148. All is numb

32 Leaves - All is numb
 
Meghan släppte ut en tyst suck, svalde och vände sig mot Carol.
”If benchdrinking and getting dirty is what you call being a gentleman. I bet men in England are far more civilized than these buffoons.” Det fanns fortfarande en viss antydan till kyla i hennes leende men hennes tonläge hade blivit lättare, näst intill skämtsam. Han kunde se hur det drog i Carols mungipor, förmodligen var hon road över deras uppstyltade spel. I bakgrunden hörde han Moes röst samt Marions, som inte lät särskilt glad. Han lyssnade inte längre till Meghans och Carols samtal, än så länge höll dem det på en civiliserad nivå och ingen av dem såg ut att vilja riva ut varandra strupar. Kvinnornas samtal avbröts plötsligt av att Moe steg in i kontoret med ett papper i sin hand och ett finurligt leende som lekte över hans läppar.
”Austin, I have something very.... important news that you should hear about.” Moe lät nästan lycklig när han viftade med pappret, han var inte så bra på att dölja sin egen lycka. Men vad kunde stå på ett litet papper som kunde göra Moe lycklig.
”I didn’t even know you could read.” Sa Austin och skrattade. Han lade inte märke till hur Meghans leende föll och en viss rädsla hade tänts i hennes ljusa ögon. ”Oh this I can read over and over again. But I suspect it’s something you and Meghan should read alone, without any bystanders.” Moes menande och mörka blick gled från Carol och Max.
”Well, I know when I am not wanted. I’ll just go fetch my daughter, it was nice meeting you Austin…. and Meghan. We’re going to see each other a lot more from now.” Carol lämnade kontoret med ett leende på läpparna och med Max i hälarna. När både dörren till parkeringen och dörren till bakre rummet hade öppnats och stängts räckte Moe över pappret till Austin. Pappret såg slitet ut och som om det hade blivit vikt om och om igen, kanterna var nötta och tummade samt var en del av texten lite utsmetad av någon anledning. Austins arm föll från Meghans midja när han gick fram till skrivbordet för att läsa. Han lade därmed inte märke till dem syrliga blickarna som sändes mellan Meghan och Moe och nervositeten som lyste i Meghans varje ansiktsdrag.
 
 
 
 
Hur många gånger läste han igenom det där pappret? Hur många gånger försökte han få klarhet i de procentantal som prydde pappret i prydliga staplar? Hur lång tid hade det gått sedan han hade börjat läsa dem första orden på det nötta pappret? Faderskaps test, DNA resultat. Hur kunde ett litet papper få det att knyta sig i hans mage,få hela hans vardag att vändas ut och in samt krossa hans hjärta på ett vis han inte visste kunde hända honom längre. Även om han inte älskade Meghan på samma vis som han hade älskat Marion, eller rättare sagt älskade, hade han kommit att älska det ofödda barnet.
”Who is it?” Han förvånades över hur tom hans röst var. Dem blåa ögon höjdes inte, han ville inte ens se på Meghan i den stunden. Om ens någonsin. ”What do you mean?” Frågade hon ynkligt, som för att försöka dra ut på det hela och visa sig oskyldig så länge som möjligt. Han drämde handen i bordet med sådan kraft att både Moe och Meghan ryckte till av överraskning. ”Don’t you pull that shit on me! Who’s the father?” Röt han förbannat och vände nu den blixtrande blicken till henne. Det var då han såg rädslan och nervositeten i hennes ögon, Moes lyckliga leende hade runnit av hans ansikte och utbytts till ett passande allvarsamhet. Tårar började rinna nerför Meghans kind när hon skakade på huvudet.
”I.. I don’t know.” Kved hon ynkligt och kramade om sig själv. ”Please, Austin you have to forgive me.” Austin fnyste och såg på henne med sådan förakt att hon började gråta allt mer hysteriskt. Han hade nu förlorat två barn inom loppet av ett år. Det tog minsann på en mans hjärta.
”Moe, make sure she’s out of my apartment when I get back.” Han såg inte längre åt Meghans håll. Hon betydde ingenting för honom längre. ”But, where am I supposed to go?” Ropade hon efter honom när han stegade ut ur kontoret. Austin ägnade inte henne ett svar längre. Plötsligt, kände han absolut ingenting. Det enda han visste var att han skulle ta sin motorcykel och åka iväg någonstans, bara köra utan mål.
”You could always try the real father.” Hörde han Moe säga bakom sig och hur någon fick en käftsmäll, förmodligen Moe. Austin drämde upp dörren och steg ut på parkeringen för att sedan styra stegen mot garaget där hans motorcykel stod och väntade på honom. Den enda saken på denna jord som inte svek honom, verkade det som. Han lade inte ens märke till dem två kvinnorna som satt mot husväggen, allt han såg var friheten som hans motorcykel skulle kunna ge honom. Om så bara för en stund.
 
 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!