The Heavy - Oh no! Not you again

”I would love to meet your mother.” Ett ögonbryn sköt i höjden när han såg på Marion. Om hans mamma var på väg till Stockton, vilket han slog vad om att hon var, så skulle Marion minsann få träffa hans mamma. Det var inte det att han inte ville att dem skulle träffas det var bara det att... Han visste egentligen inte. Det han faktiskt var säker på var det faktum att om hans mamma fick nys om Marion så skulle allt spåra ur, hon skulle börja planera bröllop och ge önskemål om hur många barnbarn hon ville ha och var dem skulle fira jul. Och så vidare och så vidare. Han älskade sin mamma väldigt mycket, men hon tog alltid saker ett steg för långt. En egenskap han lyckligtvis inte hade ärvt, i alla fall var det inte en primär del av honom. De primära generna hade han ärvt av sin pappa och några av sin mamma såklart, men det mesta kom från farsgubben. Han hörde Moes låga ’women’ och hade lust att slå till honom, vilket han inte gjorde eftersom han hade rätt. Kvinnor...
”We'll leave you alone now, so you can rest.” Han fnyste.
“As if I haven’t rested enough by being dead for a week.” Sa han efter männen när dem skrockandes travade ut ur hans rum. Max och Moe skulle förmodligen vara tillbaka inom dem närmsta timmarna, dels för att dem inte hade någon familj som väntade på dem. Efter att dörren hade stängts såg han sig omkring. Ingenting intressant i hans rum i alla fall... En uråldrig TV var uppskruvad i bortre hörnet och spjälgardinerna i fönstret var igenvridna, vilket gjorde att inget solljus släpptes in. Med en suck sträckte han sig efter fjärrkontrollen och vattenglaset, vilket att han satt och smuttade på medan han bläddrade genom kanalerna. Animal planet... CSI... Dokumentärer... Såpoperor... Vädret... The bachelorette... Alltså ingenting som intresserade honom. Han skulle precis nöja sig med CSI när dörren öppnades och han förväntade sig att det skulle vara Marion som kom tillbaka.

”Good, you’re back. I could use some entertainment since the TV won’t provide it to me.” Han såg mot dörren med ett leende, ett leende som slocknade så fort han fick syn på vem det var som stod i dörröppningen. Hon var inte lika slampigt klädd som hon brukade men det var omöjligt att inte känna igen henne. Meghan. Hon hade ett par jeans shorts på sig, boots och en t-skjorta med en läderjacka över det hela. Han suckade men hon log.
”Hey...” Började hon och tog några steg in i rummet.
”Hi. Look I don’t really have the mental or physical strength to deal with you and Marion’s shitstorm today, so just... Don’t.” Han var trött på deras katt och råtta lekar, speciellt denna dag. Han såg hur hon skakade på huvudet och han satte bort det tomma glaset han hade hållit i.
”No, I’m not here to fight! I’m here to say that I’m sorry and to check up on you... When I heard that you’d been hospitalized and that you had woken up I had to come down here to see you.” Han såg på henne med en misstänksam och trött blick. Han såg hur hon såg sig omkring, förmodligen letade hon efter Marion, men när hon såg att det endast var hon och Austin i rummet så satte hon sig ner på sängkanten.
”I know you said that I wasn’t welcome anymore and I’m sorry that I made such a mess by being well.. Me.” Hon skrattade till och han kunde inte undgå att le. ”That’s why I waited for your guys to leave, so I wouldn’t have been chased out of here with pitchforks and torches. I miss you.” Han suckade tyst. Såklart skulle hon kläcka ur sig dem orden. Att hon saknade honom. Han kunde nog inte säga att han hade saknat henne, i och med att han hade Marion och mådde bättre med henne än vad han hade gjort med Meghan. Bortsett från slagsmål, kulhål och blodspill i hans kök.
”You know I’m still with Marion, and I will not leave her for you. We had a good run, you and I… I have to admit that.” Han såg besvikelsen i hennes ansikte men hon nickade. “Marion will be back soon, and I don’t want any extensions flying around so I suggest you go now.” Han såg hur hon höll någonting inom sig, någonting han anade var en gliring om Marion. Så när hon var tyst blev han nästan stolt över henne. Bara nästan. Meghan suckade, böjde sig ner och kysste mjukt hans kind innan hon stalled sig upp.
”I’m glad you survived, Stockton wouldn’t be the same without you.” Med de orden gick hon ut ur rummet och han var återigen ensam.