Moe stod fortfarande kvar och kollade på Marion. Snart hade även Austin anslutit sig till dem.
”Blondie is looking for you.” Marion granskade dem när Austin la en hand på Moes axeln och snart försvann Moe iväg mot blondinen som hade stått och betraktat dem på avstånd.  
”You can’t just say that you like me and that you want it to be just the two of us and then just run off without letting me say anything.” När Austin hand smekte hennes kind kändes allt så mycket bättre. Han att beröring kunde förändra ens känslor på så kort stund.
“I like you too and I’m pretty sure I made that clear last night. The fact that you think this...is too soon, I get that. I do. I won’t put any kind of pressure on you… And as for Theo, he’ll always be with you and there’s no doubt that you won’t forget him.” Marion kunde inte undgå att le. Så det fans trots allt en man inom honom med.
”Oh i hate to cry. ” hon torkade bort tårarna och ett litet skratt letade sig ut. ”Especially in front of you.“ fortsatte hon och knuffade lätt till Austin. ”Stop being so fucking cute. This is your fault.”
Det hade äntligen börjat blåa ute och en sval bris svepte förbi vilket fick det att knottras på Marions armar.
”So what do we do now? Should we take it slow, you know, maybe a kiss …” hungern rev till i magen ännu en gång och det gav ifrån sig ett högt knorrande ljud. Marion började skratta.
” I think we start with breakfast. Or what do you think? Im starving.“ Han måste verkligen tro att det är något fel på henne då hon ena stunden gråter och sedan helt plötsligt börjar skratta och vara glad som om ingenting hade hänt. Men egentligen var hon inte glad, men det gick inte att vara ledsen framför Austin.

”Thank you guys for the breakfast.” Marion torkade sig runt munnen med en servett och log mot Austin och Max, som hade lämnat sitt pappersarbete för att äta frukost med dem. Marion lutade sig bakåt i stolen och kollade ut över klubbhuset sedan började hon skratta.
”Do you know what we miss? Hon log mot dem båda.
Max släppte blicken från morgon tidningen och kollade upp på Marion och skakade på huvudet.
”A girl fight!” hon flinade mot dem båda och drack upp de sista av apelsinjuicen innan hon lutade sig bakåt i stolen.
”I don’t think so.” Max återgick till dagstidningen med ett par läsglasögon på nästippen.
”I don't think so either. I've been pretty sore since yesterday. “ hon la ett finger mot den svullna överläppen. “My whole body aches. But wonder how Meghan feels today. I got a really good right hook. I guess she has a black eye today.” Marion skrattade till och stelnade sedan till när ytterdörren öppnas. Hon behövde inte vända sig om för att se vem det var. Ljudet från de höga klackarna avslöjade vem det var direkt.
”And here is the happy family.” sa Meghan ironiskt med en kraxande och hes röst. ”I hope I'm not interrupting.” fortsatte hon och satte sig ner på en ledig stol bredvid Austin.
”Hey honey.” hon smekte Austins kind och kollade sedan på Marion med en bitchig blick. "Hey dwarf." fortstatte Meghan.
Max hade nu slutat läsa ur tidningen och lagt sina läsglasögon på bordet bredvid sig och satt nu och kollade på dem båda, precis som om han väntade på något.
Marion la armarna i kors över bröstet, tog ett djupt andetag och vände sedan blicken mot Meghan och det hon fick se fick henne snart att le. Meghans ansikte var mer svullet än Marions, hennes underläpp var uppsvälld och runt hennes högra öga prydde ett stort blått svullet blåmärke. Marion hade verkligen fått in flera fullträffar. 
"Hey, why don't you talking to me." fortsatte Meghan och lät nu irriterad. "Maybe i just need to punch you in the face."
Max var snabbt uppe på fötter. "I think you should go now." han kollade strängt på Meghan och sedan på Austin.