Hon hade inte insett att hon hade gått så långt förens nu. Det var mörkt efter vägen och inte en levande själ syntes till. Det enda som hördes var hennes andetag och en uggla som hoade i närheten. Det var nästan lite kusligt, som i en skräckfilm. Hon ökade på stegen för att fortare komma tillbaka till Austin och de andra. Det var en dum ide att bara sticka så där, när kidnapparna fortfarande fanns där ute någonstans.
Snart hörde hon motorcyklar någonstans i fjärran, hon stelnade till. Tänk om det var kidnapparna igen? Som kom tillbaka med förstärkning? Men och andra sidan så kanske det var bra att det var dem? Då kunde de kanske få ett slut på det här, det var lika bra om de tog henne direkt så hon slapp sätta The Grim Reapers i fara igen.
Snart syntes även ljusen från motorcyklarna så istället för att gömma sig inne skogen fortsatte hon gå längst vägen i riktning mot motorcyklarna. Ju närmare motorcyklarna kom desto mer nervös blev hon. Men när sedan en av motorcyklarna stannade bredvid henne gav hon ifrån sig en lättad suck. Det var Austin och direkt hon såg honom kändes allting bra igen. Hon stannade upp och lar armarna i kors över bröstet och granskade honom. ”You’re going to be death of me if you keep running away like this...” hon släppte inte blicken från honom när han klev av motorcykeln och gick fram till henne. ”You are not the reason that he died. Death is something you have to accept in life, especially if you’re going to join a motorcycle club like this.” Beröringen från hans hand som smekte hennes kind fick hennes hjärta att fladdra under tröjan.
”Promise me that you won’t run off like that again.” Fortsatte Austin och Marion nickade till svars.
”But he had never died if I had not been here.” fick hon sedan ur sig, fortfarande med gråten i halsen. ”Almost all of your men think it was my fault.” Hon kollade mot Max som satt en bit ifrån dem och sedan kollade hon upp på Austin igen.
”Can we go now?” hon gick fram till motorcykeln och spände fast hjälmen på huvudet. ”Im tired.”

Snart var de på väg tillbaka till klubbhuset igen. De var ensamma på vägen, inte en bil syntes till. Marion lutade huvudet mot Austins ryggtavla. Han hade rätt i det han hade sagt, det var inte hennes fel. Austin och hans klubb hade bestämt sig för att skydda henne, det var deras val att följa med Max hit ut. Hon suck letade sig ut genom hennes mun, det hade varit en jobbig dag, precis som alla andra dagar de senaste veckorna. Hon hade trott innerst inne att det skulle bli bättre om hon hittade hjälp, att allt skulle vara över. Men så fel hon hade haft, nog hade det blivit bättre på ett sätt ändå, hon hade träffat Austin. Men alla dagar, sedan hon hade kommit till klubbhuset, hade varit full med problem, tjej slagsmål, skottlossning. Men allt hade även fört med sig en del positiva saker.
De hade snart passerat ”Välkommen till Stockton” skylten och lämnat skogen bakom sig. De passerade massa villor med tända lampor i vartenda fönster och Marion kände ett sting av avundsjuka. Hon ville också ha en villa, en familj att komma hem till.
De svängde snart in mot klubbhuset och verkstaden, med Max i täten. När hon sedan hade klivit av motorcykeln knäppte hon upp hjälmen och ställde den på bakre sätet på motorcykeln.
”I’m sorry, I will not go away again.” hon böjde sig fram och kysste Austin lätt på kinden. ”I was so scared and shocked.” fortsatte hon och drog en hand genom håret. ”I do not want more people to die because of me.”  hon kollade ner på Austins skadade axel. ”Especially not you. You could have died today.”