Little red schoolhouse - When I find you

Austin hade ingen aning hur länge han hade suttit där och lyssnat till Simon och Guys eviga käbblande. Max hade till och med hunnit säga farväl till kvinnan han hade samtalat med och stått bredvid dem för att lyssna. Efter några minuter hade han däremot gett sig av och kallat dem för hjärndöda, eller någonting i den stilen. Hur som haver så hade Max lämnat Austin till sitt öde där med dem två bröstfixerade männen. Istället för att sitta där och bli någr IQ-poäng fattigar skulle han förstås kunna gå upp till Meghan igen och bara sitta lugnt eller inte så lugnt. Eller också kunde han ju alltid gå till garaget och fortsätta mecka med sin älskade motorcykel. Tanken på garaget fick det att nästan vändas i magen. Nej, denna dag var garaget inget alternativ för honom. Definitivt inte. Istället övervägde han att gå upp till sin lägenhet, men just som han hade beslutat sig för att stiga upp och gå iväg avbröts han av en välbekant röst.
”Austin, i really need to talk to you now.” Han såg upp mot Marion med en något vaksam blick. Han ville verkligen inte ha samtalet om hur han hade kommit på dem med att torrjucka mot varandra, inte nu... inte ännu... inte någonsin egentligen! Hans blick föll ner mot telefonen i hennes hand som aldrig verkade sluta ringa. Kanske var det hennes ansiktsuttryck och telefonen som frenetiskt ringde som sa honom att detta handlade om någonting mycket värre än att dem hade blivit påkomna.
”Who’s calling?” Simon tog hans fråga ifrån honom och när Marion svarade innan hon började gå ut ur klubbhuset ställde han sig upp och följde efter henne. Tankarna på Moe och marion var för tillfället borta i och med allvaret som plötsligt hade dragit in över dem.

”Someone keeps on calling me all the time. The man says he sees me. I'm so scared.” Han hann knappt med i vad hon sade. Med tanke på hur snabbt hon pratade och hur skärrad hon lät så var det inte lätt att urskilja de ord hon spydde ur sig.
”Slow down. What man are you talking about?” Så fort han sade ut frågan högt förstod han genast vilken man hon pratade om. ”Wait, the man from England?” Han mindes tillbaka till dagen då hon hade anlänt till Stockton för några veckor sedan. Hon hade då talat om en man som hade ringt henne och sagt samma sak varje gång hon svarade: The time will soon come. Han hade inte fått höra mera om det skulle ha kommit några flera samtal sedan hon kommit dit, men då hade dem trots allt grälat varje gång dem hade träffats. Men med tanke på att hon nu hade kommit till honom när samtalen hade börjat anade han att det hade varit tyst fram tills nu. Hans blick föll ner på telefonen som återigen ringde och innan Marion hann stoppa honom slet han till sig telefonen och svarade.
”Who is this?” Frågade han kallt. Ingenting sades, bara ljudet av andetag hördes.
”Don’t let Meghan see you standing there with Marion.” Sade en mörk och hånfull röst i andre änden av luren. ”When I find you I will pull out your in...” Det var allt Austin fick sagt innan samtalet bröts och ingenting annat än tystnad fanns kvar.. Han såg förvirrat på telefonen i sin hand.
”Does this man sound like Theo, like the one who called you in England?” Frågade han eftertänksamt och såg på henne med en rynkad panna.