Foo Fighters - Times like these

Mycket hade hänt under de månader som hade gått sedan Austin hade fått veta sanningen om vem Simon egentligen var. Mannen han hade ansett sig vara en av sina närmaste vänner, en bror, visade sig vara ingenting annat än en falsk förrädare som jobbade för fienden. Dmitri. På grund av dem överträdelser och brott han hade gjort, inte bara mot klubben utan även Marion, hade lett till att hans märken revs av, likaså hans väst samt hade han inte längre någon rätt att vistas i Stockton. Om han så satte en tå innanför Stocktons gränser skulle han få lida mer än vad han någonsin kunde ana. När Simon hade lämnat Stockton hade Meghan även följt med honom, förmodligen för att låta Sam växa upp med sin pappa. Hur rutten hans fader än må vara inombords. Austin visste att Meghan enbart sökte efter bekvämlighet och en slags säkerhet, men att följa med Simon var förmodligen det dummaste val hon någonsin hade tagit. Men samtidigt var det en lättnad för honom själv, han slapp därmed se henne och den lilla pojken han en gång hade trott var hans. På tal om kvinnor som en gång hade funnits i hans liv så verkade inte Marion vara tillsammans med Moe längre. Marion hade sagt upp sin lägenhet och därför hade en av dem nya rekryteringarna tagit hennes plats i den lilla lägenheten. Han hade först trott att hon hade åkt tillbaka till England, men efter att ha sett henne mer än en gång på Stocktons gator antog han att hon menade stanna kvar. Till en början hade Moe verkade genuint ledsen, han hade faktiskt tvekade när det hade kommit till att ta kvinnor till sitt. Han tog dem med sig – givetvis – men det faktum att han till en början tvekade var ett tecken på att Marion hade påverkat Moe på ett speciellt vis. Så som hon hade påverkat Austin. Hon var minsann speciell, som kunde få hårdbarkade män att falla som furor kring henne. En annan kvinna som verkade ha samma förmåga var henne mor, Carol, som nu faktiskt hade lyckats få med sig Max på en romantisk resa till Skottland. Hur Skottland någonsin kunde anses romantiskt hade han ingen blekaste aning om, men det var i alla fall dit dem hade åkt. Alltså hade Austin lämnats att själv ta hand om pappersarbetet under tiden Max var borta, vilket inte var direkt det lättaste. Han kunde såklart beordra någon av dem andra männen att göra det, men för att vara ärlig så ville han inte att någon annan än han såg på viktiga dokument. Med tanke på vad Simon hade gjort. Precis som Simon så hade inte Dmitri synts till, inte ens ett litet rykte hade nått hans öron. Vilket var konstigt. Det hade snart gått två år utan katastrof från ryssarna, vilket gjorde honom misstänksam. Vapenhandeln var fortfarande i full gång och den gick väldigt bra - peppar peppar ta i trä – och det var på grund av det som han var misstänksam. En man som Dmitri förlät inte saker bara sådär, antingen hade han verkligen dött eller också väntade någonting fasansfullt bakom hörnet.

Allt var lugnt. Fram tills några veckor sedan vill det säga. Dagen då Marions namn hade blinkat på hans telefon var första gången på länge som han hade blivit förvånad. Förvåningen hade dock lagt sig när han hade hört oron i hennes röst när hon förklarade att en man ringde henne. De första gångerna hade han avfärdat dessa samtal och påstått att det bara var någon som ville jävlas med henne. Simon till exempel, hon hade trots allt avslöjat honom. Men när samtalen hade börjat komma allt mer frekventa och hotfulla hade han slutligen gett med sig och åkt över till henne för att hjälpa henne lista ut vem det kunde vara.
Det var ljudet från en sopbil som smällde med soptunnorna som fick Austin vakna till liv den morgonen. Efter några om och men öppnade han sakta men säkert ögonen och började låta sina trötta blicka glida ut över rummet han befann sig i. Det var inte hans egna säng han låg i och det var minsann inte hans sovrum han befann sig i. Det var förstås ingenting konstigt i sig, nu som då vaknade han upp i främmande sängar. Han sträckte på sig med en gäspning samtidigt som han vände sig om för att se om det låg någon bredvid honom. Vilket det gjorde och det var absolut den sista personen han borde vakna upp bredvid. Han stelnade till i sin rörelse och betraktade den lugnt sovande brunetten som låg bredvid honom. När han upptäckte att hennes rygg, som var vänd mot honom, var bar var han tvungen att inspektera sig själv. En snabb titt under täcket fick honom att svära lågt för sig själv. Men... varför kunde han inte minnas om dem hade legat tillsammans eller ej? Kanske hade Marion några svar.

 

Cris Cab - Liar liar

Sättet Marion stelnade till och såg upp på honom på,  fick en förundrad rynka att uppstå mellan hans ögonbryn. Att hon dessutom bara nickade till svars gjorde honom mer än bara förbyllad. Var det all reaktion hon tänkte kläcka ur sig? Hon hade stormat in dit som en tornade, kört ut kvinnan som skulle ha värmt hans säng för en natt och skällt på honom som om han hade varit en mycket stygg hund och så bara nickar hon och ser på honom en ynklig blick. Som om hon var offret i hela den här situationen. Han stod där och såg efter henne när hon svepte ut ur rummet och siktade in sig på ytterdörren. Nästan så att han tappade hakan över den tafatta reaktion han hade lyckats dra ur henne. Men samtidigt som det irriterade honom, som när det kliade på ett ställe man inte riktigt kunde nå, gjorde det honom lättad. Ändå gick han efter henne en liten bit, kanske för  att se till att det verkligen var ut genom dörren hon tänkte gå och inte in till köket för att koka en kopp kaffe åt honom för att sedan tvinga honom att prata ut om alla känslor.
”Just so you know. Simon is the reason I lost our baby. He pushed me down the stairs.” Nu var det hans tur att se på henne. Känslorna som vaknade till liv inom honom lämnade en känsla av illamående. Simon? Var Simon roten till allt det dåliga som hade hänt mellan Austin och Marion under det senaste året? Om man inte räknade med att Meghan hade slingrat sig in i hans liv vid det laget som Marion hade tagit sig tillbaka till Stockton. ”What?” Viskade han fram, men Marion hade redan lämnat honom.

Hur länge Austin stod där som förstenad efter att Marion hade lämnat lägenheten hade han ingen aning om. Han suckade tungt och slet till sig en jacka på vägen ut genom dörren.
”I can’t believe I’m doing this again...” Muttrade han för sig själv när han rusade nerför trapporna. Att han fortsatte att utsätta sig för den smärta hans gräl med Marion gav honom kunde han inte ens försöka att förstå. Men han kunde inte låta henne gå ifrån honom efter ett sådant besked utan förklaring, han var tvungen att få veta varför. Han slog upp dörren till byggnaden och såg sig omkring för att se om Marion fanns inom synhåll. Vem visste hur länge han hade stått som ett fån och bara stirrat på en stängd dörr. När han såg åt sidan upptäckte han dock henne, sittande på marken. Plötsligt visste han inte hur han skulle börja.
”Why?” Kläckte han dumt ur sig. Till slut tog han sig samman. ”You can’t just drop such bomb and just walk away.” Han kom sig själv med att låta väldigt irriterad och bitter, men vem kunde förebrå honom för det? Han hade trots allt fått veta en hel del nyheter om Simon, mannen han hade ansett vara en broder till honom under många år, under loppet av bara en vecka. Då hade man all rätt att vara lite mer än vresig.
”Why would Simon, one of my closest men in The Grim Reapers, so such a thing? The Simon I know wouldn’t push a pregnant woman down the stairs, knock someone up? Sure. He’s a man, men make mistakes.” Han kunde inte få den informationen att sjunka in. Varför en man som Simon skulle ens komma på tanken att göra någonting sådant, dessutom mot en kvinna som hans ledare hade ’tagit som sin’. Så att säga. ”You’re lying. You must be... lying.”