Snart fick även Austin syn på den svarta skåpbilen som följde efter dem. Han svor innan hon kände hur han ökade på gasen medan han ropade. ”We lose them!” Marion nickade till svar medan hon höll i sig krampaktigt i Austin. Hon sneglade bakåt för att se om de hade skakat av sig skåpbilen, men den låg lika nära dem som förut. Hon vilade kinden mot Austins rygg och knep sedan ihop ögonen. Ett skott hördes och hon stelnade till, alldeles för rädd för att öppna ögonen. De skulle dö här, det kände hon på sig. Men hon ville inte dö, hon hade redan varit nära döden. Hon ville inte tillbaka till det igen. Om de inte blev skjutna så skulle de säkert köra om kull med motorcykeln, då vägen blev allt krokigare.
Sedan gick allt så fort, ena stunden hade skåpbilen legat dem hack i häl och i den andra hade den kört upp bredvid dem. Hon öppnade ögonen och fick till sin fasa se mannen i passagerar sätet sikta en pistol mot dem. Hon behövde inte ens fundera på vem det var, hon såg direkt att det var mannen som hade kidnappat henne. Även ifall han hade en huva för ansiktet. Hon kände direkt igen tatueringarna på hans armar och fingrar. Och alla ärr på hans armar avslöjade honom direkt.
Hon stirrade på honom och sedan ner på pistolen som var riktade mot dem, det var precis som att stirra döden i vitögat.

Austin bromsade snart in farten och svängde sedan in på en liten skogsväg. Det såg ut som om ingen hade kört på skogsvägen på väldigt länge då det växte gräs mitt i vägen. De guppade fram längst skogsvägen till dem kom fram till en väg bom. Utan att tveka körde de ut på sidan av vägen och de hade snart tagit sig förbi bommen. Marion vände sig om för att se om de hade skakat av sig männen, men ingen bil syntes till. Marion gav ifrån sig en stor suck, de hade nog lyckats köra ifrån dem.
”I think we lost them.” ropade hon åt Austin, men hon ångrade sig direkt när ännu ett pistolskott ekade i skogen. Hon vände på sig och såg nu ett gäng med motorcyklar. De hade kallat på förstärkning och alla på motorcyklarna bakom dem hade var sin pistol i handen som de siktade på dem i hopp om att träffa.
”What should we do?” ropade hon till Austin med gråten i halsen. Nu var hon rädd, riktigt rädd. Hur skulle de ta sig ur detta? De skulle aldrig klara detta själv. Flera pistolskott hördes och hon kröp ihop bakom Austin och hoppades med hela sitt liv att de inte skulle bli träffade och snart började tårarna rinna. De gick bara inte att stoppa.
Vägen blev allt sämre och snart var det knappt någon väg kvar, det var nu en stig full i stenar och rötter.
”We are going to die.” hon hörde själv paniken i rösten.