen. När han sedan lade undan telefonen hörde han fotsteg bakom sig, den enda mannen som faktiskt skulle komma fram till honom nu var Max. Och mycket riktigt var det han.

 

 

När rättsläkaren hade kommit dit och fört in kroppen i sin bil så hade han på samma gång fixat till Austins skottsår. Resten av männen hade åkt vidare och nu återstod bara Max och Austin, båda hade stannat av två anledningar. Vänta på rättsläkaren och Marion. När det började bli mörkt kunde han inte vänta längre, han var tvungen att åka och söka efter Marion. Oron höll på att ta över honom. Vem visste om kidnapparna hade kommit tillbaka och plockat upp henne?
”Go home, Max. I’ll go find Marion.” Han startade upp motorcykeln och satte på sig hjälmen. När han körde iväg lade han märke till att Max följde efter honom, kanske var det bra att inte vara ensam riktigt ännu. Efter en kort stund upptäckte han någon som gick bredvid vägen. Till sin lycka och lättnad fann han att det var Marion. Han stannade upp bredvid henne och såg på henne med en suck.
”You’re going to be death of me if you keep running away like this...” Han lät motorn dö ut innan han ställde sig upp och ställde sig framför henne. ”You are not the reason that he died. Death is something you have to accept in life, especially if you’re going to join a motorcycle club like this.” Han smekte hennes kind. I ögonvrån såg han att Max hade stannat upp några meter längre fram, säkerligen för att ge dem utrymmet och den privata stunden på samma gång som han höll vakt.
”Promise me that you won’t run off like that again.”

 



61. Everything Is My Fault

Wavves – Everything Is My Fault
 

När kidnapparna äntligen hade lämnat dem satte hon sig ner på asfalten med en djup suck. Hon var fortfarande skärrad efter allt som nyss hade hänt. Hon hade åter igen varit nära döden, men detta var värst. När den värsta chocken hade lagt sig ställde hon sig upp på vingliga ben. Hon kollade mot the Grim Reapers och när hon sedan fick syn på den döda mannen som låg på asfalten backade hon några steg och förde händerna till munnen för att kväva ett skrik.  En man hade dött, en som hade offrat sitt liv för henne, en man som inte visste vem hon var. Nu hade hon satt the Grim Reapers i fara, allt detta var hennes fel.
Med händerna fortfarande för munnen gick hon fram till männen som hade ställt sig i en ring runt den döda mannen.
”Everything is my fault.” sa hon tyst med gråten i halsen. Hennes blick fastande på den döda mannen och en massa tankar blossade upp i hennes huvud. Hade han familj? Kanske fru och barn.
”I would never have come here.” fortsatte hon medan tårarna rann nedför kinderna. ”This would not have happened if I had not come here.” De flesta hade nu vänt sina blickar mot henne och hon kunde inte undgå att se de blickar som några av männen gav henne. Blickar som tydligt visade på att allt var hennes fel. Att de skyllde allt på henne och att de villa ha bort henne så fort som möjligt.
”I should probably go now.” mumlade hon och började sedan gå åt det håll som Stockton låg åt.

 

 

Solen hade nu börjat försvinna bakom trädtopparna och det hade blivit betydligt svalare ute. Marion hade hunnit gå långt längst vägkanten, tårarna strömmande ut ur ögonen som ett vattenfall. De män som hade gett henne blickar om att allt var hennes fel hade helt rätt. Hade hon inte kommit hit från första början så hade den mannen varit levande nu och hans familj skulle aldrig undra varför han aldrig kommer hem.
När hon hade kommit så långt ifrån the Grim Reapers att man inte såg dem satte hon sig ner i vägkanten. Hon drog upp knäna mot hakan och lät hakan vila på knäskålarna.
Hon satt där i flera minuter, inte ett ljud hördes, inte ens en bil körde förbi henne. Det hade börjat skymma ute och och solen färgade himlen blodröd, men snart försvann den bakom bergen och snart var det kolsvart ute. Bara ljuset från månen sken upp landskapet. 
Marion ställde sig snart upp igen och fortsatte gå. Det var lika bra att hon lämnade the Grim Reapers, om hon skulle stanna kvar så skulle hon utsätta dem för mer fara och då skulle det säkert vara värre en detta. Att se en okänd man dö och att Austin nästan hade dött rätt framför ögonen på henne var alldeles för mycket.  
Hon stannade snart upp. Vart skulle hon ta vägen? Om hon gick tillbaka till Stockton igen och till hennes och Theos lägenhet så skulle de vara lätt för kidnapparna att hitta henne.
Efter mycket om och men bestämde hon sig tillslut för att gå tillbaka till Austin och de andra igen.  

 



60. Blood brother

Iron Maiden - Blood brothers

 

Austin körde in bakom skyddsbarriären av karlar och steg av motorcykeln. Ryssarna var inte långt efter och dem skulle nog komma dundrandes ut ur skogen vilken sekund som helst.
”How are you? Does it hurt? We need something that will stop the bleeding.”  Han såg ner på sina sårade arm och väste till när Marion rörde vid det.
”It’s fine, I’ll take care of it later. Get down and take cover.” Han hade inte tid att ge henne en kyss vid det tillfället utan stegade stressat fram till frontlinjen av skyddsbarriären. Han däremot tänkte inte bara gömma sig som en rädd liten hare medan alla andra utkämpade hans strid. Han och Marion var dem som hade blivit jagade genom en skog och blivit på skjutna. Så nej, han tänkte inte stå bredvid och se hur hans män föll.
”Max! A gun.” Ropade han för att överrösta ljudet från dem annalkande motorcyklarna. Precis innan männen dundrade ut ur skogen kastade Max en pistol åt honom. Snabbt kollade han antalet patroner och hukade sig ner för att ta skydd medan han avfyrade skott efter skott. Han ville gärna tro att han var en av dem som hade fällt en av ryssarna, ingen visste vem som träffade vem i den stunden. Det han visste var att inget skott skulle få träffa Marion, det hade redan varit nära till en gång för mycket. Han hörde en av killarna skrika av smärta men från den andre som hade fallit hördes inte ett ljud. Ett sting av sorg stack till i hans hjärta när han tänkte på att dem hade förlorat en av The Grim Reapers män. När skottlossningen upphörde kunde det bara bero på två saker. Dem hade fått slut på ammunition eller också hade dem insett att dem var utklassade, antalmässigt. ”We will be back.” Ropade en av dem. Om dem kom tillbaka så skulle dem minsann få se på skottlossning utan dess like. Några utav männen tog sig fram till den skakade och den döda medlemmen. Max drog en hand genom sitt hår och såg förbryllat på honom med en suck.

 

 

”What the bloody hell was that?” Utbrast han och Austin ryckte på axlarna, eller ja... Axeln innan han lutade sig fram mot Max för att prata med lågmäld röst.
”It was the kidnappers... I saw the tattoos on the shooters hand when we were chased by the car. I believe it was Dmitri... But what the fuck kind of business does he have in Stockton?” Han såg Maxs ansiktsuttryck förändras från förbryllat till näst intill blank. Han visste vem Dmitri var, så om det verkligen var så att Dmitri var kidnapparen skulle dem ha ett stort problem att ta hand om. Dmitri var ingen man som man lekte med. Han lämnade Maxs sida och skyndade fram till Marion.
”Are you okay?” Han synade henne från topp till tå för att se om hon hade blivit träffad av någon förbi flygande kula. En viss lättnad föll över honom när han upptäckte att hon var hel, förutom några små rispor från träd som hade piskat dem under skogsfärden. Han vände blicken till cirkeln som hade bildats kring den fallna medlemmen. Även om han hatade att se döda kroppar så var det nu hans plikt att gå fram dit och ta itu med saken. Så det var precis vad han gjorde. Han gick fram till dem och bröt sig genom cirkeln för att se Simon stå och kolla pulsen på honom. Det visade sig vara en av dem nyaste rekryteringarna, han hade varit en officiell medlem i knappt ett halvår. Simon såg upp mot honom och skakade på huvudet och lät blicken falla. Han suckade tungt och föll ner på knä bredvid hans kropp.
”He was a fine brother who dedicated his life to The Grim Reaper... Notify his family that he died saving another persons life...” Sa han lågmält. Det var sanningen och mera detaljer skulle inte krävas. Mera detaljer skulle inte heller få ges ut åt personer som inte var medlemmar i The Grim Reapers. Om någonting olagligt skedde så hölls det inom klubbhusets väggar. Han såg bort mot mannen som blivit träffad i benet, som fortfarande satt och led.
”Take him to the hospital... Simon and JD, you go with him. We have to get out of her before they change their minds and come back.” Dem båda nickade och gick fram till den skjutne mannen och drog upp honom så de skulle kunna ta iväg honom till skåpbilen. I sådana här tillfällen var det minsann bra att en alltid körde skåpbilen. Han ställde sig upp och såg bort mot platsen där fienden hade stått och såg att där låg fyra döda kroppar. Han sneglade över axeln mot Marion och började återigen undra över hur hon hade blivit indragen i detta.

 
 



59. The Battle Rages On

Dropkick Murphys – The Battle Rages On
 

”Marion! Calm down, you have to reach into my jacket pocket and take my phone. Press one and you’ll automatically reach Max, tell him that I need him and the guys on the east side of the forest and to bring some fucking guns. Stat!” det var knappt att hon hörde vad han sa, men hon kunde ändå uppsnappa de viktigaste orden. Hon lättade på greppet runt hans midja och med en skakande hand letade hon upp fickan där hans telefon låg. Hon hittade den snart och tryckte på 1. Hon satte på högtalaren och när Max sedan svarade ropade hon med en skärrad röst. "You guys need to come to the east side of the forest; there are others who are chasing us. Bring some guns." hon fick ta i med alla kraft hon hade för att inte orden skulle försvinna in i motorcyklarnas råmande. Hon la sedan på och hoppades innerligt att Max hade hört de hon hade sagt.
Skotts hördes fortfarande bakom dem och hon bara satt och väntade på att någon av skotten skulle träffa dem men en så länge var det inget som hade gjort det. Hennes hjärta dunkade snabbt innanför tröjan. Till sin fasa såg hon snart att en av skotten hade träffat Austin i axeln, lädret på jackan var upprivet och blodet sipprade ut.
”Are you okey.” skrek hon oroligt och hoppades att han inte hade skakad sig allvarligt. Hon kollade åter igen på skottsåret och såg att kulen bara hade snuddat vid hans arm.

 

 

När Marion äntligen kunde se en större väg torna upp sig framför dem så kände hon ett sting av lättnad. Och det blev ännu bättre när Austin svängde av från den lilla stigen och snart fick de syn på resten av The Grim Reapers som hade ställt sig som ett skyddsbarriär på andra sidan vägen. I täten stod Max med ett gevär riktat mot skogsvägen, likaså de andra männen. Väntandes på fienden. Hon kände igen några av männen, däribland Moe och Simon. Men sen var de även några stycken som hon aldrig sett förut.
De körde förbi Max och de andra och stannade sedan motorcykeln bakom dem. Marion klev av och knäppte upp hjälmen och lät den sedan ligga på asfalten bredvid henne.
Hon kollade på Max och de andra och sedan på Austin. Hon gick fram till honom och la en hand på den skakade axeln.
”How are you? Does it hurt?” hon gav honom en orolig blick. ” We need something that will stop the bleeding.” Hon lyfte försiktigt på den lösa skinnbiten och grimaserade när hon såg allt blod som rann ut från såret. ”It's pretty deep.” fortsatte hon och lyften blicken för att möta Austins blick.
Snart hörde hon fler pistolskott. Hon kollade mot Max och de andra och såg nu att de som hade jagat dem nu stod på andra sidan vägen. De sköts hejvilt från både Grim Reapers och de andra. Marion satte sig ner på huk bakom motorcykeln för att undgå de skott som flög i luften.
”We need to take cover.” hon drog en nervös hand genom håret och bet sig i läppen. Hur skulle de ta sig ur detta? De skulle spillas mycket blod innan de skulle ta sig härifrån. Tanken fick henne att rysa. Hon hade satt Austin, Max och alla de andra i fara och allt detta var hennes fel.
Skott hördes och träffade män föll till backen, hittills hade bara två män från the Grim Reapers blivit träffade, varav en av dem dog på direkten. Men det var fler av det andra gänget som blev träffade. Snart slutade fienderna skjuta och hon hörde en av dem ropa. ”We will be back.” Max och de andra slutade skjuta och fienden hoppade snart upp på sina motorcyklar och råmade sedan iväg in i fjärran. 

 

 



58. In time

Mark Collie - In time

 

Det var inte såhär han hade tänkt spendera sin söndag! Han hade tänkt ta en skön tur på sin motorcykel med Marion och njuta av friheten, sedan bara låta dagen ta honom vart den ville. Han hade då inte planerat att bli jagad av ett gäng ryssar genom skogen på vad som måste vara den värsta vägen i Stockton.
”I think we lost them.” Hörde han Marion ropa. Han såg i bakspegeln och såg att bilen mycket riktigt hade försvunnit, men inget hopp tändes inom honom riktigt ännu så han fortsatte köra så fort han kunde på vägen som gud tydligen glömde. Tur var det eftersom han mycket snart hörde ljudet av dundrande motorcyklar och ännu mera pistolskott. Vad var det för person hon hade blivit involverad med? Och om det nu på riktigt var Dmitri som var efter dem, vad hade hon gjort för att ens bli involverad med en rysk MC-ledare?
”We are going to die.” Han skulle inte lyckas ta dem härifrån levande utan hjälp.
”Marion! Calm down, you have to reach into my jacket pocket and take my phone. Press one and you’ll automatically reach Max, tell him that I need him and the guys on the east side of the forest and to bring some fucking guns. Stat!” Ropade han för att kunna överrösta motorcyklarnas vrål och hennes gråtande. Han kanske lät elak och hård men det fanns inte tid för gulligull ord och tröstande ord i denna stund. Skogsvägen skulle sträcka sig några kilometer innan dem nådde östra sidan av skogen och där skulle dem komma ut till en landsväg. Han hade kört denna väg förut, men då hade den varit betydligt mera lätthanterlig. Även om han skulle ha haft sitt vapen skulle han inte kunnat koncentrera sig på att köra på denna väg och vända sig om för att fyra av några rundor mot dem. Han var skicklig med vapen och motorcyklar men inte riktigt så skicklig var han, speciellt inte med en hysterisk kvinna bakom sig.

 

 

Det förvånade honom att inga av deras skott hade träffat dem, det fick honom att undra ifall dem egentligen ville döda dem. Tänk om dem gjorde det för att skrämma dem eller så var det så att dem inte hade orders att skjuta Marion. Utan bara ta ut Austin. Tanken borde skrämma honom men han hade inte tid att vara rädd. Adrenalinet pumpade inom honom och hans hjärta slog som ett ånglok. Han intalade sig själv att dem skulle ta sig igenom skogen och ta sig tillbaka till klubbhuset helskinnade och med hjälp av Grim Reapers. En plötslig brännande känsla slog till i hans arm sekunder innan smärtan slog till. Han flämtade till av smärtan och såg ner på sin axel. Lädret på hans jacka var upprivet och blod sipprade ut. Kulan hade som tur inte gått igenom axeln utan bara snuddat vid hans arm, men förbannat ont gjorde det ändå. Dessutom hade det varit farligt nära att träffa Marion, vilket höll på att omkullkasta hans teori om att dem skulle bespara henne och att dem kanske behövde henne till någonting mera.
Trots smärtan som strålade och vägen från helvetet så lyckades han ta dem ut ur skogen utan mera skottskador och omkullkörningar. Han tog en snäv sväng ut från skogsvägen och möttes till sin lycka av synen av Grim Reapers som stod parkerade utspridda över hela vägen. Max stod längst fram med ett av sina gevär riktade mot dem som han sedan riktade mot infarten till skogsvägen, redo att trycka av i vilken sekund som helst.




57. I Don't Want to Die

Ryan Amon, London Philharmonia – I Don't Want to Die
 

Snart fick även Austin syn på den svarta skåpbilen som följde efter dem. Han svor innan hon kände hur han ökade på gasen medan han ropade. ”We lose them!” Marion nickade till svar medan hon höll i sig krampaktigt i Austin. Hon sneglade bakåt för att se om de hade skakat av sig skåpbilen, men den låg lika nära dem som förut. Hon vilade kinden mot Austins rygg och knep sedan ihop ögonen. Ett skott hördes och hon stelnade till, alldeles för rädd för att öppna ögonen. De skulle dö här, det kände hon på sig. Men hon ville inte dö, hon hade redan varit nära döden. Hon ville inte tillbaka till det igen. Om de inte blev skjutna så skulle de säkert köra om kull med motorcykeln, då vägen blev allt krokigare.
Sedan gick allt så fort, ena stunden hade skåpbilen legat dem hack i häl och i den andra hade den kört upp bredvid dem. Hon öppnade ögonen och fick till sin fasa se mannen i passagerar sätet sikta en pistol mot dem. Hon behövde inte ens fundera på vem det var, hon såg direkt att det var mannen som hade kidnappat henne. Även ifall han hade en huva för ansiktet. Hon kände direkt igen tatueringarna på hans armar och fingrar. Och alla ärr på hans armar avslöjade honom direkt.
Hon stirrade på honom och sedan ner på pistolen som var riktade mot dem, det var precis som att stirra döden i vitögat.

 

 

Austin bromsade snart in farten och svängde sedan in på en liten skogsväg. Det såg ut som om ingen hade kört på skogsvägen på väldigt länge då det växte gräs mitt i vägen. De guppade fram längst skogsvägen till dem kom fram till en väg bom. Utan att tveka körde de ut på sidan av vägen och de hade snart tagit sig förbi bommen. Marion vände sig om för att se om de hade skakat av sig männen, men ingen bil syntes till. Marion gav ifrån sig en stor suck, de hade nog lyckats köra ifrån dem.
”I think we lost them.” ropade hon åt Austin, men hon ångrade sig direkt när ännu ett pistolskott ekade i skogen. Hon vände på sig och såg nu ett gäng med motorcyklar. De hade kallat på förstärkning och alla på motorcyklarna bakom dem hade var sin pistol i handen som de siktade på dem i hopp om att träffa.
”What should we do?” ropade hon till Austin med gråten i halsen. Nu var hon rädd, riktigt rädd. Hur skulle de ta sig ur detta? De skulle aldrig klara detta själv. Flera pistolskott hördes och hon kröp ihop bakom Austin och hoppades med hela sitt liv att de inte skulle bli träffade och snart började tårarna rinna. De gick bara inte att stoppa.
Vägen blev allt sämre och snart var det knappt någon väg kvar, det var nu en stig full i stenar och rötter.
”We are going to die.” hon hörde själv paniken i rösten. 




56. Six barrel shotgun

Black rebel Motorcycle club - Six barrel shotgun

 

Trots att folket i Stockton var vana med ljudet av motorcyklar så vände dem sig alltid om när en närmade sig dem. Det var därför ingenting han lade märke till när dem körde genom staden. Småpojkarna brukade alltid vara väldigt ivriga att följa honom med blicken, lika så yngre flickor som visste vem han var och som hade kommit in i den åldern när dem kollade på alla män som fanns. Det intressanta med Stocktons befolkning var att dem hade en oerhörd respekt mot Grim Reapers, om det var av ren rädsla eller ej visste han inte men det var kul. Enkelt sagt. Varje gång han gick in i en affär såg alltid gamla tanter på honom med vaksamma blickar och tog ett hårdare grepp om sina portmonnäer. Men i den stunden brydde han sig inte i att se åt deras håll fastän han såg hur dem vände sig om, han hade ingenting annat att behöva bry sig i förutom Marion. Känslan av hennes armar kring hans midja och hennes kropp så tätt intill hans gjorde att han knappt kunde tänka på någonting annat än just hennes närhet. När dem väl var ute ur staden gasade han på ännu mera. Ljudet från motorcykelns acceleration gav honom rysningar längs med ryggraden, sköna rysningarna, så som han allt som oftast fick när han fick dra näst intill fullgas. Men med tanke på att Marion tidigare hade nämnt att hon var ganska rädd för motorcyklar så gasade han inte fullt så mycket som han skulle vilja. När han var ensam på vägen hade han ingen annan att tänka på än sig själv, men dem dagarna kunde gott och väl vara på väg att försvinna. Om det faktiskt blev någonting seriöst mellan dem två skulle han behöva lämna en del av sitt egocentriska jag och tänka på henne med.

 

 

Han vaknade upp ur sina tankar när han kände en knackning på sin axel och det var då han lade märke till den svarta skåpbilen som närmade sig dem. Vilket gjorde honom misstänksam. En svart skåpbil bådade aldrig gott.
”I think, i think the kidnappers are behind us.” Dem orden fick hans blod att snabbt frysa till is innan det började koka. Han var arg på männen som hade upptäckt dem och på sig själv för att han hade tagit med henne ut på den här åkturen. Hade han helt enkelt lämnat henne med Max så skulle inte detta ha hänt.
”What do we do?” Han hörde undertonen av panik i hennes röst och han lade även märke till hennes rädsla när hennes grepp om hans midja blev lika starkt som en boas. Han behövde nog inte säga åt henne att hålla i sig.
”Shit...” Väste han och gav mera gas. ”We lose them!” Ropade han tillbaka som svar, det var det enda alternativet som fanns i och med att dem var ensamma och han inte hade med sig sitt eget vapen. Typiskt nog. Precis som han så gasade även skåpbilen på. Det som var en fördel med en motorcykel var att man slapp lättare in på mindre ställen jämfört med en stor och klumpig skåpbil. Ett skott hördes. Det som var en fördel med att ha skåpbil var att man kunde skjuta bättre än vad man kunde göra från en motorcykel. Han såg hur skåpbilen kom upp bredvid dem och en man med en huva framför ansiktet siktade sin pistol mot dem. Han lade märke till de tatueringar som mannen hade på sina fingrar och någonting inom honom klickade till. Ryssar. Det kunde väl ändå inte vara Dmitri. Vad hade han att göra i Stockton? Han bromsade hastigt till för att undvika att bli påskjuten. Inte tillräckligt hårt för att få dem att slå runt på grund av hastigheten, men tillräckligt för att undgå att få ett hål i kroppen. Han hade ett för mycket redan. Med tanke på vilket slags vapen dem använde sig av så skulle det bli ett sjuhelvetes enormt hål om dem träffades. Enda utvägen han såg var att ta till ’offroad’-körning och försöka skaka av sig dem, trots att det var mest ödemark där ute. 

 
 



55. Enjoy The Ride

Krewella – Enjoy the Ride
 

De lämnade snart Moe och blondinen bakom sig. ”She’s off limits for you from now on, brother.” Austins ord fick henne att le.
Snart var de framme vid motorcykeln och hon kände hur nervositeten kastade sig över henne. Hon svalde och tog sedan emot hjälmen som Austin räckte åt henne. Hon släppte ut håret och knäppte sedan på sig hjälmen. När Austin sedan satte sig på motorcykeln och startade den så blev hon lite lugnare. Det syntes direkt att han var van, att det inte var första gången som han satt på den motorcykeln och dessutom var han riktigt snygg ut i sin klubb väst och solbrillorna. Han hörde verkligen hemma på en motorcykel.
Hon hoppade snart upp bakom honom och krokade fast sina armar runt hans kropp. Den lätta kyssen som han gav henne på kinden fick henne att känna sig säker även ifall hon hatade motorcyklar.
”Hold on tight!” hennes grepp om hans midja blev hårdare då de lämnade klubbhuset efter sig och svängde ut på vägen.
Det var verkligen en härlig känsla, att sitta där bak på motorcykeln och känna vinden i håret denna varma sommardag. Att få hålla om Austin, mannen som gjorde så att hon kände sig trygg.
Hon hade hoppats på att denna motorcykel tur skulle få henne att glömma allt och bara fokusera på nuet, men hela tiden gick tankarna tillbaka till Max. Tills hans reaktion när hon hade sagt hennes mammas namn. Hur han hade kollat konstigt på henne enda sedan hon hade klivit innanför klubbhusets dörrar. Hon försökte skaka av sig tankarna och lutade sig närmare Austin och slöt ögonen medan hon andades in den svala sommarluften. Nu skulle hon njuta av sommaren och denna motorcykel tur.

 

 

Hus och åkrar svischade förbi dem längst vägen.  De hade nu lämnat Stockton bakom dem och nu körde längst en väg där Marion aldrig hade åkt förut. Runtomkring dem syntes bara stora åkermarker, bondgårdar och en massa skog. Hon hade ingen aning om vart de var på väg, men det kändes riktigt bra att bara få lämna allt bakom sig för en dag, slippa tänka på vad hon skulle göra och vad som skulle hända.
Hon förstod inte varför hon hade varit så rädd för att åka iväg med motorcykeln, om det berodde på att hon var rädd sen motorcykel incidenten när hon var liten eller att hon nu skulle spendera flera timmar själv med Austin.
De passerade snart en nedlagd fabrik och hon greps av panik. Hon kände genast igen sig, hur kunde hon glömma? Hon knackade lätt på Austins rygg. Men precis då hon skulle prata med honom fick hon syn på en svart skåpbil som svängde ut från fabriken och hon förstod direkt vilka de var. Även dem i skåpbilen måste ha förstått vem hon och Austin var för dem började följa efter.
”Ehm, Austin.” hon höjde rösten för att försöka överrösta motorcykelns brummande. ”I think, i think the kidnappers are behind us.”
Och mycket riktigt, istället för att köra om dem låg nu bilen bara en meter ifrån motorcykeln. Hon vände blicken för att se på bilen och en kall kår letade sig nedför hennes rygg. 
”Vad ska vi göra.?” ropade hon högt och greppet om Austins midja blev ännu hårdare.
De skulle aldrig ha gett sig ut på en motorcykel tur, innerst inne hade hon känt på sig att någonting som detta skulle hända. Det var tydligt att kidnapparna inte hade gett upp henne. Men vad skulle hända ifall de fick tag på henne igen? 




54. Pony up

Kings of Leon - Pony up

 

Austin skulle nog aldrig riktigt förstå sig på Max. Han kände till hans historia till viss del men det gjorde inte att han kunde förstå sig på honom bättre. Speciellt inte i detta fall. Varför var han så besatt med att få veta vem Marions mamma var? Detta beteende var inte likt honom.
”Something wrong?” Han släppte inte Max med blicken och med tanke på hur djupt han var försjunken i sina tankar så måste någonting vara fel. Kanske inte fel utan mer på tok. Någonting var det i alla fall, trots att han hade sagt att ingenting var fel. Han skulle nog få ta reda på vad det var senare när han var ensam med honom. Någonting var på tok och han skulle ta reda på vad det var. När Marion vände sig om och såg mot honom med den frågande glimten i ögonen kunde han ingenting annat än skaka på huvudet och rycka på axlarna. Han var minst lika frågande som hon var. Han såg över Marions axel och mot Max som fortfarande såg ut att vara djupt försjunken i sina tankar. En bekymrad rynka trädde fram mellan hans ögonbryn och han suckade tyst.
”Time to go?” Han slet blicken från Max och besvarade Marions strålande leende och en nick. Han stegade fram till dörren och höll upp den åt henne innan han själv steg ut. Solen stod nu högt på himlen och var ombarmhärtigt varm, nästan så han svettades bara för att ha stått där ute i några få sekunder. När han såg åt sidan och fann Moe i full fart med att säga adjö till blondinen kunde han ingenting annat än att småskratta tyst för sig själv. Att Moe och hans senaste fångst fortfarande satt på bänken utanför klubbhuset var väl inte så förvånande egentligen, men han hade trott att dem i alla fall skulle ha kommit längre än några meter. Tydligen fann Moe hennes kropp väldigt väldigt fascinerande och var inte rädd att utforska den på djupet offentligt. Fast det var inte så ovanligt. Han brukade oftast hitta brudar som var lika orädda med att visa sina kroppar som han var att utforska dem. Moe tog inte ens bort sina händer från hennes kropp när han såg på dem med ett mycket stolt flin lekande över hans läppar. Austin själv hade ingenting emot det, eftersom han var van, men han hade sett Marions generade ansiktsuttryck när hon hade upptäckt dem.
”Want to join?” Han gav Moe en skarp blick för att simpelt säga ’back off’. Han visste hur Moe var men han hade sina stunder när han var otroligt irriterande och onödig då och då. Detta var ett av dem tillfällena.

 

 


”I don’t think so.... So where are we going?” Han satte sin hand på Marions skuldra och förde iväg dem båda mot hans motorcykel.
”She’s off limits for you from now on, brother.” Ropade han över axeln. Moe skulle nog inte bry sig, han hade trots händerna fulla. Bokstavligen. När dem kom fram till hans motorcykel räckte han över en hjälm åt Marion och knäppte fast sin egen på sitt huvud och satte på sig solglasögonen. Han svingade benet över motorcykelns sits och startade upp den med ett mycket behagligt vrål. Han skulle nog aldrig tröttna på det ljuva spinnandet som en motorcykel hade. Han hade växt upp med det ljudet så det låg honom varmt om hjärtat, han skulle nog aldrig kunna vara utan en motorcykel. Inte ens när han var åttio år gammal och gick med rullator skulle han kunna vara utan en motorcykel. Om han nu fick chansen att leva så länge. Risken fanns att vägen skulle ta hans liv eller att någon annan tog det, så som det hade hänt hans pappa. Han vände sig om en aning för att placera en fjäderlätt kyss på hennes kind.
”Hold on tight!” Han såg sig om innan han körde ut på vägen. Dem hade egentligen inget speciellt mål, bara en tur runt landskapet. Det var precis såhär en perfekt tur på en motorcykel var. En varm och solig dag, inga bekymmer, ingen destination och en vacker kvinna som satt bakpå. Alla hans bekymmer brukade försvinna när han väl körde, om så bara för stunden men det var en lättnad att få ha den stunden någon gång under dagen. En stund där man bara fick fokusera på vägen som låg framför en.

 
 



53. A Simple Answer

Grizzly Bear – A Simple Answer

 

Austin hade nu lagt armen om hennes axlar och just vid denna stund var hon väldigt glad över att Max satt i rummet bredvid och att de hade valt att ta det sakta framåt med deras förhållande. För hade det inte varit för de två sakerna så hade hon kastat sig över Austin och kysst honom. Och sättet han hade sett på henne när hon hade kommit tillbaka till klubbhuset gjorde inte saken bättre.
”So should we get going?” Austins mörka röst drog henne tillbaka till verkligheten och hon nickade glatt.
”That sounds like a good idea.” och de började gå mot dörren, men de båda stannade upp när de hörde Max röst bakom dem och de båda vände sig om för att se vad Max ville. Hans blick var fäst på Marion och han kliade sig i nacken och lutade sig fram i stolen.
”What is your mothers name, love?” Frågan fick Marion att undra, varför ville han veta hennes mammas namn? Och varför hade han sett så chockad ut när hon hade berättat för Austin om det ordspråk som hennes mamma alltid yttrade.
”Ehm, her name is Ruby.” sa hon tveksamt och granskade Max ansiktsuttryck för att se om det förändrades. Och det var precis vad det gjorde, när hon hade sagt hennes mammas namn så lutade sig Max tillbaka i stolen och drog båda händerna över ansiktet medan han gav ifrån sig ett stön.
”Something wrong?” Marion tog några steg mot kontoret och Max kollade snabbt upp på henne och skakade på huvudet.
”No, no. Nothings wroing.” sa han snabbt och suckade och tog sedan på sig läsglasögonen igen och fortsatte gå igenom en massa papper.  
Marion vände sig om mot Austin och kollade frågande på honom. Det var någonting som inte stämde med Max. Han hade varit konstigt enda sedan de hade träffats för första gången. Han hade alltid kollat konstigt på henne, precis som om han försökte komma på någonting och det hade varit ännu konstigare när han hade granskat fotot på hennes mamma och henne. Det kunde väl inte vara så? Nej, det kunde det bara inte vara. Hon skakade av sig tankarna och kliade sig på axeln.
”Time to go?” hon fyrade av ett leende och började gå mot utgången. Innan hon gick ut kollade hon snabbt på Max som hade lämnat pappersarbetet och satt nu bakåtlutad i stolen med, ögonen stängda, händerna knäppta mot nacken och fötterna vilande mot skrivbordet. Hon undrade vad han hade i tankarna.

 

 

Ute var det fortfarande lika varmt, om inte varmare. På bänken utanför klubbhuset satt Moe och blondinen från tidigare och de var mitt uppe i att kyssa varandra intensivt och Moes händer var helt upptagna med att ta på det som fanns under hennes tröja.
”Ehm, i think you should get a room or something.” Marion kollade generat på dem båda. Detta var inte vad hon hade velat se. De slutade kyssa varandra och Moe lyften blicken och flinade.
”Want to join?”
Marion himlade med ögonen.
”I don’t think so.” hon vände sig mot Austin. ”So where are we going?.”
Hon såg fram emot att åka iväg en sväng, även ifall det gjorde henne nervös. Hon var nervös för motorcykel åkningen men även på vad de kunde stöta på utanför industriområdet. Hon hade absolut ingen aning om vart kidnapparna fanns och de kunde säkert dyka upp vart som helst. Tanken fick henne att rysa. 

 




52. Short shorts

The Royal Teens - Short shorts

 

”I just said it was hot outside.” Austin skrattade till åt hennes betoning på ordet ’outside’ och nickade.
”Sure, if you say so...” Hans betoning på de ord han sa avslöjade att han inte trodde på det, men det var också det som var meningen. Det gladde honom att hon inte drog sig undan  när han kysste henne, så som hon hade gjort kvällen innan. Trots att hon för en timme sedan hade gråtit ögonen ur sig och sagt att hon inte ville ge sig in i ett förhållande för snabbt. Han log under hennes beröring och besvarade nöjt den kyss hon gav honom. Även det gladde honom, att hon vågade ta eget initiativ till en kyss. Trots att dem hade kommit överens om att ’kila långsamt’. En kyss hit eller dit kunde man nog allt dela ut åt varandra. Det slog honom då att han skulle faktiskt få säga åt männen i klubben att hon var inte längre på marknaden. Han hade kvällen innan tänkt på att han inte hade rätten att få säga det, trots sin bitterhet gentemot män som försökte lägga in en stöt på henne. Se vad mycket en kyss i onyktert tillstånd kunde åstadkomma.
”But i think i must change my clothes.” Han höll henne en aning på avstånd för att inspektera hennes klädsel. Klänning på motorcykel skulle definitivt inte passa. Hela Stockton skulle då få se en hel del privata saker som han själv inte hade fått en glimt av. Så när hon försvann uppför trapporna kunde han inte undgå från att se efter henne och kom på sig själv med att le som en förälskad idiot. Han suddade snabbt bort leendet och gick till kontoret för att prata med Max.
”Do you think she’s going to bring trouble?” Han korsade armarna över sin bröstkorg och lutade sig mot dörrkarmen. ”On second thought... Don’t answer. I don’t really care, since I didn’t care what you thought about Meghan why should I start now?” Han flinade mot honom medan Max återigen grymtade.
“Maybe you should learn from your mistakes, lad. I don’t think she’ll bring the same kind of trouble that Meghan brought.” Max hade rätt. Med tanke på vad som hade hänt med henne kunde det dra förövarna till deras klubbhus och dra med sig en hel massa trubbel. Men det skulle dem helt klart klara av. Det var ingenting han tänkte låta förstöra hans humör denna dag.

 

 

”Now I'm finished.” Han vände sig om och synen han möttes av fick honom att syna henne från topp till tå. Klänningar var helt okej, men det var någonting med jeans shorts som han tyckte var otroligt snyggt. Speciellt på Marion. Förmodligen var det för att hon underbart vackra ben. Trots att dem var blåslagna så var dem fortfarande väldigt vackra. Han harklade sig lätt när hon återigen pratade med honom.
”I must admit that I am quite afraid of motorcycles.” Han gav henne ett försäkrande leende och satte armen runt hennes axlar. ”Don’t worry, you’re safe with me.” Försäkrade han henne och kysste lätt hennes tinning. ’Always fight against your fears to overcome them.’. Hennes mamma lät som en mycket klok kvinna. Det hon sa var sant. För att överkomma sina rädslor var tvungen att se dem i vitögat.  Han lade märke till Maxs reaktion vilket lämnade honom att undra. Det fick också honom att tänka på Maxs reaktion när han hade sett bilden på hennes mamma när dem hade hämtat Marions saker från lägenheten. Varje gång hon nämnde någonting om sin mamma fick han alltid ett slags undrade utseende över sig och det var en viss glimt i hans ögon, som om han försökte fundera ut någonting. Vad var det som pågick med honom egentligen?
”So should we get going?” Frågade han och var på väg att börja gå mot dörren när han hörde Maxs skotska röst bakom sig. Han vände sig om och såg att han fortfarande satt kvar på stolen men hans blick var fäst på Marion. Han såg oförstående på Max, som om han skulle kunna läsa hans tankar och få en inblick i vad som försegick inuti hans huvud.
”What is your mothers name, love?” 

 
 



51. Can't Fight This Feeling

REO Speedwagon – Can't Fight This Feeling
 

Marion kollade på Austin som satt mitt emot henne vid bordet och nickade åt det han just hade sagt.
”Welcome to the world of motorcycles and brotherhood, where women suck at behaving but are beautiful are treated like queens. Except for Meghan, she’s a bitch. But you’re different... You’re treated like a queen and yet you behave impeccably. Interesting.” Det märktes att kvinnorna i klubben blev väl omhändertagna även ifall de flesta kvinnor bara låg runt med alla män i klubben och det skulle inte förvåna henne med Meghan hade varit med andra män i klubben.
”Wait, did I hear you right? Did you just call me... hot? You get even more interesting by the minute.” Austin fick henne att vakna upp ur sina tankar, hon log och granskade honom när han snart ställde sig upp.
”I just said that…” mer hann hon inte säga förens Austins åter igen mötte hennes läppar. Hon slöt ögonen och besvarade kyssen. Hjärtat började fladdra och hon kände hur hon började rodna.
”That’s what you get for calling me hot..” Austins ord fick henne att le igen.
”I just said it was hot outside.” fortsatte hon där hon hade slutat och betonade ordet ”outside”. Han drog snart upp henne på fötterna och hon la sina händer mot hans bröst och lät blicken vila på hans ögon.
”I was going to head out for a bike ride when you showed up at my doorstep. Want to join me or are you going to stay here and keep Max company? Which by the way is boring.” Marion skrattade åt Max då hon hörde honom grymta från kontoret bredvid. Hon nickade sedan åt Austins fråga.
”I'd love to.” Hon ställde sig på tå och sträckte sedan på sig. Hon smekte hans kind och kysste honom ännu en gång. Varje gång deras läppar möttes kändes det som om de hade känt varandra så länge hon kunde minnas. Det kändes som om de var dem för evigt och allt som hade hänt den senaste tiden var som bort blåst.
”But i think i must change my clothes.” hon kollade ner på sin klänning och sedan upp på Austin igen. ”I’ll be right back.” hon klappade honom lätt på kinden innan hon trippade iväg med lätta steg uppför trappan till lägenheten.

 

 

Efter en kvar hade hon fått på sig andra kläder, ett par jeans shorts och en grå munktröja. Håret hade hon satt upp i en hästsvans. Hon knöt på sig sina mörkblåa converse och låste sedan dörren efter sig. Hon såg fram emot att få komma ut och se lite av staden och av landet för den delen. Egentligen var hon rädd för att åka motorcykel, då hon hade kraschat med en när hon var 7. Hon hade åkt med sin kusin och han hade kört in i en parkerad bil, den enda som fick skador efter den olyckan var bilen som blev repig och fick en stor buckla. Men efteråt var Marion rädd för att sätta sig på en motorcykel igen och hon hade sagt till sig själv att hon aldrig mer skulle sätta sig på en motorcykel. Men nu höll hon på att bryta sitt löfte. Fast hon litade nog mer på Austin än på sin kusin.
”Now I'm finished.” hon log mot Austin när hon var tillbaka i klubbhuset igen.
 ”I must admit that I am quite afraid of motorcycles.” fortsatte hon och la armarna i kors över bröstet och granskade Austin med ett leende på läpparna. ”But as my mother always used to say, ’Always fight against your fears to overcome them.’ ” hon gick fram till Austin och tog hans hand och kramade om dem. ”So that's what im gonna do.” Hon kunde inte undgå att se hur Max kollade upp från sina papper när hon berättade om det som hennes mamma alltid brukade säga. Han tog av sig glasögonen och kollade dem men en undrande blick. 

 

 



50. Compliments

Band of horses - Compliments

 

Kanske var det den kokande ilskan inom Austin som fick honom att se klart när Meghan grät som ett litet barn. Fast det var förstås annorlunda när det kom till Meghan. Hon grät för att hon ville få saker så som hon ville ha dem och det mesta med henne var fejk. Det var långt ifrån lika besvärande som Marions tårar, när hon grät visste han inte vad han skulle göra. Han skulle nog aldrig riktigt komma underfund med hur han skulle hantera Marions tårar. Han mötte argt Meghans förkrossade blick utan att röra en min. För bara några dagar sedan hade han njutit av hennes sällskap, men nu ville han ingenting annat än att se henne försvinna från hans klubbhus. Han rörde inte ens på sig när Max bröt emellan och föste ut henne ut ur klubbhuset. Bra att någon gjorde det i alla fall.
“I warned you about her. I said you would have problems with her, but you did not listen… This had never happened if you had listened to me. You little asshole.” Han blängde på Max när han kom och rufsade till hans hår, så som han hade gjort många ganger när han hade varit en liten busunge.
”Yeah well since when have I ever listened to you, old man?” Han ryckte på axlarna och fyrade även han av ett busigt leende mot honom. Han vände sin uppmärksamhet mot Mario när hon slutligen tog till orda.
”Do you think she will come back?” Han hoppades verkligen inte det. Om hon gjorde det skulle det minsann sluta illa för Meghan och för honom. Han skulle nu aldrig slå en kvinna, aldrig.
”If she’s smart she’ll never set foot in this building ever again.” Han hjälpte till lite med att plocka ihop från bordet och snappade till sig den sista baconskivan innan Marion hann plocka undan allt.

 

 
 

”I do not understand how you could be with her. She is beautiful. But she is behaving terribly.” Han tuggade på sitt bacon och ryckte på axlarna. Som kvinnokarl så brydde man sig inte riktigt i vilket beteende kvinnan som han är intresserad av har. Han satte sig ner vid bordet igen när hon försvann in i köket.
”Welcome to the world of motorcycles and brotherhood, where women suck at behaving but are beautiful are treated like queens.” Han förde handen i svepande gest över klubbhuset och blinkade med ena ögat mot henne. ”Except for Meghan, she’s a bitch. But you’re different... You’re treated like a queen and yet you behave impeccably. Interesting.” Han drog till sig tidningen och skumläste igenom den för att se om det nu hade hänt några större saker i Stockton som han inte visste om. So far so good.
”I kind of liked the things you said to her about me. It was kind of hot.” Han sneglade upp mot henne med ett höjt ögonbryn och ett snett leende spred sig på hans läppar. Hennes snabba ursäkt som följde brydde han sig inte i.
”Wait, did I hear you right? Did you just call me... hot? You get even more interesting by the minute.” Han ställde sig upp och gick fram till henne, böjde sig ner och kysste mjukt hennes ljuva läppar. En kyss kunde inte betyda att dem gick för fort fram. ”That’s what you get for calling me hot..” Mumlade han och ställde sig upprätt igen och vek ihop tidningen. Han tog hennes hand och drog upp henne, inte lika bryskt som han hade gjort med Meghan utan mera gentlemanna aktigt. Eller vad man nu skulle kalla det.
”I was going to head out for a bike ride when you showed up at my doorstep. Want to join me or are you going to stay here and keep Max company? Which by the way is boring.” Ett grymtande ljud hördes från kontoret och han skrattade till en aning.

 
 

 




49. To Hell With Good Intentions

Mclusky – To Hell With Good Intentions

 

”That’s enough Meg!” även Austin tände till av det Meghan hade sagt. Max drog arg en hand genom sitt hår och lutade sig sedan bot bordet med båda handflatorna mot bordsskivan.
”What did you do to get these two on your side? Are you really that good at sucking dick?” Meghans bitchiga röst fick Marion att koka av ilska, men hon behärskade sig och nöp istället tag i bordsskivan och tog ett djupt andetag. Ett ord till från Meghan och hon skulle åter igen flyga på henne.

 

 


Austin var uppe på fötter direkt Meghan yttrade de sista orden och han slet henne upp från stolen.
”Don’t you dare speak to her in that way ever again. If you ever touch her again I promise you, that will be the last thing you do. So I suggest you find another MC club to harass because you are not welcome in this one anymore.” Marion hade aldrig hört Austin så arg förut och hans tonfall på rösten fick henne att rysa till. Max hade nu rätat på sig och lagt armarna i kors över bröstet medan han granskade Austin och Meghan, beredd på att gripa in om så behövdes.
Meghan brast snart ut i gråt och skrek ut orden. ”I loved you.”  Marion log lite för sig själv och ställde sig sedan upp för att se på förödelsen. Allt kändes så fejkat, hur hon grät och det hon sa. Om hon verkligen älskade Austin så skulle hon aldrig ha bettet sig som hon hade gjort. Max hade nu gått fram till Meghan, han la varsin hand på hennes axel och började styra henne ut genom dörren.
”Time to go, love.” När han sedan hade fått ut henne stängde han dörren och gav ifrån sig en djup suck.
”That a girl could cause so much trouble” han tog några steg mot Austin med armarna i kors. ”I warned you about her. I said you would have problems with her, but you did not listen.” Fortsatte han med sin skottska dialekt.  “This had never happened if you had listened to me. Your little asshole.” Max fyrade av ett leende och ruffsade till i Austins hår med ena handen innan han försvann in på kontoret igen för att fixa en massa pappersarbeten.
Marion andades ut och vände sig till Austin.
”Do you think she will come back?” hon granskade hans ansikte innan hon började stöka undan frukosten.
”I do not understand how you could be with her.” fortsatte hon sedan och log mot Austin. ”She is beautiful. But she is behaving terribly.” hon ställde allt på en bricka och försvann sedan in i det lilla köket som låg bredvid kontoret. Kylmatvarorna ställde hon in i kylskåpet och disken ställde hon in i diskmaskinen.
Hon lutade sig sedan mot dörrkarmen och log mot Austin.
”I kind of liked the things you said to her about me. It was kind of hot.” Hon flinade mot Austin.  “You know, hot, because it's almost 100 degrees outside.” Hon skrattade lätt och gick fram till bordet igen och satte sig ner. Hon ville ju inte verka allt för på, då hon bara för en timma sedan hade sagt till honom att hon ville ta det lugnt. 

 

 
 



48. Piss off

Remy - Piss off

 

Det lilla leende som spred sig över Marions läppar tände en liten gnista av hopp inom honom. Kanske han fortfarande hade en chans att rädda sitt eget skinn och det dem hade mellan dem. Vad det än var så blev han allt mer säker på att det skulle gå att utveckla till någonting mera.
”Stop being so fucking cute. This is your fault.” Han skrattade till och ryckte axlarna med ett oskyldigt leende på läpparna. Han måste medge att Marion var speciell, inte bara det speciella han hade fattat tycke för utan också hennes förmåga att gå från hysteriskt gråtande till skrattande som i ett trollslag. Det han hade lärt sig av sin mammas humörssvängningar var att hon antingen var förbannad på honom eller hans pappa, eller också så var det på grund av klimakteriet. Men han hade en känsla av att Marion inte led av klimakteriet i sin ålder. Med tanke på hur hon pratade med honom så ville han tro att hon inte var arg på honom, men man kunde aldrig vara säker med kvinnor.
”So what do we do now? Should we take it slow, you know, maybe a kiss …” Han tog ett steg fram och omfamnade henne i en kram och kysste hennes kind. Han hörde det ilskna morrandet från hennes inre och brast ut i skratt. ” I think we start with breakfast. Or what do you think? Im starving.“
“You sure are a mystery, but I like it.”

 

 

Tack vare att det var söndag så jobbade ingen i verkstaden, vilket i sin tur betydde att nästan ingen rörde sig i klubbhuset. Förutom Max som tog varje lugn minut han fick till att jobba med räkningar och alla de möjliga papper han kunde hitta. Men det var faktiskt skönt att bara sitta och äta frukost tillsammans med Max och Marion, någonting han faktiskt kunde se sig själv göra fler gånger. Dock enbart med Marion, Max kunde väl få komma med på ett hörn någon gång.
”Do you know what we miss? A girl fight!” Han tappade nästan baconet han höll på att roffa åt sig från Maxs tallrik. Han bara stirrade på Marion som om hon hade gått och blivit tokig.
”I think you have had enough with fights young lady.” Sa han med en mycket mogen röst. Tja, han försökte dessutom härma Maxs skotska dialekt. Någonting som alltid var lika roligt eftersom han aldrig riktigt lyckades och det retade Max lite varje gång han gjorde det. Påstod att det var att håna hans folk. Mes. Han fortsatte att roffa åt sig det bacon han kunde innan Max satte stopp för honom. Tystnaden föll över klubbhuset när dörren slog upp. Han såg upp bara för att se att det var Meghan själv.
”Speaking of the devil..” Muttrade han bistert. Han hade hoppats på att få en fridfull morgon eftersom hans huvudvärk inte hade riktigt lagt sig ännu. Typiskt nog.
”And here is the happy family.” Hon kunde bara inte hålla sig borta en dag till. Han hade för bara några minuter sedan lyckats torka Marions tårar och så var Meghan tvungen att svepa in dit med sin attityd. Han tappade sin aptit så fort han kände hennes beröring mot hans kind och hörde hennes silkeslena röst. Med en suck satte han ner sin gaffel och hällde i sig det sista kaffet som fanns i hans kopp.
"Maybe I just need to punch you in the face." Here we go again, tänkte han irriterat för sig själv. Det verkade dock inte som om han var den enda som hade blivit irriterad av Meghans närvaro.
”That’s enough Meg!” Utbrast han irriterat efter att Max hade fått säga sitt åt henne. Meghan såg väldigt bestört och sårad ut när hon såg från Max till honom och till sist mot Marion.
”What did you do to get these two on your side? Are you really that good at sucking dick?” Nu var det hans tur att ställa sig upp. I samma veva slet han upp Meghan från sin stol. Hon flämtade till och snubblade bakåt lite, på grund av dem löjligt skyhöga klackarna hon hade på sig.
”Don’t you dare speak to her in that way ever again. If you ever touch her again I promise you, that will be the last thing you do. So I suggest you find another MC club to harass because you are not welcome in this one anymore.” Morrade han dovt. Han hade varit en aning ‘on the edge’ hela morgonen och Meghan hade varit sista droppen. Han släppte henne hastigt, som om han hade bränt sig på henne, och såg på henne med ett höjt ögonbryn en förbannad glimt i ögonen.Det verkade som om han var mästare på att få kvinnor att gråta denna soliga dag. Eftersom även Meghan brast ut i tårar, fast han anade att dem var fejk.
"I loved you! Skrek hon hysteriskt med tårarna rinnandes nerför hennes kinder.

 
 



47. I'm Sorry He's Mine

Miss Li – I'm Sorry He's Mine
 

Moe stod fortfarande kvar och kollade på Marion. Snart hade även Austin anslutit sig till dem.
”Blondie is looking for you.” Marion granskade dem när Austin la en hand på Moes axeln och snart försvann Moe iväg mot blondinen som hade stått och betraktat dem på avstånd.  
”You can’t just say that you like me and that you want it to be just the two of us and then just run off without letting me say anything.” När Austin hand smekte hennes kind kändes allt så mycket bättre. Han att beröring kunde förändra ens känslor på så kort stund.
“I like you too and I’m pretty sure I made that clear last night. The fact that you think this...is too soon, I get that. I do. I won’t put any kind of pressure on you… And as for Theo, he’ll always be with you and there’s no doubt that you won’t forget him.” Marion kunde inte undgå att le. Så det fans trots allt en man inom honom med.
”Oh i hate to cry. ” hon torkade bort tårarna och ett litet skratt letade sig ut. ”Especially in front of you.“ fortsatte hon och knuffade lätt till Austin. ”Stop being so fucking cute. This is your fault.”
Det hade äntligen börjat blåa ute och en sval bris svepte förbi vilket fick det att knottras på Marions armar.
”So what do we do now? Should we take it slow, you know, maybe a kiss …” hungern rev till i magen ännu en gång och det gav ifrån sig ett högt knorrande ljud. Marion började skratta.
” I think we start with breakfast. Or what do you think? Im starving.“ Han måste verkligen tro att det är något fel på henne då hon ena stunden gråter och sedan helt plötsligt börjar skratta och vara glad som om ingenting hade hänt. Men egentligen var hon inte glad, men det gick inte att vara ledsen framför Austin.

 

 

”Thank you guys for the breakfast.” Marion torkade sig runt munnen med en servett och log mot Austin och Max, som hade lämnat sitt pappersarbete för att äta frukost med dem. Marion lutade sig bakåt i stolen och kollade ut över klubbhuset sedan började hon skratta.
”Do you know what we miss? Hon log mot dem båda.
Max släppte blicken från morgon tidningen och kollade upp på Marion och skakade på huvudet.
”A girl fight!” hon flinade mot dem båda och drack upp de sista av apelsinjuicen innan hon lutade sig bakåt i stolen.
”I don’t think so.” Max återgick till dagstidningen med ett par läsglasögon på nästippen.
”I don't think so either. I've been pretty sore since yesterday. “ hon la ett finger mot den svullna överläppen. “My whole body aches. But wonder how Meghan feels today. I got a really good right hook. I guess she has a black eye today.” Marion skrattade till och stelnade sedan till när ytterdörren öppnas. Hon behövde inte vända sig om för att se vem det var. Ljudet från de höga klackarna avslöjade vem det var direkt.
”And here is the happy family.” sa Meghan ironiskt med en kraxande och hes röst. ”I hope I'm not interrupting.” fortsatte hon och satte sig ner på en ledig stol bredvid Austin.
”Hey honey.” hon smekte Austins kind och kollade sedan på Marion med en bitchig blick. "Hey dwarf." fortstatte Meghan.
Max hade nu slutat läsa ur tidningen och lagt sina läsglasögon på bordet bredvid sig och satt nu och kollade på dem båda, precis som om han väntade på något.
Marion la armarna i kors över bröstet, tog ett djupt andetag och vände sedan blicken mot Meghan och det hon fick se fick henne snart att le. Meghans ansikte var mer svullet än Marions, hennes underläpp var uppsvälld och runt hennes högra öga prydde ett stort blått svullet blåmärke. Marion hade verkligen fått in flera fullträffar. 
"Hey, why don't you talking to me." fortsatte Meghan och lät nu irriterad. "Maybe i just need to punch you in the face."
Max var snabbt uppe på fötter. "I think you should go now." han kollade strängt på Meghan och sedan på Austin. 

 

 
 

 




46. I was a fool

Tegan and Sara - I was a fool

 

Austin följde henne med blicken när hon sakta men säkert kortade avståndet mellan dem. Ett steg till och han skulle enkelt kunna röra vid henne. Men han hade trots allt lovat henne att inte göra någonting om det var vad hon ville. Även om det inte var vad han ville.
”I'm not here to tell you to stay away. Because I do not want you to.” Han hajade till och såg på henne med en nästan hoppfull glimt i ögonen. Det var inte vad han hade förväntat sig att höra. ”I like you, alot.” Det om någonting var en sak han inte hade förväntat sig att hon skulle säga. Men han anade att det fanns ett ’men’ på tur efter dem där två komplimangerna, eller vad man nu skulle kalla det hon hade sagt åt honom. Han hade inte ens tänkt så långt på ordet ’förhållande’, han hade inte ens haft ett normalt förhållande under hela sin livstid så han var nog inte den rätta personen att definiera ordet förhållande. För tillfället var allt han visste att han ville ha Marion, inte på samma sätt som han hade Meghan förstås utan på en helt annan nivå. Men om han var redo för ett förhållande var en helt annan fråga.
”I just know that you are a real womanizer, who have new girls every night. And I do not want to be one of your one night stands. I just want to be yours.” Nog hade han fått höra att han var en kvinnokarl, han visste det också själv för den delen. Det betydde inte att man inte kunde lära gamla hundar att sitta, så att säga. Den dagen han valde att säga att en kvinna var ’hans’ så skulle han inte vara otrogen. Dem snygga brudarna från klubben fick helt enkelt söka sig till Moe eller någon annan. Den dagen hade dock ännu inte kommit. När han stod där och lyssnade på Marion och såg hur tårarna sakta men säkert började växa fram i hennes ögon så ville han bara krama om henne och säga att allt skulle ordna sig. Stryka handen över hennes hår och viska stöttande ord.

 

Men när hon började prata om Theo motstod han sina känslor och tvingade sig själv att stå på sin plats, för att inte dra in henne i sin famn.
”I can’t stop thinking about Theo. I talk to him a lot. I can still see his face and I can hear his voice so clearly. Do you think that I'll ever forget it? Because I'm afraid that one day I will.” Han kliade sig lite i nacken.

“You’ll never forget him… Some memories might fade but you’ll never forget him completely.” Det pratade han delvis av egen erfarenhet. Vissa minnen av hans pappa hade blivit suddiga och svåra att få på rätsidan, men han skulle aldrig glömma sin pappa och vem han var. Det var dem person man höll närmast hjärtat som man aldrig skulle glömma och som aldrig skulle lämna ens hjärta. När dörren bakom honom öppnades såg han sig över axeln. När Moe hade gått förbi Marion lade han märke till att han såg sig om och skickade frågande blickar till Austin. Han skakade på huvudet så pass lite att han inte var säker på om Moe hade uppfattat det. Han tog ett steg mot Marion när hon brast ut i gråt och skulle precis röra vid henne när hon plötsligt snurrade runt och sprang iväg. ”Im sorry.” Var allt han hörde tätt följt av ljudet från snabba steg i trappan.
”Shit.” Muttrade han, tog sina nycklar från lägenheten och for nerför trapporna och ut genom dörren. Han såg sig omkring för att se vart Marion hade tagit vägen. Slutligen hittade han henne vid bortre husväggen med Moe. Han var verkligen en idiot. Han skulle inte ha kysst henne. Hade han bara hållit sina läppar i styr skulle Marion inte stå och gråta utanför hans garage. Han började gå ditåt men en blick från Moe fick honom att tveka. Skulle han gå dit eller skulle han följa Moes menande blick och sätta sig på motorcykeln? Han fortsatte gå fram till Moe och Marion och satte sin hand på Moes axel.
”Blondie is looking for you.” Muttrade han. Detta var inte Moes angelägenhet. Han vände blicken till Marion och när Moe var tillräckligt långt borta suckade han.
”You can’t just say that you like me and that you want it to be just the two of us and then just run off without letting me say anything.” Han torkade bort en tår från hennes kind. “I like you too and I’m pretty sure I made that clear last night. The fact that you think this...” Han pekade mellan dem båda. “is too soon, I get that. I do. I won’t put any kind of pressure on you… And as for Theo, he’ll always be with you and there’s no doubt that you won’t forget him.”

 



45. Roots Before Branches

Glee Cast – Roots Before Branches (Glee Cast Version)

 

En liten del av henne önskade innerligt att han skulle öppna dörren och se henne i trappan, springa fram till henne och säga att hon var allt han ville ha, medan den största dela ville att han inte alls skulle öppna, att hon skulle hinna därifrån och glömma allt. Precis när hon trodde att ingen skulle öppna hörde hon hur dörren bakom henne öppnades och sedan Austins röst.
”Marion.” hon stelnade till och åter igen började hennes hjärta fladdra av nervositet. Hon vände sig sakta om och när hon fick syn på Austin blev hon alldeles vimmelkantig och hon var tvungen att hålla i sig i trappräcket för att inte falla ihop på golvet. Hon tog några steg mot honom och stannade vid översta trappsteget.
”Look if you’re here to tell me to back off you don’t need to worry. I won’t be kissing you again, if it’s not what you want. Alright?” hon tog ett steg mot honom efter han hade yttrat sig. Hon kollade nervöst ner på sina skor och sedan upp på Austin igen. Han var vacker och att bara se på honom gjorde ont i hjärtat, som tusen knivhugg.
”I'm not here to tell you to stay away. Because I do not want you to.” Hon gick uppför det sista trappsteget och stod nu bara en halvmeter från Austin.
”I like you, alot.” forsatte hon och kollade sedan ner på sina händer och sedan upp på Austin igen.
”It's far too early for me to involve myself in a new relationship. I do not even know you.” hon kände hur tårarna tryckte bakom ögonlocken och att de när som helst skulle börja rinna nedför hennes kinder.
”I just know that you are a real womanizer, who have new girls every night. And I do not want to be one of your one night stands. I just want to be yours.” det sista sa hon med gråten i halsen och snart letade sig en tår ut ur hennes ena öga och nedför hennes kind.
” I want it to be just you and me.” hon tysnade. En pinsam tystnad hade nu lagt sig i trapphuset och efter någon halv minut fortsatte Marion.
”I can’t stop thinking about Theo. I talk to him a lot. I can still see his face and I can hear his voice so clearly. Do you think that I'll ever forget it? Because I'm afraid that one day I will.” Nu rann tårarna nedför hennes kinder och hon förstod inte alls varför hon berättade detta för Austin, men på något vis kändes det också bra att berätta.
Snart öppnades dörren bakom dem och Moe och en blond tjej klev ut. Båda kollade frågade på dem utan att säga ett ljud. Marion mötte Moes varma blick innan han och den blonda tjejen försvann nedför trapporna. Hon vände sina tårfyllda och rödsprängda ögon mot Austin igen.
 ”He was my person.” fortsatte hon sedan när Moe och blondinen hade lämnat byggnaden. Sedan bröt hon ihop i gråt. Hon gömde ansiktet i händerna och vände sedan på klacken.
”Im sorry.” fick hon ur sig innan hon började springa nedför trappan och ut yr byggnaden. Moe och blondinen som snart var framme vid klubbhuset vände sig om och kollade på henne när hon sprang ut från byggnaden.

 

 

Hon lutade sig mot husväggen hon gömde åter igen ansiktet i händerna medan hon grät. Nu var hon tillbaka igen, den personen hon inte ville vara. Den personen som grät för allt. Hon ville inte visa sig svag, men egentligen var det vad hon var. Hon hade alltid varit det, men hade alltid försökt visa sig stark och inte sårbar. Det hade hon fått göra i alla år som hennes mamma hade varit grovt alkoholiserad. Hon hade fått ta hand om allt, ekonomin, städningen, matlagningen, allt innan de hade fått hjälp. I 3 år pågick det, från då hon var 13 till då hon var 16. Hon hade hatat sin mamma för det, till och med efter hennes mamma hade tagit sig ur skiten. Men nu ville hon att hon skulle vara här, hon ville gråta i hennes armar, höra hennes mamma säga att allt skulle bli bra med hennes brittiska dialekt. Säga att allt skulle lösa sig tillslut.
Hon kände snart en hand på hennes axel och när hon kollade upp fick hon syn på Moes frågande ansikte.
”How are you.” han lät orolig.
”I just want to be alone.” fick hon fram mellan snyftningarna.
”Is there anything I can do?” fortsatte han utan att lyssna på det hon just hade sagt.
”Can you just leave me alone.” nästan fräste hon och Moe backade några steg utan att släppa blicken från Marion. 

 

 



44. Do I wanna know?

Arctic Monkeys - Do I wanna know?
 

En tung suck slank ur honom när han lade märke till att Marion hade upptäckt honom och gått in i sin egen lägenhet. Han verkade inte vara den enda personen här som kände sig obekväm och ångerfull. Nej, egentligen ångrade han inte kyssen dem hade delat. Att våga kyssa henne var ingen konst i sig, han hade kysst många kvinnor. Men han hade aldrig känt sig obekväm eller besvärad efter en kyss. Ångrat att han någonsin hade kysste en viss kvinna, ja, men henne hade han enkelt kunna skaka av sig. Det var annorlunda med Marion. Han kunde helt enkelt inte skaka henne ur sina tankar. Trots att hon hade nekat Moes erbjudande hade han insisterat på att själv göra ett försök. Vad hade han trott skulle hända? Att dem skulle rulla mellan lakanen och vakna upp dagen efter med ihopslingrade ben och armar? I hans onyktra sinne hade han nog tänkt det, fast han skulle ljuga om han inte erkände att han till viss del tänkte på det i hans nyktra tillstånd. Han kastade upp fötterna på balkongräcket, lutade huvudet bakåt mot väggen och slöt ögonen. Inifrån lägenheten hördes fotsteg och han visste bättre än att kika in för att se vem det var som hade vaknat. Antingen skulle han få syn på en naken Moe eller en naken blondin. Blondinen hade han ingenting emot att se på men han tänkte inte ta risken. Förutom det hördes inte mycket annat ljud från omgivningen. Fågelkvitter och bilar men inte mycket mera än så. Han hörde någon spola i toaletten, fotsteg och sedan nöjda läten när personen kröp ner i soffan igen. När kyssljuden kom till liv suckade han tyst.
”If you’re about to have sex again I suggest you take it down in the garage.” Grymtade han trött och fnitter hördes inifrån. Han masserade sitt näsben och satte ner koppen på golvet.

 

 

Kanske han skulle ta sig en tur på motorcykeln för att rensa tankarna och undkomma Moe och hans senaste fångst. Att rensa tankarna skulle verkligen vara en bra idé, försöka få Marion rensat ur sitt system. Efter att ha beslutat sig för att det skulle vara en bra idé så ställde han sig upp och förde sin kaffemugg till köket. Han letade fram lite rena kläder, västen och ett par solglasögon som han sedan klädde på sig och drog därefter på sig sina boots. Lika bra att sätta sig på motorcykeln så fort som möjligt innan han var tvungen att möta Marion, det hade han nog inte tankekapaciteten till riktigt ännu. Precis i den stunden som han tänkte tanken hörde han knack på dörren. Vem ville honom någonting nu? Någonstans bak i hans huvud fanns en liten röst som sa ’Marion’ och det var den lilla rösten som fick honom att tveka med handen mot handtaget. Han var ingen fegis! Han öppnade dörren och såg en brunett gå nerför trapporna. Vad ville hon nu? Han var inte säker på om han ens ville veta svaret på den frågan.

”Marion?” Frågade han en aning förvånat. Trots att han hade hört den lilla rösten i sitt huvud så var han lite förvånad. Han hade inte trott att hon skulle våga komma dit efter vad som hade hänt kvällen innan. Fast det var en god chans att han var den som mådde värre av dem två. Inte bara på grund av sin bakfylla.
”Look if you’re here to tell me to back off you don’t need to worry. I won’t be kissing you again, if it’s not what you want. Alright?” Han ville såklart inte att hon skulle säga det. Men det var bättre att han sa det innan hon hann göra det. På det viset skulle han inte bli lika besviken. Han kunde i alla fall hoppas på det.

 



43. Sunset, Regret

Israel Nash Gripka – Sunset, Regret

 

De blev allt varmare ute, inte ett moln syntes till på himlen och det var alldeles vindstilla. Marion slöt ögonen och njöt av den heta sommarvärmen som värmde hennes kropp. Men hennes hungriga mage gjorde sig snart påmind och en djup suck letade sig ut genom hennes mun. Hon reste på sig och fick snart syn på Austin som satt ute på balkongen, i hans lägenhet, på andra sidan vägen. Ännu en gång kom hon och tänka på gårdagen och åter igen fick hon ångestkänslor. Hon stängde balkongdörren efter sig och gick sedan in till sovrummet för att ta på sig några kläder. Efter några minuter var hon påklädd. En ljusrosa klänning med en vit krage fick pryda hennes kropp denna varma sommardag. Hon stannade upp vid spegeln och kollade på hennes egen spegelbild. Hennes ansikte var svullet och blått av slagsmålet dagen innan och av det som hade hänt de senaste veckorna. Hon drog en kam genom håret och tog sedan ett djupt andetag och lämnade sovrummet.
Hon behövde något att äta och till affären kunde hon inte gå. Så det enda stället där det troligtvis fanns mat var hos Austin. Och att gå dit nu kanske inte var det smartaste. Hon skulle aldrig klara av att se honom i ögonen, i alla fall inte på ett tag. Hon visste innerst inne att hon hade velat kyssa Austin enda sedan igår morse, men hon försökte hela tiden neka det för sig själv då Theo hela tiden dök upp i hennes huvud. Hon lämnade lägenheten med ett par vita ballerina skor på fötterna, hon låste dörren efter sig och gick sedan nedför trappan. I klubbhuset var det lugnt, den enda människan som syntes till var Max som satt på kontoret och läste en massa papper. Han kollade upp på henne och log.
”God morning love.” han fortsatte sedan kolla i papperna.
Marion gick bara förbi utan att hälsa, hon öppnade klubbhusdörren och klev ut i den varma luften.
Hon satte sig ner på en av bänkarna som stod placerade utanför klubbhuset och kollade sedan ut över området. Åter igen fick hon syn på Austin uppe på balkongen och hennes hjärta började dunka häftigt. Hon kollade snabbt bort och suckade. Det var lika bra att gå och prata med honom om det som hade hänt. Hon ville ju ha honom, men det kändes som om det var lite för tidigt. Hon kände ju inte Austin väldigt väl. Hon visste ju bara att han var en kvinnokarl och att han kanske bara ville få henne i säng som med alla andra tjejer.Hon ställde sig upp och gick med nervösa steg mot bakdörren på verkstaden.

 

 

Ju närmare Austins lägenhet hon kom desto nervösa blev hon. Hon höll ett stadigt grepp om trappräcket när hon gick uppför trappan som skulle leda henne till hans lägenhetsdörr. När hon nästan var framme stannade hon och kollade tvekande på dörren. Vad gjorde hon här egentligen, allt skulle säkert bara bli värre om hon gick och pratade med honom nu. Och vad skulle hon säga? ”Hej Austin, jag vill ha dig, men inte nu. Bla bla bla” mumlade hon för sig själv och vände sedan på klacken och började gå nedför trappan men hon ändrade sig snart igen och började åter igen gå uppför trappan mot Austins lägenhet. Hon gick fram till dörren med nervösa steg och stod där ute i några minuter men tog snart mod till sig och knackade på dörren med en skakande hand av nervositet. Hon ångrade sig genast, vad skulle hon hit upp och göra. Inte ett enda ljud hördes från lägenheten. Hade hon tur så hade inte Austin hört att hon hade knackat på. Men hon knackade åter igen på dörren men inga steg hördes inifrån. Så istället vände hon på klacken och började sedan gå nedför trapporna igen




42. Hurricane drunk

Florence + the machine - Hurricane drunk
 

Känslan av Marions läppar mot hans var obeskrivbar. Han hade kysst många kvinnor under sina dagar, han hade blivit kysst för bara någon timme sedan, och han skulle ljuga om han sa att denna kyss var precis som vilken annan kyss som helst. Han placerade sina händer på hennes höfter och drog henne tätare intill honom. Han hade velat kyssa henne hela dagen och nu när han äntligen fick chansen så kunde han bara föreställa sig hur han lyste som en stjärna. Men det ljuset slocknade snart när värmen från hennes kropp försvann och hennes höft slank undan hans fingrar. Han mötte hennes chockade blick och trots sitt berusade tillstånd så visste han vilka ord som skulle komma ur hennes mun.
”You should probably go now.” Självklart. Han kände sig nobbad och besviken, men man kunde väl inte heller förebrå honom för att känna så. Han öppnade munnen för att säga någonting men han hann inte få fram någonting innan hon hade försvunnit in i lägenheten. Mellan dem stod nu enbart en dörr. En dörr som hade texten ’Avslag’ skrivet över sig. Han var en aning förbryllad när han drog en hand genom sitt rufsiga hår och suckade. ”Good night then.” Mumlade han innan han stapplande tog sig ner tillbaka till klubben för att fortsätta sin kväll. Ett sådant avslag skulle bara raderas av hårt drickande, om så bara för stunden. Förhoppningsvis skulle han inte minnas det nästa dag.

 

 

Ett stön av djup avsky och illamående slank ur honom när hans ögon tvingades upp av solens förbannade strålar och ljudet från en motorsåg pinade hans öron. Han drog till sig en av kuddarna och satte den över sitt ansikte för att skydda det från solstrålarna som verkade vilja ge honom en ännu värre huvudvärk än den han redan hade.
”If I just lay still...” Mumlade han när en våg av illamående slog över honom som en tsunami. Att han aldrig lärde sig att inte röra på sig inom de tio första sekunderna, från det att man hade vaknat efter en kvälls hårt drickande. Efter att ha samlat sig ett par minuter, tagit några djupa mediteringsandetag och säkerställt att han inte skulle kasta upp allt sitt maginnehåll i sängen, så ställde han sig upp. Tydligen hade han varit så pass dragen kvällen innan att han inte ens hade lyckats få av sig alla sina kläder innan han hade ramlat i sängen. På sig hade han fortfarande sina boots och jeans. Det var förstås ett under att han ens hade tagit sig till sängen. Hur hade han lyckats med det egentligen? Hade han blivit hemburen? Den frågan fick han mycket snart svaret på. För när han steg ut genom sovrumsdörren möttes han av två nakna kroppar som låg på hans soffa, dem hade dock fått en filt över sig. Han fick också svaret på varifrån motorsågsljudet kom ifrån. Det var mannen som sov på hans soffa som snarkade.
”Mooner put some clothes on, I sure as hell don’t need to see that in my condition.” Ett grymtande kom från soffan och snart såg en mycket förvirrade Moe upp bakom en kurvig blondin. Tydligen hade dem hjälpt honom hem, men Moe hade antagligen inte fått med sig blondinen hem så dem hade slutfört sitt uppdrag på hans soffa. Fräscht. ”I don’t even want to know..” Ett grymt till fick han som svar innan Moe däckade igen. Han styrde sina steg mot köket, satte på en panna kaffe och passade på att duscha så länge kaffet droppade. Hur mycket hade han druckit egentligen? Det var ett bra tag sedan han hade varit så bakfull som han var denna morgon. Efter att ha duschat, och kanske tuppat av ett par sekunder vid ett tillfälle, virade han en handduk runt sina höft och gick till sovrummet för att ta på sig ett par jeans. Moe och den nakna bruden låg fortfarande lika däckade på hans soffa som tidigare. Han hämtade en kopp kaffe och steg ut på balkongen. Ett stort misstag. Inte bara för att solen väckte huvudvärkens vrede, utan också för att han såg Marion sitta på sin egen balkong på andra sidan vägen. Det fick minnet från gårdagskvällen att komma tillbaka. Han hade kysst Marion. Herregud han hade kysst Marion! Dessutom fått ett avslag på den kyssen. Han stönade uppgivet. Så mycket för att han inte skulle minnas det nästa dag. Han tog en klunk av sitt kaffe och tände en cigarett. Kaffet var hans bästa vän denna morgon, det och en hel massa huvudvärks tabletter.

 
 



41. First Kiss

Ryan O'Shaughnessy – First Kiss 

 

Hon gick sakta uppför trapporna som ledde upp till lägenheten. Hon var trött, riktigt trött, även ifall hon hade sovit i 4 timmar innan hon hade gått ner till klubbhuset. Men whiskeyn från tidigare idag och ölen som hon hade druckit gjorde sig på mind.
Väl framme vid lägenhetsdörren förde hon nyckeln mot låset och skulle precis låsa upp när hon hörde en välbekant röst ropa på henne nedanför trappan.
”Marion.” hon vände blicken mot trappan och fick syn på Austin som sprang mot henne uppför trappan med två steg i taget. Vad ville han nu då?
”I... I just wanted to say that it was nice to see that you came out tonight. The guys seemed to like you a lot.” hon hörde direkt på hans röst att han inte var nykter. Hon lät nyckeln sitta i dörren och la sedan armarna i kors över bröstet. Hon nickade utan att säga något medan hon granskade hans ansikte.
”You know what, I just have to admit one thing. Seeing you fight today was kind of hot, and this is not just the alcohol talking but…” fortsatte han. Nu stod dem riktigt nära varandra och hon kunde känna hans alkohol fyllda andedräkt. Snart räckte han fram sin hand mot henne och smekte sedan bort en hårslinga från hennes ansikte som han sedan fäste bakom hennes öra. Hennes hjärta började dunka snabbt igen och hon kände hur hon började rodna. Det som hände sedan var inte alls oväntat. Hon hade förstått direkt vad han ville ha när hon hade hört honom ropa på henne för några minuter sedan.
När deras läppar möttes kändes det som en blixt som for igenom henne. Hon slöt ögonen och besvarade kyssen genom att pressa sina läppar allt hårdare mot Austins.  De stod där i några sekunder innan Marions samvete kom ikapp henne. Hon tog sig ur hans grepp och backade några steg och kollade chockat på honom.
”You should probably go now.” hon gick fram till ytterdörren och kollade en sista gång på Austin innan hon låste upp dörren och klev in. Dörren gled igen bakom henne med en duns och hon var snabb på att låsa den efter sig. Hon lutade sig mot ytterdörren och sjönk sedan ner på golvet. Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Det var ju det här hon hade väntat på, hon visste det, innerst inne. Men nu när det var gjort så kändes det inte alls bra. Det kändes precis som om hon var otrogen mot Theo, att han när som helst skulle komma in genom dörren. Som att han kollade på dem. Men så var det den bra känslan som hon hade, den känsla som sa till henne att hon skulle gå ut igen och fortsätta där de hade slutat. Marion gav ifrån sig en djup suck och reste sig sedan. Hon stod framför dörren med handen på låset och övervägde om hon skulle lyssna på den bra känslan hon hade eller på den ångerfulla känslan. Tillslut bestämde hon sig för att gå och lägga sig och skita i allt detta. Det var trots allt för tidigt att ge sig in i ett nytt förhållande.

 

 

Solens starka strålar lyste rätt in genom fönstret vilket fick Marion att vakna till liv där hon låg i sängen. Hon gav ifrån sig ett stön och vände på sig och la kudden över huvudet. Hon kände på sig direkt att detta skulle bli en dålig dag. Hon var fylld av ångest från det som hade hänt kvällen innan. Hon satte sig yrvaket upp i sängen och kisade mot fönstret. Det såg ut att bli en varm dag idag med, inte ett moln syntes till på himlen och solen sken starkt. Hon la sig ner i sängen igen, hon hade verkligen ingen lust att kliva upp denna dag. Hon ville ligga här hela dagen och glömma allt men knorret i hennes mage gjorde henne påmind om att hon inte alls kunde ligga här hela dagen. Efter mycket om och men klev hon tillslut upp ur sängen och gick med trötta steg ut i köket och fram till kylskåpet. Hon öppnade det och blev besviken när hon insåg att hon helt hade glömt att köpa hem matvaror. Hon suckade irriterad och smällde igen kylskåpsdörren. Istället för att fixa frukost gick hon istället ut på den lilla balkongen. Värmen slog emot henne som en mur och ute hörde hon gräshopparna spela. Inte ett ljud från klubben eller verkstaden hördes denna söndag.
Hon satte sig ner på en stol som stod längst husväggen. Hon lutade sig bakåt och slöt ögonen och lät solen värma hennes bara ben. Här skulle hon spendera resten av dagen, så långt ifrån allt och alla som möjligt. 

 

 



40. All I want is the taste that your lips allow

Ed Sheeran - Give me love

 

Austin gillade inte blickarna som utbyttes mellan Marion och Moe. Han tyckte inte om det minsta. Som ledare skulle han lätt kunna säga 'back off', men det skulle bara få honom att framstå som världens största barnrumpa. En barnrumpa som inte ville att andra barn skulle leka med leksakerna, som inte ens var hans för den delen. Under hela kvällen försökte han att inte titta på Marion som om han var en förälskad tonårspojke, eftersom inte var det heller. Det var vad han intalade sig själv i alla fall, förutom tonårspojke delen. Den fasen hade han kommit ur får ett bra tag sedan. Öl efter öl slank ner, även whiskey slank ner däremellan. Trots att han hade undvikit att se på henne, så långt det nu gick, så hade han inte kunnat undgå de små blickar han hade fått från henne. Det kunde givetvis vara blickar som man gav när man såg på folket man hade runt omkring sig. Höll han på att bli en kvinna som analyserade varje blick eller? Nej. Han sköljde bort sina tankar med den sista whiskeyn som fanns i hans glas. Ljudnivån där inne steg allt högre och ljudet från glas som föll i golvet skar genom luften emellanåt. Han tände på en cigarett.
”And so when we were finished, she looked at me and then she threw up all over me. She has tried to get me into bed several times after that, but I cannot do it.” Den kunde han inte undvika att skratta åt och i samma veva höll han på att sätta röken i halsen av den plötsliga skrattattacken. Simon klappade honom skrattandes på ryggen. Han själv hade varit med om sin beskärda del av speciella kvinnor, men Moe tog nog priset. Varje gång som han kom igång med att berätta om sina historier så hade han en ny på lager. Han visste inte om Moe bara improviserade vissa historier eller om han faktiskt hade varit med om dem.. Den om kvinnan som spydde på honom råkade faktiskt vara en kvinna från Stockton. Vacker som en gudinna men en riktig nymfoman, samt att hon hade dem så kallade ’crazy eyes’. Allas blickar gled över till Marion när hon plötsligt ställde sig upp.
”I think I'm going to bed now.” Han mötte hennes blick och nickade medan han mumlade ett god natt. Han motstod frestelsen att ställa sig upp och slå Moe på käften när även han ställde sig upp och slingrade sin arm kring hennes midja. ”Do you want me to follow you?” Han hade sett kvinnor falla som furor för den mannen, sett deras knän bli till gelé under hans beröring. Så på ett vis förvånade det honom att Marion avböjde hans erbjudande, på samma gång som det inte förvånade honom. Han såg Moes förvånade min när han satte sig ner igen, det var väldigt få gånger som Moe hade fått ett avslag. Någon var väl tvungen att ta ner den där manne på jorden.


”Gonna take a piss.” Ursäktade han sig och gick iväg. Men istället för att gå till toaletten styrde hans steg honom efter Marion. Vad höll han på med egentligen? Han skyllde det på alkoholen som trubbade av hans ’bättre-vetande’. Han såg henne gå uppför trapporna.
”Marion!” Hojtade han till medan han for uppför trapporna och tog två steg i taget för att komma ikapp henne innan hon hann gå in i lägenheten.  ”I... I just wanted to say that it was nice to see that you came out tonight. The guys seemed to like you a lot.” Vad försökte han med? Detta måste vara ett av dem pinsammaste kallpraten han hade haft. Det var inte ens likt honom. Han kliade sig lite i nacken och skrattade till.
”You know what, I just have to admit one thing. Seeing you fight today was kind of hot, and this is not just the alcohol talking but…” Han smekte undan en hårslinga ur hennes ansikte och krokade fast den bakom hennes öra. Innan han visste ordet av böjde han sig fram och kysste henne mjukt på läpparna.

 
 
 
 
 



39. Beer Drinking Blues

Eddie Noack – Beer Drinking Blues

 

Marion försökte göra allt för att inte tänka på Austin så istället vände hon blicken till mannen med det långa håret som nu hade börjat prata med henne.
”Speaking of feisty women, I’ve heard you’re one hell of a fighter! Even Austin had trouble settling you down.” männen runt bordet skrattade åt vad han just hade sagt. Mannen var charmig och han såg riktigt bra ut med det långa håret. Hon drack några klunkar av ölen och ställde sedan tillbaka flaskan på bordet igen.
”Hey, I was controlling three women that were trying to kill each other, it’s a bit different from having sex with seven German women.” Austin svarade snabbt på det som den långhåriga mannen hade sagt medan alla runt bordet log mot dem.
"We probably would have killed each other if not Austin had been there." hon log mot Austin och försökte göra allt för att inte visa att hon var nervös. Några klunkar till av ölet slank ner i hennes strupe innan hon kollade på mannen med det långa håret igen som log mot henne.
"I'm Marion, by the way." hon sträckte fram höger handen mot mannen som greppade den och skakade den lätt upp och ner.
”Im Moe, nice to meet you.”
”You to.” hon lyfte flaskan med ett leende på läpparna och förde den mot hans ölflaska som även han lyfte upp i luften för att skåla.
”Cheers.” sa de båda i kör och ett klirr hördes svagt i musikens dån, de drack några klunkar innan flaskan ställdes tillbaka på bordet igen.

 

 

Moe fortsatte prata med henne om allt mellan himmel och jord och Marion lyssnade noga men hela tiden sneglade hon på Austin och varje gång började hennes hjärta dunka i snabb takt. Ölen var snart slut och den hade redan börjat verka.
”And so when we were finished, she looked at me and then she threw up all over me. She has tried to get me into bed several times after that, but I cannot do it.” De flesta männen som satt runt bordet bröt ut i hysteriska skratt och även Marion började skratta.
”So disgusting.” Marion fortsatte skratta och rynkade på näsan. Moe verkade vara en riktig kvinnokarl, en man som alla kvinnor trånade efter och det var inte konstigt då han såg riktigt bra ut med sitt långa hår och de choklad bruna ögonen.
Marion ställde sig snart upp medan hon lät blicken vila på Austin.
”I think I'm going to bed now.” Moe ställde sig upp direkt hon yttrade ordet ”gå i säng”. Han la en arm om hennes midja.
”Do you want me to follow you?” han log ett förföriskt leende mot henne och hade det inte varit för allt som hade hänt de senaste veckorna så hade hon mer en gärna tackat ja direkt. Istället tog hon sig ur hans grepp och skakade på huvudet.
”Maybe some other time.” hon kollade på Austin och sedan på Moe igen innan hon trängde sig ut från lokalen och sedan upp till sin lägenhet. 

 




38. Salty dog

Salty Dog - Flogging Molly

 

Tankarna på Marion var som bortblåsta nu när han satt där i klubbhuset och halsade öl som om det var vatten. Moe, en man som nog aldrig hade suttit i en frisörstol under hela sitt liv, berättade stolt om hur han hade fått till det med ett gäng tyska flickor. Tydligen hade det varit en cheerleading turnering på gång och gänget med dem tyska flickorna var ett av lagen som var med och tävlade. Hur Moe lyckades skulle dem nog aldrig få veta.
”I shit you not! The racks on these women were out of this world, I didn’t even know where to begin grabbing!” Hojtade han skrattandes. Han hade sådan inlevelse när han berättade att han knappt hade tid med att dricka av sin egen öl. Om man sökte en kvinnoman så var Moe definitionen på kvinnoman.
”But all of a sudden the biggest woman I have ever seen steps in to the room, I’m asuming she was their coach. She wasn’t fat big but wrestler big, I thought she was some sort of Big foot or something! Anyway I thought she was about to break our little party up but noo-oo she just gets right into it. Believe me when I say German women are the best.” Han fick en drömmande blick över sig och Austin kunde inte längre hålla sig för skratt, det samma gällde dem andra männen som satt vid bordet. Han slutade dock skratta så fort han fick syn på Marion och ett sting av ilska skar i honom när han såg hur männen hon passerade försökte flirta med henne. Han ägde inte Marion, han var inte ens involverad med henne. Så varför kände han begäret att få slå dem där killarna på käften? Skulle han fråga någon skulle dem bara påstå att han höll på att falla för henne, men det var absurt. Han hade aldrig fallit för en kvinna på det viset förut, som om det skulle förändras över en natt.

 


”Hey, Is this seat free.?” Han mötte hennes blick och nickade samtidigt som han tog en klunk av sin öl. Simon var den som istället sa att platsen var ledig. Han lade märke till Simons hungriga blick när han såg på Marion. Någonting som irriterande nog retade honom. Tekniskt sätt var alla singel kvinnor fritt fram att försöka erövra. Så att säga. Det var fritt fram tills någon från klubben sa att en viss kvinna var hans, då är kvinnan inte längre på marknaden. Han skulle kunna säga att Marion var hans, men eftersom hon inte ens var det så fick han helt enkelt bita ihop. Han hade sett tidigare idag att Marion själv kunde säga ifrån, men det betydde nu då inte att han själv inte skulle beblanda sig om någon började trakassera henne. Han studerade Marion en sekund eller två istället för att lyssna på fortsättningen av Moes berättelse med mycket ingående detaljer. Han var glad att hon faktiskt vågade sig in till klubbhuset, trots att det var full fart, och att hon dessutom vågade komma fram till bordet han satt vid. Han och Max var förstås dem enda som hon kände där men ändå.
”Speaking of feisty women, I’ve heard you’re one hell of a fighter! Even Austin had trouble settling you down.” Han vaknade upp ur sina tankar utav att Moe plötsligt pratade med Marion. Hela Stockton hade verkligen hört om det där slagsmålet. Gubbarna skrattade, säkerligen för kommentaren om att han var den som hade haft problem med att hålla henne lugn. Han fnyste tyst och tog en klunk av ölen.
”Hey, I was controlling three women that were trying to kill each other, it’s a bit different from having sex with seven German women.” Förklarade han och pekade menande mot Moe som bara flinade busigt.

 



37. Good Rockin' Tonight

Wanda Jackson – Good Rockin’ Tonight

 

Ute förändrades allt, de i verkstaden slutade för dagen och mörkret lade sig ännu en gång över staden. Marion öppnade ögonen och satte sig upp snabbt. Hon hade lyckats somna i soffan och hon hade sovit i minst 4 timmar. Hon gnuggade sig i ögonen och sträckte lite lätt på sig innan hon klev upp. Hon gick fram till fönstret och kikade ut. Ute var det mörkt och utanför kunde hon höra musik spelas och hon förstod direkt att det var fest i klubbhuset.
Hon försvann direkt in på toaletten och lät hennes kläder falla till golvet när hon sedan klev i in duschen. Hon lät det varma vattnet skölja av sig all skam från slagsmålet och tankarna hon hade haft om Austin strax innan hon somnade.
Hon virade en handduk runt hennes kropp och tassade sedan iväg till sovrummet för att hitta några rena kläder. Hon letade fram några kläder, en långärmad tröja och ett par jeans short. Hon tog på sig dem och kammade sedan igenom håret. Hon la på mascara på fransarna och lämnade sedan lägenheten.

 

 

Det var fortfarande varmt ute och det var fortfarande fullmåne. Musiken från klubbhuset hördes ända ut och det lät som att det var fullt drag där. Intill väggen bredvid dörren in till klubbhuset stod ett par och kysstes intensivt, en bit bort stod några och rökte och drack öl. Hon gillade verkligen det här stället, det var mysigt och hemtrevligt på något sett även ifall man fick se ett och annat. Marion gav det kyssande paret en hastig blick innan hon öppnade dörren och steg in. En doft av cigarettrök och alkohol slog emot henne och denna gång var det annorlunda när hon steg in. Inga nyfikna blickar kollade på henne, istället hälsade de bara med ett hej eller en nickning.
Marion fick genast syn på Austin, men istället för att gå fram till honom gick hon till baren och beställde en öl. Peter, som bartendern hette, gav henne ett leende innan han tog fram en ölflaska ur kylen bakom honom. Han öppnade kapsylen och ställde sedan ner flaskan på bardisken framför henne.
”Here you go.” han fortsatte sedan dela ut olika drycker till dem i baren.
”Thank you.” Marion drack några klunkar av den kalla ölen och kollade sedan ut över lokalen. Det var verkligen drag här, musiken spelades på hög nivå, runt väggarna stod det män och kvinnor som kysstes, vid ett bord bröt de arm, andra tävlade om hur många shots de kunde ta, medan andra spelade biljard.
 Hennes blick fastnade på Austin som satt vid ett bord med andra män, en av dem var Max.
Hon drack några klunkar till av ölen och tog sedan ett djupt andetag och gick fram till Austin och Max. Hon trängde sig emellan en massa män som ville att hon skulle stanna och prata men hon skakade bara på huvudet.
”Hey, Is this seat free.? Hon kollade på Austin och sedan på de två männen, som hon inte kände igen, som satt på varsin sida av den lediga stolen. En man hade långt hår som var uppsatt i en hästsvans och en massa skägg, den andra hade rakad skalle.
”It’s free my love.” sa mannen med det rakade huvudet.
Hon log mot dem båda och satte sig ner vid bordet. Hon kollade på Austin som satt på andra sidan bordet. Samma känsla som hon hade haft tidigare under dagen när hon hade kollat på Austin hade nu kommit tillbaka. Hon ställde ner ölflaskan på bordet och lät händerna vila i knät. Skulle hon dricka ur ölen nu skulle alla se hur hon skakade av nervositet. Oftast var inte hon den som var nervös men Austin gjorde henne nervös. Vilket irriterade henne så mycket. Hon ville inte känna så här. Hon hade alltid varit en framåt tjej som inte var rädd för någonting, men nu satt hon här och var jätte nervös på grund av en killes närvaro. 

 

 



36. Shots

LMFAO - Shots

 

Han kom på sig själv att se efter Marion när hon gick ut ur klubbhuset. Inte på ett sådant vis som han brukade när han såg efter andra kvinnor, han såg inte på hennes bakdel. Han såg bara efter henne. Det var inte likt honom. Han skakade på huvudet och himlade med ögonen.
”For fuck sake Austin...” Muttrade han och tog en klunk av den bruna ljuvliga vätskan som Marion hade hällt upp åt honom. Han kunde inte börja tråna efter Marion, hon var för skadad. För ett dygn sedan hade hon stormat in genom dörren bakom honom och sett ut som om hon hade sett ett spöke, hon hade sett ut som spöket själv. Hon hade förlorat sin make, hon hade hamnat i ett slagsmål på en diner och hon hade tvingats flytta ut från sitt hem och in till en håla ovanför en bar. Även om en liten låga skulle tändas inom honom så skulle han inte kunna föra den vidare till Marion, hon skulle förmodligen bara blåsa ut lågan och han skulle känna sig som en idiot. Men ändå sa någonting inom honom att det var inte helt och hållet sant. Han hade sett någonting i hennes ögon när deras blickar hade mötts, en förändring. Han var inte säker på vad det var, men kanske var det just den glimten i hennes ögon som hade fått den där lilla lågan att vakna till liv inom honom. Nej, han borde ta sitt eget råd och vara mera försiktigt när det kom till kvinnor han valde att vara med. Han svepte resten av whiskeyn, satte tillbaka flaskan och gick ut till garaget. Han kunde inte sitta inne i klubbhuset och bara tänka över Marion hela dagen. Det var kanske inte det smartaste att lägga sig under en bil och börja skruva i hans tillstånd så han hade helt enkelt valt att gå till garaget för att prata med killarna. För att diskutera affärer och dylikt.

 

 

När mörkret hade fallit över Stockton och dörrarna till verkstaden hade låsts för dagen så öppnades istället dörrarna till klubbhuset för natten. Grim Reapers från andra håll än Stockton hade kommit dit för utbudet av kvinnor och alkohol. Stockton må vara en liten stad men här fanns det mycket vackra kvinnor. Någonting som utomstående Reapers gärna tog del av.  Austin steg in genom dörrarna till klubbhuset och möttes av en mycket vanlig syn för en lördagskväll i deras tillhåll. Aromer av tobak och svett omringade honom när han steg in. Han kramade som hastigast om en del gamla bekanta som han inte hade sett på ett tag och hälsade på allihopa han kom i kontakt med. En full kvinna såg förföriskt mot honom och lät sin hand glida längs med hans arm. Han log uppskattande och kysste hennes kind innan han fortsatte mot bardisken. Eftersom det tydligen pågick en tävling som involverade shottar, någonting som inte skulle sluta bra. Han var inte ute efter någon sängkamrat denna natt. Han hade redan fått sin beskärda del av kvinnor under dagen, inte på det viset han skulle velat men det räckte gott och väl till.
”I heard that chick from last night has one hell of a right hook!” Hale, en av killarna från verkstaden, klappade honom skrattandes på axeln och räckte över en öl till honom.
”Oh she does, so watch out for that one.” Han blinkade retsamt mot Haleoch tog skrattandes en klunk av den kalla ölen. Han borde inte vara förvånad över att dem redan visste om att Marion hade hamnat i slagsmål. Men det Hale sa var sant, hon hade en sjulhelvetes höger. Han hade nästan råkat ut för den själv när han hade hoppat in för att avbryta slagsmålet. Samma kvinna som tidigare kom vinglande med en flaska sprit som hon skrattandes började hälla det i hans mun, innan hon kysste honom och drack själv upp det hon hade hällt i hans mun. Ett lyckligt 'woh' slank ur henne innan hon trillade bakåt och föll raklång i någons armar.
”What is it with women and you?” Hale var i samma ålder som han själv och ganska lik honom förutom att han var blond istället för mörk. Han var lite för ivrig med kvinnorna, till skillnad från Austin som gärna var mystisk och lät kvinnorna komma till honom istället för andra vägen om. Han torkade sig om munnen och skrattade.
”I’ve got the magic in me. You’ve got to let the women chase you, not the other way around.” Med det sagt styrde han stegen mot ett bord där några av hans närmsta vänner satt vid."
"It's not even ten o'clock and the people are going nuts!" Skrattade han när han satte sig ner.

 
 



35. Make Me Wanna Die

The Pretty Reckless – Make Me Wanna Die
 

Marion hörde hur dörren till klubbhuset öppnades, sedan steg som närmade sig henne. Hon förstod direkt att det var Austin då han satte sig ner bredvid henne och la nyckeln på bardisken. Hon hörde hur han tog sig ett eget glas med whiskey. Hon lyfte den tårfyllda blicken och kollade upp på Austin som svepte i sig whiskeyn.
"I’m not going to say that I’m sorry, because technically I don’t have anything say sorry for. “ börjde han och hällde i mer whiskey i glaset. “Except for one thing… If the fact that I yelled at you in the car is part of the reason that you’re crying right now, then I’m sorry.” han svepte ännu en gång i sig whiskeyn. Marion ryckte på axlarna.
"Sorry, it's not your fault that I'm crying." hon torkade bort tårarna och fortsatte. "I'm just so angry at everything and everyone. And I let it out on you. And you have not done anything wrong. I would not be sitting here today, you saved my life." allt hon sa var sant, det var ju trots allt tack vare Austin som hon satt här idag. Hade hon inte hittat honom så hade hon varit död vid det här laget. ”So it's good if you yell at me sometimes. I need it.”
Hon drack upp de sista av whiskeyn i hennes glas och hällde sedan upp lite till.
”Do you want some?” ett litet försiktigt leende spred sig på hennes läppar innan hon hällde upp whiskey till Austin med.
”Cheers.” hon lyfte glaset och förde det med Austin glas som gav ifrån sig ett litet klirr, sedan svepte hon whiskeyn och grimaserade. Hon ställde ner glaset och torkade bort de sista tårarna på hennes kinder och tog ett djupt andetag.
Marion mötte snart Austins blick och det gick som en stöt genom hennes kropp. Hon fick känslor som hon inte hade känt på länge, känslor som hon hade känt första gången hon såg Theo.  Känslor som gjorde henne rädd. Det var alldeles för tidigt, hon ville inte känna så nu, men känslor var något man inte kunde styra över hur mycket man än ville det. Men det var något med Austin som gjorde henne attraherad. Något med hans blåa ögon och mörka röst som fick hennes hjärta att banka snabbare. Hon blev alldeles varm och om hon skulle ställa sig upp nu skulle hon falla ner på golvet. Hon bet sig i läppen och kollade sedan bort.
”I think go and pack up my stuff now.” hon harklade sig då hennes röst skar sig. Hon ställde sig försiktigt upp utan att kolla på Austin då hon nog skulle svimma om hon gjorde det. Hon tog nyckeln från bardisken och vinglade sedan ut, om det berodde på Austins närvaro eller whiskeyn visste hon inte. Men hon trodde att det var lite av båda. 

 

 

Hon förde nyckeln till nyckelhålet och låste upp, hon stängde igen dörren med en duns och klev sedan ur skorna. Hon stannade upp för att ta in det som just hade hänt. Hennes hjärta hoppade snabbt innanför bröstkorgen och hon slog vad om att det säkert syntes ut hur hjärtat dunkade. Hon andades ut och började sedan packa upp de saker hon hade med sig för att försöka komma på andra tankar men hela tiden dök Austin upp i hennes huvud.
Hon la in sina kläder i den lilla garderoben som fanns inne i sovrummet, hon bäddade sängen med rena sängkläder. Hon dammtorkade och skurade och hängde upp tavlor på väggarna. Och på bara en timme hade hon fått upp det mesta och lägenheten kändes riktigt hemtrevlig även ifall tapeter och golv var i gräsliga färger.
Marion satte sig ner i soffan med en djup suck och slöt ögonen, Austin syntes fortfarande framför henne när hon hade slutit ögonen. Det här var inte vad hon hade planerat. 

 

 



34. I'm sorry I made you cry

Connie Francis - I'm sorry I made you cry

 

När han fick nycklarna stegade han iväg efter Jack upp till lägenheten, låste upp och satte ner lådan på det lilla köksbordet som fanns där. Det var mycket saker hon hade tagit med sig, vilket fick honom att undra hur i helskotta allt skulle rymmas in i den lilla lägenheten. Han drog en hand genom sitt hår.
”I know it’s probably not my place to ask but. What happened? She’s got more bruises now than yesterday.” Han hörde vad Jack sa och övervägde om han skulle berätta vad som egentligen hade hänt eller om han bara skulle ignorera honom och gå ner till bilen för att hämta resten av Marions saker. Han suckade tyst.
”Meghan’s what happened.” Det var egentligen allt som behövde sägas. Jack visste hur Meghan var, i princip hela Stockton visste hur Meghan var. Han styrde sina steg ner mot bilen igen och hörde Jacks låga ’uh’ bakom sig. Dem bar in resten av sakerna under tystnad. När dem väl var klara låste han dörren efter sig och gick in till klubbhuset, eftersom Max hade berättat att hon gått in dit.

 

 

Klubbhuset var tomt bortsett från Marion som hängde över bardisken. Han hade tänkt att helt kallt ge tillbaka nycklarna till lägenheten och sedan gå ut till garaget och skruva lite. Men när han hörde att hon grät, igen, kunde han inte bara kasta nycklarna åt henne och gå. Under tiden dem hade burit upp hennes saker hade han fått chansen att lugna ner sig och därmed fått honom att kunna tänka klarare än tidigare. Han satte nycklarna bredvid henne på bardisken och lade märke till glaset med whiskey och självaste whiskeyflaskan stå uppradad bredvid henne. Han fiskade upp ett glas åt själv, hällde upp och svepte den med en gång. Han behövde någonting stärkande för vad som än skulle hända. Han satte sig ner under tystnad på en barstol och såg ner i sitt tomma glas. Det var då han kom ihåg vad hon hade sagt åt honom tidigare.
"Everything is your fault. I can’t help that you have a lot of girls who want to fight for you…..” Visst hade han haft sin beskärda del av kvinnor under de få åren han hade varit ledare för Grim Reapers, det var ingenting han någonsin hade ångrat eller lidit av. Det var helt enkelt så hans liv hade sett ut under de senaste åren. Kvinnor, motorcyklar, slagsmål och så vidare.
”I’m not going to say that I’m sorry, because technically I don’t have anything say sorry for. “ Han hällde upp mera whiskey åt sig själv. “Except for one thing… If the fact that I yelled at you in the car is part of the reason that you’re crying right now, then I’m sorry.” Han svepte sin whiskey i ett svep som följdes av ännu en suck. Det han hade ropat åt Marion i bilen kunde faktiskt bli verklighet. Folk i Stockton pratade mycket, vilket kunde leda till att vem som nu än hade kidnappat Marion skulle hitta henne. Om dem nu fortfarande sökte efter henne.
”I guess i should be more picky when it comes to women.” Mumlade han och ryckte på axlarna. 

 



33. Cry

Glee Cast – Cry (Glee Cast Version)
 

Väl ute satte hon sig ner på en bänk som stod intill väggen på kaféet. En djup suck letade sig ut genom hennes läppar när hennes blåslagna kropp nuddade parkbänken. Ångesten var tillbaka nu, den ångest hon hade känt igår när hon hade sprungit ifrån de män som kidnappade henne. Ångesten som gjorde att hon bara ville lägga sig ner och dö och skita i allt. Hon kollade upp på Max och Austin som hade följt efter henne ut. Båda två tände varsin cigarett och doften av cigarettröken fick henne att vilja tända en med. De släckte snart sina cigaretter de satte sig sedan i bilen. Marion följde efter dem och satte sig sedan i framsätet även ifall Austins närvaro bara gjorde henne irriterad. Det hade trots allt varit hans fel från första början. Man ska hålla sig till en tjej och inte till hundratals.
Hon spände fast sig och snart lämnade de parkeringen och åkte tillbaka till klubbhuset. Ingen sa något på flera minuter tills Austin bröt den pinsamma tystnaden som hade lagt sig som en hinna i bilen. 
"What the hell were you thinking? Getting in a fucking catfight in the middle of a diner? This will make people talk and that way the men might find you again.” Austin kollade på henne med en arg blick. Hon vände blicken och kollade ut genom fönstret igen.
"Austin, calm down." hon hade helt glömt bort att Max satt i baksätet.
"Everything is your fault. I can’t help that you have a lot of girls who want to fight for you. And actually it was Meghan who started fighting. I hate people who are mean to my friends." hon kollade snabbt på Austin innan hon åter igen fäste blicken på landskapet utanför.

 

 

De hade nu lämnat alla bostadsområden bakom sig och nu tornade stora industrier upp sig på båda sidorna av vägen. Austin svängde snart in mot klubbhuset. Han parkerade bilen framför verkstaden och de klev alla ut under tystnad.
”Jack, get these bags up to the apartment above the bar.” en yngre kille kom snart fram till dem och tog två väskor i varsin hand och försvann sedan iväg mot lägenheten ovanför baren.
Austin tog även en låda under armen och gick fram till henne.
“Hand me the keys and go have those wounds looked at. We’ll get this upstairs.” Hon gav Austin lägenhetsnyckeln utan att säga något och vände sedan på klacken och gick därifrån. Hon behövde ingen som kunde kolla till hennes sår, hon hade ju bara några enstaka blåmärken.
Istället gick hon i klubbhuset och satte sig sedan på en av barstolarna framför bardisken. Eftersom det inte var någon inne i klubbhuset så tog hon en av whiskey flaskorna och hällde upp lite i ett glas. Hon drack upp allt och det brände till i halsen. Hon hällde upp lite till och även de drack hon upp direkt.
Hon kom och tänka på Betty, vad hon måste undra varför hon var där tillsammans med Austin och Max. Men tids nog skulle hon berätta sanningen för henne. Hon hällde åter upp whiskey i glaset men denna gång drack hon en liten klunk innan hon ställde ner det på bardisken igen. Whiskeyn hade fått all smärta från blåmärkena att försvinna och istället hade hon blivit alldeles varm i hela kroppen. Hur skulle allt detta sluta? Alla känslor vällde över henne och hon lutade huvudet i händerna och börja gråta. Tårarna som hade varit så långt borta i flera timmar forsade nu nedför hennes kinder igen. 

 

 



RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!