The Mystic Cowboys - Tears in the dark

Helt säkert visste alla som hade bevittnat slagsmålet mellan Austin och Moe varför dem hade bråkat. Det krävdes inte många hjärnceller för att sätta ihop två och två. I ögonvrån upptäckte Austin en skepnad och han insåg att vem skepnaden var, Marion. Han motstod frestelsen att gå fram till henne, fånga upp hennes smäckra kropp i hans armar och bära in henne till närmsta privata plats. Om han skulle falla in för den frestelsen skulle det göra allt komplicerat, mera komplicerat än vad det redan var vill det säga. Hennes kyssar brände fortfarande på hans läppar och hennes händer hade lämnat glödande spår efter sig, men den brännande känslan kunde förstås komma från att hans kropp hade skrapats mot asfalten och fått ta emot x-antal slag. Vilka han hade besvarat med råge. Så, istället för att gå fram till henne tog han tjuren vid hornen och stegade upp till sin egen lägenhet. Om han hade tur skulle Meghan redan vara i sängen, sovandes och helt ovetande om vad han hade gjort för bara några minuter sedan.

Dock när han slag upp dörren till lägenhet och möttes av lampljus förstod han att hon fortfarande var vaken  och förbannad – med tanke på det ansiktsuttryck som prydde hennes annars så vackra ansikte.
”What the hell did you do?” Meghan stormade fram till honom och trots att hennes ansikte lyste av raseri så var hennes beröring mot hans kind öm och mjuk. Men det betydde nu inte att hennes beröring inte var smärtsam, för det var den och han väste till. Han behövde inte säga någonting för att få henne att förstå att han hade varit involverad i ett slagsmål. Att det var han som hade påbörjat den självaste fysiska delen av slagsmålet var väl inget hon behövde få veta. Hennes hand föll till sidan när någonting tändes i hennes ögon. ”You fought because of her, didn’t you?” Hennes röst blev kall och han såg hur hon svalde av smärta. Han suckade och svepte förbi henne för att ta sig fram till kylskåpet varifrån han tog fram en kall påse med grönsaker, eller vad det nu var, som han kunde sätta mot sitt värkande ansikte.
”Answer me. Did you fight because of her.” Hennes röst var inte längre kall utan fylld av nedtryckt ilska och smärta. Han var inte dum. Han förstod att allt drama kring Marion höll på att ta kål på henne, hon må vara en kall bitch men inombords fanns fortfarande kvinnan som ville bli älskad. Dock var det inte en önskan han kunde uppfylla i den sekunden, allt han kunde ge henne var sin irritation.
”Yes. I fought because of Marion. Happy?” Fräste han irriterat och pressade den svala påsen mot sitt högra öga. Han skulle minsann inte vara någon stilig man imorgon, det var en sak som var säker.
”You’ll never get over her, will you? She’s not even that special so I don’t understand what the deal with her is. Even Moe has gotten into her panties!” Hon slog ut med armarna i en stor gest, som för att förstärka det hon nyligen hade sagt. I det tillstånd han befann sig i var det Meghan sa allt annat än lugnande, det gjorde honom bara mera irriterad.
”And how many of my men have you slept with during our break up? Ten of them?” Dem ord han kastade ut mot henne såg ut att ha träffat henne som ett slag till ansiktet.
”What the fuck has happened to you? Sure, you can be mean from time to time, but never this cruel...” Det raseri som prytt hennes ansikte svalnade och fram kom den sårade glimten, som hon alltid kämpade för att gömma undan. Hon hade lärt sig att i den värld dem levde i skulle sårade känslor inte göra någonting gott.
”Will you ever love me as much as you love her?” Hennes röst bröts när hon tveksamt mötte hans blick. Vad han än hade att säga åt henne skulle det bara orsaka mera smärta, så i den situationen fanns det nog ingenting som var rätt. Nej, han skulle nog aldrig älska Meghan på samma sätt som han älskade Marion. Det han och Marion hade haft hade varit unikt och ingenting skulle ändra på det. Lugnt satte han ner – den nu blodiga – påsen på diskbänken.
”I’m heading off to bed.” Att se förbi deras problem var förmodligen inte det smartaste, men han ville inte prata ut om sina känslor för Marion. Speciellt inte med Meghan. Istället stegade han förbi henne, gick till badrummet för att tvätta av sig innan han kröp ner under täcket i den stora sängen som tog upp det mesta av hans sovrum. Innan han somnade kunde han höra dämpade snyftningar från lägenheten, men det var inte vad som hemsökte hans tankar – det var Marion.