76. Band-Aid Covers The Bullet Hole

Scarling - Band-aid covers the bullet hole

 

Det var ljudet av små irriterande pip som väckte Austin ur sin dvala. I några sekunder trodde han att det var någon som ringde på hans mobiltelefon, men när han lyfte sin hand kände han någonting som rev till och han öppnade sakta ögonen. Lamporna i rummet var nerdimmade, inte fullt släckta utan låg på ett svagt ljus, så det bländade inte hans ögon. Vilket han tyckte var konstigt i och med att solen alltid brukade blända honom till döds, tack vare att han aldrig orkade köpa ordentliga gardiner. Till vilken nytta. Stänga ut solen förstås men... Han såg ner på sin hand och upptäckte att det satt en kanyl instoppad där det som hade slitit i honom var slangen som gick från kanylen. Han stönade till och började se sig omkring. Ju mer han tittade desto mera upptäckte han. Det som hade väckt honom hade varit det rytmiska pipet från EKG-apparaturen som satt kopplad till honom och han befann sig i en sjukhussäng. Vad gjorde han där? Han försökte sätta sig upp men smärtan slet i honom en aning för mycket för att han skulle orka göra det, dessutom snurrade det till i hans huvud. Det var då han upptäckte Marion som satt i en fåtölj bredvid sängen och sov. Ett litet leende spred sig över hans läppar. Han ville prata med henne men lät henne sova istället, om hon hade suttit där med honom så länge han hade varit inne så behövde hon sin sömn. På tal om det... Hur länge hade han varit där egentligen? Tankarna till vad som hade hänt kom tillbaka. Dimitri med sina män som kommit inrullande på sina motorcyklar, slagsmålen som brutit ut, hans första black out, han och Max som hittade Marion sittandes på golvet i en pöl med blod vid Dimitris kropp och så slutligen hans andra black out. Hur pinsamt var nu inte det? Han var ledaren för Grim Reapers och han går och tuppar av två gånger på samma kväll. Det skulle han få ett helvete för sedan av männen när han väl var tillbaka.Han försökte lyfta den hand som inte hade en kanyl i sig men istället var det smärtan i axeln som tog emot. Skulle han inte få göra någonting längre? Han hörde dörren öppnas och in steg en sjuksköterska.

 

 


”Well good morning Mr. Haynes. We were worried about you know... But you men have a certain talent for surviving most things.” Hennes röst var mjuk och låg eftersom hon hade sett Marion sova i fåtöljen bredvid hans säng. Ett mjukt leende lekte över hennes läppar. ”She hasn’t left your side for a second... She must really love you.” Han hajade till en aning. Älska honom? Dem hade aldrig yttrat dem orden till varandra. Han hade nog inte ens tänkt på att säga de tre små orden ’jag älskar dig’. Givetvis hade han djupa känslor för henne... Men älskade han henne? Hans blick gick från sköterskan och ner till Marion och en tyst suck slank ur honom. Jo... Han gjorde väl nog det innerst inne. Vem skulle inte kunna älska en sådan kvinna som henne? Men om hon gjorde det efter vad som hade hänt var en helt annan femma.
”She’s one special woman...” Svarade han ömt och log mot sköterskan. Han hörde själv hur torr och rosslig röst han hade, han hade en naturlig mörk röst men nu var den som tagen ur en Batman film. När hon kom fram till hans sida och började kolla på maskineriet och droppflaskan som hängde passade han på att kolla hennes namn. Sarah.
“How are you feeling? Any nausea or pain?” Hon studerade honom och lyfte på hans krage på patienttröjan vid axeln, för antagligen kolla till hans sår. Han skakade på huvudet. Nog hade han en molande smärta men den fick gå över av sig själv. Han skulle förmodligen få smärtstillande med jämna mellanrum ändå. Hon verkade i alla fall godta svaret och med tanke på att hon bara la ner kragen så verkade såret vara okej. Så okej som ett skottsår nu kunde vara.
”Can I have some water... My throat its killing me.” På tal om att ta död på honom. Han hade undgått döden med nöd och näppen. Kulhålet hade gått igenom hans vänstra axel. Hade den ens gått igenom?
”Sure thing, honey.” Sarah skrivade ner det hon skulle skriva innan hon smög ut ur rummet. Fast med de skorna som sköterskorna hade behövdes nog inte smygandet, man hörde inte ens när dem sprang.

 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!