Rihanna – Cry

Ilskan kokade inom Marion medan hon gick nedför trappan som ledde ner till klubbhuset. Hon stannade vid baren och lät blicken vandra ut över männen och kvinnorna. Men varken Austin eller den rödhåriga kvinnan syntes till och det kunde bara betyda en sak.
Hon trängde sig irriterat igenom folkmassorna fram till ytterdörren. Hon öppnade dörren och smällde igen den efter sig. Med snabba och bestämda steg gick hon över gården mot Austins lägenhet.
”Marion wait.” Hon suckade när hon hörde Moe ropa bakom henne. Hon stannade till och vände sig om.
”What.” nästan skrek hon. ”Please leave me alone.”
”Can’t you talk to him tomorrow? Come, let us go to bed now.” Han talade med en lugn och harmoniskt röst för att försöka lugna ner Marion, men hon blev bara mer irriterad.
”Go away and leave me alone.” Hon vände sig argt om och fortsatte gå mot Austins lägenhet. Hon öppnade dörren till trapphuset och vände sig om för att se om Moe var kvar, men han hade försvunnit.

 

Hon småsprang uppför trapporna och stannade inte förens hon var framme vid Austins dörr. Först hade hon tänkt knacka på men bestämde sig sedan för att bara stiga in. Hon öppnade dörren med en häftig rörelse och steg in. Ljuden från sovrummet resulterade i att han inte var själv. Men arg som hon så sket hon i det. Hon stormade in i sovrummet och synen som hon fick skulle fått henne att skämmas och sedan lägga benen på ryggen och springa därifrån. Men nu var hon så arg så vad hon en fick se så skulle hon aldrig ändra sig.
”How could you do this to me? How could you lie to me about Meghan.” Den rödhåriga kvinnan fick snart syn på Marion. Hon drog sig ur Austins grepp och slingrade in sig i lakanet. ”You've made a fool of me in front of everybody. Why does everybody knows about it except me?” hela hon skakade och tårarna var inte långt borta nu. ”Why didn’t you tell me? I thought I meant more to you than that. But I was wrong.” Tårarna började nu rinna utan att hon kunde hejda dem.
”I think I'll go now.” Fick den rödhåriga tjejen ur sig. Hon gav Austin en lätt kyss på kinden. ”See you later.” Marion himlade med ögonen och lät den arga blicken vila på Austin tills kvinnan hade försvunnit ut från lägenheten.”You’re an ass and I hope that you and your new ginger becomes happy together.” fortsatte hon så fort de hade blivit ensamma. Hon var tyst en stund innan hon fortsatte. ”You're the love of my life and it kills me when you act like that to me. I was okay with you and Meghan. Okay with that you and she would spend your life together with your son. I was ready to move on.” Hon tystnade och skakade på huvudet medan hon grät. 

 

Bear in heaven - Sinful nature

 

Kvinnan, vars namn Austin inte hade något intresse i att ta reda på, blev allt mera närgången vart efter tiden gick och för varje charmig replik som rullade av Austins tunga och han var inte sen med att besvara hennes närgångenhet. Han kunde fortfarande konsten att charma kvinnor dit han ville, visserligen var det inte så svårt när det kom till dem kvinnor som hängde vid The Grim Reapers klubbhus. Dem var där för en sak och endast en sak. Om dem lyckades bli någon av männens old lady var det bara en bonus för dem. Han hade inga planer på att göra denna kvinna till hans old lady, allt han ville ha denna kväll var en distraktion och det var precis vad han skulle få. Folket runt omkring dem blev allt mer högljudda och allt fler drinkar spilldes ut på grund av deras oförmåga att lyckas stå rakt.
Austin såg i ögonvrån hur Marion och Moe försvann från sina platser vid bardisken och gick ut genom dörren. En elak röst inuti hans huvud viskade att dem skulle rulla runt mellan lakanen, och det var det som fick honom att vända sin fulla uppmärksamhet mot den rödhåriga kvinnan - som nu kysste hans hals. Han drog sig undan från henne för att möta hennes frågande och valpliknande blick.
”What now? You’re not having second thoughts I hope.” Hon bet sig i underläppen för att försöka se så oskyldig som möjligt, samtidigt som hennes blåa ögon utstrålade allt annat än ’oskyldig’. Austin skrockade dovt och skakade på huvudet.
”I’m not, I am on the other hand thinking of something far more interesting to do to you.” Han ställde sig upp och drog upp henne med sig. “Come.” Ovissheten försvann ur hennes ansikte och hon såg istället mycket lycklig ut. Hon hade lyckats charma till sig Austin Haynes, ledaren av Grim Reapers, detta skulle vara något att berätta åt sina väninnor. Han drog med sig kvinnan ut ur klubbhuset och styrde stegen mot lägenheten som låg endast tvärsöver vägen.

 

Väl inne i lägenheten tog det inte mera än millisekunder innan deras händer spelade över varandras kroppar likt vilddjur. Deras läppar möttes i djupa kyssar, vilket ackompanjerades av deras häftiga andhämtningar. Austins händer sökte sig in under kvinnans linne för att undersöka den porslinsvita huden som dolde sig under den. Djuriskt pressade han henne upp mot väggen samtidigt som hans läppar sökte sig ner från hennes läppar till hennes hals, nyckelben, bröst och mage medan hennes ivriga fingrar flätade in sig i hans mörka hår. Det tog dem inte heller många sekunder att ta bort varandras överdelar och återförena sina läppar. Detta var precis vad han behövde. Någonting som fick bort hans tankar från Meghan men främst av allt från Marion. För var gång som Marion dök upp i hans synfält sköt han bort det och fokuserade istället på den rödhåriga skönheten med lätt särade läppar. I ett svep lyfte han upp henne i sina armar och virade hennes långa ben kring hans midja och bar iväg henne till sin säng, var han satte ner henne på ett inte så varsamt sätt. Någonting som hon inte verkade ha någonting emot. Med flinka fingrar knäppte han upp knappen på hennes jeans och drog av dem, varefter han frestande kysste sin väg uppför hennes ben till hennes byst. Att Marion försättningsvis inte dök upp i hans undermedvetna var en lögn. För var gång kvinnan viskade hans namn föreställde han sig att det var Marion som låg där under honom och vred sig av njutning. Patetiskt. En man som han borde inte känna så. Det låg inte i hans natur att bete sig som en kärleksdränkt tonårspojke, vad som låg i hans natur var vad han gjorde i denna stund. Tog en kvinna till sin säng och gjorde vad han ville med henne.

 

 

 

Russ David - Distraction

 

För varje gång Austin isblåa blick landade vid dörren kom han på sig själv med att vilja se en viss brunett med bruna ögon som verkade oändligt djupa, ögon man kunde drunkna i. Varje gång blev han lika besviken och varje gång slog han sig själv, mentalt. Han hade inte längre några problem, men efterdyningarna från dem problem höll ett fast grepp om honom och han behövde inte dra in Marion i det.
Men så plötsligt när han var lyfte sitt glas mot sin mun skymtade han henne och någonting kramade om hans hjärta och vred till. Dem hade inte sagt ett ord till varandra eller ens sett skymten av varandra sedan den dagen hon hade fräst åt honom efter att Sam hade sett världens ljus för första gången. Men så dök Moe upp och svepte henne med sig till bardisken. En tung suck föll över hans läppar och så bytte han ut whiskeyglaset mot den halvrökta cigaretten han höll mellan fingrarna. Någonting inom honom ville gå fram till henne och spilla ut sanningen, eftersom djupt inom sig visste han att hon skulle lyssna och bara vara där istället för att som Max försöka ge en massa råd hit och dit. Men den tiden var över. Hon verkade lycklig med Moe, eller så var det så att Moe verkade vara lycklig med henne, och han hade inte längre rätten att söka någon slags tröst hos henne. Han ville inte heller söka tröst hos någon, han var inte den sortens person som sökte någon att lyssna på honom och tycka synd om honom. För han ville inte heller någon skulle tycka synd om honom. Det skulle inte leda någon vart. Vad han däremot behövde var en distraktion.

Och en distraktion var vad han fick, som på beställning. I form av en rödhårig kurvig kvinna som dansade och kastade med det röda svallet vid ingången. Deras blickar möttes och ett leende spred sig över hennes rödmålade läppar. En man steg fram till henne för att ragga upp henne, men hon hade fått syn på någonting intressantare. Austin. Han såg hur hon skrattade till, kastade med håret och styrde sin steg mot honom. Hela vägen från hennes plats till det att hon satte sig ner bredvid honom följde han henne oavbrutet med blicken.
”Hi there.” Kvinnan avfyrade ett bländade flirtigt leende medan hon tvinnade en hårslinga kring sitt finger och lade huvudet på sned. ”You looked so lonely and sad over here, so I simply had to come over and make sure that you’re feeling fine.” Testosteronet inom honom började sakta men säkert vakna till liv när han såg in i dem glittrade havsblå ögonen och lyssnade till hur varje ord som kom ut ur henne hade en viss betoning. En betoning som bara kunde syfta på en sak. En distraktion, så att säga.
”Oh honey, you’re just the person who could cheer up any man, any time.” Austins röst var dov och det fanns en viss antydan till ett leende i hans orakade ansikte. Slanka fingrar smekte hans lår och ju närmre kvinnan kom honom desto mera kunde han känna doften av hennes parfym. Vilken var något för stark för hans smak, kanske hon skulle ha nöjt sig med en pust av parfym istället för fem. Han lyfte sig han för att smeka hennes porslinsvita kind. Hon skulle duga mer än väl som en distraktion. Trots att kvinnan framför honom försökte muntra upp honom kunde han inte undgå att hans blick vandrade till bardisken från stund till stund. Han svepte whiskeyn och fimpade cigaretten.
”You know... I’ve been watching you for quite some time. And you always look famished, a man like you shouldn’t be starving for a woman’s touch.” För varje ord som rullade av hennes tunga gled hennes hand allt högre upp längs med hans ben och baksidan av hans fingrar smekte sig ner till hennes axel medan hans blick gled över hennes kropp. Allt för att inte låta den vandra vidare till förbjudna marker.
”I am starvning... No woman’s touch has satisfied my hunger, but from what I’m feeling you might very well be the one for the job.” Det gamla charmanta leendet började sakta men säkert ta form över hans läppar, men hans ögon förblev lika bistra som dem hade varit under en veckas tid. Om inte längre.

 

Dagarna lunkade förbi i sakta mak och varje dag var en plåga. Även ifall hon och Moe hade hittat tillbaka till varandra och inlett ett mer seriöst förhållande. Eller ja, dem försökte i alla fall. De hade börjat umgås på andra sätt, de såg på film, de gick ibland ut och åt middag på restauranger inne Stockton. Allt handlade inte om sex längre. Hon fann även en viss tröst hos Moe, han kunde dämpa hennes ångest och känslor som hon hade för Austin.
Marion hade inte sett till Austin sen den dagen på sjukhuset då hans son hade kommit till världen, hon heller inte sett till Meghan. Hon hade försökt hålla sig på avstånd och hon gick inte ut från lägenheten när hon inte var tvungen. Hennes mamma hade hon knappt sett till heller då hon mest var ute med Max på äventyr.

 

Det var fredagskväll igen och med det innebar de fest i klubblokalen. Även efter allt som hade hänt så var hon ändå sugen på att gå ner och ta sig en drink i baren.
Hon vred på sig i sängen och suckade. Moe hade lämnat henne för en stund sedan efter att de hade rullat runt i säng halmen hela eftermiddagen. Han hade duschat och sen bestämt sig för att gå ner till klubbhuset för att festa med de andra grabbarna.
Hon låg och vred sig i sängen i flera minuter och tanken på Austin rev inom henne likt klor. Hon behövde bara tänka på honom så började hon få hjärtklappning. Åter igen suckade hon och klev upp från sängen. Drog på sig ett par jeansen och ett linne, hon kammade igenom håret och förbättrade sminket innan hon lämnade lägenheten. Hon hann bara gå ut genom dörren när hon hörde hur livat det var nere i klubbhuset. Musik spelades och höga röster och skratt av både män och kvinna ekade nere i lokalen.
Marion stannade i mitten av trappan, tvekande om det var en sådan bra ide att gå ner? Hon visste att Austin skulle vara där och vem vet, Meghan kanske också var där? Och dem var de sista personerna som hon ville stöta på. Men hon ville inte vara själv då hon visste att hon bara skulle ligga och deppa och tycka synd om sig själv.
Hon drog en hand genom håret, tog ett djupt andetag och fortsatte gå nedför trappan.
Hon hann bara ner till lokalen när hon fick syn på Austin som satt vid sitt bord en bit in. Det knöt sig i magen och hennes hjärta började rusa. Hon hade inte sett honom på över en vecka och där satt han, lika vacker som alltid.
”Marion, you came.” Moes mörka röst drog henne tillbaka till verkligheten, hon släppte blicken från Austin och skakade lätt på huvudet innan hon kollade upp på Moe med ett leende på läpparna.
”Yes, I did not want to be by myself tonight.” Moe log mot henne, la en arm om hennes midja och drog iväg henne till baren. De satte sig ner på var sin barstol och han beställde dem var sin öl.
Hon drack några klunkar och kollade sedan ut över rummet och hela tiden stannade hennes blick på Austin. Hon var lättad över att Meghan inte syntes till.
”Im really glad you came.” sa Moe igen och gav henne en lätt kyss på pannan. Marion bara log tillbaka. Själv visste hon inte om hon var glad över att hon hade kommit ner. 

John Newman - Losing sleep

 

Dagarna gick och Austins humör blev allt annat än bättre, om ingenting annat så blev det bara sämre. Någonting som männen i The Grim Reapers fick lida för, genom att få diverse utskällningar och skiftnycklar som flög åt deras håll. Speciellt Simon fick sin beskärda del av hans vrede, men han tog emot den eftersom han förstod varifrån vreden kom. Att han hade fått veta vad Meghan hade döpt sin pojke till gjorde inte hela saken bättre, Sam skulle pojken få heta. Bortsett från det var han tyst och höll sig mesta dels för sig själv. Så vitt han visste var det ingen som saknade honom speciellt mycket heller, men som den ledare han var deltog han vid klubbmöten och gav ut dem orders som skulle ges – så som när och var nästa leverans skulle ske. Men bortsett från det höll han till antingen i garaget, lägenheten eller i kontoret när ingen var där. Som Austin hade beordrat hade Moe sett till att Meghan hade fått ut sina saker från hans lägenhet och över till hennes gamla lägenhet, han hade inte tillåtit henne att ge upp den. Med tanke på hur snabbt saker och ting kunde förändras i livet för en Grim Reaper. Meghan var alltså ingen person han längre behövde se, vare sig hon skulle slå sig ner med Simon eller ej brydde han sig inte det minsta i. Så länge han inte behövde höra någonting om henne eller hennes nya familj. Det må låta patetiskt, men hans stolthet var stött och hans hjärta sårat. Marion hade han inte heller sett till och det var egentligen en bara bra sak, eftersom han inte behövde mer kvinnor att tänka på som det var nu. En sak var han tvungen att erkänna. Det var inte Meghan i sig han var sårad över att ha förlorat, han hade inte älskat henne så som han borde ha gjort, utan det var det faktum att han hade blivit fråntagen rätten att kalla sig biologisk pappa till Sam. Den enda anledningen han hade haft för att ta in  Meghan i sin lägenhet var på grund av hon hade varit gravid och hävdat att det var han som var fadern. Att han inte älskade Meghan så som han borde hade inte berört honom i den stunden, i och med att han hade varit alltför chockad för det. Men han hade antagit att känslor för Meghan skulle växa fram med tiden, någonting han hade trott hade fungerat fram tills det att Marion hade sitt fot i Stockton igen. Det var alla känslor hade kommit flödande tillbaka och dem känslor han hade lyckats växa fram för Meghan hade hamnat i skymundan. Nu stod han där utan någonting annat än ett mörbultat hjärta och känslor som han inte visste vad han skulle göra med, men lika bra var det. Då behövde han inte tänka på någonting annat än sig själv och klubbens bästa. Medan hans personliga liv hade vänts upp och ner hade klubbens vapenhandel flutit på utan större bekymmer, men någonstans i bakhuvudet anade han att deta kanske bara var lugnet före stormen. Mycket kunde fortfarande hända.

Men som det var denna ovanliga varma fredags vårkvällen höll det sig lugnt. Ingenting dramatiskt hade hänt, bortsett från att TJ hade fått en skiftnyckel på tån – självförvållat. Austin hade som vanligt stationerat sig vid ett bord, som tillhörde Grim Reapers ledare och närmsta män, med en whiskey i en handen och en cigarett i den andra medan han satt och petade på en gitarr som någon hade lämnat efter sig. Dumt huvud för kroppen lida, för den gitarren skulle inte leva länge till. För var minut som gick så kom det allt mera folk in i klubbhuset och för varje person som steg in genom dörrarna serverades allt mera alkohol, vilket i sin tur skulle leda till slagsmål. Men än så länge höll dem sig lyckliga och lugna medan dem diskuterade dagens händelser. Dem enda som faktiskt vågade sig fram för att prata med honom var Max och Moe, dock var deras försök till socialt umgänge förgäves. Han hade absolut ingen lust att prata med någon om det inte var absolut nödvändigt, så som om någon var döende eller hans motorcykel stod i brand. Så i den stunden satt han ensam med sin whiskey, cigarett och den efterlämnade gitarren medan hans iskalla blick gled över folkmassan som hade samlats för den traditionella fredagsfesten. Under dem dagarna som hade gått hade han inte fått särskilt bra sömn, vad det nu än berodde på, vilket hade resulterat i mörka ringar kring hans ögon. En faktor som kanske kunde tas som att han var sömnlös på grund av att Sam grät hela nätterna, någonting som skulle komma till hans ifall han stötte på Marion under kvällens lopp. Nej, han hade fortfarande inte berättat sanningen åt henne och han tänkte inte göra det heller.

 

Tårarna forsade ut och hon kunde inte göra någonting för att stoppa det. Hon skulle aldrig ha kommit tillbaka, hennes liv hade nog varit bättre då. Eller hon skulle i alla fall ha åkt hem till England igen när hon hade fått reda på att Meghan väntade Austins barn. Varför var hon ens kvar på sjukhuset? Hon kunde lika gärna sticka härifrån och aldrig mer dyka upp.
När hon snart hörde den bekanta manliga rösten, som alltid gjorde henne knäsvag och hennes hjärta att rusa, lyfte hon snabbt på blicken och mötte sedan mannens blåa ögon.
”You look like you could use one.” hon torkade snabbt bort tårarna och lät sedan blicken vandra ner till cigarett paketet som han höll fram till henne. Hon visste att hon borde säga nej. Hon hade ofta feströkt när hon var yngre men hade lyckats sluta och nu kändes det lockande att ta emot en cigarett då det kanske skulle få henne att lugna ner sig en aning. Så istället nickade hon tog en cigarett ur cigarettpaketet. Hon förde sin cigarett mot Austins tända cigarett och när den äntligen hade fått fyr tog hon ett djupt bloss och lät sedan röken segla ut genom hennes mun. Det smakade fruktansvärt men hon fortsatte ändå röka då cigaretten lugnade hennes nerver för några sekunder.

 

”This is supposed to be the best day of my life but...” hon kollade upp på Austin utan att säga något. För henne var det den värsta dagen i hennes liv.  ”I guess it just haven’t sunk in yet.” fortsatte Austin och Marion fimpade cigaretten. Hela tiden dök bilden på henne och Austin upp i hennes huvud, bilden när de åter igen hade kysst varandra kvällen innan. Men även bilden på honom när han hade gått in i rummet till sitt nyfödda barn och sambo. Tårarna började åter igen rinna nedför kindern. Hon kollade sedan upp på Austin. Detta var bara helt fel. Vad gjorde han här ute med henne? Skulle han inte vara med sin fru och deras nyfödda barn?
”What do you want with me anyway?” hon började låta irriterad. ”Go into your new family and leave me alone. ”Hon kollade argt men med ledsna ögon på honom en sista gång innan hon började gå ifrån sjukhuset.
Hur hade hennes liv egentligen sett ut ifall hon hade berättat sanningen för Austin om att Simon hade knuffat ner henne från trappan ett år tidigare, att hon var gravid. Hon hade verkligen ångrat alla de val hon hade gjort sen hon hade kommit hit. Eller i alla fall de val efter hon hade knuffats ner för trappan. Valet om att stanna med Austin i Stockton var inget hon ångrade, även ifall allt hade gått åt helvete.
Hon ökade på stegen och hon hade egentligen ingen aning om vart hon var på väg. Hon ville bara gå, gå bort från allt.
Det hade börjat mörkna ute och snart skulle sola försvinna i horisonten. Hon huttrade till av den kalla vinden som svepte förbi och påminde dem som var ute att sommaren ännu inte var här. Hon muttrade några svordomar för sig sälj över hennes klädval denna dag. Jeans shorts och en t-shirt. Det var nästan folktomt ute på gatorna, bara någon enstaka människor syntes till, människor med varma kläder.
Hon kunde inte släppa tanken från Austin och Meghan. Hon ville bara lägga sig ner på asfalten och gråta, men hon hade inga tårar kvar. 

 

Austin suckade och sände Moe mördande blickar, och likaså gjorde Meghan. Även om Meghans blick var vaksam och ledsen när hon mötte Austins sårade blå ögon sprack hennes ansikte upp i ett leende varje gång hon fångade en glimt av den nyfödda bebisen hon höll i sina armar.

”Austin, I get that your hurt...” Han avbröt henne med ett fnys. ”But I didn’t see any other way out. I was pregnant, alone and scared... I loved you, I have always loved you and I get that my way of forcing this baby on you was wrong but I didn’t have any other option.” Hon lät trött och ledsen när hon såg på honom med en ynklig blick.

”You had lots of options, but you chose to trick me in to becoming a father in my moment of weakness. You chose wrong, and now you have to deal with the consequences.” Mumlade Austin. Under en lång stund stod han där under tystnad och lyssnade till den nyfödda bebisen som gav ifrån sig små ynkliga ljud, och han kom på sig själv med att stirra på bebisen i hennes armar. Någonting som även Meghan lade märke till så hon såg upp mot honom med en tvekande blick, som om hon inte var säker på hon skulle ställa frågan hon hade i åtanke.

”Do...” Hon pausade och sneglade ner mot byltet hon höll i. ”Do you want to hold him?” Frågade hon slutligen. I ögonvrån såg han hur Moe stannade upp i sin rörelse när han var på väg mot sängen för att få sig en smygtitt på bebisen, eller det han hade kommit in dit för att se i första taget. Austin kliade sig i nacken och svalde. Ville han hålla i det barn han under dessa månader hade trott var hans, men som han för några timmar sedan hade fått reda på bara var en lögn? Ville han verkligen hålla i ett barn, vars far han inte ens visste vem det var? Slutligen skakade han på huvudet med ett dovt ’No’. I den stunden kände han sig lite som en skitstövel, men han var för domnad och sårad för att kunna göra någonting annat. Han ville inte längre vara en del av detta, och det var i den stunden en liten röst inom honom sa att han aldrig hade varit en del av det. Han hade bara varit ett andra handsval i Meghans stund av ensamhet och panik. Utanför rummet hörde han Marion ropa någonting, men han kunde inte urskilja vad det var. Någon knackade på dörren och Carol kikade in i dörröppningen. Hennes mörka blick vandrade mellan personerna i rummet innan den landade på stjärnan i rummet och den vaksamma blicken mjuknade och ett leende spred sig på hennes läppar. Återigen suckade Austin och styrde sina steg mot dörren.
”What I told you earlier still remains.” Sa han över axeln utan att vända sig om.
”Simon. It’s Simon.” Det tog honom en sekund att förstå vad Meghan menade med det namnet, men när informationen sjönk in stannade han upp och gav ifrån sig ett ljud som antingen kunde tolkas som ett bittert skratt eller ett oförklarligt ljud.

 

Efter att han hade lämnat rummet hade Austin styrt sina steg mot utgången medan Meghans röst snurrade i hans huvud. ’Simon. It’s Simon.’ Visste Simon om detta? Om Simon visste om det, hur kunde han ha tillåtit detta? Var det någonting dem hade kommit på tillsammans? Hade deras plan varit att gå bakom Austins rygg och låta honom gå runt och tro att han var pappa till den nyfödda pojken? Han kunde inte tro att Simon, en av hans närmsta vänner, skulle kunna svika honom på ett sådant brutalt sätt. På vägen ut mötte han Max som log strålande mot honom och klappade honom på axeln.
”Congratulations, daddy!” Skrattade Max, ett skratt som dog bort när han såg den bittra glimten i Austins ögon. ”What’s wrong?” Austin skakade på huvudet och bara fortsatte gå.
”You’ll get to know.... Eventually.” Muttrade han tonlöst innan han steg ut i den friska luften. Det första han gjorde var att leta rätt på cigarettpaketet han hade i sin jackficka. Så fort han hade fiskat fram en cigarett och tänt den lade han märke till brunetten som stod en bit bort. Marion. Han suckade tyst och undrade över om han borde gå fram till henne, med tanke på hennes ansiktsuttryck verkade hon vara nästan lika sårad som han kände sig. Emot hans bättre vetande så gick han fram till henne.
”You look like you could use one.” Muttrade han och höll fram cigarettpaketet mot henne.
”This is supposed to be the best day of my life but...” Han avbröt sig själv. Han kunde inte berätta sanningen åt Marion, eller rättare sagt så ville han inte att hon skulle få veta sanningen. ”I guess it just haven’t sunk in yet.” Fortsatte han, istället för att försäga sig och råka berätta sanningen.

 

Carol gjorde allt för att lugna ner den panikslagna Meghan. Marion bara satt kvar på bänken och kollade på.
”Austin! You have to get back here, she’s gone into labour!” Carol ropade på Austin som vände sig om några sekunder senare. Han var snabbt framme vid Meghan som grät av rädsla. Moe hade nu även kommit ut och han lyssnade snabbt på Austins kommando och snart hade han kört fram den svarta jeepen.
Carol hoppade in i bilen med de andra och ropade sedan på Marion. Hon visste inte om hon skulle sitta kvar på bänken eller följa med.
”Jump in babe.” ropade Moe från förarsätet. Marion gav ifrån sig en suck och hoppade sedan in i bilen.

 

Bara några minuter senare hade de kommit fram till sjukhuset och sjuksköterskor skyndade sig ut med en rullstol som de lät Meghan sitta i. Snabbt körde de iväg henne. De andra satte sig ner i ett väntrum utanför rummet där förlossningen ägde rum. Marion kollade frågande på Austin som satt mitt emot henne och Carol i väntrummet. Hon tyckte att det var ytterst konstigt att han inte var inne i rummet med Meghan. Aldrig hade hon hört talas om någon blivande pappa som satt i väntrummet medan den blivande mamman höll på att föda.
Meghans vrål ekade i korridoren och folk som gick förbi såg skräckslagna ut.
”I sure wouldn’t want to be her doctor, not with her right hook and language.” Moes ord fick Marion att dra lätt på mungiporna. Han kunde allt få till det i jobbiga situationer. Hon önskade verkligen att hon en dag kunde älska Moe som hon älskade Austin. Även ifall Moe hade sårat henne genom att ligga med en annan så kände hon ändå något för honom, något som hon ville skulle växa sig allt starkare. Fast ibland tvivlade hon på om det någonsin skulle göra det.
Timmarna tickade förbi och Marion hade somnat in emellanåt, men hon hade hela tiden vaknat till av Meghans vrål och skrik och när de hade gått över två timmar hade Marion börjat tröttna. Vad gjorde hon här egentligen?
Meghans skrik hade snart tystnat och bytts ut mot ett ljusare skrik och Marion förstod direkt att det var över. Snart öppnades även dörren till rummet och en sköterska klev ut och berättade att Austin kunde komma in. Marion stelnade till vid orden som sköterskan sa ”the fahter can come in now.”. Austin lämnade snart dem och försvann in i rummet och Marion kände ett sting av svartsjuka. Det där kunde lika gärna ha varit henne. Hon kände hur tårarna tryckte bakom ögonlocken och hon visste att hon när som helst skulle brista ut i gråt.
Moe hade snart också lämnat dem för att se på dem blivande föräldrarna och deras lilla baby. Hon hörde deras röster från rummet intill och tårar började rinna nedför kinderna.

 

”I can’t stay here anymore.” Carol kollade på Marion.
”Don’t you want to meet the baby?”
Marion ställde sig upp och kollade irriterat på Carol.  “Don’t you understand? I don’t want to be here. It could just as easily have been me lying there.” De sista orden nästan skrek hon ut och en liten del inom henne hoppades på att Austin hade hört vad hon nyss hade fått ur sig. Hon lämnade sedan väntrummet utan att vänta på hennes mammas svar. Tårarna rann ut från ögonen likt vattenfall. Hon nästan sprang genom korridorerna och stannade inte fören hon var ute. Hon lutade sig mot väggen och gömde ansiktet i händerna medan hon grät.
”Marion?” Den bekanta rösten fick henne att lyfta på blicken och hon möttes av Max oroliga ansikte.
”Whats wrong? Has something happened to Meghan and the baby?” Han gick fram till Marion och la en hand mot hennes axel som hon fort puttade bort.
”Now, they are a happy family now. Can you just leave me alone.” Max kollade  på henne en sista gång innan han lämnade henne ensam. 

 

”Please Austin, I can explain.” Hörde Austin bakom sig, men han såg sig inte om. Det fanns inte längre någonting som band honom till Meghan, han var för sårad och för stolt för att se sig om och möta hennes tårfyllda ögon. Istället såg han framför sig friheten som hans svartamotorcykel skulle kunna ge honom. Det var inom räckhåll, han skulle bara behöva ta några ynka steg till för att få känna av den stenhårda metallen och grensla det svarta lädret. Alla hans tankar om frihet rycktes ifrån Austin rakt framför näsan på honom när Carols röst skar genom luften.
”Austin! You have to get back here, she’s gone into labour!” Han stannade upp och hörde sig själv stöna av irritation sekunden innan Carols ord sjönk in. Meghan var påväg att få barn, inte hans barn utan någon annans barn. Var han verkligen skyldig till att ta hand om Meghan efter allt som hade hänt? Egentligen inte. Om han vände sig om skulle han gå miste om chansen att få känna friheten, om han inte vände sig om så skulle hans samvete förmodligen äta upp honom inifrån. När han vände sig om och såg Meghan som -  med panikartad rädsla i sina ögon som var riktade mot honom - höll sig om sin svällande mage var det någonting inom honom som tände. En viss ansvarskänsla och för att vara ärlig blev även han lite panikslagen. Det var för tidigt för att Meghan skulle föda, en liten röst inom honom sa att detta var hans fel i och med att det var han som hade kickat ut henne för bara någon minut sedan. Det tog honom inte många sekunder att ta sig fram till Meghan och under den tiden hade även Moe tagit sig ut med en kall öl pressad mot sin kind.
”Bring the truck around. Now!” Befallade han Moe, som snabbt släppte ölburken och gjorde som han sa. Austin svor och satte sina händer på Meghans axlar, som skakade av rädsla.
”Austin, I’m so sorry. Please I can explain everything.” Snyftade Meghan strax innan hon skrek till av smärta. Var det en icke manlig sak av honom att säga att han blev livrädd för vad som pågick i den stunden? Hans lätt panikartade blick gled över till Carol, som verkade vara lugnet själv, som då steg in och fångade upp Meghans blick. ”Breathe, dear. Breathe.”

 

 

Efter att Moe hade fått fram bilen och dem hade fått Meghan in i baksätet, tog det inte länge förrän dem hade kommit fram till sjukhuset och fått in Meghan i ett rum. Även om det nu visade sig att Austin inte var barnets biologiska far kunde han inte undgå att känna en känsla av nervositet och nästan en ivrig förväntan. Han hade dock valt att inte vara inne i rummet under själva födseln, istället hade han stationerat sig utanför rummet och lyssnade till hennes svordomar och vrål. Hur länge det pågick hade han ingen aning om. Han hade tappat kollen på tiden efter två timmar.
”I sure wouldn’t want to be her doctor, not with her right hook and language.” Hade Moe muttrat för ett tag sedan, och nog hade han allt rätt. Så som Meghan svor inifrån rummet och så som Moes öga nu hade svullnat ville inte han heller befinna sig där i rummet, ja det var då en av anledningarna. Egentligen skulle han ha kunnat lämnat av henne vid sjukhuset, åkt tillbaka och satt sig på sin motorcykel för att bara köra iväg till ingenstans. Men den förbannade ansvarskänslan hade satt klorna i honom och han kunde förmå sig själv att åka därifrån. För en stund cirkulerade inte hans tankar kring Marion, utan nu cirkulerade dem kring det svek han hade blivit utsatt för och kvinnan som nu låg där inne och vrålade ut sina smärta.

Plötslit utbyttes Meghan svordomar ut mot ett gällt och rossligt skrik. I hans öron lät det mera som en stucken gris men Carol lyste upp likt en sol när barnskriket nådde deras öron.
”Finally...” Muttrade Moe och tog en tugga av den smörgås han hade inhandlat i sjukhusets kafeteria. Ut ur rummet steg en sjuksköterska med ett mjukt leende.
”The father can come in now.” Hon menade väl men Austin stelnade till och svalde, men ändå sa han inte emot. Mestadels för att han inte ville att Marion skulle få veta om dem nyheterna han hade fått reda på tidigare under dagen, och som han nu under tiden hade fått älta. Under tystnad steg han upp och gick in i rummet där han möttes av en vacker syn. Meghan som log lyckligt ner mot ett litet bylte som hon höll i sin famn. När deras blickar möttes log hon fortfarande lyckligt i några sekunder, men när hon såg hur hans ansikte förblev stelt sjönk det in även för henne vad som egentligen hade hänt.
”Austin... I’m...” Han höll upp en hand för att tysta henne och skakade på huvudet.
”Who’s the father?” Han kunde inte förmå sig själv att fråga hur det var med henne eller barnet, allt han ville veta var vem barnets far var. Hon var precis på väg att öppna munnen när Moe steg in i rummet.
”Couldn’t wait, I could say I wanted to see the baby but that would be a half-lie. I was kind of hoping I would catch a glimpse of some boob action.” Moe såg inte ens ut att ångra vad han hade sagt, vilket i vanliga fall skulle ha fått Austin att skratta.

 

 

 

 

”But i know that he still has feelings for you, I saw it in he’s eyes when we was at the office.” Carol tog Marions hand medan hon kramade om den kärleksfullt. ”Just wait and see, he will come around eventually.” Marion nickade och hoppades innerligt på att hennes mamma hade rätt. Man kunde aldrig veta med Austin.
De satt under tystnad i flera minuter, båda med huvudet vilandes mot väggen och ögonen slutna upp mot solen som värmde deras ansikten.
Det var lugnt på verkstaden idag, endast några enstaka kunder hade kommit förbi för att hämta deras fordon från lagningen. Fåglarna kvittrade och för några sekunder kändes livet rätt bra. Men det ändrades snabbt då bilden av henne och Austin från kvällen innan dök upp i hennes inre. Hon slog snabbt upp ögonen för att få bilden att försvinna, men den var fortfarande där. En djup suck slank ur henne.
”A penny for your thoughts?” Marion kollade på Carol som fortfarande satt med huvudet bakåt och ögonen slutna.
”How can you know what I do? You don’t even have your eyes open.” Marion kollade frågande på sin mamma som öppnade ögonen och gav ifrån sig ett varmt skratt.
”Honey, do you think I need to look at you to understand that you think about what happened. You are just like me. Can’t let go of the past.” Hon slöt åter igen ögonen.
Marion bara nickade till svars medan hon log lite. Det var verkligen skönt att ha Carol här. Hon satte sig till rätta igen med huvudet mot väggen och den slutna blicken riktad mot den varma solen.

 

Minuterna tickade förbi och det var alldeles lugnt ute, det enda som hördes var fåglarnas kvitter och några enstaka bilar som passerade. Annars var det tyst och fridfullt. Eller ja, i alla fall i några sekunder till. Dörren till klubbhuset öppnades snart med en häftig fart vilket fick det att smälla in i husväggen. Både Marion och Carol slog upp ögonen och satte sig upp snabbt för att se vad det var. Marion fick snart syn på Austin som gick förbi dem med arga steg och en ilsken min över ansiktet. Marion följde honom med blicken när han gick mot garaget och hon hade stor lust att springa efter honom och fråga vad som stod på. Men hon ångrade sig när hon hörde Meghans röst.
”Please Austin, i can explain.” Marion vände blicken mot dörren igen och hon kände hur hon log inombords när hon såg Meghans rödgråtna ansikte. Det smink som hon för några minuter sedan haft på sig hade nu runnit nedför kinderna och skapat två svarta floder.
Meghan började gå efter honom med stannade när hon hade tagit några steg förbi Marion och Carol.
”Oh no.” viskade Meghan. ”Not now please.” Hon la sina händer mot magen. ”No, no, no.” sa hon lite högre och kollade sedan på Carol och Marion med en skräckslagen blick. ”I can’t have it, not now.”
”What’s honey.” Carol hade nu ställt sig upp.
”I think the water has gone.” Meghan kollade upp på Carol innan hon brast ut i gråt. 

 

 

 

Meghan släppte ut en tyst suck, svalde och vände sig mot Carol.

”If benchdrinking and getting dirty is what you call being a gentleman. I bet men in England are far more civilized than these buffoons.” Det fanns fortfarande en viss antydan till kyla i hennes leende men hennes tonläge hade blivit lättare, näst intill skämtsam. Han kunde se hur det drog i Carols mungipor, förmodligen var hon road över deras uppstyltade spel. I bakgrunden hörde han Moes röst samt Marions, som inte lät särskilt glad. Han lyssnade inte längre till Meghans och Carols samtal, än så länge höll dem det på en civiliserad nivå och ingen av dem såg ut att vilja riva ut varandra strupar. Kvinnornas samtal avbröts plötsligt av att Moe steg in i kontoret med ett papper i sin hand och ett finurligt leende som lekte över hans läppar.

”Austin, I have something very.... important news that you should hear about.” Moe lät nästan lycklig när han viftade med pappret, han var inte så bra på att dölja sin egen lycka. Men vad kunde stå på ett litet papper som kunde göra Moe lycklig.

”I didn’t even know you could read.” Sa Austin och skrattade. Han lade inte märke till hur Meghans leende föll och en viss rädsla hade tänts i hennes ljusa ögon. ”Oh this I can read over and over again. But I suspect it’s something you and Meghan should read alone, without any bystanders.” Moes menande och mörka blick gled från Carol och Max.

”Well, I know when I am not wanted. I’ll just go fetch my daughter, it was nice meeting you Austin…. and Meghan. We’re going to see each other a lot more from now.” Carol lämnade kontoret med ett leende på läpparna och med Max i hälarna. När både dörren till parkeringen och dörren till bakre rummet hade öppnats och stängts räckte Moe över pappret till Austin. Pappret såg slitet ut och som om det hade blivit vikt om och om igen, kanterna var nötta och tummade samt var en del av texten lite utsmetad av någon anledning. Austins arm föll från Meghans midja när han gick fram till skrivbordet för att läsa. Han lade därmed inte märke till dem syrliga blickarna som sändes mellan Meghan och Moe och nervositeten som lyste i Meghans varje ansiktsdrag.

 

 

Hur många gånger läste han igenom det där pappret? Hur många gånger försökte han få klarhet i de procentantal som prydde pappret i prydliga staplar? Hur lång tid hade det gått sedan han hade börjat läsa dem första orden på det nötta pappret? Faderskaps test, DNA resultat. Hur kunde ett litet papper få det att knyta sig i hans mage,få hela hans vardag att vändas ut och in samt krossa hans hjärta på ett vis han inte visste kunde hända honom längre. Även om han inte älskade Meghan på samma vis som han hade älskat Marion, eller rättare sagt älskade, hade han kommit att älska det ofödda barnet.

”Who is it?” Han förvånades över hur tom hans röst var. Dem blåa ögon höjdes inte, han ville inte ens se på Meghan i den stunden. Om ens någonsin. ”What do you mean?” Frågade hon ynkligt, som för att försöka dra ut på det hela och visa sig oskyldig så länge som möjligt. Han drämde handen i bordet med sådan kraft att både Moe och Meghan ryckte till av överraskning. ”Don’t you pull that shit on me! Who’s the father?” Röt han förbannat och vände nu den blixtrande blicken till henne. Det var då han såg rädslan och nervositeten i hennes ögon, Moes lyckliga leende hade runnit av hans ansikte och utbytts till ett passande allvarsamhet. Tårar började rinna nerför Meghans kind när hon skakade på huvudet.

”I.. I don’t know.” Kved hon ynkligt och kramade om sig själv. ”Please, Austin you have to forgive me.” Austin fnyste och såg på henne med sådan förakt att hon började gråta allt mer hysteriskt. Han hade nu förlorat två barn inom loppet av ett år. Det tog minsann på en mans hjärta.

”Moe, make sure she’s out of my apartment when I get back.” Han såg inte längre åt Meghans håll. Hon betydde ingenting för honom längre. ”But, where am I supposed to go?” Ropade hon efter honom när han stegade ut ur kontoret. Austin ägnade inte henne ett svar längre. Plötsligt, kände han absolut ingenting. Det enda han visste var att han skulle ta sin motorcykel och åka iväg någonstans, bara köra utan mål.

”You could always try the real father.” Hörde han Moe säga bakom sig och hur någon fick en käftsmäll, förmodligen Moe. Austin drämde upp dörren och steg ut på parkeringen för att sedan styra stegen mot garaget där hans motorcykel stod och väntade på honom. Den enda saken på denna jord som inte svek honom, verkade det som. Han lade inte ens märke till dem två kvinnorna som satt mot husväggen, allt han såg var friheten som hans motorcykel skulle kunna ge honom. Om så bara för en stund.

 

Lea Michele – Battlefield

”Hello there! I’m Carol, Marion’s mother. Oh my, the baby is not too far away I see.” 
Marion hörde vartenda ord de sa inne på kontoret och hon ville bara sjunka igenom marken. Nu skulle hennes mamma göra så att hon blev mer hatad av Meghan.
Marion suckade och lyfte blicken när dörren till klubbhuset öppnades och inte blev det bättre av att Moe klev in genom dörren med ett finurligt leende på läpparna.
”And what are you smiling at?” sa Marion lite bittert medan hon drog handen genom sitt mörka långa hår.
Han stannade upp och kollade på henne.
”Have you seen Austin? I have to show him this.” han viftade med ett papper i luften medan han såg på Marion.
”He is in the office.” mer han hon inte säga förens Moe hade lämnat henne och även han gått in på kontoret.
Vad var det som Moe hade hittat som var så viktigt att visa för Austin? Marion ryckte på axlarna och klev sedan upp från stolen. Hon behövde få luft och det var snabbt. Alla gick henne på nerverna. 

 

Hon klev ut i den varma vårsolen och det kändes bra att sommaren var på väg. Hon satte sig ner på bänken utanför lokalen som hon hade gjort så många gånger. Det blev allt svårare nu när hennes mamma hade flyttat till Stockton, då det innebar att Marion inte hade någon stans att fly till ifall det skulle bli för jobbigt att bo kvar här.
”How are you?”
Hon ryckte till och lyfte blicken och gav sedan ifrån sig en suck. Hon hade varit så inne i sina tankar att hon inte hade hört Simon som nu stod bredvid henne. Han satte sig ner på bänken bred vid henne.
”What do you want? It is enough that you have ruined my life once. You do not need to do it again by sitting here.” Fräste Marion. Det var Simons fel att det hade blivit så här, hade det inte varit för honom så hade hon kanske haft Austin i sitt liv igen och kanske hade de haft ett litet barn. Tanken tog henne tillbaka till Meghan som bar på Austins barn, det kunde ha varit henne.
Simon lämnade henne snabbt utan ett ljud.
Dörren till lokalen öppnades snart och Marion lät blicken vila på asfalten framför henne.
”Hey honey.” hennes mammas varma och kärleksfulla röst gjorde henne varm inombords.
”Are not you with the others?”
”Nah, Moe wanted to talk to Austin and Meghan.”
Marion nickade . ”Well, what do you think of Meghan?” Marion log lite mot sin mamma som skakade på huvudet åt Marions fråga.
”I think Austin is an asshole who left you for .. sorry .. that slut.”
Marion skrattade och likaså hennes mamma. ”I think you’re right.” Det kändes skönt att hennes mamma var här. Äntligen kunde hon prata med någon som förstod henne och höll med henne i alla lägen.

 

Lorde - Biting down

“Let me know when she is home. I would love to meet her.” Austin nickade lite till svar och förde den rykande kaffekoppen till sina läppar igen. Den kvinnan var minsann slug som en räv. Han kunde bara gissa sig fram till varför det skulle vara trevligt för Carol att träffa hans gravida sambo. Det fick honom också att undra över om hon visste om att Marion hade varit gravid för inte så länge sedan. Kanske hade det någonting med det att göra varför hon ville träffa Meghan. Vad det än handlade om så tänkte han hålla Meghan så långt borta från Carol som bara möjligt. Hans blick följde Carols ryggtavla när hon lämnade rummet och även lämnade efter sig en tryckande tystnad. Max harklade sig en gång, men sa ingenting, Austin själv fokuserade på sin kopp kaffe och att inte stirra för mycket på Marion. Som tydligen gjorde allt i sin makt för att inte möta hans blick. Vilket var en lättnad i sig, för om han så mötte dem chokladbruna ögonen skulle han inte kunna hålla sina tankar borta från gårdagskvällen. Austins blick vilade på Max och Carol när dem tilltalade varandra med så mjuka leenden och tindrande blickar. Ett ögonbryn höjde sig en aning. Han hade då aldrig sett Maxs ögon tindra likt en flickas på det viset tidigare. Dock kunde han förstå honom, speciellt om Carol var det minsta lika Marion till sättet att bara vara. På tal om Marion. När hon försvann ut ur rummet och lämnade honom till sitt öde mellan hennes föräldrar ville han ingenting annat än att hon skulle stanna kvar. Även om det var ena att se på henne så ville han inte se sig själv hamna i en trekant med Max och Carol, ofrivilligt må han tillägga. På det viset som dem såg på varandra såg det inte ut att vara långt borta.
”I would love that... It’s been a while since I sat on the back of your motorcycle.” Hennes blick blev en aning dimmig, förmodligen tänkte hon tillbaka till den tiden då Max och hon hade kört runt i Storbritannien på hans motorcykel.

 

Han hade bett till gudarna att han skulle slippa se dem två hoppa på varandra, men sättet hans böner blev besvarade var inte vad han hade hoppats på. En välbekant röst sipprade in i kontoret och ljudet av klackar närmade sig dörren. Austin och Max utbytte snabba blickar innan han lade ner koppen och snabbt styrde sina steg mot dörren. Han kunde känna Carols nyfikna blick följa honom hela vägen fram tills det att han mötte Meghan i dörröppningen. Han kunde se i Meghans ögon och spända mun att hans ord fortfarande ekade inom henne, att Marion fortfande var i klubbhuset underlättade inte direkt saken.
”Honey, you’re back already? ” Hon böjde sig ner för att kyssa henne, när han drog sig undan kunde han tydligt se hur förvirrad hon var över hans sätt att vara mot henne. Speciellt efter vad dem hade varit med om kvällen innan. Men dem var tvungna att se lyckliga ut, om så bara för fem minuter, deras bråk från kvällen innan fick inte lysa igenom.
”I want you to meet someone.” Vilken fet jävla lögn. Carol var nog den sista personen han ville att Meghan skulle träffa. ”Oh?” Blev hennes svar och för en sekund såg hon faktiskt nyfiken ut, men det dog snabbt ut när hon såg kvinnan bakom honom och snabbt insåg vem det var hon liknade. Han ställde sig åt sidan och lät sin hand glida in runt Meghans midja, medan han sneglade en halv sekund mot Marion över sin axel.
”Hello there! I’m Carol, Marions mother.” Hennes blick föll på Meghans växande mage och hennes ögon vidgades en aning. ”Oh my, the baby is not too far away I see.” Under sin hand kunde han känna hur Meghan stelnade till och han kunde bara ana hur stort hennes begär efter att få slå Carol var. Till hans lycka harklade hon bara sig, dock skulle nog han få lida efter det här mötet.
”Hm no a month or so. I would say welcome if it wasn’t for the fact that this shit town is everything but welcoming and don’t even get me started on the men.” Meghans syrliga röst ackompanjerades av ett kallt leende. Hon var verkligen mästaren av det där kalla leendet.
”What about the men? We’re nothing but gentlemen here, aren’t we Max?” Skrattade han och böjde sig ner för att kyssa hennes tinning. ”Play along.” Viskade han dovt innan han drog sig tillbaka och återgick till att vara sitt charmerande jag.