74. Pure Pain

Kurt Vile - Pure pain

 

”Please, do as I say. Take him to the police.” Austin såg rädslan i Marions ögon när hon såg på honom. Vilket gjorde att han kände sig skyldig. Var det känslan han kände under den rasande ilskan? Jo. Han kände sig skyldig och hemskt när han såg hur Marion såg på honom, han ville inte att hon skulle vara rädd för honom. Det var definitivt det sista han ville att hon skulle känna gentemot honom. Trots att hon talade till honom med en mjuk ton och ömt rörde vid hans kind så försvann inte skuldkänslan, det hade bara krävts en millisekund av att hon känt rädsla mot honom och det skulle han få leva med.
”So cute. She wants to save me, she might like me after all.” Hade det inte varit för att Max hade sagt till Dimitri så skulle Austin förmodligen ha sparkat till honom igen, och därmed kanske orsaka mera rädsla hos Marion. Han visste att Max var minst lika rasande som han själv var, men till skillnad från han själv så hade Max många år på ryggen och därmed lärt sig att hantera sin ilska bättre än vad han själv kunde.
“So what are we doing now? Call the police?” Austin skakade på huvudet, något han fick ångra när smärtan slog till honom som en käftsmäll till ansiktet. Han svalde tungt och lyssnade istället till Maxs skotska stämma. ”I don’t think it’s so smart to call the police yet. We have lot of dead and wounded men outside and even some weapons.” Grim Reapers må ha polisen lindat runt sitt lillfinger men en sådan förödelse som fanns nere på gatan skulle dem inte kunna se mellan fingrarna med. Han mindes inte mycket av hur stor förödelsen var men han hade sett mycket blod och kroppar som låg utspridda. Antingen medvetslösa eller döda. En sak han helst av allt skulle vilja ta itu med men som var ett måste. Han var ledaren och därmed var han tvungen att ta itu med det hela.
”We need to take you to the hospital... Im so glad that you are alive. thought you were going to die.” Han försökte sig på ett leende och smekte Marions kind och lämnade ett spår av blod på henne. Han såg ner på sin hand och såg att det hade runnit ner blod innanför hans jackärm. En oförstående rynka uppstod i hans panna. Var kom det blodet från? Inte förrän i den stunden upptäckte han smärtan som strålade i hans axel. Han hade varit för upptagen med att vara rasande mot Dimitri och orolig över Marions välmående att han inte hade lagt märke till att han faktiskt var skjuten i axeln. Ingenting Marion behövde få reda på ännu, om hon nu inte såg kulhålet.
”Not yet. I need to clean up this mess...” Mumlade han innan han vände sig om mot Max och upptäckte hans blick som var riktade mot Marion. Det var en stor upptäckt som skulle behöva berättas åt Marion. Om detta var det rätta tillfället visste han inte, antagligen inte, men det var en sak Max skulle behöva berätta själv.

 

 


”Max, we need to deal with the stuff on the outside. You better come with us, I won’t leave you alone with him…” Han såg mot Marion och utan så mycket som en glimt ner mot den blödande mannen på hans köksgolv steg han över honom och stegade ut ur lägenheten. När han väl hade ryggen till alla hade han chansen att grimasera av smärta och ta ett djupt andetag. Väl nere på gatunivån upptäckte han att slagsmålen hade ebbat av och hans män tog hand om varandra, Dimitris män verkade ha försvunnit. Förutom de kroppar dem hade lämnat efter sig. Med Max och Marion vid sin sida gick dem över vägen och möttes av Moe som genast såg kulhålet i hans axel.
”You ok?” Frågade han bekymrat och Austin avfärdade snabbt frågan med en nick.
”Watch her and don’t leave her out of your sight.” Beordrade han Moe och gick vidare till dem skadade männen som låg på marken och stönade. Han satte sig på huk och la sin friska hand på en av männens axel.
”What happened out here?” Han hade ingen aning om vad som hade hänt efter att han hade rusat upp till lägenheten.
”Someone from the russian gang decided that they were leaving and they just did... It was like nothing had happened.” Som om ingenting hade hänt... Han hade en stark aning om att detta inte var slutet på det hela. Mera var på kommande, men när och hur hade dem ingen aning om. Men en hämnd skulle ges. Det var han säker på. Han nickade med en suck och ställde sig upp.
”We need to get the russian bodies out of here and take care of...” Svindeln och smärtan slog till och plötsligt blev allt svart och återigen kände han den svala asfalten slå till mot hans huvud innan han försvann för omvärlden. Än en gång.

 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!